Isiga tankar

Ett rätt kallt inlägg.

---

 

Mörkret har jag inga problem med.

Nej vinter gillar jag inte. Nog hade jag kunnat tänka mig lite snö under jul- och nyårshelgerna, men inte nu. Idag är vädret bara vidrigt. Jag fick skotta mig in i garaget i morse och jag fick skotta mig in i kväll. Det är lite svårt med tanke på min rygg. Tur att den snö som fallit är lätt. Sen var det kallt och halt och allmänt jävligt. Smart var jag i alla fall som tog lite extra tid på mig i morse. Jag lämnade Clark Kent* på jobbets parkering och gick in för att jobba mina åtta timmar. Det snöade hela jävla dan. Faktum är att jag hellre tar mörker än snöhelvete. Och mörkt var det när jag kom hem… Men det känns fint att stakar och stjärnor är borttagna – det är ju tjugondedag Knut idag.

Jag har en bra resväg till och från jobbet. Den går till största delen längs en två- eller trefilig väg. Inte har jag långt till jobbet heller. Det är jag så tacksam för. Jag tänker på kollegan E som har en bit att pendla. Tur att E verkar vara så lugn och trygg bakom ratten. Själv sitter jag på helspänn. Det finns alltid dårar som ska fram fort, så även i kväll när det inte var riktigt plogat och ännu halare än i morse… Vissa kanske har nio liv, men majoriteten har det inte. Det vore fint med lite hänsyn till oss med ett enda.

Att gå i ide vore en bra idé för mig den här årstiden. Jag vill helst inte gå ut när snö och blåst viner runt knuten och det är snorhalt. Temperaturen ska krypa ännu mer neråt igen. Såg nåt om att den skulle stanna nånstans mellan 25 och 30 minusgrader på fredag. USCH!

Snöhelvete!

Och ja. Jag gnäller hur mycket jag vill på snön på min blogg. (Men jag är glad åt att jag har en bra resväg till jobbet OCH nya vinterdäck.)

Arbetsdagen – och kylan – har gett mig ont i båda armbågarna. Det är inte bra. Lederna känns extremt belastade och jag hittar inget läge där jag kan vila dem. Jag fick i alla fall en textgranskning färdig idag och jag skickade korrektur till författaren. På eftermiddagen hade jag ett arbetsmöte. Tyvärr blev det ingen lunch med mor och dotter idag, men kanske kan den bli av nästa vecka. I morgon ska NK** och jag luncha i restaurangen och inte i lunchrummet. Ibland är det så skönt att smita iväg.

På grund av armbågarna tänker jag inte sitta alltför länge vid datorn nu i kväll, men en liten bloggrunda skulle jag vilja hinna med. Numera tar jag inte nån sån varje dag, som jag gjorde förut. Det var ganska länge sen jag slutade med det. Jag läser färre bloggar också, jag har varken tid eller lust. Och min egen driver jag bara mot slutet, även om det känns evighetslångt till dess…

En evighet dröjde det nästan, men idag fick jag besked angående en tjänst jag sökt – i början av augusti förra året. En del arbetsgivare har uppenbarligen inte bråttom. Det är ändå inte den längsta tiden jag har fått vänta. Jag har ansökningar gjorda i februari 2015 som jag ännu inte fått svar på.

En maskin julrött jobbar på i badrummet. Till skillnad från somliga tvättar jag vid vettiga tidpunkter. Jag har betalat en räkning utan att sucka. Betala räkningar gör jag också vettig tid i stället för sista dan när ”alla andra” gör det och det kan vara svårt att logga in hos banken. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att se premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin på SvT 1. Vem vill missa Lars Lerins möte med Anni-Frid Lyngstad?!

Vad gör DU i kväll, dårå??? Skriv gärna några rader i en kommentar om du har vägarna förbi den här bloggen!

*Clark Kent = min lille pansarvagn till bil
**NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Upptrappning och spänning

Ett inlägg med full fart mot jul.

---

 

Det trappas upp..

En kan inte tro det när en tittar ut genom fönstret men det lackar mot jul. Vi har runt nio grader utomhus här i Uppsala nu på måndagskvällen och inte en gnutta snö. Jag gillar snöfritt när jag ska köra bil, fast lite vitt till jul vore inte helt fel. Det kan jag emellertid bara drömma om. Väderappen på mobilen har då och då visat en snöflinga, men det har nästan aldrig slagit in. Nu visar den en för söndag. Vi får se.

Det trappas upp på jobbet. Du ska inte tro att det blir mindre att göra bara för att det är jul och nyår och trettonhelg så småningom. Jobben kommer in i en strid ström och bara idag har jag fått tre nya textgranskningar att ta tag i plus ett policydokument som jag inte får diskutera med nån. Det är roligt att dagarna är fyllda, men jag blev lite ledsen att jag inte hann säga god jul till kollegan och Wordfeudmotspelaren E idag. Nu går h*n på ledighet ända in i januari. Jag får skicka en hälsning via chatten i stället.

I New Village lyste det i fönstren när jag kom hem. Det var roligt att för en gångs skull inte komma hem till en kolsvart och mörk lägenhet. Samtidigt blev det fullt ös så snart jag klev innanför dörren. Mamma har varit upptagen hela dan med att steka kycklingköttbullar och dito pannbiffar åt oss till jul, men hon hade ”glömt” att äta räkcrêpsen jag köpt åt henne till middag. Det kanske var bra att jag fick laga lite mat till min mamma – det vill säga micra. Eh ja… Men före maten fick jag ge mig ut igen för jag hade fått en avi om ett paket som fanns att hämta på ICA Heidan.

Ett brunt paket fyllt av skräck och spökhistorier.

Nån hade nämnt mitt nick på Instagram i en tävling och tro det eller ej – men jag vann tre böcker som den nåltovande skräckförfattaren Nathalie Sjögren skrivit (eller varit medförfattare till)! Jag som älskar skräck och spökhistorier har nu synnerligen spännande litteratur att läsa framöver.

Spöken, ångande punk och mörker låg i paketet.

Jag har tämligen ont i skallen just nu av all upptrappning och spänning, så jag ska strax förena mig med moderskeppet i vardagsrummet och ta en mugg kaffe, för ovanlighetens skull. En liten bloggrunda ska jag försöka ta under kvällen. Jag har betalat en räkning och jag har ringt om en underligt hög räkning idag också. Det gick alldeles utmärkt att jobba medan jag väntade i telefonkö hos Telia!

I morgon ska Tofflan vara tomte och åka med klappar till Himlen. Lovade också kära Fästmön att vi skulle handla hem en del saker som är tunga att bära. Mamma ska få sin Svensk Damtidning och jag min TV-tidning. Spännande värre…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det ska bli

Ett funderande inlägg.

---

 

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…

En del säger till mig att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ljushuvud

Ett snaggat och ljust inlägg.

---

 

Ljushuvud – i alla fall utanpå och ovanpå skallen…

Å så skönt! Jag har varit och blivit snaggad. M gjorde en lite annorlunda frilla idag och när jag tog en selfie efteråt slog det mig vilket ljushuvud jag är. I alla fall utanpå  och ovanpå skallen. Baktill har jag tre nyanser grått och lite brunt, inuti ska vi tala tyst om. Men jag har ingen konstgjord och tillförd färg whatsoever i barret, det är helt naturligt i alla dessa färger.

Även min frissa var drabbad av kabelhaveriet, så det var kontant betalning som gällde. Det är ju sånt som också drabbar oss kunder – vi kan inte betala med plastkort i vissa affärer med mera. Men det händer saker i kabelfrågan. Eftersom Telia Felia väljer tystnad får vi kunder ta reda på saker på annat sätt. Jag hade just tagit några klunkar öl och börjat kladda med min vegetariska pizza (jag brukar unna mig en öl och en pizza till lunchpris när jag har klippt mig) när ett sms från Fästmön ploppade upp. Mina svar kom uppenbarligen fram och jag lovade att försöka ringa när jag kom hem. Jorå, mobiltelefonin ut till Himlen funkar – ibland. Annas chefs samtal kom inte fram, men det gjorde mitt! HA! Sen bröts det mitt i, fast det berodde på att somligas batteri hade laddat ur. Den fasta telefonin och internetuppkopplingen fungerar fortfarande inte. Och det är bara jag som kan ringa till Anna – inte tvärtom. Nu funkar inte hennes padda längre heller. Så det är fortfarande risk för katastrof om det till exempel skulle börja brinna där ute eftersom det ju inte går att ringa. Många larm för äldre fungerar inte heller och vård- och tandläkarmottagningens telefoner i Förorten är tysta.

Nåt för Telia?

Jag frågade Anna vad hon hade gjort den här lediga dan när telefonerna och internetuppkopplingen inte har funkat. Hon hade bland annat suttit i sin fyndade bästefåtölj och läst och lyssnat på radion. Det senare är nåt jag nästan aldrig gör mer än möjligen i bilen. Men faktum är att Radio Uppland har varit hyfsat bra på att rapportera om kabelfelet, även på sin webbplats med puffar via Twitter. SvT Uppsala har också rapporterat bra och till och med varit ute på plats och gjort ett inslag. Det är bara Telia Felia som låtsas att problemen inte finns. Kanske ska jag skicka dem min burk med Cyber Clean, som jag fick av äldsta bonusdottern en jul för några år sen. Men nej… Den är alldeles för bra för att jag ska ge bort den.

Nån som inte längre har en krånglande mobil är lilla mamma. Därför ringer hon mig från den – varje dag. Alldeles nyss, faktiskt. Jag tror jag behöver en mugg kaffe om jag ska orka ta min vanliga bloggrunda och kanske en sväng med snabeldraken också…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg att bli kändis på riktigt

Eh… nej. Det kan man väl inte säga direkt. Rubriken är ironisk. För när skulle jag hinna med det? Ytterligare övertid i kväll, dock inte som igår. Jag älskar mitt jobb och jag älskar att jobba, men tiden räcker ju inte till allt jag vill göra!

Idag har jag fått flera förfrågningar om skrivuppdrag och jag har tackat nej till samtliga utom ett. Det är tråkigt, jag skulle ju vilja, men… Ett uppdrag tackade jag nej till av lite mer etiska skäl dock.

Och så har jag tackat definitivt nej till att medverka i ett TV-program om förföljelser. (Utan att gå in på för många detaljer.) Skälen är flera. Men jag har också blivit ombedd att spara kontakten omutifallatt… För hur det än kan jag inte tro att förföljelserna har upphört bara så där – inte efter att ha pågått i så många år… Samtidigt skulle jag önska att det var så. Att jag kunde få lämna Eländet bakom mig och inte bli påmind. Vi får se… Eller, som jag brukar skriva: To be continued…

Follow the light…

Däremot har jag tackat ja till att bli intervjuad i min personaltidning. Själva intervjun blir nästa vecka och jag tror att tidningen kommer ut runt min födelsedag, det vill säga i slutet av nästa månad. Det kanske är dumt att ställa upp på en intervju, särskilt som jag nu mer aktivt söker mig till nya jaktmarker. Samtidigt inser jag och många med mig att tjänsten som sådan behövs. Behovet är till och med enormt stort. Senast vid dagens sista möte träffade jag på en kvinna som något indignerad undrade varför jag inte jobbar även för hennes institution.

Man anser att man inte har nåt behov när vi har sonderat terrängen

fick jag svara. Men fortsatte:

Jag skulle kunna sysselsätta en hel stab kommunikatörer i det här huset… I den bästa av världar…

Just nu jobbar jag alldeles för mycket, jag vet. Inte kan jag sluta när jag kommer hem heller, jag läser och besvarar mejl både på kvällar och helger. Det borde jag sluta med. På måndag har jag bokat in ett möte med prefekten på institution 2 för att stämma av och prata framtid. Min intention är att vara tydlig med att situationen måste förändras.

I vart fall orkade jag handla på vägen hem. Det visade sig att jag och mamma hade vunnit 21 kronor på Lotto. Alltså 10:50 var i våra vinstplånböcker. Kvällens middag blev den samma som igår, med den skillnaden att det var mjölk till cornflaksen och inte fil. Och så bytte jag ut den här ostskalken mot en ny ostbit som smakade godare än kant…

Utbytt mot en godare ostbit.

Medan jag åt bläddrade jag i Antiktidningen. Resten av posten har jag inte hunnit med att läsa än. (Reklamen går nästan alltid direkt i korgen till pappersinsamling.) Strykhögen börjar bli enorm, medan högen med tjockis-svarta tischor i mitt klädskåp drastiskt minskar. Jag borde verkligen stryka, men nej. Jag orkar inte.

Några som däremot tycks orka ringa är de envisa företag som jagar mig på min privata mobil, den jag aldrig svarar i. De senaste veckorna har KeyCode jagat mig. De ringer från 031-758 61 93. Igår och idag har ett företag ringt från 011-500 54 73. Jag söker alltid på numren på sajten Vem ringde?, men tyvärr fanns det inga upplysningar om det senare numret, bara att det var yet another pensionsföretag. JAG VILL INTE PRATA PENSIONER!!!

Nu ska jag försöka orka ta min dagliga bloggrunda. Jag tror nämligen på input, inte bara på output. Det är viktigt att läsa hos andra, inte bara klämma ur sig en massa själv. Så tror jag. Dessutom börjar det bli dags att rensa lite bland Kickorna och Pluttarna.

Livet är kort.

Read Full Post »