Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘afasi’

Ett citerande inlägg.


 

Afasin – eller afatin, som vi säger internt – breder ut sig. Vid frukostbordet undrar Fästmön:

Är det grönt med gottsaker?

Självklart är ju svaret ja på den frågan eftersom hon ställde den till Världens Största Gottegris (<== jag).

Men jag tror att hon undrade om det var gott med grönsaker på brunosten. Vi är lite färggranna här just nu, men vi äter också röda tomater. Kanske är det som menas med regnbågsfamilj..?

rulltrappa regnbåge

Vi trappar upp det färggranna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att känna sig O. O som i Olle.


Jag är trött, trött, trött
ta mig tusan jämt. Och ändå sover jag inte som jag ska, när jag ska. (Det är väl därför jag är trött…) I morse hade jag som ett järnbälte runt bröstet.

När jag kommer hem känner jag mig som världens största O-människa. I kväll tvättar jag rött, jag har duschat och jag ska försöka hinna åka och hämta ett paket i samband med att jag ska hämta hem Fästmön från jobbet. Försöker göra mig synlig inför mig själv.

röd tvätt

Jag tvättar rött.


I morse
skrev jag ett inlägg om att inte passa in. Det känns som om ingen förstår mig. Jo. EN – Anna. Det är bara med henne jag kan känna mig avslappnad och tycka att jag är nån. Hon gör mig till nån. Det skrämmer mig lite, för snart kommer den dan när Anna inte är här.

Och morgonens inlägg… det handlar om att jag känner det som att jag inte passar in nånstans, att jag har känt så hela livet, i alla sammanhang. Varför är det svårt att förstå?

Det känns verkligen som om ingen annan än Anna förstår mig. Det är som att jag inte kan kommunicera – och jag ska ju vara proffs på det! Människor missförstår mig. Det måste ju bero på mig. Jag är en, ”alla andra” är många. Det är nästan så jag börjar tro att jag lider av nån sorts afasi. Ibland kontrollfrågar människor mig saker när jag har sagt nånting. Det är i nio fall av tio feluppfattat. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte kan uttrycka mig begripligt. Som inte kan passa in.

Och ändå… I sa att jag var så lugn, fin och pedagogisk idag. La mig på rätt nivå när jag skulle förklara… Jag är visst motsägelsefull. Också…

Jag är en glasfigur – för det mesta. Det borde både höras och synas att jag pratar, men jag har ingen mun, inga läppar understundom. Ingen stannar tillräckligt länge för att ta reda på vad det är jag försöker uttrycka. Människor orkar inte med mig. Jag passar inte in. Nånstans. Jag är en O-människa. Jag orkar inte med människor.

Glasfigurer

Inuti glaset är jag.


Jag försöker bjuda
till. Men att le räcker inte längre. Att försöka vara trevlig och intresserad tjänar ingenting till. Det går ju inte att misstolka vad som avses när man börjar fippla med sin mobil mitt i det jag säger. Det blir så tydligt:

Du är icke önskvärd.

Eller, helt enkelt…

Du passar inte in.

Nån jag träffar varje dag har jag börjat prata litteratur med. Det känns fint. Bra. Men jag kan inte ta mig fram här i livet genom att le och snacka böcker. Det räcker inte.

Definitivt orkar jag inte med några kommentarer på det här inlägget. Jag orkar inte ens försöka kommunicera mer på en stund. Det är som att människor antingen vill äta upp mig eller totalt ignorerar mig. Jag måste ta itu med det här. Nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är vår på Öland och nya invånare flyttar till stenkusten. Men det pågår en kamp mellan trollen och älvorna på alvaret. Enligt baksidestexten är Johan Theorins senaste bok Blodläge en blandning av kriminalroman och relationsdrama. Nåja, spännande är boken så det förslår…


Blodläge är det ett ställe på alvaret där trollen och älvornas kamp slutat i blodbad…

                                                                                                                                                           Vid påsk kommer nya invånare till stenkusten. En del kommer till nybyggda lyxhus, andra till stugor. Några har bott här tidigare, andra har ärvt sitt nya hem. Trots en grannfest håller man inte riktigt sams. Svartsjukan gror under ytan. Per Mörner, vars tvillingdotter är svårt sjuk, får plötsligt sin gamle far att ta hand om. Pappan, som tidigare var porrkung, men som nu drabbats av afasi efter en stroke. Och vem är egentligen Vendela, hon är ju faktiskt uppvuxen här..? När pappans studio brinner ner och två lik hittas inser Per att det är nåt skumt på gång…

Blodläge är en spännande roman och som alltid i Johan Theorins böcker förekommer det övernaturliga. Den här gången i form av älvor och troll, men ändå något nedtonat. Det mesta får sin förklaring så småningom. Boken är en riktig bladvändare och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Tur att kapitlen är korta, det underlättar när man hastigt måste bryta läsningen.

Högt betyg, fyra tofflor av fem.

Read Full Post »