Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kvarter’

Ett milsvitt inlägg.



Varning för toalettskämt!

 

Upptagetlampan är tänd

Toaletten är upptagen!

Ha ha ha! Du trodde väl inte att jag löper eller så? Nä, det var länge sen jag var en löpsk hynda sprang. Fästmön har, under våra åtta år tillsammans, sett mig skena en enda gång. Springa är liksom inte nåt jag gör. Men på mitt nya, snart mycket gamla jobb (sju veckor på torsdag) sitter jag faktiskt inte stilla, trots att det är ett kontorsjobb där jag är tämligen bunden vid min dator. Skälet till att jag rör på mig är… toalettbesök…


Jag ska berätta hur det är
utan att för den skull dyka djupt ner i nån toalett. Sånt blir somliga så irriterade på när jag skriver om, medan andra tycker att det är sköj. Själv har jag en livlig kiss- och bajshumor. (Dessutom tvingar jag ingen att läsa min blogg.) Fast nu ska det inte handla om vad jag – eller nån annan – gör på toaletten utan om vägen dit.

En kan säga att min arbetsplats är Korridorernas Paradis. Korridorerna är många och långa. Och det är en bit till närmaste toalett. Den närmaste ligger inte en mil bort, men väl ett kvarter från mitt kontor. Men för att vi i De Arbetandes Skara inte ska springa benen av oss i onödan finns det fiffiga saker på jobbet: toalettlampor i korridoren. (Egentligen är lamporna rena saftblandare.) När jag svänger runt hörnet och ser att lampan lyser som här ovan får jag styra stegen åt annat håll, in i en annan korridor.

Upptagetlampan är släckt

Upptagetlampan är släckt och där finns en ledig toalett.

I stället för att svänga höger rundar jag en trappnedgång och svänger vänster. Det brukar vara ett säkert kort, för där finns nämligen två (2) toaletter bredvid varandra. I korridoren ner mot dem finns en toalettlampa och om den är släckt är nån av eller båda toaletterna lediga. Det räcker med en för min del.

När en fikar på Café Java kan det ibland roa en Toffla att observera folks toalettspring. Jag har svårt att låta bli att skratta när jag ser nån stega mot den förstnämnda toaletten bara för att upptäcka att lampan är tänd. Vederbörande gör då helt om och tar korridoren mot de två toaletterna. Men jisses vilken tvärnit det blir i korridoren om toalettlampan där plötsligt tänds!

Ja, det är förstås roligast när det händer andra. När det händer mig själv går jag muttrande med korsade ben (försök själv, det är inte så jävla lätt att gå fort då!) flera mil och söker upp en tredje toalettkorridor åt helt annat håll. Vissa dar är det en evig jakt på ledig toalett och faktum är att det känns som om jag går många mil…

Skåp med lampa tomte och parfym

Oreda i kollegans skåp som innehåller till exempel en lampa, en sax, en tomte och en flaska parfym.

Idag har det varit en betydligt bättre dag på jobbet än igår. Jag kom igång med flera jobb samtidigt som jag kompletterade andra, tog emot besök på rummet och lite annat. Närmaste kollegan är en pärla och jag är så tacksam att h*n finns, för h*n har en förmåga att både lyfta mitt humör och hitta nya lösningar. Vi jobbar för det mesta var för sig, men ibland händer det att vi jobbar med samma produkt. Då har vi intensiva jobbmöten vid nåns skrivbord och fasen så mycket lättare det går när en har nån som kollegan som flåsar en i nacken. Är det andra som flåsar mig i nacken blir jag bara stressad.

Det blir en del flams också, men jag kan ju inte hjälpa att jag är nyfiken. I ett hörn inne hos kollegan står ett gammalt högt arkivskåp med jalusidörr. Det tyckte jag såg spännande ut idag och slet upp dörren. Jag måste ju säga att det var en väldig röra i skåpet… Kollegan skyllde förstås ifrån sig och sa att det var nån annans oreda och grejor. Men jag undrar, jag… Samtidigt… inne hos mig har jag hittat en tröja, en halsduk och ett par glasögon, till exempel, som ingen vill kännas vid.

Det var tur att jag fick flamsa lite på jobbet innan jag åkte hem, för när jag var nästan hemma hamnade jag i en milslång bilkö. Och där blev jag sittande en go stund. Slutligen nådde jag näst sista rondellen och upptäckte då en bil som fått sig en kyss och var uppbaxad på själva rondellen. Den som körde den kunde nog hålla sig för skratt, så jag ska inte klaga även om jag gärna hade gjort nåt annat än att sitta i en bilkö efter en intensiv arbetsdag. Men till sist kunde jag svänga in på Tokerians parkering och köpa lite smör och luncher och min TV-tidning. Och nu tänker jag bläddra i den senare medan jag äter min rostade mackor-middag.

Bilköer

Lååånga köer på vägen hem…


Ha en trevlig kväll! Jag hoppas du slipper både toalopp och bilköer…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sommarens mänskliga plågor.


 

OBS! Det här inlägget är kategoriserat som trams och ironi. Ta därför nedanstående för vad det är. Eller, om du är humorlös, läs inte!

 

Så snart värmen, sommaren och semestern kommer dyker de upp. En masse! Jag talar om mänskliga sommarplågor. Semestertyper, det vill säga personer som, enligt Metro, skiftar personlighet och blir outhärdliga att umgås med. 

Precis som regniga dar dyker de upp, de mänskliga sommarplågorna. Enligt Metro finns det fyra typer som vi älskar att hata. Läs och gör din egen bedömning! Mina åsikter och spontana reaktioner finns förstås med!

  1. Strandskrålaren
    Strandskrålarens högsta dröm är att vara huvudattraktionen på en musikfestival. Men h*n är inte så musikalisk och får nöja sig med ett begränsat område, som till exempel en strand. Där plockar h*n fram en gitarr eller en musikanläggning.
    Min åsikt: Otroligt störande typ! Helt i klass med människor som skriker privata dialoger i sin mobil.
    Min spontana reaktion: Jag vill inte höra!
  2. Gnällspiken
    Personen hatar sommaren och värmen och semestrar helst i november. Håller sig gärna undan, men råkar du träffa på typen kan du förvänta dig en tirad om vädret (”det var mycket bättre förr”). Strandhäng och öl på uteserveringen är inget för typen.
    Min åsikt: Rätt vettig människa!
    Min spontana reaktion: Rain rules! Fast öl kan man dricka jämt, oavsett väder!
  3. Sportfånen
    Sportfånen passar in sin semester helt och hållet efter VM, EM, OS och allt vad det nu heter. Att umgås med typen innebär alltid nån form av sport.
    Min åsikt: Inte min typ!
    Min spontana reaktion: Uschaaan! På ren östgötska.
  4. Grillkungen
    Denna typ känns igen på lukt och rök som sprider sig i hans kvarter. H*n lagar inte mat i vanliga fall, men under sommaren blir h*n plötsligt expert på allt som har med grillning att göra. Det enda du kan göra är att hoppas på en regnig sommar…
    Min åsikt: Besserwissrar och skrytpell*r, har jag insett att grillkungar är.
    Min spontana reaktion: Regndans.

Så… Är DU nån av typerna och vilken typ tycker DU mest illa om??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

Grillen brinner

En grillkung in action.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tisdags-inlägg med en smula självironi.


 

Plan mot blå himmel

Himlen är oskyldigt blå idag.

När himlen är oskyldigt blå kan inte ens en gammal Toffla häcka inomhus med gott samvete. Jag svischade ut (nåja…) och blev så förblindad av februarisolen först att jag missade att hälsa på en granne. Men jag insåg snart mitt misstag och vi växlade några ord innan vinden tog tag i oss och blåste oss i olika riktningar. En annan granne studsade förbi. Kanske var h*n också bländad av solen. Jag tänkte ropa efter grannen eftersom jag har fått höra att det är jag som inte hälsar. Men jag orkade inte. Varför bry sig om människor som är mindre än pingisbollar?

Jag tog i stället det långa benet före det korta och begav mig ut på promenad i kvarter som doftade söndagsstek och familjesammankomst. Mindes min egen familjs söndagar med morfar som middagsgäst mitt på dan. Då, på yngre stenåldern, var det svårt att komma upp till klockan 13 när morfar anlände. Idag hade jag vid 13-tiden varit vaken i sådär en fem, sex timmar.

Det är kyligt idag och vinden är nordlig. Även om himlen är blå och vädret vackert var jag tvungen att locka och pocka mig själv för att få mig runt i environgerna. Jag visste ju att ryggen skulle tacka mig sen, medan hälen snart började gnöla. Sometimes you just can’t win…

För att få fart på mig bestämde jag mig för att kolla hur det står till med undanplockningen av julprydnader hos folk. Här är resultatet. Men notera att tre saker är mina egna! Kan du gissa vilka???

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nåja… Julen varar än till påska 
brukar ju somliga sjunga. Jag har förberett för påskfirande jämt. Det är faktiskt rätt praktiskt – även om Somliga skulle vilja… rätta till genom att plocka bort dessa som jag har framme året om:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och nu vill jag ju förstås veta hur DU har det med julprydnader och påskkärringar… Skriv några rader och berätta så jag förhoppningsvis får känna mig lite mindre kufisk…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Kommissarie Maggie Brand

Kommissarie Maggie Brand jagar en barnamördare.

Den ena brittiska polisserien avlöser den andra. Jag tittar inte på alla, men de flesta. I kväll hoppade jag in en bit i handlingen av första delen av tre av Den skyldige som gick på TV4.

Handlingen hoppar mellan dåtid (fem år sen) och nutid. En liten pojke försvinner under en grillfest. (Ja, grillar är livsfarliga!) Fem år senare hittar man hans kvarlevor bara runt hörnet från hemmet. (Grannar är eventuellt också livsfarliga, alltså..?) Vi tittare får följa människorna i kvarteret och den drabbade familjen såväl före, som under och efter försvinnandet.

Kanske var det så att jag missade de första tio minuterna, men… jag tycker att det blir väldigt hattigt att skutta i tiden. Samtidigt förstår jag att vi måste få oss till livs nån sorts bakgrund. En bakgrund som ska leda oss mot en upplösning. Hur som helst var det både otäckt och spännande. De två följande avsnitten visas i morgon respektive på torsdag. Väldigt bra och praktiskt att slippa vänta för länge.

Toffelbetyget blir än så länge medel.  Det hela är lite för hattigt för min smak. Men klart höjande var det faktum att Lady Loxley från Mr Selfridge spelar den försvunne pojkens mamma!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag försöker intala mig själv att jag åstadkommer nåt av värde.


Det blev sovmorgon idag.
Så underbart! Om du bara visste hur mycket jag uppskattar sovmorgnar nu för tiden… Jag, som är morgonmänniska och pigg om morgnarna, trött om kvällarna… Till och med jag kan förändra mig.

sovande man

Sovmorgon är gott.


Strax före klockan nio
vaknade jag, som vanligt av liv i luckan i huset. Vissa människor måste visst skrika hela tiden, mer eller mindre. Tröttsamt. Det påminner mig om att jag måste upparbeta mod att gå och säga till. Och riskera att ett nytt gäng blir avogt inställt till mig. Eller kanske rentav är normala och tar in det jag säger. Det vet jag ju inte än, jag känner inte personerna ifråga.

I övrigt längtar jag till ett annat gäng drar sin kosa – nåt kvarter bort, bara, visserligen. Tyvärr verkar det inte som om det händer särskilt mycket, så det kanske bara var önsketänkande från min sida. Trist. Och jag som planerar ju en GÅRDSFEST. Eller nej visst, nej. Nu är det ju ingen närstående som precis har dött – och det är ju i såna lägen man ordnar fester. Sarkastisk? Jag? Nu är det ju som det är och de döda kommer inte tillbaka, inte som levande, i alla fall. Men jag längtar tills vissa drar, om jag säger så…

Som rubriken säger har jag i alla fall fått nånting gjort den här dan. Nånting vettigt, vill säga. Jag har betalat en räkning och fixat lite med min ekonomi och budget, jag har bäddat och jag har sparkat igång den första maskinen tvätt av dagens planerade två. Utanför mina fönster är det runt fem grader kallt och det snöar ganska stora flingor. Tyvärr måste jag ge mig ut när jag har fräschat till mig samt ätit frukost.

Idag är annars en sån här dag när jag skulle kunna stanna inne hela dan och göra ganska nyttiga och vettiga inomhusprylar. Som att läsa, till exempel. Läsningen av recensionsboken går finfint, för tack och lov är det en bra bok. Jag läste över hundra sidor igår, har nog rentav kommit halvvägs.

Den som jag trodde skulle göra mig lycklig

Halvvägs i detta recensions-ex. Tack och lov är det en bra bok!


Soppåsarna som ska bäras ut
står redo i hallen. Jag ska hälla i mig lite mer kaffe innan jag gör mig själv redo för en utflykt i verkligheten. Hoppas den blir kort, utflykten, för jag behöver fortsätta läsa, men också gå ett varv med dammsugaren. Risken är dessvärre att utflykten drar ut på tiden. Det är ett antal ställen jag ska besöka och den som känner mig vet att jag avskyr sånt. Den som inte känner mig får veta det nu. Men vad det är för utflykt behåller jag för mig själv. Tro inte att jag skriver allt här…


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


De flesta i min generation
– och kanske de något äldre – har nån sorts relation till Monica Zetterlund. I mitt bardomshem gillades hon inte av de vuxna. Nu när jag har sett filmen Monica Z. kan jag förstå det på sätt och vis. Monica var ovanlig. Hon var kvinna, ensamstående mamma, skådespelare, revyartist och en väldigt begåvad jazzsångerska. Inte nån vanlig kombination i 1960-talets Sverige.

Monica Z

Edda Magnason var en väldigt porträttlik Monica Z.


Den här filmen är en dramatisering
av en del av Monica Zetterlunds liv. Om den är biografisk eller ej kan man diskutera, men mitt intryck är att den ger ett rättvist porträtt av Monica Zetterlund själv liksom av en del personer som omgav henne. Filmen skildrar tiden strax innan hon slår igenom, när hon bor med dottern Eva-Lena hemma hos föräldrarna i Hagfors och sjunger jazz i Stockholm med Arne Domnérus band, samt ungefär tio år framåt i tiden.

Men när Monica har slagit igenom köper hon en villa på Lidingö och flyttar dit med Eva-Lena och Vilgot Sjöman, som hon är ihop med då. Det ges storslagna fester med många av dåtidens kändisar, såsom Beppe Wolgers, Povel Ramel och Hasse & Tage – samtliga ganska porträttlika originalen. Men mest porträttlik av alla är Edda Magnason som spelar Monica…

Genom hela filmen får vi bilder av Monica som den firade stjärnan, men också som dottern som söker sin pappas välsignelse – eller åtminstone godkännande. Filmen väjer inte för skildringarna av Monicas aptit på män eller förkärlek för alkohol. Scenskräcken vidrörs endast något, ryggproblemen inte alls. Man skulle kunna göra en riktigt lång film om Monica Zetterlunds karriär och liv, men man har valt att stanna vid en period på 1960-talet. En period som komprimerats ner till två timmar på bioduken.

Monica Z biljett

Filmen var värd pengarna!


Är det här en bra film, då?
Dum fråga! Jag hade inte tråkigt en enda stund under de dryga två timmarna. Filmen var väl värd de totalt 220 kronorna inklusive reservationsavgift för Fästmön och mig.

Den som betalade var emellertid min förra arbetsplats, från vilken jag fick ett presentkort på bio för ganska precis ett år sen samt delar av ett presentkort som återstod av alla dem jag fick till min 50-årsdag. Tack ET och tack Lena HaO!

Det kändes väldigt rätt att använda de sista presentkorten för just den här filmen. På sätt och vis en tribute till Monica, som skulle ha fyllt 76 år nu på fredag. Hon blev bara 68 år. Jag befann mig endast några kvarter ifrån hennes bostad när hennes liv ändades i en fruktansvärt onödig, förödande brand.

Om jag kunde, skulle jag ge femtusen Tofflor. Det blir bara fem, för det är maxantalet här.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Man ska ju googla sig själv då och då, sägs det. Det gör jag, för jag är självklart nyfiken på vad som skrivs om mig eller hur man hittar mig på Nätet. Alldeles nyss googlade jag på

Tofflan

och såg till min glädje att min blogg ligger i topp där. Men det finns faktiskt andra Tofflan också…

Tofflan är bland annat…

  • flera (!) förskolor
  • en scoutavdelning
  • ett kvarter på Söder i Stockholm
  • ett fritids
  • en filmfigur
  • flera män
  • ett skodon
  • en romanfigur
  • en hamster
  • en hund
  • ett lok
  • en tjej (inte jag, alltså, jag är ju tant!)
  • en katt
  • en modesko vid medeltidens slut
  • en stoltass

… för att nämna några…

Read Full Post »

Older Posts »