Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glömt’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett tipsande inlägg – om en virkande vän och en mordisk vandring. Och om Sarah Dawn Finer, förstås, för henne kan jag inte låta bli att nämna i sammanhanget!


 

En dag utan smärta. Jag tror nästan inte att det är sant, men det är det. Ryggen är så gott som smärtfri, magen är lugn, bara axeln bråkar lite. Den oopererade. Den har nämligen fått ta ganska mycket de här veckorna. Som när hela Tofflans kroppshydda häver sig upp med hjälp av den. Inte konstigt att den är lite… matt. Även min mamma mår bättre, vilket hon har ringt två gånger om idag för att berätta. Det är skönt att veta. Att slippa oroa sig även för nån annan. Också.

Biljetter till Cabaret

Biljetter till Cabaret.

I morgon är det dags igen. Jag ska jobba. Det är tre dagar kvar på mitt kontrakt och det räknar jag med att klara av. Sen får vi se vad som händer i mitt liv. Det finns en del att se fram emot. Jag har en spännande artikel på gång med en av mina drömintervjupersoner. Och att få se Sarah Dawn Finer i Cabaret på Uppsala Stadsteater i maj är en annan sak att se fram emot. Jag är överlycklig!

Röda vantar och kärleksvante

Annas vantar och en kärleksvante.

Men för att inte du ska deppa ihop vill jag tipsa dig om ett par saker. Först vill jag hissa min bloggvän Irene som har otroligt flinka fingrar och som har haft det ganska tufft. Jag känner inte Irene närmare, men hon har aldrig beklagat sig, det är ju bara jag som ägnar mig åt sånt. I stället har hon varit hjärtegod och stickat vantar – till mig, Fästmön och en gemensam vante.

Irenes virkade sandal

Irenes virkade sandal. Bilden har jag lånat från Irenes blogg.

Inte har jag fått betala nåt, varken för material eller arbete, trots att Irene försöker överleva på det samhället kallar existensminimum. Därför glädjer det mig extra mycket att hon kanske, kanske har nånting eget på gång! Det handlar om virkade prylar. Riktigt söta små saker. Eller vad sägs om denna ursöta lilla sandal? Till och med ett härdat icke-barns-Toffelhjärta smälter ju! Fler virkade dojor ser du på Irenes blogg genom att klicka här!

Se Skoga och sedan...

Se Skoga och sedan… kan jag…

En annan rolighet jag vill puffa för är mordiska vandringar i Maria Langs fotspår. De mordiska promenaderna sker under perioden maj – september i Nora, Maria Langs Skoga i böckerna. Ledsagare på färden är hennes systerson Ove Hoffner. Det här är nånting jag funderar på att göra i sommar tillsammans med Anna och några goda vänner till oss. Förhoppningsvis är magkramper, ryggeländen, hälsporrar, hostor, bråkande axlar och sånt sen länge glömt då. För oss blir det nog i såna fall en mordisk vandring med övernattning eftersom vi alla fyra har en bit att resa. Kanske rentav ett Maria Lang-paket… Helt klart är att Ove Hoffner är en person som jag verkligen vill träffa – och SKA träffa innan jag dör! För hans moster var en av mina favoritförfattare.

 


Livet är kort.

 

Read Full Post »

Idag

  • funkar inte intranätet som det ska rent tekniskt
  • kommer omvärldsbevakaren inte fram med sina mejl på grund av spamfiltret
  • är skärmaskinen slö
  • ringer kontorstelefonen så snart jag inte befinner mig i rummet
  • får jag privata sms som jag inte har tid att svara på

Nåt jag har glömt??? Eh ja just det, nån har fyllt på mjölkpulver i kaffemaskinen så nu kan jag välja cappuccino igen. Alltid något…

Read Full Post »

Alltså ända sen vi var och Storhandlade igår kväll, jag och Fästmön, har jag känt hur en doft av curry har omgett mig. Jag trodde först det var curry från nån sås på kycklingburgaren jag åt, men den såsen är vit och innehåller inte en gnutta curry. Jag har tvättat och skrubbat högerhanden – för det är därifrån lukten kom, enligt min jättekran mitt väderkorn. Nu är det morgonen därpå – och jag stinker fortfarande curry. Jag har tvättat mig MÅNGA gånger sen igår kväll.

Boven i doft-lukt-stink-dramat!


Slutligen upptäckte jag
en liten, liten fläck på ena ärmmudden till min jacka. Den måste jag ha fått när jag plockade åt mig en flaska med mangorajasås från varuhyllan! Så morgonen inleddes med liten paniktvätt i handfatet av stinky jacket… Jag ska tvätta den i kväll, men tills vidare får det duga. Fläcken är borta, fast det stinker fortfarande curry om jackärmen…

Noterade du hur jag gick från dofta via lukta
till stinka i de inledande raderna???

För den som inte har upptäckt det än kan jag berätta att det är fredag idag. Jag har bara en intervju inbokad idag, klockan 14. Resten av dan ska jag fortsätta jobba med våra sidor på intranätet. Jag gjorde några smärre justeringar tidigt i morse. Det var också en del mejl att besvara i inboxen, många av dem rörde intranätet. Det är kul och spännande att folk är så engagerade här!!! Inte som på ett visst annat ställe i mitt förra arbetsliv där intranät sågs som nåt tråkigt, onödigt och svårt. För övrigt telefonerade jag igår med en vän som fortfarande jobbar inom organisationen. Där verkar vara sig likt. And I will say no more but… organisationen sliter ut dem som vill åstadkomma nåt och behåller surdegarna i brist på kompetens. För de som kan drar till andra ställen där de uppskattas. Jag kan inte se det på annat sätt.

En trevlig lunch blev det med kollegan L på fakulteten igår också! Jag är så glad för L:s skull att det blir en utbytestripp till the UK i sommar! Kanske ska skicka med min fina ring som en maskot?

Titta så fin!!!


Ikväll ska jag ha spa-kväll.
Först blir det dusch och hårtvätt. Sen ska jag fixa med mina fötter som blir ganska trötta av att jag står och jobbar hela dagarna. Fotmassagebadet, som jag köpte precis innan Katastrofen inträffade, har länge stått oanvänt. Det var så ironiskt, jag köpte det för att jag var trött i fötterna på grund av jobbet… Fyra dar senare hade jag inget jobb längre. Idag rör sig Odjuret  fritt, har tagits tillbaka i nåd/på nåder..? Allt tycks vara glömt, ingen ser nåt. Själv försöker jag glömma och gå vidare, men sen jag mötte dess kalla blick häromdan har jag känt ett stort obehag. Den som har gjort fel får gå fri, medan den/de oskyldig(a) straffas… Mitt obehag är så enormt att jag nästan blir rädd för mig själva och mina starka känslor. Det som skiljer mig och Odjuret åt är att jag faktiskt har en del självinsikt (även om alla inte tror det). Jag förstår inte hur man kan möta människor, såväl i privatlivet som i arbetslivet, och se dem i ögonen och säga

Mitt samvete är rent!

när man har både horn och bockfot…

Read Full Post »

Jag läser en så hemsk bok just nu. Inte hemsk för att den är hemsk-hemsk, utan hemsk för det ämne den handlar om. Kärleken. En kärlek som tar slut. En pappa som lämnar en familj. En fru som drabbas utan förvarning. Barn som inte förstår.

Det skulle kunna vara rena Hollywood, men det är en svensk bok som skildrar en svensk familjs sönderfall. Jag kan inte läsa mer än ett par, högst tre, kapitel åt gången. Det gör så ont… För hur det än är påminns jag om de separationer jag själv har gått igenom, även om det är länge sen nu. De ramlar över mig, alla gamla minnen av sånt som jag trodde var bortglömt eller färdiggenomgånget och utan smärta. Smärtan finns där. Intensiv. Men också glädjen att känna den kärlek som finns omkring mig idag. Nu, när jag är en annan än den jag var då.

Jag slås av bokens skildringar av bristande kommunikation mellan två vuxna före detta älskande. Två som inte orkar mötas av olika skäl utan i stället framför allt använder sms. Men också kommunikationen kring det som hänt mellan de vuxna och barnen. Barnen, som är för små för vissa förklaringar och för stora för att kräva just förklaringar.

Jag är på sätt och vis glad för att jag inte har haft egna barn som har behövt uppleva mina separationer. Samtidigt är det förstås en smärta djupt inuti mig, detta att jag inte fick några egna barn. Vanligtvis döljer jag detta och det är inte så att jag tänker på det varje dag. Jag har i många år försökt lyfta fram fördelarna med att inte ha barn i stället. Och så har jag ju fått bonusbarn på äldre dar! Det är en gåva! Men jag brukar säga att jag inte är nån barnmänniska. Nu vet du, som inte redan har gissat det, att orden är ett skydd mot det som gör ont.

Att det gör ont att se barn fara illa kan jag inte undkomma bakom ord. Jag ser och jag hör. Visserligen är jag övertygad om att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Men jag vet också att alla inte passar till att vara föräldrar och kanske skulle ha tänkt sig för en eller två gånger. Detta håller jag kvar inuti i stället för att konfrontera. Ja, jag är feg! Jag står utanför att noterar att historien upprepar sig inte bara en gång utan gång på gång. Och så hör jag det nya barnet som skriker och skriker och skriker…

Det gör så ont…

PS Boken jag läser är Christina Stiellis Jag älskar dig inte. Läs den, för f*n!

Read Full Post »

Tofflan är rätt ilsk. Hyfsat arg. Rejält förbannad, skulle jag vilja säga. Jag säger ju ofta

Gratis är gott!

och det klart att det är! Men att betala självkostnadspris är inte alltid så smart. Här kommer en historia ur mitt liv:

I samband med byte av vinterdäck till sommardäck på Clark Kent* uppdagas att framdäcken är helt slut liksom bromsbeläggen bak. Fine! Ekonomiska Tofflan kollar runt och via Fästmön får jag kontakt med en bekant till mig (ja via Facebook, men jag finns ju inte där, så Anna förmedlar kontakten oss emellan eftersom personen ifråga erbjuder däck till bra priser) som jobbar på bilfirma utanför Stockholm, jag har kallat henne Mekar-Bruden här. Fine igen! Hon erbjuder sig att fixa däck och belägg till självkostnadspris och ska inget ha för monteringen. Fine igen igen!

Jag åker dit som överenskommet en kväll i april. Det blir en mycket speciell upplevelse. Alla tänkbara problem uppstår – du kan läsa om dem här! Sen blir det påsk och jag äker ner till mamma i Metropolen Byhålan, som bestämt. På nya framdäck. Fine, fine! Fast bromsarna bak är ju inte bra, men ska åtgärdas ett par dar efter påsk då Mekar-Bruden lovat göra hembesök och fixa det hela i mitt garage. Fine, fine, fine! Så kommer hon tillsammans med sambo och mekar och har sig. Det tar ett par timmar. Bland annat saknas verktyg. Jag tänker att jag kör några dar och om allt är OK sätter jag in en slant som tack för arbetet.

Efter ett tag hör jag ett dunkande ljud från höger sida. Not so fine! Jag försöker sms:a och ringa Mekar-Bruden, men får inte kontakt. Anna kommer på att när hon och Slaktar-Pojkens pappa hade bil lät det på liknande sätt och då var en hjulmutter lös. Jag kollar muttrarna när vi har parkerat – och en mutter är lös. Definitivt inte fine! Får snabb och effektiv hjälp på Lilla Däckverkstan i Förorten!

Men efter ytterligare ett tag låter det konstigt om bilen igen. Terribly unfine! Det gnisslar och skramlar. Jag söker upprepade gånger Mekar-Bruden per sms och telefon utan framgång. Men så messar hon plötsligt en dag och frågar hur det har gått med bilen och jag beskriver då problemet. Eftersom hon samma vecka på fredagen ska in till Uppsala i ett annat ärende lovar hon att ringa runt 15-tiden den dan så att jag ska ta mig till den plats där hon är för att hon ska få testköra bilen och lyssna på olåten. När klockan är 16 messar jag Mekar-Bruden för att höra om hon är på väg. Inget svar. Jag börjar ringa vid 16.30-tiden. Blir avtryckt. Ringer flera gånger fram till klockan 18. Blir avtryckt. Ger upp. NOT FINE!

Gnisslet och skramlet ökar. Jag försöker ringa Mekar-Bruden och skicka sms. Jag blir avtryckt flera gånger och får inga svar på mina sms. Jag tänker att hon är arg på mig, men förstår inte anledningen. Inte fine alls!

En dag när jag ringer och jag trycks av kommer ett sms om att hon är på kurs och inte kan prata. Jag skriver då att jag skulle behöva fråga henne om råd och ber henne ringa upp när hon får en stund över. Hon svarar att hon absolut ska ringa och att hon häromdan kom på att hon hade glömt bort mig den där fredagen. Ingen ursäkt, men okejrå. Nu vet jag. Hon hade glömt och var inte arg. Hur som helst, idag är det två veckor sen och hon har fortfarande inte ringt. Känns inte så fine!

Efter helgen ringer jag Dyra Märkesverkstan och får en tid för bilen idag. Jag åker dit vid sjutiden och åker lånebil hem. Efter en knapp halvtimma hemma ringer mobilen. Jag får veta att det inte räcker med att smörja upp bromsen utan att bromsskivorna måste bytas.

När jag kommer ut till verkstan får jag dessutom veta att Mekar-Bruden har satt vänster belägg på höger sida – och tvärtom. Detta har gjort skivorna alldeles skeva. Och de nya bromsbeläggen är mycket slitna redan och måte bytas… ABSOLUTELY NOT FINE!!! Dessutom är bromsskivorna förskräckligt rostiga och på verkstan undrar man om de inte smörjdes i samband med bytet. Jag frågar vad ett byte kostar och får prisuppgiften 3 337 kronor. Som hittat för en som lever på a-kassa! Jag bokar ny tid och ska få det hela fixat på tisdag i nästa vecka. Jag behöver inte betala för dagens arbete och jag slipper tanka lånebilen nästa vecka.

Samtidigt kan jag inte hålla mig utan berättar att den som har bytt beläggen har jobbat på Dyra Märkesverkstan. Får då till svar att man hoppas att personen inte jobbar kvar, vilket jag kan lugna dem med att h*n inte gör. Fine! tycker de. Och jag håller med.

Av denna erfarenhet har jag lärt mig att det inte alltid är det billigaste som är bäst. Jag är ingen snål person och HADE tänkt betala för arbetet. När jag idag får veta att det så kallade arbetet i stället kommer att kosta mig tusenlappar eftersom delar har blivit felmonterade och förstört andra delar är jag glad att jag inte lämnade en spänn. ALDRIG MER att jag gör så här! Jag trodde att man kunde lita på en person som man är lite bekant med, men tydligen inte. Personligen skulle jag ALDRIG lova att utföra ett arbete som jag känner mig osäker på om jag klarar av.

No, I’m NOT FINE – I’m furious! 👿

                                                                                                                                                               *Clark Kent = min älskade bil-man

Read Full Post »