Ett kontrollfreaks äventyr i Stockholmstrakten

Stack iväg vid 15.30-tiden, jag och Clark Kent* i det varma aprilvädret. Vägbeskrivningen från Eniro var totalt kass och ursvår att hitta efter utan kartläsare. Men min sedvanliga kartläsare hade en dejt med en ung man, så jag fick klara mig ändå. Jag körde bara lite fel och kom fram dit jag skulle i lagom tid. (Jag AVSKYR att vara sen.)

Mekar-Bruden är på hugget och pratsam som aldrig förr när jag kommer! Men så var det ett bra tag sen vi sågs och det finns en del att avhandla. Vi inleder därför med en kaffe. Och en lååång pratstund.

Inget Max-kaffe, men kaffe ur automat i plastmugg.

                                                                                                                                                           Så struttar vi ner i verkstan, Mekar-Bruden först och jag efter. Jag kör in min lille man i garaget och Mekar-Bruden öppnar motorhuven för att slänga en lite allmän bläng samt börja med att fylla på spolarvätska. Vad händer?

POFF!

Ljuset slocknar!

Så himla bra, dårå, när maskiner och verktyg går på el numera… Dessutom visar det sig att det inte bara är lilla verkstan som slocknar utan hela stan, typ…

Men Mekar-Bruden har emellertid inte fått sitt namn för inte av mig. Hon släpar fram manuella domkraften och börjar jucka loss vänster bakdäck för att få loss bromsbelägget. Jorå, det är totalt utslitet. Sen vi hördes i förra veckan hade en av hennes medarbetare fått i uppdrag att beställa nya bromsbelägg till Clark. Jättebra. Bara det att de nya bromsbeläggen inte passar… De är fel.

Klockan visar nu tio i sex och vi KASTAR oss ut i Mekar-Brudens bil (eller nåja, det var nog en kunds bil…) för att hinna ner till Mekonomen som stänger prick 18. Jorå, vi hinner, men nejrå, de har inte bromsbelägg som passar till min bil…

Under tiden har strömmen kommit tillbaka – alltid något – och Mekar-Bruden försöker sparka liv i sin dator för att beställa bromsbelägg. Det tar ungefär en halvtimma eftersom datorn stängdes av ofrivilligt i och med strömavbrottet.

Ner i verkstan igen. Det utslitna bromsbelägget monteras på igen. Det är åtminstone lite rengjort, kan man säga. Men som sagt, tämligen slut. Nu är det emellertid viktigare att bromsarna tar bättre FRAM, så jag KAN köra ett tag till. Ett tag till. Nu pyser vänster bak när jag bromsar. Men bromsen tar. Ett tag till, ett tag till, som sagt… Mekar-Bruden och jag bokar in den 27 april på kvällen för bromsbeläggbyte. Hemma i mitt garage. Jag säger som det är, jag har inte råd med bensinen. Och Mekar-Bruden är så snäll att hon kan göra sig ett ärende eller två till i Uppsala! Vilken kompis!

Däcken ska åtminstone kunna bytas. Och JA! Det lyckas! De gamla utslitna gummisulorna monteras av med elmaskin och de nya sulorna läggs på mina fälgar, som visar sig tillhöra en Corolla, egentligen. Snygga är de, i vart fall, tycker Mekar-Bruden. Och jag.

När jag rullar ut från verkstan är klockan närmare halv åtta och jag har ätit en kexchoklad. Dessutom envisas min kropp med att släppa ifrån sig blod och jag känner mig matt och trött och slut.

Sommarsulorna där framme är suveräna att köra på! Jag slirar inte. Det känns som om jag flyger fram. Jag spelar en låt på bilstereon och tänker

Den här låten skulle jag kunna köra ihjäl mig till, så vacker är den!

Men jag kör inte ihjäl mig. Jag flyger hem med Clark, jag flyger hela vägen, en annan väg än jag kom. Och jag kommer fram helskinnad, messar min älskling, tvättar bort blod, svarar på två mejl, betalar Mekar-Bruden och svarar i telefonen.

Min personliga tank är nere på rött, blinkande rött. Nu ska jag se om de två kycklingkorvarna i kylen lever. Om så är fallet ska de in i ugnen, grillas och ätas. SEN kan jag kollapsa i fåtöljen och ringa Anna. Sen…

Den här dagen har gjort helt slut på det kontrollfreak som är jag. Helt slut.

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min lille bil