Hur det ska bli

Ett funderande inlägg.

---

 

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…

En del säger till mig att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tystnad och tid för reflektion

Ett inlägg om just tystnad och reflektion över saker och ting.

Det finns personer som vill skrämma mig till tystnad. Jag tänker inte låta mig bli skrämd längre. Allting anmäls dessutom. Men för att du som vanlig läsare ska få en inblick i saker och ting vill jag ge dig en kort glimt av hur det är att vara förföljd av nån.

Jag använder bloggen som kanal för att skriva om stort och smått. Här ventilerar jag mina åsikter, men här skriver jag också om djupt personliga saker. Inte allt i mitt liv finns här – långt ifrån allt. Men mycket.

Ibland kommer man ihop sig med människor om saker och ting. Man har olika åsikter. För ungefär tre och ett halvt år sen hände detta. Jag bad vid tillfället personen att ha en mer civiliserad ton när h*n kommenterade på min blogg. Detta hade föregåtts av att jag hade hört från flera andra som kommenterade här att de tyckte att personen var otäck och skrämmande. Bland annat fick jag veta att flera personer tänkte både sluta kommentera och läsa min blogg så länge personen utan civiliserad ton kommenterade.

Men den otrevliga tonen fortsatte. Jag valde då att blockera personen från att kommentera på min blogg. Det är mitt val, det är min blogg. Ingen kan se det som en rättighet att få kommentera här – det är en möjlighet som jag ger de allra flesta. När flera människor upplever obehag, även jag själv, tappar man förmånen att få skriva på min blogg. Det är inte svårare än så.

Det straff jag har fått för detta är att personen har förföljt mig i sociala medier – inte bara här i bloggen, alltså – i tre och ett halvt år. Tre och ett halvt år. Vissa dagar är personen till exempel på besök på min blogg tätare än en gång i timmen. Rekordmätningen ligger på 32 gånger under ett dygn.

Så många nya inlägg som 32 stycken skriver jag inte på ett dygn. Är det nåt friskt beteende, tycker du? Jag tycker inte det. Men se rädd är jag inte! Jag vägrar att skrämmas till tystnad.

Vem personen är? Ja, det vet bara min familj (den är kanske större än somliga tror, dock…) och polismyndigheten där jag har lämnat min anmälan. Jag övervägde ett slag att vara med i TV3:s program Stalkers efter att redaktionen där hade tagit kontakt med mig. Men jag avböjde.

Personen själv, däremot, har kontaktat mina vänner och bekanta och velat delge dem ”den rätta historien”. Personen har alltså outat sig själv. Jag har inte lämnat ut nåt namn. Jag vill bara slippa bli förföljd. Tre och ett halvt år räcker. Jag tog kontakt med personen förra året eftersom jag trodde att jag skulle dö och inte vill lämna några lösa trådar. Min förhoppning var att vi kunde lösa upp knutarna och gå vidare. Tyvärr fanns inte den viljan hos motparten, som då – och även nu – sitter fast i händelser tre och ett halvt år tillbaka i tiden.

Om jag själv skulle bli blockerad från att kommentera skulle jag välja att hålla mig undan. Bryta totalt med personen ifråga. Direkt. Varför hänger man sig envist kvar? Varför förföljer man nån bara för att man inte gillar den personen, för att man hyser antipati? Förföljelse av andra människor har vi sett skrämmande exempel på i såväl historien som i nutid. Men lita på mig, jag tänker inte tystna på grund av nåt ökänt webbtroll!

↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔↔

Idag är det söndag. Det blev så att jag tar den här dagen för reflektion. Igår hade jag delvis andra saker än familjen på min agenda, idag gör Fästmön saker som jag inte hänger med på. Jorå, lite ensamt och trist är det allt, men jag försöker använda tiden till nåt vettigt.

Min älskling reflekterar också.

Några av mina texter har granskats av den vänliga ”Asa”. Jag har fått konkreta och bra tips och förslag på hur mina texter kan bli bättre. Jag reflekterar över detta och tänker ägna morgondagen åt att skriva om, skriva nytt, skriva bättre!

Det blir en söndagspromenad över till Tokerian, så att jag får lite frisk luft. Dagen idag är betydligt tristare och gråare än dagen igår. Lördagen bjöd på strålande sol. Tänk bara det att kunna sitta utomhus och äta lunch den 21 september… Härligt!

Mamma ska få ett samtal framåt kvällen. Och kvällen i övrigt tänker jag avsluta med Miss Marple på Sjuan, som vanligt! Men före dess, säsongstarten av svenskdanska Bron! Tio nya avsnitt väntar, det första på SvT1 klockan 21 i afton.

Vad gör du idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Förberedelser för Den Stora Festen

Uppdaterat inlägg!

Jag kokar ägg!

Säg det på skånska får du höra hur snuskigt det låter! Inte konstigt att jag inte kunde titta på hon den där Tina som lagade mat i TV-rutan, jag blev ju generad hela tiden som hon höll på och… (på skånska:)

kokade

Faktum är att det är sant. Jag kokar ägg. Fem ägg. Dessa ska vara till rörorna vi ska glufsa i oss idag. Vilka vi och oss är får du gissa. Jag har fått veta att jag lämnar ut somliga alltför mycket i min blogg, 😳 så från och med nu ska jag behärska mig. Jag ska visa att jag är lyhörd. Att det sen lär se konstigt ut i mina texter är en annan sak. Men jag får väl helt enkelt skriva om andra saker.

Idag när jag slog upp lokalblaskan såg jag än det ena, än det andra som jag inte kan lämna okommenterat. Ett av facken som har många medlemmar som arbetar på Sjukstugan i Backen har bjudit in ansvariga politiker för att gå en dag i deras skor under sommaren. Vet du vad facket har gjort? Det har skickat foppatofflor till de förtroendevalda. Foppajävlatofflor!

Vilken tur att jag inte är fritidspolitiker, för jag hade vägrat sätta på mig skiten skorna (det är egentligen hädelse att benämna dem tofflor, eller hur?!). Annars tycker jag att det är en bra idé. Många av dem som fattar beslut har ingen aaaning om hur det ser ut i verkligheten. Folk blir ju liksom inte mindre sjuka på sommaren – trots att vårdpersonalen har semester då. Från Sjukstugan i Backen låter man hälsa via sin kommunikationschef, och detta är seriöst, med orden:

Och att politikerna kommer hit i sköna skor har vi inga problem med.

Visar ju verkligen hur VIKTIGT man tycker att detta är. (Kan man tycka annat när det är foppatofflor inblandat?!) PEKAR MED HELA HANDEN: HÄR ÄR JAG SYNNERLIGEN IRONISK! 

I en annan del av tidningen kan jag läsa om att 50-talet är här igen. Och sen är det en massa bilder på… blommigt, främst kläder. Jag tycker att det är så fult. Tjockis-svart och sorgetrist ska det vara – i alla fall på min lekamen. Vad andra har på sig skiter jag i, jag kan ju alltid blunda.

Nä, det enda som är blommigt hemma hos mig – och det är en miss, ska jag säga! – är vaxduken på ballen*. Därför har jag försökt dölja mönstret med min midsommarstång. Det gick sisådär.

Min midsommarstång försöker dölja den blommiga vaxduken.

Det tog minst en kvart för mig att montera ihop helvetet stången. Det var MAAASSOR av smådelar och naturligtvis tappade jag en på golvet. Det tog ytterligare en kvart att leta efter den och försöka plocka upp den. Tänk på att jag är en gammal tant som både ser illa och har svårt att ligga på golvet och kräla. Dessutom är jag fet och det hjälper ju inte till vad gäller smidigheten. När stången var färdigmonterad blev det som med IKEA-prylar: en liten del över. Ja, ja, jag får väl se om stången välter över min silltallrik senare eller om den står pall när jag sjunger skrålar med min förkyldhesa stämma snapsvisor. För en liten klar, eller två, ska jag ha till min midsommarsill. Det kan ingen ta ifrån mig. Än så länge.

*ballen = balkongen

Read Full Post »