Svart långfredag

Ett inlägg om min långfredag.

---

 

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är emellertid inte bara jag som är stollig. Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

En av mina amaryllisar tokblommar!

Långfredagens behållning var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De dödas mässa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Otrohet, arbetslöshet och fattigdom… Det är detta som leder till att Wendy flyttar hem till barndomsväninnan Janet och hennes familj. Där verkar idyllen råda, men strax krackelerar den. Det måste den ju liksom göra i Andrew Taylors bok De dödas mässa – boken utgör sista delen i den så kallade Roth-trilogin som jag har slukat!

Nu är det 1958. Wendy flyttar tillfälligt till Janet och David. I hemmet finns också dottern Rosie och understundom även Janets pappa, den demente mr Treevor. Wendy får ett tillfälligt jobb med att katalogisera böcker på biblioteket. Hon blir intresserad av poeten Francis Youlgrave och inleder lite egen forskning…

Roth-trilogin består förstås av tre delar som hänger ihop. Man kan läsa dem var för sig och också få behållning av dem. Men läser man den första delen först vill man självklart veta hur allt hänger ihop. Det roliga i den här trilogin är att varje del för läsaren bakåt i tiden. Del ett, De fyra yttersta tingen, utspelar sig i mitten av 1990-talet, del två, Främlingars dom år 1970 och denna den sista delen alltså 1958.

Familjerna Byfield och Appleyards öden hänger ihop. Över dem susar anden av Francis Youlgrave – och ett stort mått av ondska. Den här tredje delen blir inte riktigt ruggig förrän i slutet och är mest att kategorisera som en thriller, medan första delen är otäck hela tiden och andra delen är en mer klassisk detektivroman/deckare.

Toffelomdömet blir högt. Jag rekommenderar verkligen Roth-trilogin som sommarläsning!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att ha roffat åt sig en fåtölj

Ett gästbloggande inlägg.

---

 

Att åka på loppis är kul. Helst ska man åka på flera samma dag. Vi klarade av 4 stycken idag, Tofflan och jag. Det jag var ute efter i första hand var naturligtvis böcker. Mitt stora intresse, mitt gift. Nästintill ett missbruk. Böcker hittade jag, både till mig själv och till sambon. Säkert 10 stycken. Jag hade min lista och fyndade ett par stycken från den. Resten är Tofflans fel.

Den här är skitbra, den har jag läst.

säger hon.

Okej!

säger jag och stoppar ner den i korgen. Efter en stund kommer hon med en till.

Han skriver jättebra. Har du läst den?

Nä!

säger jag och stoppar ner den också i korgen. Så där håller vi på ett tag. Då blir det många böcker. En och annan liten skål blev det också. Samt ett kuddfodral med tofsar.

Jag är lika stor boktok som Tofflan. Här är jag på Alfa antikvariat i Stockholm.

Men den stora behållningen var Läsfåtöljen med stort L! Sambon och jag har skaffat oss varsin, men hans gick sönder efter ett tag. Sen dess har den stått och varit trasig och ingen har orkat ta tag i lagningen, eller kasserandet, eller vad som. Nu stod den ”nya” där, på loppisen och bara väntade på att bli köpt. Först när jag fick se den så var det nån annan dam som provsatt den och gungade och hade sig. Jag gick förbi och Tofflan sa att det var den fåtöljen som Anna hade tittat på innan.

Det är en likadan som jag har,

sa hon.

Är det?!

sa jag och sen blev det fart på gumfläsket. Damen hade försvunnit och jag skyndade fram och provsatt och tittade på priset. Vi småsprang fram till kassan och frågade om man fick bärhjälp ut till bilen och det fick man. Damen som hade tittat på den före mig hade hämtat nån bekant av nåt slag, som var med. Hon pekade åt vårt håll och de såg oss när vi provsatt och dividerade, så de gick iväg igen. Hon hade nog tänkt sig att handla hon också, men det blev inget av med det. Vi fick hjälp av en snäll farbror som baxade ut den till bilen och lastade in den. Under tiden betalade jag. När jag kom ut till bilen så hade Tofflan gjort sig illa i handen och det rann blod och hon höll på att svimma. Nåt vasst hade kommit fram undertill när hon skulle hjälpa till att lyfta. Hon fick plåster på det och vi åkte sen iväg till nästa ställe, och sen till nästa och så vidare.

Så här sitter nu en mycket nöjd FEM med en fåtölj hon har roffat åt sig och en himla massa böcker, införskaffade på loppis idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig blandning

Ett väldigt blandat inlägg.

---

 

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

UppsalaTidningen: Den där om Muhammed och berget…

Ett inlägg om islam. Nä, jag bara skojar, om UppsalaTidningen!

En hel del har jag knorrat. Rätt mycket, till och med. Här på bloggen och i sura mejl. Men ingenting har hänt – jag har inte fått nån UppsalaTidning på tre veckor. Därför passade jag på att rycka åt mig ett exemplar i eftermiddags, när jag, som av en händelse, besökte ICA Solen (skjuts = puss. Den initierade fattar.) Om inte Muhammed kommer till berget, så får berget komma till Muhammed… eller hur är det man brukar säga..?

Uppenbarligen ger UppsalaTidningen ett exklusivt intryck, för kassapersonalen försökte ta betalt för den… Tills jag upplyste om att UppsalaTidningen minsann är en gratistidning.

Hemma i New Village bänkade jag mig så äntligen med min saknade kamrat. Vad skulle jag finna för spännande i veckans nummer, tro?

Veckans nummer av Uppsalatidningen.

Ja, lokalblaskans inblandning känner jag ju till sen tidigare. Det är UNT distribution som nu under tre veckors tid har misslyckats att hitta till min enkla adress i ett vanligt bostadsområde i Uppsala. Däremot hade man inte misslyckats med det sedvanliga UNT-skräpet: att blada in en reklambilaga. Fy 17!

Men sen såg UppsalaTidningen ut som vanligt, tack och lov! Jag gillar den! Varför då? Flera skäl! Jag gillar det fokus den har på det lokala. Tidningen innehåller inte massor av skräp från TT, även om den har många annonser och en hel del pressmeddelanden som är copied-and-pasted rakt av. Trist. Däremot får jag ofta tips på roliga saker att göra!

Bland annat såg jag att Uppsala fotofestival pågår i helgen. Om jag skyndar mig hinner jag säkert se några bilder under morgondagen! Känner jag inte för det kan jag alltid ta bilen och åka till Mickelsmässmarknad i Örsundsbro i morgon. Vill jag skutta ut på nåt annorlunda redan i kväll kan jag gå på indisk kulturfestival med dans och konsert, foton, marknad, tyger och indiska snacks…

När det gäller det redaktionella materialet är utbudet av artiklar också bra och blandat, Artikeln om föreningen Vårda Uppsala läser jag till exempel med stor behållning! Bilden kunde ha varit bättre, dock. Visserligen läckert med solen som tittar fram, men i övrigt trist. Kul är testet där man kan kolla hur mobilstörd man är liksom den lilla intervjun med Sandra från Slavsta som är med i ett sångtävlingsprogram på TV 4.

Kort sagt, en bra tidning och ett bra nummer! Men jag saknar att få den i postboxen. Ska det vara så jäkla svårt att hitta hit, UNT distribution???

Livet är kort.

Read Full Post »

Den svarta löparen

Ett inlägg om en ny bekantskap inom litteraturen.

Det började med en sjukskrivning, fortsatte med neddragningar på jobbet och sen skrev Kristina Appelqvist en deckare, Den svarta löparen. Jag har gjort en ny bekantskap inom litteraturen.

En bok om schack? Nja, inte enbart.

Om saker och ting hade varit annorlunda hade jag nog uppskattat den här boken mer. Den utspelar sig nämligen i universitetsmiljö och informationsfrågor får en stor plats i den. Nu är det som det är för min del, men jag läser naturligtvis boken med behållning ändå!

I centrum står Emma, som är rektor för ett västgötskt universitet . En dag hittas hennes sekreterare mördad. Och hela ledningen för universitetet blir misstänkt. En schackpjäs från en utgrävning hittas bland mordoffrets grejor. Den vita löparen har en viktig roll i den här boken, men det har även den svart dito.

Lite grann märks det nog att det här är en debutdeckare. Den haltar på sina ställen och oviktiga saker – eller snarare saker som inte för handlingen framåt eller har nån annan relevans – finns där bitvis. Kristina Appelqvist har liknats vid såväl Camilla Läckberg som Maria Lang, men jag vill inte riktigt hålla med om det. Kristina Appelqvist är sin egen, nämligen.

Den här första boken i serien om rektor Emma och polisen Filip får medelbetyg av mig. Det kan tyckas lågt. Men, jag ska faktiskt omgående börja läsa dess uppföljare. För jag tror nämligen att Kristina Appelqvist kan bättre!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hotell Nostalgi – ett restaurangbesök

Ett inlägg om en för tidig födelsedagsmiddag.

Mamma skulle bjudas på en för tidig födelsedagsmiddag i afton. Vi rollade iväg till Hotell Nostalgi-restaurangen som ligger i anslutning till motormuseet för att äta firre. Vi hade ganska höga förväntningar, men frågan är om restaurangen levde upp till dessa.

Inledningsvis valde vi att dela på en förrätt, Toast Skagen. Servispersonalen lovade att vi skulle få den delad. Fel! En tjej från köket kom utspringande med en hel rätt och placerade den framför mamma. När jag påtalade att vi skulle få den delad på två, tog hon tallriken och gick. En stund senare kom hon tillbaka med samma tallrik med Toast Skagen – samt två assietter. Vi fick alltså dela upp förrätten själva, med våra bestick som enda redskap. Minuspoäng! Pluspoäng dock för Stockholm-Motala-ölen jag tog till förrätten samt för räkorna som smakade ljuvligt!

Till huvudrätt valde vi halstrad röding. Maten serverades innan vi fått bestick och innan jag hade fått mitt vita vin. Vinet serverades alldeles för kallt. Portionerna var pyttesmå. Hade vi vetat det hade vi nog tagit var sin förrätt. Såsen skulle smaka pepparrot. Man kunde nästan ana det. Nästan. Detta påtalades för kocken. Minuspoäng!

Vi hade inte salt och peppar på vårt bord, så det fick jag knycka från ett annat bord. Vi hade en ljuslykta som aldrig tändes – till skillnad från lyktorna vid andra bord, även de tomma. Minuspoäng!

Mamma erbjöds en kudde bakom sin onda rygg. Pluspoäng!

En i servisen som serverade oss snorade och sniffade nåt förfärligt. Sånt tycker jag är äckligt. En i servispersonalen var sävlig, medan en annan var ruschig och sprang. Inte trevligt. Dessutom skällde en i servisen på en annan för att hon hade serverat gästerna fel. Pinsamt inför andra gäster. En i servisen, hon Springeling, sjöng av och till. Jag satt och undrade om vi hade hamnat på Wallmans salonger. Minuspoäng! 

Behållningen av måltiden var nog desserten! Vi valde passionsfruktpannacotta, nåt man hade lyckats stava rätt till i menyn, till skillnad från

chockladmousse.

Pannacottan var både söt och syrlig, en perfekt brytning även om det smaksatta och färgade florsockret gjorde rätten alltför syntetisk. Skippa detta!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Snyggaste inredningsdetaljen var taklamporna och det gigantiska gamla fotot över stan vid Vätterpromenaden där mamma och jag kunde hitta vår gamla skola.

Roligaste kommentaren kom från en bordsgranne, som hade fått en inkorrekt nota. På sjungande och underbar finlandssvenska undrade han:

Va? Har jag köpt hela restaurangen?

Notan var onekligen i högsta laget, även vår, som dock var korrekt.

Vårt sammanlagda omdöme är att maten var god men lite smaklös och portionerna små. Servisen… kan klart förbättras, men potentialen finns (tjejerna är måna om gästerna, men det blir lite fel ibland). Prisvärt? Nja, inte riktigt.

Toffelmammans och mitt totala betyg blir medel. Det var lite för många minuspoäng, trots ganska OK mat.

Livet är kort.

Read Full Post »

En pilgrims död. Del 2

Söndagskväll och dags för den andra delen av Leif GW Perssons En pilgrims död. Efter den första delen tyckte jag att Rolf Lassgård var den stora behållningen. Men vad tyckte jag i kväll?

Behållningen av första delen: Rolf Lassgård. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I kvällens avsnitt, liksom i det första, pendlar händelserna mellan dåtid (sent 1985) och nutid. Ett mord på en amerikansk författare sker medan denne utreds. Inblandad i utredningen är en av de kvinnliga utredarna som numera ingår i Lars Martin Johanssons nya utredningsgrupp. Man börjar ana att allt inte är nån stor röra utan hänger ihop.

Det blir lite spännande i kväll. Och ett skäl till det är att det dyker upp flera konstigheter som har med mordet på Olof Palme att göra. Sist i det här avsnittet dyker även mordvapnet upp.

Jaa, det tar sig, det tar sig!

sa han som hade eld i håret.

Nu stiger Toffelbetyget till rätt högt. Fortsätter del tre i samma anda kan det sluta hur som helst. Med antal tofflor, alltså…

Här kan du läsa vad jag tyckte om den första delen.

Livet är kort.

Read Full Post »