Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘desperation’

Ett mysigt inlägg.


 

Surskalle

Jag ÄR en surskalle, men jag GILLAR INTE surskallar.

Jag säger 

mysigt

hur mycket jag vill.

MYSIGT MYSIGT MYSIGT MYSIGT MYSIGT!

Det är min sammanfattning av den här dan, även om tiden inte helt har räckt till för allt jag ville göra. Men jag har dämpat mig och mitt humör ett par snäpp efter en dialog med en god vän i bilen. Tänk att så snart jag sätter ljudliga ord på saker och ting låter de annorlunda än dessa skriftliga

Fast jag är fortfarande irriterad över att folk kommenterar såväl blogginlägg som instagrambilder på Twitter. JAG ANVÄNDER BARA TWITTER FÖR ATT PUFFA FÖR TEXT OCH BILD! Och så för att skriva av mig sura kommentarer – som jag inte vill ha kommentarer på eftersom de endast är luft som pyser…

Citrus i plastkasse

Citrus hoppade i ren desperation ner i en matkasse – fast den var tömd på innehåll.

Söndagen har inneburit vila, men också umgänge. Jag har bäddat rent i min säng. Tänk vilken underbar känsla i kväll när jag kryper ner mellan rena lakan… Mamma ringde mitt under min frukost. Idag mådde hon lite bättre. Jag har försökt få henne att inte ha dåligt samvete för att vården skickar ut kallelser så jävla sent, utan i stället åka på det planerade läkarbesöket. Jag har tvättat, jag har handlat, jag har skrattat åt kattungar – som försökte charma mig att ge dem mat. Ständigt denna mat… Citrus, den lilla flickkatten, var så… desperat att hon hoppade ner i en matkasse. Fast Elaka Tofflan hade då redan tömt påsen på innehåll. Moahahahahahaaaa… Men söt var hon, det medger jag…

 

Söndagsmiddagen bestod delvis av rester. Det gjorde mig alls ingenting, för med en god sås, ett glas fylligt rödvin, ett tänt ljus och en bok kan det bli hur mysigt som helst. Eller hur tycker du att det ser ut???

Söndagsmiddag

Mysigt, tycker jag.


Efter middagen har jag gjort en liten… inventering. 
Jag har dokumenterat mina olästa böcker i bilder eftersom de finns på lite olika ställen i mitt hem av utrymmesskäl. Av januari månads inköpta pocketböcker återstår dessa att läsa:

Sex pocketböcker

Sex pocketböcker av januaris inköp är olästa.


Idag fick jag med mig hem en ”lånebok”
från Annas snälla mamma… Den ska jag nog läsa när jag har läst ut min nuvarande bok – lånade böcker ska en inte behålla alltför länge, tycker nämligen jag.

Etthundra mil

En lånebok.


I sovrumshyllan finns också ett gäng böcker 
som är antingen fådda eller inhandlade på loppis eller second hand…

Olästa böcker diverse köpta eller fådda

Olästa böcker som jag fått eller fyndat second hand.


Vidare har jag några olästa Henning Mankell
och Håkan Nesser på ett hyllplan i en av deckarhyllorna i hallen. Dem har jag fått av vännen Agneta.

Olästa Henning Mankell och Håkan Nessser

Fyra olästa Mankell och två olästa Nesser.


Och slutligen har jag lite mer än ett halvt hyllplan
i gästrummets deckarhylla med brittiska deckare, även dem fådda av vännen Agneta. Det är i den här hyllan jag tänker fortsätta min läsning efter att jag har läst den lånade boken. Jag tänker börja med Ruth Rendell, ta vägen över PD James och avsluta med Elizabeth George.

 Olästa böcker Elizabeth George PD James Ruth Rendell

Olästa böcker av Elizabeth George, PD James och Ruth Rendell.


Ja, jag älskar böcker.
Och ja, när det gäller böcker är jag en hoarder. DET tycker jag är mysigt!

Läser DU några böcker??? Vad läser DU just nu och har du nåt gäng olästa böcker??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Vem vet, vi kanske delar detta intresse..?

Nu ska jag läsa en stund innan jag ser på London spy… Förvånande, va..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sin egen doktor

Ett allt annat än pjåskigt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: För ett antal år sen hade vi en egen familjedoktor, doktor Britt-Marie. Det var emellertid inte hon som höll mig sällskap på golvet. Vår doktor Britt-Marie kan du läsa om här!

 



Nä, vården ger jag inte mycket för.
Läkare är väldigt bra på att skriva ut recept och jag är glad att det finns e-recept – med tanke på att jag glömde mina mediciner hemma i påsk när jag gjort en långresa. Men sen… Mina besök i vården är så få som möjligt och för tillfället endast en gång i månaden.

Igår förmiddag gjorde jag nån fånig, men oförsiktig rörelse och vips började ryggen bråka med mig. Jag vet att jag sitter väldigt mycket och det är dåligt för en dålig rygg. Samtidigt behöver fötterna få vila så att hälsporrarna läker ut. Det innebär att jag försöker gå en del korta promenader, men några maratonlopp blir det inte. Igår, när jag hade skjutsat Fästmön till jobbet mitt på dan, bestämde sig ryggeländet för att motarbeta mig. Hur jag tog mig ur bilen är en gåta och det tog tid, men det gick.

Hemma packade jag upp, skrev ett inlägg på halvstående fot och därefter placerade jag min feta lekamen på köksgolvet, med benen i rät vinkel på en köksstol. Ner kom jag, men det är alltid spännande att se om jag kommer upp. Det vimlar ju inte precis av folk här hemma som kan hjälpa mig till stående läge.

På köksgolvet med en bok

På köksgolvet.


Britt-Marie
höll mig sällskap
på golvet medan jag avlastade ryggen och medan jag gjorde mina övningar, men jag måste säga att det är skönare att sitta och läsa i en kökssoffa än att ligga och läsa på ett köksgolv. Dessutom var jag förbannad, för jag hade ju tänkt putsa fönstren åt framsidan, det vill säga köksfönstren och sovrumsfönstret. Det var inte att tänka på. Jag tröstade mig med lite go-fika som Anna hade skickat med, för jag tog mig upp för egen maskin från det kalla golvet och fikade vid köksbordet. Man är väl civiliserad?!

Eftermiddagsfika

Go-fika på lördagen.


Mamma fick ett samtal 
och yngste bonussonen och jag hade sms-kontakt hela dan och kvällen. När jag telefonerade trampade jag som vanligt omkring här i min enoooorma (NOT!) lägenhet. Men ryggen blev bara värre och värre. Framåt kvällen lagade jag mat – och passade på att hota ryggen med både Paraflex och Tradolan. Jag är en sån som inte tar tabletter om jag inte måste för att överleva. Men när lördagen hade gått över i kväll kände jag mest för att hoppa ut genom ett av mina skitiga fönster på grund av smärtan. Det hade nog varit lite dumt. Eller? 

Lördagsmiddag fiskgratäng och Paraflex

Lördagsmiddagen bestod av micrad fiskgratäng och hot om Paraflex.


Nä, några piller blev det inte. 
Jag skulle ju ut och köra bil vid 21-tiden för att min älskade födelsedagsflicka skulle få vara hemma hos sig 21.30 i stället för 22.30. Det gick nästan bra att köra bil – förutom när jag skulle trampa ner kopplingen. Efter avslutad tur satt jag i bilen utanför garaget en god stund innan jag kunde ta mig ur och öppna porten. Men allting går – utom tennsoldater och små barn. Det fanns ingen hemsjukvård att ringa till, ingen pappa som på starka armar bar in mig. Kan själv. Dessutom är jag min egen doktor, jag. För när solen gick ner gjorde jag en vårdplanering – som jag dessutom följde!

Solnedgång

När solen gick ner gjorde jag en vårdplanering.


Jag har en toppenbra värmande gel 
i min sjukvårdslåda. Den (krämen, alltså, inte lådan!) smorde jag in mig med under kvällen. I stället för att knapra en tablett hällde jag upp en liten skål prästostbågar som jag vräkte i mig och som dessert, ett par bitar Merci ur julklappsasken från yngsta bonusdottern. Detta sköljde jag ner med en berest starköl (den var med mig i Metropolen Byhålan i påsk). Det är nämligen så att jag vet att alkohol tar bort smärtan vid inflammationer. Ja, det är farligt, men mitt förhållande till alkohol är gott och stabilt. Det blev denna enda öl, lite mer värmande kräm och sen sängen. Det gjorde ont att ligga, men jag lyckades till sist hitta en ställning som funkade. När jag somnade visste jag att jag antingen skulle vakna helt handikappad – eller i bättre skick…

Nä. Inte heller idag kan jag putsa några fönster. Tror jag. Tack och lov beror det inte på ryggen utan på vädret! För ryggen är bättre! Jag kunde ta mig ur sängen utan problem, jag kan gå, jag kan sitta lite längre stunder. Det är fortfarande farsartad akrobatik när jag ska ta på mig strumpan på vänsterfoten. Men ryggen är mycket, mycket bättre!

Förra våren gick jag till en naprapat i min desperation över ryggen. Mottagningen höll till i källarlokaler i det som en gång var ett av stans sjukhus. Man kunde bara betala kontant och pengarna försvann ner i ett kuvert i en låda. Inget kvitto, ingen stämpel i högkostnadskortet. Och kvällen före mitt tredje besök ringde nån och berättade att jag inte kunde få komma eftersom naprapaten jag gått hos hastigt hade slutat… Notera, att detta var den ENDA naprapatmottagning som den organisation som har ansvar för länsinvånarnas vård och hälsa hade avtal med 2014! Det finns andra naprapatmottagningar – men bara för den som kan betala en tre gånger mer.

Jag är hur glad som helst att jag är min egen doktor. Med skitiga fönster och regn utanför.

Regn på tennisbanan

Idag regnar det. Tennisbanan blir pool igen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om desperation, skulle jag vilja säga.


Jag skulle ha
skrivit om cheferna som fälldes för en anställds självmord, men det är för nära, för svårt, för… starkt…


tårarPå Vision på nätet läser jag om en man som nekades försörjningsstöd.
En ganska desperat man, gissar jag. Han fick nämligen nej på sin ansökan och ringde då upp den handläggare som fattat beslutet. Vid telefonsamtalet stod mannen, enligt Vision, i receptionen, gissningsvis i det hus där socialsekreteraren befann sig. Enligt artikeln sa mannen att han skulle skada socialsekreteraren och vänta i receptionen.

Situationen som uppstod var förstås jobbig för alla inblandade – för mannen som blev nekad försörjningsstöd, för handläggaren, för handläggarens chef (som också fick höra av mannen att han skulle slå henne), för de som jobbade i receptionen, också, gissningsvis. Socialsekreteraren vågade inte gå till jobbet ensam en tid efter händelsen. Men anmälde!

Tingsrätten friade mannen. Det gjorde däremot inte Kammarrätten. Den dömde mannen till att betala 5 000 kronor i skadestånd till socialsekreteraren.

Nu har jag inte alla fakta, jag har läst en kort artikel på nätet, publicerad av en facklig tidning. Men jag blir ledsen och upprörd och väldigt beklämd. Jag känner med alla inblandade, jag känner samtligas… desparation.

En person som är anställd inom offentlig verksamhet har lagar och regler att följa. För detta ska man inte behöva utsättas för hot om att bli skadad. Man är samhällets förlängda arm. I samhället finns personer som har det mycket svårt ekonomiskt. Personer som söker försörjningsstöd. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara i den situationen att ens behöva ansöka om ekonomisk hjälp från samhället för sitt uppehälle. Att då få ett nej från samhället när man tar mod till sig (?) och ber om hjälp kan onekligen få bägaren att rinna över. Rejält, som i fallet ovan, om jag gissar rätt.

Jag ursäktar ingen ovan, för jag har inte alla fakta. Och för våld – eller hot om våld – finns aldrig några ursäkter. Däremot anar jag den fruktansvärda känslan av desperation. Slutligen undrar jag förstås hur mannen i fråga ska skrapa ihop 5 000 kronor för att betala ett skadestånd. För mig är det i sammanhanget ett väldigt dumt straff. Han har ju inte ens pengar till sitt eget uppehälle…

I den bästa av världar skulle samtliga inblandade ha fått annan hjälp, är min uppfattning. Mannen kanske hade kunnat få ett jobb, för han kanske var arbetslös. Socialsekreteraren borde ha fått samtalshjälp, kanske. Vad vet jag, jag är ingen expert. Men att döma en person utan pengar till att betala skadestånd känns bara väldigt korkat. Ska samhället gå in och betala skadeståndet? Eller vem gör det? Och varför inte ta tag i det verkliga problemet här?

När jag läser såna här berättelser ur verkligheten blir jag så ledsen, så ledsen, bara. Sverige 2014 är på det här viset…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mat, erbjudanden och om att känna sig viktig (NOT!).


Igår kväll var vi bortbjudna
på middag hos Fästmöns snälla mamma och hennes man L. Anna hade fullt upp med diverse hela dan, nästan. Själv hade jag en bra dag – jag hittade tre intressanta jobb att söka och jag gick en härlig promenad i solen. Idag är det klenare med jobbutbudet. Höll på att skriva ansökningar på två jobb jag redan har sökt! Vilken tur att jag kollade min Excel-lista först… Jag har suttit och letat en god stund nu, men inte hittat nånting. Det är en dålig start på dan.

Jag var och handlade lite igår och köpte hem körv och lax så vi ska ha några planerade middagar framöver. Annars är det lätt att det blir skräpmat och det är varken bra för oss eller ekonomin. På Tokerian har de ofta fina extrapriser som jag försöker utnyttja när det passar. Jag köper till exempel gärna fisk och kalkon när det är billigt. Eftersom jag är Willys+-kund får jag lite fler erbjudanden än vanliga kunder. Ibland delar jag med mig till Anna, särskilt om hon ska ha alla ”barnen” hos sig och det är kött som jag inte äter.

Men igår slapp jag försöka trolla vid spisen, som sagt. Vi var alltså bortbjudna – och jag kan ju meddela att vi inte gick utsvultna därifrån. Annas snälla mamma hade lagat en härlig, nyttig och mättande soppa som vi åt med bröd och ost till. Efter det var jag mätt, egentligen… Då blev det ansjovispaj och sallad, ost och kex. Som avslutning på det hela intogs kaffe och söt paj i soffan. Inte konstigt att Anna ser lite övermätt ut på bilden…

Anna m handen för munnen

Anna har nog tryckt i sig lite för mycket här…


Medan Anna klurade på
ett tankepussel hjälpte jag L med lite datorbestyr. Annas snälla mamma förevisade ett tusenbitarspussel som hon sitter med – framför TV:n. Jag blev så sugen att pussla igen, men vet hur det var sist: jag vill bara sitta vid pusslet och inget annat blir gjort.

Eftersom parkeringstiden började gå ut blev vår sorti lite hastig. Jag vill inte ha fler p-böter, tack så mycket. För att vi inte skulle svälta ihjäl på den långa vägen hem (hade vi inte varit på olika håll strax före middagen så hade vi nog promenerat – det är ungefär 1,4 kilometer…) fick vi med oss lite färdkost. Det var härliga äpplen från Slottsträdgården! Äpplen, som verkligen doftar äpplen, du vet…

äpple i hand

Äpple som verkligen doftar äpple…


Under tiden jag har skrivit det här inlägget
har det trillat in ett nej på ett sökt jobb. Igår fick jag tre nej. Eftersom nejen är så många gäller det att försöka matcha med att söka ännu fler jobb. Lite svårt, dårå, när inget finns kvar att söka… Igår kväll skickade jag i alla fall över mitt CV till en Twitterbekanting som ska byta jobb. På det snart före detta jobbet (före detta för personen, alltså!) behövs nån som tar över och kanske kan det finnas en möjlighet för mig där. Desperationen närmar sig, kan jag meddela.

På fredag tänkte jag förnedra mig genom att gå till Arbetsförmedlingen. De vill ju träffa mig där för en uppföljning av min aktivitetsrapport. Du kanske minns att jag fick brev från dem om detta i fredags. Visst känner man sig viktig när de skriver så här (ett direkt citat ur brevet):

[…] Räkna med väntetider och förbered dig på ett 5 minuters samtal utifrån din inskickade aktivitetsrapport.
Du kommer att träffa en arbetsförmedlare som följer upp ditt arbetssökande utifrån din inlämnade aktivitetsrapport. […]

Dessutom, som du noterar, är brevet illa skrivet. Samma sak, nästan, tjatas om i två på varandra följande meningar. Man undrar om det jobbar några skrivkunniga kommunikatörer på Arbetsförmedlingen..? Och så avslutas brevet med sedvanligt hot:

[…] Om du inte besöker oss för uppföljning enligt ovan, riskerar du att det påverkar din ersättning från Arbetslöshetskassan.

Nej, det här var ingen bra start på min tisdag. Förhoppningsvis kan dan därför bara bli bättre! Anna är ledig och det står nåt litet ärende på dagordningen idag. Jag tänkte hänga på och samtidigt tanka.

Hur har din dag börjat??? Bättre än min??? Skriv gärna några rader och muntra upp mig, för ingens dag kan väl ha börjat sämre än min. Eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.


Igår kväll
var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

stalkers programledare

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)


Gårdagskvällens program
handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!


Livet är kort.

Read Full Post »

De brittiska polisserierna, de 2000-taliga, har brakat in i Sveriges Television – med varierande fart och kvalitet, ska väl sägas. Nu är det inte längre kluriga, udda poliser med lite alkoholproblem och knepigt förhållande till kvinnor som står i centrum. Det som gäller på 2000-talet är ”gadgets” av olika slag. Tekniska prylar, som dator, mobiler och gps. Jag var därför aaaningen luttrad – redan – efter att ha sett tre delar Sherlock – när jag bänkade mig, tillsammans med Fästmön, för att se premiäravsnittet av Kommissarie Zen, det första av tre långfilmslånga. 


Kommissarie Zen arbetar i Rom.

                                                                                                                                                            Märkligt nog utspelar sig denna brittiska polisserie i Rom. Kommissarie Zen bor hemma hos sin mamma, men han är visst inte nån mes för det. Zen och hans speciella förmågor används i känsliga fall där det kan handla om en vansklig balansgång mellan den undre världen och maktens korridorer. Detta första avsnitt har undertiteln Vendetta. Här handlar det om ett dubbelmord på en stenrik byggmästare och hans gäster. Huvudmisstänkt är en vän till offret. En vän som funnit tron i fängelset och därmed drar tillbaka sin bekännelse. Detta blir bekymmersamt – ända upp till regeringen.

Först tyckte jag att detta var rent trams. Löjlig kvinnosyn, vadslagning om vem på polisstationen som först får omkull en ny sekreterare. Och varför utspelar sig denna serie i Italien? Bortsett från detta – tycker jag att det faktiskt är bra. Det blir riktigt spännande när Zen halkar ner i några underjordiska gångar och är på väg att drunkna. (Fast man kunde ju gissa sig till att han skulle klara sig eftersom det kommer två avsnitt till.) Känslan av instängdhet, desperation, brist på luft är mycket läskigt skildrad…

Detta första avsnitt får medelbetyg, inte mer. Inte än. För jag tycker att det är liiite konstigt med en brittisk polisserie i Italien. Det ÄR konstigt.

Read Full Post »

Older Posts »