Rena Stöllestan hela dan

Ett rätt stölligt inlägg.

---

 

Sängen heter Stöllestan, det vill säga Vadstena.

Fy te rackarns vilken dag det var igår! Det var som rena Stöllestan* hela dan här. Det började med att jag råkade få syn på nån som har gjort mig fruktansvärt illa. Humöret sjönk nästan ända ner till Kina. Sen gav jag mig iväg till Stormarknaden för några ärenden. Ja, jag skulle handla lite mat och ett par öl eftersom jag fick lite över när alla räkningar var betalda. Och så skulle jag in till Teliabutiken ett ärende å mammas vägnar.

Enligt en digital skylt skulle det vara sex (6) personal som arbetade just då. Jag såg tre (3). Det minimala könumret som var på tur var 50. På min lapp stod det 60. Det segade på. Trots att jag är bra på att köa är det inte nåt jag tycker är särskilt roligt. Därför hoppade jag in till Systemet. När jag kom tillbaka var det fortfarande nummer 50:s tur… Nåja, jag stod och hängde på min kundvagn och blev nästan mer irriterad på en annan kund som flanerade runt i den trånga butiken och suckade och klagade på att det tog sån tid. När det sen blev min tur fattar jag inte varför jag gick dit. Ville jag ha en social kontakt IRL eller vad? Jag hade enkelt kunnat göra ärendet via nätet… DUMHUVE-TOFFLAN! 

Jag var hungrig när jag kom hem. Frukosten hade varit lite torftig, två rostade mackor, så jag hällde upp cornflakes och mjölk med en klick drottningsylt, som fortfarande levde, i en skål. Sen kontaktade jag Massolit förlag via Twitter angående den där boken jag skulle få för recension. Nåt svar fick jag inte först, men det kom ett mejl – med en länk till en e-bok. Och jag läser för bövelen inte e-böcker heller, utan så länge jag kan – för ögon och förstånd – läser jag på gammalt hederligt sätt. Jag skickade en ny tweet till förlaget och talade om att jag inte läser böcker på detta sätt. Efter ett par timmar (!) fick jag till svar att de inte skickar annat än e-böcker till bokbloggare.

Glöm recensionen!

svarade jag då.

Boken lär jag så småningom inhandla och läsa och bedöma som det verk författarna har gjort. Nån recension blir det inte, bara ett kort inlägg om den här bloggen fortfarande existerar då. Men förlaget kan jag dra sig på en tallpinne.

Det var faktiskt varken Telefon-Trollet eller Gud som ringde utan Svenska kyrkan.

Vad var det mer för stölligt som hände den här dan? Jo, bäst som jag satt här hemma vid datorn och försökte vara lite seriös så börjar min fasta telefon att tokringa. Det är bara mamma och idioter till säljare som skiter i att kolla att jag har NIX som ringer på den. Nu såg jag på nummerpresentatören att det var ett Uppsalanummer. Och eftersom jag är i den situation som jag är svarade jag. Fick en ton i örat och sen bröts det. Fem gånger till, med fyra minuters mellanrum ringde det. Ibland svarade jag, ibland tryckte jag bara på luren och sa inget. Det tutade ibland, det las på i andra änden ett par gånger utan tut.

Telia vaknade på Twitter fram på eftermiddagen.

I samma veva som ringandet vaknade Telia på Twitter. De hade sett min bild från Teliabutiken på Instagram och ett antal timmar senare kommenterade de bilden… fast på Twitter. Ja det här med att kommentera saker i rätt kanal tycks inte ens företagen ha koll på. Men just då var det faktiskt OK, för jag kunde fråga om råd kring eftermiddagens telefonterror. Och hör och häpna, jag tror det var Han Där Uppe i egen hög person!!! Eller nej, hans hantlangare här på jorden var det – Svenska kyrkan, fick Telia fram. Ja, det var inte Kyrkan som ringde utan en fax eller nåt som stod nånstans inom Svenska kyrkan. Men sen kunde Telia inte hjälpa mig mer och efter sex ringningar upphörde det, tack och lov! Jag fick i alla fall med mig ett tips på en kod jag kan knappa in ifall det händer igen. Det kan hjälpa.

Sista stöllerierna inträffade vid halv sex-tiden i Förorten. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och skjutsade henne till Kreta för att hämta hem pizzor till sig och grabbarna. Medan vi väntade på att bagarna skulle göra sin grej, gick vi in på möbelaffären bredvid. Först ser jag en säng som heter Stöllestan, det vill säga Vadstena. Och sen hör jag karl’n i kassan köööra värsta säljsnacket gentemot en familj, döh. På östgötska…

Sen åkte jag hem och lagade mat och sprättade en öl. Och läste Femina, nummer 15 från den 15 april 1962. Men DET blir ett annat inlägg på en blogg nära dig vars utrymme visst aldrig tycks ta slut..!

*Stöllestan = Vadstena på östgötska

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gratis är gott – men tänk dig för till självkostnadspris…

Tofflan är rätt ilsk. Hyfsat arg. Rejält förbannad, skulle jag vilja säga. Jag säger ju ofta

Gratis är gott!

och det klart att det är! Men att betala självkostnadspris är inte alltid så smart. Här kommer en historia ur mitt liv:

I samband med byte av vinterdäck till sommardäck på Clark Kent* uppdagas att framdäcken är helt slut liksom bromsbeläggen bak. Fine! Ekonomiska Tofflan kollar runt och via Fästmön får jag kontakt med en bekant till mig (ja via Facebook, men jag finns ju inte där, så Anna förmedlar kontakten oss emellan eftersom personen ifråga erbjuder däck till bra priser) som jobbar på bilfirma utanför Stockholm, jag har kallat henne Mekar-Bruden här. Fine igen! Hon erbjuder sig att fixa däck och belägg till självkostnadspris och ska inget ha för monteringen. Fine igen igen!

Jag åker dit som överenskommet en kväll i april. Det blir en mycket speciell upplevelse. Alla tänkbara problem uppstår – du kan läsa om dem här! Sen blir det påsk och jag äker ner till mamma i Metropolen Byhålan, som bestämt. På nya framdäck. Fine, fine! Fast bromsarna bak är ju inte bra, men ska åtgärdas ett par dar efter påsk då Mekar-Bruden lovat göra hembesök och fixa det hela i mitt garage. Fine, fine, fine! Så kommer hon tillsammans med sambo och mekar och har sig. Det tar ett par timmar. Bland annat saknas verktyg. Jag tänker att jag kör några dar och om allt är OK sätter jag in en slant som tack för arbetet.

Efter ett tag hör jag ett dunkande ljud från höger sida. Not so fine! Jag försöker sms:a och ringa Mekar-Bruden, men får inte kontakt. Anna kommer på att när hon och Slaktar-Pojkens pappa hade bil lät det på liknande sätt och då var en hjulmutter lös. Jag kollar muttrarna när vi har parkerat – och en mutter är lös. Definitivt inte fine! Får snabb och effektiv hjälp på Lilla Däckverkstan i Förorten!

Men efter ytterligare ett tag låter det konstigt om bilen igen. Terribly unfine! Det gnisslar och skramlar. Jag söker upprepade gånger Mekar-Bruden per sms och telefon utan framgång. Men så messar hon plötsligt en dag och frågar hur det har gått med bilen och jag beskriver då problemet. Eftersom hon samma vecka på fredagen ska in till Uppsala i ett annat ärende lovar hon att ringa runt 15-tiden den dan så att jag ska ta mig till den plats där hon är för att hon ska få testköra bilen och lyssna på olåten. När klockan är 16 messar jag Mekar-Bruden för att höra om hon är på väg. Inget svar. Jag börjar ringa vid 16.30-tiden. Blir avtryckt. Ringer flera gånger fram till klockan 18. Blir avtryckt. Ger upp. NOT FINE!

Gnisslet och skramlet ökar. Jag försöker ringa Mekar-Bruden och skicka sms. Jag blir avtryckt flera gånger och får inga svar på mina sms. Jag tänker att hon är arg på mig, men förstår inte anledningen. Inte fine alls!

En dag när jag ringer och jag trycks av kommer ett sms om att hon är på kurs och inte kan prata. Jag skriver då att jag skulle behöva fråga henne om råd och ber henne ringa upp när hon får en stund över. Hon svarar att hon absolut ska ringa och att hon häromdan kom på att hon hade glömt bort mig den där fredagen. Ingen ursäkt, men okejrå. Nu vet jag. Hon hade glömt och var inte arg. Hur som helst, idag är det två veckor sen och hon har fortfarande inte ringt. Känns inte så fine!

Efter helgen ringer jag Dyra Märkesverkstan och får en tid för bilen idag. Jag åker dit vid sjutiden och åker lånebil hem. Efter en knapp halvtimma hemma ringer mobilen. Jag får veta att det inte räcker med att smörja upp bromsen utan att bromsskivorna måste bytas.

När jag kommer ut till verkstan får jag dessutom veta att Mekar-Bruden har satt vänster belägg på höger sida – och tvärtom. Detta har gjort skivorna alldeles skeva. Och de nya bromsbeläggen är mycket slitna redan och måte bytas… ABSOLUTELY NOT FINE!!! Dessutom är bromsskivorna förskräckligt rostiga och på verkstan undrar man om de inte smörjdes i samband med bytet. Jag frågar vad ett byte kostar och får prisuppgiften 3 337 kronor. Som hittat för en som lever på a-kassa! Jag bokar ny tid och ska få det hela fixat på tisdag i nästa vecka. Jag behöver inte betala för dagens arbete och jag slipper tanka lånebilen nästa vecka.

Samtidigt kan jag inte hålla mig utan berättar att den som har bytt beläggen har jobbat på Dyra Märkesverkstan. Får då till svar att man hoppas att personen inte jobbar kvar, vilket jag kan lugna dem med att h*n inte gör. Fine! tycker de. Och jag håller med.

Av denna erfarenhet har jag lärt mig att det inte alltid är det billigaste som är bäst. Jag är ingen snål person och HADE tänkt betala för arbetet. När jag idag får veta att det så kallade arbetet i stället kommer att kosta mig tusenlappar eftersom delar har blivit felmonterade och förstört andra delar är jag glad att jag inte lämnade en spänn. ALDRIG MER att jag gör så här! Jag trodde att man kunde lita på en person som man är lite bekant med, men tydligen inte. Personligen skulle jag ALDRIG lova att utföra ett arbete som jag känner mig osäker på om jag klarar av.

No, I’m NOT FINE – I’m furious! 👿

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min älskade bil-man

Read Full Post »