Flera mil på arbetstid och utanför

Ett milsvitt inlägg.

---

Varning för toalettskämt!

 

Toaletten är upptagen!

Ha ha ha! Du trodde väl inte att jag löper eller så? Nä, det var länge sen jag var en löpsk hynda sprang. Fästmön har, under våra åtta år tillsammans, sett mig skena en enda gång. Springa är liksom inte nåt jag gör. Men på mitt nya, snart mycket gamla jobb (sju veckor på torsdag) sitter jag faktiskt inte stilla, trots att det är ett kontorsjobb där jag är tämligen bunden vid min dator. Skälet till att jag rör på mig är… toalettbesök…

Jag ska berätta hur det är utan att för den skull dyka djupt ner i nån toalett. Sånt blir somliga så irriterade på när jag skriver om, medan andra tycker att det är sköj. Själv har jag en livlig kiss- och bajshumor. (Dessutom tvingar jag ingen att läsa min blogg.) Fast nu ska det inte handla om vad jag – eller nån annan – gör på toaletten utan om vägen dit.

En kan säga att min arbetsplats är Korridorernas Paradis. Korridorerna är många och långa. Och det är en bit till närmaste toalett. Den närmaste ligger inte en mil bort, men väl ett kvarter från mitt kontor. Men för att vi i De Arbetandes Skara inte ska springa benen av oss i onödan finns det fiffiga saker på jobbet: toalettlampor i korridoren. (Egentligen är lamporna rena saftblandare.) När jag svänger runt hörnet och ser att lampan lyser som här ovan får jag styra stegen åt annat håll, in i en annan korridor.

Upptagetlampan är släckt och där finns en ledig toalett.

I stället för att svänga höger rundar jag en trappnedgång och svänger vänster. Det brukar vara ett säkert kort, för där finns nämligen två (2) toaletter bredvid varandra. I korridoren ner mot dem finns en toalettlampa och om den är släckt är nån av eller båda toaletterna lediga. Det räcker med en för min del.

När en fikar på Café Java kan det ibland roa en Toffla att observera folks toalettspring. Jag har svårt att låta bli att skratta när jag ser nån stega mot den förstnämnda toaletten bara för att upptäcka att lampan är tänd. Vederbörande gör då helt om och tar korridoren mot de två toaletterna. Men jisses vilken tvärnit det blir i korridoren om toalettlampan där plötsligt tänds!

Ja, det är förstås roligast när det händer andra. När det händer mig själv går jag muttrande med korsade ben (försök själv, det är inte så jävla lätt att gå fort då!) flera mil och söker upp en tredje toalettkorridor åt helt annat håll. Vissa dar är det en evig jakt på ledig toalett och faktum är att det känns som om jag går många mil…

Oreda i kollegans skåp som innehåller till exempel en lampa, en sax, en tomte och en flaska parfym.

Idag har det varit en betydligt bättre dag på jobbet än igår. Jag kom igång med flera jobb samtidigt som jag kompletterade andra, tog emot besök på rummet och lite annat. Närmaste kollegan är en pärla och jag är så tacksam att h*n finns, för h*n har en förmåga att både lyfta mitt humör och hitta nya lösningar. Vi jobbar för det mesta var för sig, men ibland händer det att vi jobbar med samma produkt. Då har vi intensiva jobbmöten vid nåns skrivbord och fasen så mycket lättare det går när en har nån som kollegan som flåsar en i nacken. Är det andra som flåsar mig i nacken blir jag bara stressad.

Det blir en del flams också, men jag kan ju inte hjälpa att jag är nyfiken. I ett hörn inne hos kollegan står ett gammalt högt arkivskåp med jalusidörr. Det tyckte jag såg spännande ut idag och slet upp dörren. Jag måste ju säga att det var en väldig röra i skåpet… Kollegan skyllde förstås ifrån sig och sa att det var nån annans oreda och grejor. Men jag undrar, jag… Samtidigt… inne hos mig har jag hittat en tröja, en halsduk och ett par glasögon, till exempel, som ingen vill kännas vid.

Det var tur att jag fick flamsa lite på jobbet innan jag åkte hem, för när jag var nästan hemma hamnade jag i en milslång bilkö. Och där blev jag sittande en go stund. Slutligen nådde jag näst sista rondellen och upptäckte då en bil som fått sig en kyss och var uppbaxad på själva rondellen. Den som körde den kunde nog hålla sig för skratt, så jag ska inte klaga även om jag gärna hade gjort nåt annat än att sitta i en bilkö efter en intensiv arbetsdag. Men till sist kunde jag svänga in på Tokerians parkering och köpa lite smör och luncher och min TV-tidning. Och nu tänker jag bläddra i den senare medan jag äter min rostade mackor-middag.

Lååånga köer på vägen hem…

Ha en trevlig kväll! Jag hoppas du slipper både toalopp och bilköer…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En dag med en hund: Mårran och Bubben

Ett hundvänligt inlägg.

---

 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot.

Vädret har varit perfekt för promenader. Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!

Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kyligt och läckage

Ett inlägg om dagen som just har börjat.

Idag är det kyligt. Termometrarna visar runt tre minusgrader. På utsidan av fönstren är det som en tunn hinna av is. (Män intä vilkän iiis som hälst utan klitor-iiis! VA? Varifrån kom denna snuskig röst som pratar värmländska? Är det nån jävla hajk här, eller?)  Jag var lite rädd att det berodde på min putsning, men fann att det var likadant på alla fönster. Det sägs att det ska vara så på dessa nya fönster. De är för täta. För täta? Eh? Fattar inget, men…

Månen vandrar över tysta tennisban(an)…

Sovrummet ska få en genomkörning enligt planen för idag. Det är bra, det, för jag räknar med att det går ganska fort. Måste därefter tvätta håret, tyvärr och sen, ännu mera tyvärr, ge mig ut för att införskaffa en ny perkolator. Min läcker – nej, jag skrev inte att min är läcker! – definitivt lite för mycket nu. Snart är det bara silvertejpen som syns och inte kannan.

Min perkolator – snart mer silvertejp än kanna!..

Jag har redan plockat ner gardinerna och kört igång en maskin med dem. Skälet till brådskan är att jag helst av allt vill sätta upp samma gardiner igen tills jag ska sova eftersom de är mörkläggningsgardiner. De nya persiennerna är ett skämt och glipar här och var och släpper in det obarmhärtiga ljuset som jag störs så ofantligt av – till och med i ljusfattiga november…

Annars finns det inte så mycket i sovrummet som ska dammas eller torkas av. Det finns en säng, garderober, en TV, två sängbord, en kista (nej, inte min utan mammas brudkista som jag har ärvt i förtid. Denna möbel är för övrigt gjord av min morfar Snickaren!) och eh… en bokhylla. Du är väl inte förvånad över det sistnämnda? Men faktum är att jag inte har så många böcker i just den hyllan, mest DVD-filmer och tidskrifter. Sen ligger min att-läsa-hög där också. Den är rätt stor för tillfället, vilket är härligt!

Min nuvarande att-läsa-hög är ungefär de enda böcker som finns i sovrummet. Ungefär, alltså… Det förekommer ytterligare en och annan. Notera varannan deckare! Från toppen till botten: Carin Gerhardsen, Göran Tunström, Thomas Bodström och… äsch då, ytterligare två deckare, av John Verdon och Tove Nilsen.

Gissningsvis kan man putsa fönster även i minusgrader, men jag tänkte vänta en liten stund till så det blir lite varmare. Möjligen att jag söker de tre jobb som jag har sparat till idag, men motivationen är inte så hög, av nån anledning.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta, för jag tar ju paus vid datorn då och då, som bekant!

Livet är kort.

Read Full Post »

En stund idag

Ett inlägg om dagens promenad, förbi Den Hemliga Trädgården, bland annat.

Det var friskt och fuktigt att gå idag! Jag testade att gå fort och jag testade att gå normalt, men ändå lite fortare än igår. Runkeeper är bra på det viset, man peppar sig själv. (Eller, appen! Det är ju appen och tjejen som tjatar var femte minut i mina öron som kommer med de glada tillropen jag blir peppad av. På amerikansk engelska, så att mina öron krullar ihop sig. Har hon en tennisboll i halsen, eller?) Resultaten förbättras! Går jag snabbt klarar jag en kilometer på strax över nio minuter. I normal takt, tolv minuter. Bättre än gårdagens normala takt som la en kilometer under sulorna på över 13 minuter! Jag är nöjd!

Gårdagen: en kilometer på tretton minuter.

Övning ger färdighet! Träning ger bättre ork och bättre humör. Men det ska vara på mina villkor. Att skutta omkring bland andra svettiga människor på en träningslokal passar inte mig. Jag beundrar dem som passar in där och som det funkar för där, dock!

Idag: en kilometer snabb gång: strax över nio minuter. En kilometer normal gång: runt tolv minuter.

Dagens mål var Den Hemliga Trädgården. Den rundan är ganska precis fyra kilometer. Och jag klarade den!

Det gäller att se ner så man inte halkar!..

Lite rädd är jag att jag ska halka eller trampa snett med min friska fot (= hål-foten, ledbandseländet, du vet). Det gäller att gå på trottoarer som är bra och till exempel inte tjäl- eller rotskadade i asfalten. Eller att slå på arslet på hala löv. Man måste se lite ner, alltså.

Den Hemliga Trädgården var förstås kvar – i värre skick än nånsin! Å, om jag vågade mig in i den, jag är så nyfiken!  Trädgården är totalt igenväxt, men idag gjorde jag en spännande upptäckt: där finns fler än ett boningshus! Det är en stor tomt, med andra ord.

Ett av boningshusen skymtar mellan bladverken i Den Hemliga Trädgården.

Jag lyckades bara fånga ett av boningshusen på bild, tyvärr. Vill inte snoka för mycket eftersom jag faktiskt också noterade hela fönsterglas och gardiner på övervåningen i det andra boningshuset… Men ett litet hus på tomten vågade jag mig på att föreviga i alla fall.

Litet hus i Den Hemliga Trädgården.

Undrar vem som bor där! Vem som äger stället! Det är så konstigt, den här igenväxta tomten ligger alltså mitt i ett villaområde där alla hus och trädgårdar är snudd på trist välskötta. Och med trist välskötta menar jag snaggat gräs, alldeles för hårt beskurna träd och knappt några blommor, möjligen ett äppleträd. Välskött, men trist! Så skulle inte jag ha det i min trädgård. Men nu har jag ju ingen, så jag behöver ju inte fundera vidare på detta egentligen.

Jag lyfter mina drömmar över trädkronorna, ovan regnbågen…

På hemvägen tilltog regnet. Det var ganska skönt. Nyllet var nog högrött och jag var varm.

Regnet tilltog på hemvägen.

Nu är jag värd en helgfrukost med kokt ägg och sen blir det en dusch. Hur långt har DU kommit i DIN lördag, tro???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vi har badat, vi har badat! I sjön!!!

Ett inlägg om lördagens utflykt och om att våga bada.

För ganska precis sju år sen drunknade min pappa. Både han och jag är uppvuxna vid vatten och lärde oss simma tidigt. Det hjälper inte alltid. Det har varit svårt för mig att bada och simma utomhus sen dess (det handlar inte bara om att jag är badkruka). Men idag vågade jag – för andra gången sen pappa gick bort!

Fästmön och jag tog bilen och reste söderut. Enligt Ajfånen var vi i Knivsta, men det var vi INTE! Stället hette Sandviken. Och det var inte heller Sandviken vid Gävle, vi åkte ju åt söder. Ja ja, vi hamnade på en lite strand där vi inte behövde trängas alltför mycket. Där var lagom med folk och barn. Barnen var inte jobbiga alls utan lekte och hade roligt. Idag var det papporna som var jobbiga. En pappa höll en lång föreläsning om Harry Potter, tror jag. Totalt ointressant för mig. En annan pappa blev biten i tån av nånting i vattnet och skuttade upp fortare än kvickt på spinkiga ben, fjolligt kvidandes:

Det var nåt som bet mig, det var nåt som bet mig! Det ÄR nåt där i vattnet!

Sen gick han upp på filten och satte sig och beklagade sig över myggen i stället och att han varken hade långärmat eller byxor med sig.

Men asså, vi var ju ute i naturen! Lite får man väl tåla! Och ja. I vattnet fanns det fiskar. Kanske en och annan kräfta..? I alla fall fanns där ett tag en oxe (= jag) och en vädur (= Anna).

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »