Varför funkar det inte bara som det ska?!

Ett inlägg om ofungerande saker.

---

 

Det är skönt att vara hemma igen. Jag var så trött igår kväll att jag gick till sängs direkt efter att ha sett hur Vera försvann in till doktorn. Det var säsongsavslutning, men jag hoppas förstås på en fortsättning. Ett kapitel i min bok på gång lyckades jag ta mig igenom innan ögonlocken föll tunga över mina ögonglober.

Skallen är full av intryck som jag nu bearbetar på mitt eget sätt. En del av det var att skriva om Nora-trippen igår. Det mesta av trippen var en härlig upplevelse, men naturligtvis var bägaren inte utan smolk. Inte nog med att en snubbe tjafsar om 150 kronor, Clark Kent* är lite sjuklig också. Jag skjutsade hem Fästmön igår efter resan och det var då jag upptäckte det. Det blev gamla vägen hem och naturligtvis blev det stopp vid järnvägen. Jag stannade, stängde av motorn och skulle hissa ner fönstren i framsätet med fönsterhissarna. Bara en fungerade, men tack och lov var det den vid förarsidan.

För att tänka positivt är det tur att fönsterhissen slutade funka när rutan var uppe och inte nerhissad. Det regnar ju liksom av och till här…

Hemma i garaget kollade jag så passagerardörren, att den var stängd och hyfsat ren. Inget hjälpte. Idag kollade jag på nätet. Det kan vara ett kretskort som är trasigt och ett nytt sånt kostade 2012 ungefär 7 000 kronor, exklusive arbete. Glad blev jag INTE över att läsa detta, förstås. Nu står det väl inte på förrän AC:n pajar och då blir det problem. Dörrarna fram i bilen har bara fönsterhissar och inga manuella ”vevar”. Fönstren till passagerarsidan sköts med reglage från förarsidan, men också från passagerarsidan. Men inget funkade, det var totalt dött. Om man ska tänka positivt är det väl att jag får vara glad att fönstret är stängt och inte öppet. Det hade ju varit betydligt värre om det inte gick att få upp…

Men det är inte bara bilen som är behäftad med fel. Här i mitt hem försöker jag blunda för att kranen i tvättstället på toa läcker. Den behöver en ny packning, men vaktis sa att tvättställsblandaren är så gammal att den nog går sönder om jag försöker byta packning. Alltså skulle hela blandaren behöva bytas. Även den ena kranen i badrummet har börjat droppa, så det behövs väl bytas där också. Tusenlappar…

Tankat hade jag gjort, men inte fått nån räkning.

På tal om bil hade jag inte fått nån bensinräkning. Därför ringde jag Preem, där jag har plastkort, dan innan vi skulle åka till Nora. Jodå, faktura var skickad den 13 juli, men nädå, det måste ha blivit nåt fel, för en och en halv vecka ska det inte ta för ett brev med snigelpost att komma fram. Jag fick via e-post en fakturakopia så jag kunde betala. Lite senare under onsdagen hittade jag plötsligt i min postbox… en räkning från Preem! Den mänskliga faktorn måste ligga bakom och som jag ser det har det antingen delats ut till fel postbox och legat hos nån granne ett tag eller så har posten fördröjt leveransen på annat sätt. Jag är trots allt glad att jag löste det i tid innan förfallodatum. Att få betalningsanmärkning när man är i min situation är INTE det bästa… (Nåja, jag blev faktiskt telefonintervjuad senare på onsdagen, så vem vet, min situation kanske förändras snart…)

En tredje grej som inte funkar som den ska är bakgrundsbilden på Twitter. Där måste jag då och då gå in i designinställningarna och spara om. Irriterande, men knappast nåt jag kan göra nåt åt… Fast jag har lust att bara skrika…

Varför funkar det inte bara som det ska?!

Mamma tycker tycker att den nya mobilen, en Doro Phone Easy 624, inte är särskilt easy att klara av…

Jag uppfattade det som om mamma kände likadant igår när jag ringde. Det var nio år sen på dagen som pappa dog och jag hade förväntat mig en ledsen mamma. Nja, hon var mest upprörd över att hon inte klarar av sin nya mobil och att hon fått en påminnelse om elräkningen. Den förra fick hon hjälp med av nån, men ska få lite mer hjälp på måndag; den senare fick hon ringa om själv. Telefonköer, förstås, men sen visade det sig att det hade blivit nåt fel och räkningen är betald. Hon blev rekommenderad att ta autogiro, så blankett skickades och nu ska lilla mamma fylla i den. Blanketter kan vara krångliga och jag hörde förtvivlan i hennes röst. Själv är jag 30 mil bort och kan inte hjälpa med varken mobil eller räkning.

Utöver detta hade en av mammas miljoner kusiner ringt och lämnat ett dödsbud: en av kusinerna har varit svårt sjuk och gick bort i veckan. Mamma, själv skröpplig**, fick i uppdrag att meddela äldsta faster – eller om hon tog på sig dig själv – samt mammakusinen B. Äldsta faster är nästan 100 år och man vet aldrig hur en sån gammal människa tar ett dödsbud. Alltså fick mamma ringa dottern, mammakusinen K. Vidare hade en kusin flyttat utan att meddela mamma, vilket gjorde henne nästan mer upprörd än dödsbudet.

Detta pratade mamma om i 20 minuter innan hon frågade hur det var med mig. Då hade min glädje över Nora-trippen nästan hunnit gå över, men jag sa

Ja, jag har varit i Nora…

Och så berättade jag mycket kort om våra upplevelser och sa att vi kunde prata mer i morgon (det vill säga idag). Jag tänkte att nåt att äta, lite sömn och vila skulle ge mig mer ork och tålamod, liksom.

Ytterligare en senapsmugg med kaffe innan husmor slår till.

I morse sov jag ända till klockan nio. Sömnen blev bara störd ett par gånger under morgonen av några hastiga uppvaknanden, men jag tvingade mig att stanna i sängen. Så man kan säga att jag har sovit i nästan tio timmar. Helgen ligger blank framför mig. Jag tvättar just nu och ska väl fortsätta dan med att hänga tvätt.

Nästa vecka har vi en födelsedag i familjen. Nån riktigt bra idé till present har jag inte, men det är nåt jag måste ta tag i typ nu. Eller snart. Om jag bara får mitt trötta jag att funka som det ska… Jag tror det blir ytterligare en senapsmugg med kaffe innan den här husmodern orkar slå till. Det blir en lugn dag hemma idag, annars. Min intention är att läsa – om inte nåt annat slutar fungera och jag måste ta tag i det genast, vill säga…

*Clark Kent = min lille bilman
**skröpplig är östgötska och betyder sjuklig, risig om människor

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förberedelser inför Dalaresan

Ett inlägg om vad som har hänt och händer före resan till Dalarna.

I morse hade jag lovat mig sovmorgon. Tji fick jag! Det är som att ”man” bara måste höra av sig till mig runt klockan sju. Jag kan inte stänga av iPhonen helt av olika skäl, men jag lägger den på mjukt underlag och sveper in den i en gammal putsduk – förutom att jag har den på ljudlöst, förstås. Men den vibrerar och blixtrar – och då vaknar jag.

Det som väckte mig idag var ett sms från ett flygbolag som talade om vilken gate jag skulle gå till för att komma med på planet till Köpenhamn. Bara det att jag ska inte resa till Köpenhamn idag, jag ska åka till Dalarna. Och jag ska köra bil, inte flyga.

Redan igår startade förberedelserna inför resan. Framåt seneftermiddagen travade jag över till Tokerian för att utsätta mig för lite dalahästar och annat. Jag har varit ett par gånger i Dalarna och vet hur det är med det folkloristiska där – det är mycket. Men faktum är att jag gillar det – i lagoma doser. Gärdebylåten slipper jag dock helst – om Tofflan själv får välja.

Leksandsknäcke – ett sätt att träna inför Dalaresan.

Efter att ha sett till att det finns nånting ätbart när vi återvänder från Dalaresan blev nästa steg att fylla upp Clark Kent*. Han var bara halvtörstig, men det är ju inte säkert att det finns bensinmackar i exotiska Dalarna. SKOJAR BARA!

Clark Kents Diner.

Sen var det ju jag själv som skulle få lite påfyllning. Hela dan igår hade jag läst om kanelbullar. Jag var så sugen! Men på Tokerian var de SLUT! Åkte till Mac Jack för att dinera och skenade in på macken där för att kolla om man bakat några bullar. SLUT! Men vad är det här??? Det är ju först idag det är Kanelbullens dag!!! Höll alla ställen kanelbullarna gömda till igår, eller vad??? Jag blev utan.

Till middag hade jag bespetsat mig på kycklingburgare och strips. Tyvärr hade Mannen Mannen börjat tillreda en sån där förstekt kycklingburgare som jag tycker är vidrig.

Nej fy, de där burgarna är skitäckliga! 

sa jag.

Jag tar chucky chicky bits i stället.

Mitt uttryck 

skitäckliga

var naturligtvis tvunget att kommenteras av några som satt och slafsade inne i kiosken. Vad var det för roligt med det? Det är ju vad jag tycker! Hade god lust att bita ifrån och säga:

Skit i mig och mitt, sätt er vid en annan bänk än den där man ska stå och välja mat och betala, i stället – ni sitter i vägen!

Men det sa jag ju inte. Tanter förväntas uppträda som… tanter. Jag nöjde mig därför med att ignorera sällskapet totalt. Sen ägnade jag måltiden åt att inte försöka spilla ner varken tröja eller jeans med mangorajasås samt läsa lite sanningar. Betoning på lite, om du förstår vad jag menar…

En papperstidning!

Jag har inte läst en papperstidning på hur länge som helst. Distributionen av UppsalaTidningen en gång i veckan har inte fungerat på över en månad nu, så inte ens den gratistidningen har jag fått. Varje gång har jag mejlat, varje gång… händer ingenting. Jo en gång hände nåt! Jag mejlade till redaktionen och efter två dar eller så svarade en journalist – och talade om vilken e-postadress jag borde ha använt. Det hjälper inte. Tidningen kommer fortfarande inte. UNT distribution klarar uppenbarligen inte av att hitta till ett vanligt flerfamiljshus som har stått i New Village sen 1970-talet. HUR SVÅRT KAN DET VA???

Till kvällen igår tog jag sen en tur ut till Förorten efter att jag hade plockat upp Fästmön vid hennes jobb. Packning fraktades hit och dit, allt medan Prinskorven tog tid på oss via tidtagaruret på iPhonen. Och så messade han sin mamma då och då för att skynda på oss lite. Inte ett dugg stressande, nehej då! Fast lite roligt också…

Bara skit på TV, så jag packade lite åt mig själv och läste en stund innan jag knoppade in. Idag har jag packat lite till. Det låter som om vi ska flytta till Dalarna, men det ska vi inte! DU BEHÖVER INTE VARA ÄNGSLIG, GUNILLA!!! Det är ju så att vädret är som det är – ibland varmt och soligt, ibland kyligt och regnigt. En Toffla måste kunna möta allt slags väder. Då blir det en del packning.

Dagen idag skulle bli sämre vädermässigt än den igår. Ser jag ingenting av! Solen lyser starkt och himlen är klarblå. Jag har sökt ett jobb nu på morgonen och får nog nöja mig med det. Men jag har också anmält intresse för ett skrivuppdrag – om Dalarna, passande nog! (Här googlas det uppenbarligen…)

Skriva om Dalaresan lär jag definitivt göra – om Lapdancen fungerar så blir det nog ett par gånger under helgen, redan. Mobilen ska hållas laddad och dess kameralins putsad, förstås.

Vad ska du göra i helgen???

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflisk vardag och lite helg

Ett inlägg om en tofflisk vardag, bara så där.

Direkt efter jobbet flög Tofflan och Clark Kent, det vill säga jag och bilen, till Clas Ohlson på Stormarknaden. Jag hade köpt en Braun Oral-B-tandborste där för ungefär tre månader sen och den hade redan börjat uppföra sig märkligt (de brukar göra det förr eller senare eftersom det naturligtvis finns en gräns för hur mycket man kan ladda ett batteri). Den ville knappt ladda och den liksom slirade när jag använde den. Luttrad konsument som jag är var jag beredd på att få argumentera mot

• Har du tappat den i golvet?
• Har du testat att ladda ur den helt och sen ladda den?
• Det kanske är nåt fel på din laddare?

Men jag slapp! Jag förklarade helt kort när tandborsten var köpt och hur den betedde sig. Killen gick efter en ny kartong, fast lite snålt var det allt att plocka ur det lilla borsthuvudet som alltid kommer med en ny tandborste… Hur som helst, jag fick visa kvitto och lämna namn och telefonnummer samt skriva på ett papper. Klart! Det hela tog tio minuter högst. Så där ska man bemöta en kund, tycker jag! För i det här fallet var det så uppenbart att varan inte höll måttet. Och kunde ville ju uppenbarligen inte ha pengarna tillbaka utan en ny tandborste. Suveränt skött! Andra affärskedjor borde åka till Clas Ohlson och lära sig ett och annat!

En ny sån här vispar numera runt i Toffelkäften!

Eftersom bensinmätaren började dra sig neråt for vi sen vidare för att tanka på Preem. Kvällens tredje stopp var på biltvätten på St1. Jag brukar åka till den på macken vid Mac Jack eftersom jag gillar att de har borstfri tvätt där. Jag är nog fortfarande lite chockad efter den gången jag skulle tvätta min förra bil, Fina Fiffi Ford, hos OK och borstjävlarna rev upp hela vänster kofångare… Men OK hade tydligen gått samma kurs i kundservice som personalen på Clas Ohlson. Jag fick ett bra bemötande och OK tog på sig hela skulden och betalade lagningen. Det enda trista var att bilen, precis som nu, skulle besiktigas dan efter. Och att verkstan hade ganska långa väntetider sen… Det var ganska länge jag åkte omkring med silvertejp runt kofångaren… Se där! Silvertejp är alldeles utmärkt för många saker, inte bara ögonbryn!.. (Fästmön fattar skämtet, det räcker!)

Högtryckstvätten fick göra sitt under tolv minuter, medan jag bläddrade igen Expressen, som jag var tvungen att köpa för att få dess TV-bilaga. Fy te rackarns, det var värsta skvallerreportagen! Betalar folk för att få läsa såna sensationslystna journalistiska alster??? Jag minns knappt vad det handlade om, men så klart Husby var uppslaget (det är ju för övrigt Expressens TV-bebis just nu, suck…), de upphittade kroppsdelarna, det kommande prinsessbröllopet, nånting om Zlatan och så Angelina Jolies tuttar. Två minuter blankt tog det att flukta igenom blaskan, sen satt jag och filosoferade över hur det kan komma sig att vattnet på bilrutorna rinner uppåt…

Min lille bilman Clark Kent!

Efter tvätten skulle min lille bilman torkas torr på plats och därefter poleras på parkeringsplatsen hemmavid. Jag noterade att en svart bil har strukit sig mot honom lite för hårt, men som tur var lyckades jag polera bort det! Det är emellertid fula skador på höger bak och jag försökte dutta i både färg och lack, men reporna är ju ändå där. Jag blir så jävla förbannad på folk som gör sånt där och som inte kan lämna en lapp eller nåt. Precis som om de tror att skadan inte ska synas eller att den ska försvinna av sig själv. Jag har ju ingen aning om när det här har hänt, så det är ju omöjligt för mig att efterforska den skyldige. Men det klart… Om jag ser en svart bil med silver på sin lack…

Runt halv sju var jag klar med bilen. Efter egen handtvätt och nagelklippning tog jag itu med sortera den rena och torra tvätten som hängde i badrummet. Delar av den har nu bildat en rejäl strykhög – bara för att jag inte tänkte hålla på och greja så mycket hemma i helgen utan mest slappa… Nåja, jag såg att det var ett vidrigt lager av damm i badrummet och i duschrummet/toan också, så dessa måste skuras. Sen tittade solen fram på kvällen och då såg jag ännu mera damm i resten av lägenheten. Bara att släpa fram snabeldrake och dammvippa i helgen, alltså.

Anna jobbar dagpass på lördag och söndag, så för den delen är det ju OK att städa. Men det har varit en urhektisk vecka och jag känner mig så överansträngd att jag har fått fysiska symtom. (Jag skrev om detta häromdan.) I morse vaknade jag med huvudvärk igen, så det var bara att peta i sig ett piller mot det också. Nånstans hade jag en liten tanke om att åka och försöka göra en författarintervju, men jag vet inte om jag orkar, helt enkelt.

På söndag är det Mors dag. Jag har skickat ett kort med innehåll till mamma som har kommit fram och så ringer jag förstås på söndag. Men hon är så sur just nu att jag inte har nån större lust. Ibland önskar jag att jag hade växt upp med en mamma som inte alltid satte sina egna intressen och sig själv i första rummet. Jag borde veta hur det är, ändå blir jag ledsen och sårad ibland. Som sist. Tur då att Anna är klok att ventilera med. Att få höra att jag inte ska ta åt mig, att jag gör mer än andra gör, att jag gör vad jag kan. Jag älskar min mamma, men…

Vid halvåtta-tiden igår kväll stack Anna nyckeln i låset hemma i New Village. Hon har varit ett par dagar och en natt på Morgonen med barnen, nu är hon min ett tag till. Stackars Anna, det är många som drar i henne.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kalas i förväg

Söndagar är bra dagar för födelsedagskalas. I alla fall om man som vi var idag, lediga. Allihopa. Men egentligen blir han 22 bast först i morgon, Fästmöns äldste, Kronprinsen, kallad, Johan döpt. Min jobbarkompis, du vet!

Så här fin var han i kostym för snart två år sen.

Men först ska det ju bakas. Eller… var det BAKO* som låg på bordet???

BAKO eller degrulle?

Hur man kan få till två sorters kakor och en tårta bara HEPP! så där, begriper inte jag. Men Anna kan. Hon är ju kvinnan i familjen, för hon bakar. Jag är mannen, för jag äter det hon bakar.

Se vilket handlag hon har med degen!

Johan fick ett berg med presenter av sin mamma och mig. Det var bara mjuka paket, men han tycktes inte ledsen för det.

Mjuka paket…

Tyvärr var ett av de två paren jeans jag köpte för stora, så jag lovade att åka och byta dem i morgon på väg hem från jobbet. Konstigt det där, när båda paren var i samma storlek. Men det handlar väl om olika tvättar och så. I övrigt tror jag allt var bra.

Han firade med kompisarna igår, så han var liiite på sniskan idag…

Johan överraskade oss med att frivilligt dra in dammsugaren i sitt rum. Vi såg ut som två fågelholkar, Anna och jag. Den händige unge mannen lagade också sin säng – med silvertejp. Jag tror att vi får försöka skramla till en ny säng till nästa födelsedag.

Mitt på dan plingade mormor på dörren. L fick stanna hemma så att han inte skulle ge oss sin förkylning. Annas snälla mamma hade krycka med sig och vi fick veta att det väntas bli operation inom tre månader. Det låter bra, för hon är ju så pigg och aktiv för övrigt, Annas snälla mamma. Inte precis den som sitter still inomhus och ugglar i ur och skur.

Presenter hade mormor med sig till Johan också – ett mjukt paket och nånting som prasslade. Nu har han både nya kläder och matpengar och busskort för en månad. Pengar till busskortet fick redan igår eftersom han skulle ner på stan med kompisarna för att fira. Det är inte så dumt att fylla år ibland.

När vi smaskat i oss hembakade kolakakor och chokladkakor och bullar (Annas snälla mammas) samt tårta mådde vi nog rätt gott. Kaffet hade jag kokat och det blev inte riktigt bra. Det var ju första gången jag bryggde i Annas avancerade bryggare.

Jobbdag i morgon för oss alla, så fram på eftermiddagen blev det dags för mig att åka hem till New Village. Men först blev det en tur till macken, Palmen och ICA Solen. ICA Solen har för övrigt utökade öppettider. Numera har affären öppet 8 – 20 – varje dag! Och dessutom är det så himla bra för det går att ladda busskort där. Suverän affär, helt enkelt!

Jag har tvättat en maskin med mest handdukar och jag har pratat med min väsande mamma. Jag tycker nog att hon låter bättre, men naturligtvis är hon inte helt frisk än. Det är svårt att avgöra i telefonen och hon har en tendens att låta lite värre än hon är. Den här gången var det nog en riktig släng av influensan. Två veckor i morgon.

För min del blir det en surfrunda nu och sen ska jag läsa en stund innan jag ser på Brottet. Och därpå är det läggdags för en som ska skutta upp tio över sex i morgon bitti.

Vad har du för dig så här på söndagskvällen???

*BAKO = någon i familjen tyckte nån gång att det räckte med att skriva BAKO i stället för BAJSKORV.

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra Tofflor till presskortet, en matkasse och solsken

Ibland blir jag irriterad när andra planerar så att min egen dags planering faller. För det är ju så att den egna planeringen i vissa fall omfattar andra människor. Men det går inte att lära ut framförhållning och planering, det är en egenskap man har inbyggd. Jag kan till exempel säga till mamma att

Det är ingen idé att du ringer i morgon, för jag är inte hemma.

Då ringer mamma garanterat i morgon – för att hon bara vill det. Att jag har en annan planering… WTF, liksom…

Så det är ingen idé att irritera sig, verkligen inte. Solen skiner dessutom och det droppar från taken. Man får nästan vårkänslor och undrar varför inte pippina kvittrar.

En av mina planer för dagen var i alla fall att åka till Fuji på Stormarknaden (en av affärerna som har flyttat runt, men jag hittade!) för att ta ett foto till mitt nya presskort. Mitt gamla presskort gick ut i mitten av oktober, men först nu har det av praktiska skäl blivit möjligt för mig att fixa ett nytt. Men ett stort problem är jag, som fotar väldigt mycket själv, hatar att vara föremålet framför kameralinsen.

Blä, usch och tvi!

som Knattarna skulle uttrycka det. Men faktum är att tjejen som plåtade mig lyckades vid första knäppet. Det blir inte bättre än så här:

Fyra tofflor – alla är lika fula. Men jag ser faktiskt ut så här och det kan ju inte fotografen hjälpa.

På torsdag klockan 11 har jag dejt med presskortsadministratören på hennes jobb mitt i stan. Då fyller jag i blanketten i hennes närvaro, legitimerar mig och lämnar ett foto. Om tre veckor får jag åka in till stan igen och hämta kortet.

Själva Stormarknadstrippen tog fem minuter med bil och fotograferingen samt betalningen för densamma lika lång tid. Tog svängen om Preem på vägen hem för att tanka – det var över en månad sen, tror jag…

Och nu är jag hemma igen. Har startat en maskin grön tvätt och är helt slut. Varför blir jag så jäkla trött?! Jag ska ju börja jobba på fredag och det vill jag ska gå bra. Men den här förödande tröttheten som bara slår ner på mig är otroligt jobbig… I övrigt har ju operationen gått bra och jag mår bra, har bara positiva upplevelser.

Så det vete 17 om jag orkar tjafsa med Tastelines Matkasse. Jag fick svar från dem ett dygn efter att jag hade mejlat in min fråga. Men då uppstod en ny fråga. Och om de fortsätter att ta ett dygn på sig att svara lär mitt presentkort löpa ut… Men jag ska nog inte ge mig, jag är ju faktiskt kund och jag har rätt! Jag fick ju det här presentkortet i avskedsgåva från avdelningen när jag slutade jobba på fakulteten i januari förra året… Men jag ringde och efter en stund i telefonkö kom jag fram till hjälpsamme Dan som ordnade allt åt mig. Tastelines matkasse har gått ihop med ett annat företag och heter numera Mathem. Detta ska bli spännande att testa! Åtminstone en middag får Fästmön, för den innehåller köttfärs. Och en recension av Mathems matkasse kommer förstås sen när matkassen är testad – på en blogg nära dig!

Livet är kort. 

Read Full Post »

Jag fick en gul bil med mig hem…

Alltså jag är ju lätt glömsk (understatement of the year). Igår hade jag glömt att tanka Clark Kent* och det är ganska dumt om man nu ska på långkörning uppåt landet och hem… Jag åkte från mamma nånstans vid halv tolv och fick cirkulera runt i hela Metropolen Byhålan efter en Preem-mack.

Och sen bar det sig inte bättre än att jag inte bara passerade ICA Maxi, jag stannade till där också. Skälet var att inhandla den där skitsnygga duschdraperiet jag inte hann se mig mätt på när mamma var helt fokuserad på pastejen. Duschdraperiet är verkligen jättefint och priset var bra, så jag fick alltså en gul bil med mig hem. Detta trots att jag ständigt säger att gult, som bekant, är klart fult.

Jag blev jätteförtjust i den gula bilen.

Sen blev det sporrsträck hem till Uppsala och New Village. ”Alla” hade ojat sig över att det skulle bli så mycket trafik och att det skulle komma snö. Längs med de vägar jag färdades var det normalt med trafik och nederbörd kom det endast punktvis och i form av några regndroppar. Jag körde på de vanliga tre timmarna.

Här hemma var allt sig likt, fast krukväxterna var kruttorra och jag tror att den fina hortensian jag fick av Fästmön och barnen förra året har avlidit. Jag hällde på litervis med vatten på växterna och ställde hortensian i vatten i diskhon medan jag ringde mamma. Slängde på en maskin tjockis-svart och maskinen blev lika tjock som jag… Messade Anna och frågade om hon ville bli hemskjutsad i kväll efter jobbet och det vill hon – om jag orkar. Jag orkar.

Men jag blev faktiskt alldeles matt här ett tag. Började kallsvettas och kände mig allmänt klen. Då slog det mig att jag inte hade ätit nåt sen klockan elva, så jag tryckte i mig de sista bitarna påskgodis innan jag for iväg för att äta pizza. Slängde tre stinky bags med sopor på vägen också, jag glömde göra det innan jag for. (Ja, jag ÄR glömsk.)

På pizzerian var det lugnt först. Jag satt bakom en trio människor som jag tror hörde ihop på nåt sätt i form av barn och föräldrar. ”Barnet” var vuxet (äldre än jag) och hade fruktansvärda tics, en av föräldrarna hörde illa och den andra föräldern såg illa. Själv ser jag bara illa ut. Men det var som sagt ganska lugnt – till dess att tre tonårsbrudar kom in och intog bordet bakom mig. De pratade, sjöng och skrattade på så kallad Rinkebysvenska. Märkligt, för när de beställde mat vid disken var deras svenska perfekt. Ja, ja… Jag slängde i mig min flottiga pizza och en Christer Lindarw**, det satt fint.

Flottig pizza och Christer Lindarw satt fint.

Nu ska jag läsa igenom högen med tidningar och post. Jag tror bestämt att där låg en påskhälsning från fru Engelwinge, tusen tack i efterskott! 

Klockan kvart i åtta åker jag och skjutsar Anna och får förhoppningsvis en puss eller två för det. (Ja, jag har förstås baktankar med min snällhet!)

Tänkte få en lugn stund, men nån granne har bultat och borrat, en annan har grillat så jag fick svårt att andas och somliga gömmer sig bakom några klisterremsor på fönstren. Jätteskönt, för då slipper mina ögon gå i kors på grund av turkos-chock. Förutom detta är huset väldigt tyst jämfört med mammas, men här leker ju inte föräldrarna med sina små barn, de bara vaktar dem… Och följden blir en vända till av ungar som skriker för att få uppmärksamhet. JA JAG ÄR SKITTRÖTT OCH GRINIG!!!

*Clark Kent = min lille silverman
** en Christer Lindarw = en stor mjölk 

Read Full Post »

Skam den som ger sig och vikten av kommunikation

Det var väldigt tröttigt igår kväll. Både Fästmön och jag jobbade långa dar. Jag hade visserligen en del ljus- och vilopunkter mitt under dan, men Anna satt i möte hela eftermiddagen. Ett möte som drog ut på tiden. Eftersom Clark Kent blev törstig* var jag tvungen att stanna till vid Preem  för lite bensin. Anna skulle sluta klockan 16.30, men när jag landade utanför hennes jobb 16.40 syntes hon inte till. Tur att jag hade intressant sällskap av Olof Palme.

Men så kom hon äntligen ut, min älskling, och vi åkte hem till New Village. Jag slog på stort och lagade middag – makaroner och stekt kycklingkorv. Trots att jag hade ätit en helt OK lunch var jag rejält hungrig. Men det hade kanske att göra med att jag äntligen påbörjade själva författandet av planen igår. Jag känner mig ivrig och engagerad, men måste behärska mig lite – alla intervjuer är ju inte på långt när klara. Idag har jag ingen intervju inbokad, men i morgon har jag två. Och ytterligare några nästa vecka.

Tillbaka till gårdagskvällen. Jag behöver verkligen duscha och tvätta håret. Jätteskönt! Vi satt sen en stund vid var sin dator innan jag grep mig an kvällens stora projekt, det jag bävade för: ställa in kanalerna på alla tre apparaterna. Jag hade ju liksom bara börjat på tisdagskvällen, men då insåg jag att jag var alldeles för trött. Till och med hårddisken kändes full då.

Hårddisken kändes full… 

Sagt och gjort. Jag satte mig på golvet, först i vardagsrummet, sen i sovrummet. Platt-TV:n var klar, men DVD:n och tjock-TV:n återstod. Tjock-TV:n ville inte hitta Kanal 9, en av de kanaler som KomBort ComHem hade flyttat på. Troligen av det skälet att den låg för nära TV8, den andra kanalen som ComHem hade flyttat. Tänk om man hade kunnat lägga ut en kanalplan för de analoga kanalerna på sin hemsida eller kanske bättre, eftersom de kan skilja från ställe till ställe, gett en kanalplan till bostadsrättsföreningen att lägga ut. Föreningens sida över TV-kanaler är för övrigt inte uppdaterad sen 1975 på länge, ser det ut som. Dessutom vimlar det av stavfel. Det borde man kunna justera enkelt. Nåja, en god kvinna reder sig själv. Och till slut fick jag ordning på alla tre apparaterna. Dessutom ställde jag in kanalerna i samma ordning på alla tre, en ordning som jag försökte göra så logisk som möjligt. SvT1  på kanal 1, SvT2 på kanal 2, TV3  på kanal 3, TV4 på kanal 4, Kanal 5 på kanal 5, TV6 på …. Jamen nu fattar du väl? Det tog ungefär en och en halv timma. Sen var det dags att sova.

Självklart är jag nöjd att jag inte gav upp när det gällde kanalfixeriet, men det tog irriterande lång tid och irritationen blev ju inte mildare av att det inte fanns nån information nånstans att hämta. ComHem hade endast lagt ett brev i min postbox där de skrev att de skulle flytta på TV8  och Kanal 9. Men inte vart… Nu är det gjort i alla fall och skam den som ger sig!

Idag får jag nog sällskap på rummet av MB, som är administrativ chef. MB är här uppe på institutionen en dag i veckan och då delar vi rum. Vi får se hur det går, jag är ju van att ha egen ”kupé” nu…

Jag ser mycket fram emot dagens lunch med ”Lisbeth” men även mot i morgon när jag får besök av en kollega som har stöttat mig mycket – och som jag vet har talat väl om mig inom ”företaget”, vilket troligen ledde till det här jobbet. Och kanske till andra… För även om det finns behov behöver institutioner och liknande ibland bli medvetna om det. Just den här institutionen är ung och framåt och är en av dem som verkligen har insett att kommunikation är viktigt, men tid är en bristvara.

 

*Clark Kent blev törstig = bilen måste tankas

Read Full Post »

En mycket ljusrosa dag

En mycket ljusrosa dag blev det idag efter att alla sorters färger susat igenom mitt huvud. Dagen kunde till exempel ha blivit ostgul, för månen var som en gigantisk rund ost på himlen i morse när vi for till fritids med Elias, till jobbet med Fästmön och till skolan med Linn. Ett tag, när vi just kommit in till stan, såg det ut som om månen höll på att ramla ner från himlen, till och med!

Den här höll på att trilla ner på jorden i morse…

                                                                                                                                                         Det hade blivit kallt i natt och jag hade förstås glömt att sätta på vindruteskyddet. Detta medförde att framrutan nästan inte gick att skrapa fri från is. Därför blev vi lite sena i morse, helt enkelt. Linn satt och läste ett mejl från min brylling Robert i  England på sin iPhone och gav ifrån sig många glada utrop. Tyvärr kunde vi inte titta på bilderna, men jag hoppas få se dem i kväll!

Det är Robert som är pappa till de här två darlingarna! 😀

                                                                                                                                                       När jag hade släppt av Linn i stan började bensinmätaren blinka, så det var bara att svänga in till Preem och låta Clark Kent* få lite näring** i sig. Clark är för resten så duktig och miljövänlig att Transportstyrelsen har skickat tillbaka 132 kronor på skatten på honom! Jag undrade just vad det var för pengar som plötsligt fanns på mitt konto.  Men det är ju kul när det blir tillskott och inte tvärtom! Förklaringen hade kommit i ett fönsterkuvert av den trevliga sorten i min postbox. Tyvärr hittade jag också ett av den andra sortens fönsterkuvert, men jag betalade räkningen som låg i och försökte se glad ut när jag speglade mig i skärmen. Och framför allt försökte jag se hoppfull att det trillar in lite pengar från a-kassan mot slutet av månaden…

Igår eftermiddag tittade barnens mormor ut och hade med sig goda, hembakade muffins till eftermiddagskaffet. Jag kände att jag pratade alldeles för mycket, så jag lämnade Anna och hennes mamma ensamma en stund och åkte och hämtade Elias från fritids. Men Elias ville mest spela sitt nya x-box-spel, Indiana Jones i lego, trots att varken mormor eller jag fattar så mycket av det. Jag tycker mest att det är en fläng gubbe som hoppar omkring på TV-skärmen och ger konstiga ljud ifrån sig. Anna är lite mer hemma i spelvärlden och sitter med Elias och spelar.

Jag ser bara en fläng gubbe som hoppar omkring och låter konstigt, men Elias och Anna fattar lite mer än jag.

                                                                                                                                                            Jag satt framför datorn och häckade igår kväll. Kände mig oinspirerad och ledsen, trots att jag fick gulliga mejl från två vänner. Det är som om jag inte har rätt att må bra eller att få vara glad. Känner jag mig det minsta glad ser jag till att jag åker ner. Jag försöker visserligen också hålla undan tårarna, men de kommer alltid till slut. Igår kom de när vi hade gått och lagt oss. Tur att jag hade Anna bredvid mig som kunde hålla om mig och säga snälla saker. Och så läser jag ju en Karin Brunk Holmqvist-bok och då kan man bara inte låta bli att skratta åt stolle-karaktärerna! Som du förstår pågår en jobbig kamp inuti mig!.. Inte konstigt att man är som man är!.. Jag får inte vara för glad och jag får inte vara för ledsen.

Mycket handlar det om att jag känner mig ostimulerad och att jag verkligen vill jobba. Det känns som om tiden är totalt bortkastad när jag går här och skrotar. Jag försöker hitta på vettiga och bra saker att göra, men vissa dagar – som igår – blir det inte tillräckligt. Idag har jag emellertid två uppdrag: jag ska halka över till Tokerian och köpa kvällsblaska med TV-bilaga och jag har med mig en påse silverbestick från Anna som jag ska putsa!

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min bilkille
**näring = bensin

Read Full Post »

Dagens små uppgifter – och förtretligheter…

Ingen sovmorgon i morse. Men för en gångs skull skuttade jag upp före Fästmön. Tyckte hon behövde sova lite längre än jag efter helgens arbetspass. Efter frukost och morgontoalett tog vi en tur till Preem så att vi inte skulle råka ut för nån soppatorsk.

Nästa anhalt var Stormarknaden. Anna är där just nu och handlar julklappar, julmat och gör några ärenden och jag skulle dit för att inhandla en gröngöling*. Jag hade nämligen läst häromdan i lokalblaskan att det kunde bli brist på gröngölingar eftersom en leverans från Danmark var försenad. Ett tag funderade jag starkt på att gå ut i skogen och knycka mig en liten grön sak, men jag är ju så fruktansvärt ärlig, så jag skulle inte palla.

Hur som helst, en hyfsat liten gröngöling hittade jag. Den är strax över två meter, alltså en bit längre än jag själv, men inte så bred och yvig. Vi måste nämligen ha den i ett hörn i vardagsrummet i år, ett hörn nära balledörren**. Men för tillfället får den vila nätad ute på ballen***. Klädd blir den först på torsdag kväll.

Gröngölingen står nätad på ballen och speglar sig i balledörrsglaset.****

                                                                                                                                                         Just som jag fått ut gröngölingen sträckte jag mig lite oförsiktigt, så nu är jag lite handikappad. En oskön sträckning i ryggen, på vänster sida, långt ner är ju inte precis vad man önskar sig när man har tänkt hjälpa Anna att bära in matkassar samt har sin handikappade mamma hos sig i tre veckor. Men det får gå på nåt sätt ändå, det måste det. Jag ska smörja in med min favorit-gel senare och kanske värma på vetekudden också.

Anna messade för cirka 20 minuter sen och satt då på apoteket och väntade. Julklappsinköpen var klara, men apotek och julmat kvar. Och massor av folk… Gissa om jag är glad att jag åkte hem…

Hemma på Morgonen väntar Storasyster med sin sjuka lillebror. Pappa ringde igår kväll och berättade att Elias, som varit hostig ett tag, hade fått feber, stackarn. Tycker extra synd om Elias eftersom han ju skulle få sin julklapp i skolan idag. Transport av barn blir det därför också idag, från Morgonen till Himlen, tillsammans med alla väskor och grejor.

Mamma har kört igång ett köttbulleri och ett pannbifferi på kycklingfärs. Det ska bli pannbiff med potatis och gräddsås till kvällen och kycklingköttbullar till mig på julbordet. Mamma får vanliga köttbullar. Det doftar härligt, kan jag meddela…

                                                                                                                                                             *en gröngöling = en gran
**balledörren = balkongdörren
***ballen = balkongen
****balledörrsglaset = balkongdörrsglaset

Read Full Post »

Lite ensamt

Fästmön fick skjuts till jobbet som började klockan 16. Vad gör en Toffla i fyra timmar ensam en fredagskväll? Bensinmätaren började blinka, så det blev bara att åka till Preem och tanka på plastkortet. Hade hoppats att soppan skulle räcka till söndag när jag ska åka, men icke. Kallt att stå och hålla i bensinslangen – jag har liksom fortfarande inte kommit på hur man sätter på spärren. Nån som är mer teknisk än jag som vet?

Därpå blev det en tur till ICA Heidan för att inhandla morgondagens middag. I morgon på dan ska jag i stället åka och storhandla på ICA Kvantum åt min älskling. Eller storhandla och storhandla… För MIG är det det, men för henne blir det mat och förnödenheter för henne och barnen i två dar… Då kanske nån förstår liiite hur det är när vi är sex personer och vilka problem det blir den dan jag måste göra mig av med min Clark Kent*?..

Finaste Clark Kent!

                                                                                                                                                        Pratade med mamma tidigare idag för att kolla snödjupet. Moderskeppet meddelade att jorå, det var snö på marken, men de kommande dagarna väntas regn och sex till åtta plusgrader. Jag åker på söndag – utan vintertofflor… Gratulerade även lilla mamma på namnsdagen. Hon hade öppnat mitt kort i morse och Triss-lotten skulle hon skrapa i kväll. På söndag har jag med mig ett litet paket.

Hemkommen igen från min lilla utflykt bänkade jag mig framför datorn och kikade på torsdagens Babel på SvT Play. Så otroligt skönt att kunna spola förbi sånt man inte är intresserad av! Tekniken är verkligen förunderligt bra ibland…

Däremot fick jag aldrig Voddler att funka och de senaste dagarna har Voddler börjat bombardera mig med erbjudanden via mejl. Orka… Det var alldeles för krångligt att sköta dess virtuella fjärrkontroll och jag har inte kollat igen om det funkar. För jag fick nåt meddelande om att drivrutinerna till mitt bildskärmskort behövde uppdateras och sånt vågar jag inte ge mig på… Varför lansera en tjänst som bara medför krångel?… Vidare förstår jag inte heller varför man har engelska som ”arbetsspråk” när det är en svensk tjänst som jag tror än så länge bara finns att tillgå… i Sverige.. Tröttsamt när det ska vara så pretto, på nåt sätt… (Testade just att gå in på Voddlers hemsida – och sidan hängde sig. Nää, Voddler får vara för min del!)

Har lagat lite käk – inget avancerat bara stekt kycklingkorv, ägg och potatisklyftor. Nu blir det en stund i favoritfåtöljen där jag täckte häcka med en bok till kvart i åtta när det är dags att packa sig iväg för att hämta Anna. Hon messade förut att hon längtade hem och jag svarade, men hennes gamla mobil är lika opålitlig som hennes nya – den som jag lämnade in till inköpsstället OnOff för en vecka sen. Den gamla kan slå av bara nån ringer, utan att hon ens hinner svara. Rätt frustrerande… Den nya kan bara slå av sig själv så DÄR – och går inte att starta igen. ÄNNU MER frustrerande…

Så jag håller mig nog till min gamla dubbeltejpade mobil ett tag till… Det blir i vart fall hyfsade bilder med den – när fotografen är på humör…

En sån här fast tejpad har jag. Vissa tangenter är rätt utslitna också…

En sån här BORDE Anna ha haft fungerande…

Den här gamla TVINGAS Anna använda just nu…

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lilla bilplutt

Read Full Post »