Ett funderande inlägg.
Månen kanske får mina ord framöver.
Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.
Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…
Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.
Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…
En del säger till mig att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)
Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.
Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.
Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.
Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.
Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.
Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Vi kommenterar nog bloggar mindre överlag har sett det på min egen blogg som numera inte får många inlägg per år…
Jag uppskattar mkt att läsa din blogg men orkar inte kommentera så mkt…se det bara som en trend…
Om en inte kommenterar hos andra får en nog färre kommentarer och om en inte skriver regelbundet tappar en sån som jag intresset.
Men du gav mig en idé: det går ju faktiskt att ta bort kommentarsfunktionen för alla och ändå ha en öppen blogg!.. Hum… Då behöver en ju inte fundera mer över kommentarer eller inte, då är det ju som det är… Sen kan en ju sluta läsa andra bloggar helt och hållet också när respons och engagemang ändå är så låga. Hum… verkligen värt att tänka på… För det en kommer fram till i slutänden är ändå: vad är syftet med bloggen?
hmm vågar nog inte gå in och läsa mer om finns kommentarstvång…
Jag förstår inte var du har läst att det är kommentarstvång. För övrigt har jag stängt av kommentarsfunktionen på inlägg efter detta (tror jag). Då slipper folk kommentera och jag slipper svara på publicerade kommentarer och dessutom får jag ännu färre sociala kontakter. Alla blir nöjda.
PS: ville inte såra. Bara förklara hur bekräfta mig- så bekräftar jag dig medierna har blivit. Kommentarer på bloggar har minskat och vi har alla blivit allt mer passiva insupare av info o tycker mest till när på jämlik nivå. Trist men sant. Allt är numera ”alla vill höras” samtidigt som alla är mer dolda än då i början.
När bloggplatsen är fylld skapar du ännu bättre nyskapande saker☀️
Men det gjorde du. Jag vet också att kommentarer på bloggar rent allmän har minskat. Det jag ville veta var varför eftersom statistiken endast visar färre läsare soliga dagar, Det enda jag har fått är en massa ursäkter från folk.
Nu kör jag med kommentarsfunktionen avstängd på nyare inlägg.
Därmed tycker jag att vi sätter punkt här,
Jag läser, men kommenterar kanske inte med detsamma och jag vill verkligen inte att du ska sluta blogga 😦
Har aldrig tyckt, att du levt över dina tillgångar, tvärtom!
Förresten, lite ”extra” måste man få unna sig emellanåt och sega råttor, det är nåt man absolut måste unna sig, det om något finns i min påse OM jag köper smågodis 😉
Ha dé!/Kram
Jo läsare har bloggen, men det kommenteras allt mindre. Du tillhör en av dem som kommenterar mest. Men nu provar jag att ta bort kommentarsfunktionen från och med nästa inlägg, så att jag får slutföra den här bloggresan utan att behöva fundera över varför så få kommenterar.
I och med att jag tar bort kommentarsfunktionen slipper jag ju svara på de kommentarer som jag publicerar. Då blir det ännu färre sociala kontakter för min del och en del av syftet med den här bloggen faller. Men… om utrymmet tar slut blir konsekvensen att jag slutar skriva den här bloggen eftersom det inte går att skriva mer, det är inget jag kan göra nåt åt. Och resan är ju snart slut, så då kvittar det vad gäller kommentarer, när jag nu har tänkt efter idag.
Den som tycker att jag lever över mina tillgångar har inte nån som helst insikt i min ekonomi, men har självklart rätt att ha åsikter om min ekonomi ändå. Men såna åsikter har ju inget som helst med fakta och sanning att göra.
Kram!
PS Det blir sega råttor till Mammon i kväll här! 😛
Hej.
Jag läser några bloggar men kommenterar i princip aldrig.
Dom jag läser är helt olika varandra, alltifrån stora kändisbloggar till mina släktingars med ett fåtal följare.
Din blogg gillar jag skarpt mest för dina boktips. Jag har samma smak och har hittat många favoritböcker genom bloggen.
Tack för det och många kramar!
Får jag fråga varför du aldrig kommenterar – och samtidigt tacka för att du gör det här och nu hos mig? 😛
Boktipsen fortsätter jag med tills utrymmet här tar slut, men jag har från och med inlägget efter detta tagit bort kommentarsfunktionen. På så vis slipper jag undra varför ingen eller väldigt få kommenterar.
Tack för att du läser! 😛
För att jag inte vill att du ska sluta såklart. 😊
Läser gör jag mycket men skriver gör jag aldrig (kanske nån minneslapp då och då)
Men om mitt utrymme här tar slut har jag ingen möjlighet att fortsätta. Jag skriver till dess det tar slut, men det är bara tio procent kvar nu.
Men…du som är så nyfiken på vad vi gör och vad vi tycker om olika saker…ska du sluta vara det nu då??? Jag som gillar att skriva kommentarer, både roliga och inte så roliga. Det blir ju inte alls samma sak med bloggen då. Men, men. Det finns ju andra sätt… Tro inte att du slipper mig!
Jag får helt enkelt träna på att behärska mig. Den som gillar att kommentera mycket kan ju alltid starta en egen blogg. Du och jag kan hålla kontakt på andra sätt. Jag skriver här tills utrymmet tar slut, du läser om du vill. Vill du ”prata” med mig får du göra det på andra sätt.
Nu är jag med dator och har lättare att kommentera . Jag är så fumlig med mobilen.Ögonen händerna mm .Sluta inte blogga
Om bloggutrymmet tar slut måste jag sluta. Jag känner ingen glädje i att blogga längre heller.
Det ska inte kommenteras mer på den här bloggen. Jag har tröttnat på utebliven respons.
Instagramkommentarer svarar jag endast på när jag har nåt att svara. Det är så svårt för mig att svara på Instagramkommentarer om jag inte sitter vid nån dator. Och det gör jag inte alltid.
Twitter har blivit en sandlåda, inget roligt där heller.
Jag tillhör nog dem som varit dålig på att kommentera på sistone
…lite mycket runt mig just nu.
Kram
Du behöver inte ge mig några ursäkter. Jag har stängt av kommentarsfunktionen på nyare inlägg.
Jag läser varje dag, men jag har varit så dålig på att kommentera. Är så otroligt trött hela tiden, det kostar på att gå upp 3:45 varje vardag. Men både Elliott och jag hoppas att vi snart ska kunna träffas.
Du behöver inte ursäkta dig.
Ville mer påminna om att vi finns här 😊
Jo men inlägget handlar mest om kommentarer på bloggen. Sen vet jag att du jobbar mycket och har tidiga morgnar (mitt i natten) och att det var en tuff vecka förra veckan för dig.
Det är INGEN som finns när jag krisar – om det var det du menade. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag har gjort de senaste dagarna.
Det här inlägget skrev jag i söndags. Nu är det onsdag kväll. Jag tycker vi rundar av diskussionen här. Jag har stängt av kommentarsfunktionen numera. Den som vill/orkar/har tid kan ju läsa ändå.
Klappa killen från mig! Jag saknar honom.