Trött, rött och O

Ett inlägg om att känna sig O. O som i Olle.

Jag är trött, trött, trött ta mig tusan jämt. Och ändå sover jag inte som jag ska, när jag ska. (Det är väl därför jag är trött…) I morse hade jag som ett järnbälte runt bröstet.

När jag kommer hem känner jag mig som världens största O-människa. I kväll tvättar jag rött, jag har duschat och jag ska försöka hinna åka och hämta ett paket i samband med att jag ska hämta hem Fästmön från jobbet. Försöker göra mig synlig inför mig själv.

Jag tvättar rött.

I morse skrev jag ett inlägg om att inte passa in. Det känns som om ingen förstår mig. Jo. EN – Anna. Det är bara med henne jag kan känna mig avslappnad och tycka att jag är nån. Hon gör mig till nån. Det skrämmer mig lite, för snart kommer den dan när Anna inte är här.

Och morgonens inlägg… det handlar om att jag känner det som att jag inte passar in nånstans, att jag har känt så hela livet, i alla sammanhang. Varför är det svårt att förstå?

Det känns verkligen som om ingen annan än Anna förstår mig. Det är som att jag inte kan kommunicera – och jag ska ju vara proffs på det! Människor missförstår mig. Det måste ju bero på mig. Jag är en, ”alla andra” är många. Det är nästan så jag börjar tro att jag lider av nån sorts afasi. Ibland kontrollfrågar människor mig saker när jag har sagt nånting. Det är i nio fall av tio feluppfattat. Det är mig det är fel på. Det är jag som inte kan uttrycka mig begripligt. Som inte kan passa in.

Och ändå… I sa att jag var så lugn, fin och pedagogisk idag. La mig på rätt nivå när jag skulle förklara… Jag är visst motsägelsefull. Också…

Jag är en glasfigur – för det mesta. Det borde både höras och synas att jag pratar, men jag har ingen mun, inga läppar understundom. Ingen stannar tillräckligt länge för att ta reda på vad det är jag försöker uttrycka. Människor orkar inte med mig. Jag passar inte in. Nånstans. Jag är en O-människa. Jag orkar inte med människor.

Inuti glaset är jag.

Jag försöker bjuda till. Men att le räcker inte längre. Att försöka vara trevlig och intresserad tjänar ingenting till. Det går ju inte att misstolka vad som avses när man börjar fippla med sin mobil mitt i det jag säger. Det blir så tydligt:

Du är icke önskvärd.

Eller, helt enkelt…

Du passar inte in.

Nån jag träffar varje dag har jag börjat prata litteratur med. Det känns fint. Bra. Men jag kan inte ta mig fram här i livet genom att le och snacka böcker. Det räcker inte.

Definitivt orkar jag inte med några kommentarer på det här inlägget. Jag orkar inte ens försöka kommunicera mer på en stund. Det är som att människor antingen vill äta upp mig eller totalt ignorerar mig. Jag måste ta itu med det här. Nu.

Livet är kort.

Read Full Post »

2013: Najs och Bajs

Ett inlägg om året som gått och dess höjdpunkter och lågvattenmärken.

År 2013 kan snart läggas till handlingarna. Men innan dess vill jag lyfta fram godbitarna (najs) och… eh… de andra bitarna (bajs), månad för månad.

Så här tyckte jag om 2013:

Januari:
Najs: Mathemskassen 3: Allt-i-ett-kyckling och Baba Ganoush (Skitgott!)
Tillbaka i jobb efter alien-historien (Jag ÄLSKADE det jobbet!)
Bajs: Lokalblaskans heteronormativa bröllopsbilaga (År 2013, liksom…)

Februari:
Najs: Mitt husbygge (Jäklar så roligt det var att bygga upp en intern webbplats!)
Björnbär- och chilimarmelad (En ny och spännande smakupplevelse!)
Bajs: Webbformulär för jobbansökningar (Jag slogs med ett antal såna under året. De flesta är verkligen skitdåliga ur användarperspektiv.)
Bildårar (Hur fick somliga körkort?)

Mars:
Najs: Finvantarna från Iréne (Jag gillar verkligen dem!)
Bajs: Annas mat (Nej, eftersom de använder indrivare har vi slutat köpa pizzor från den restaurangen i Svartbäcken!)
Telefonförsäljare (Nej, nej, nej! Jag anmäler alla som ringer fast de inte får!)

April:
Najs: Celebert besök på jobbet (Visssa kommunalråd är smarta och ger sig ut i verkligheten.)
Bajs: Hot-mail (Nä, även om det inte var allvarligt menat var det jäkligt obehagligt att få.)
Kompiskorruption på jobbet (Det är INTE OK, tycker jag!)

Maj:
Najs: Pelé, Kaká och jag (En annorlunda barnbok.)
Fyra dagar i april (En bra bok med historiskt innehåll.)
Bajs: Hilde var icke önskvärd (Att köpa ut anställda är grymt.)
Andningsont av grill, rök, parfym och sånt (Hänsyn är inte fel att visa ibland.)

Juni:
Najs: Fästmön (Hon var min klippa igen när det gungade!)
Bajs: Varsel före en storhelg (På min förra arbetsplats fanns det tre personer jag inte gillade. Tre av flera tusen. En av dem varslade mig dan före midsommarafton.)

Juli:
Najs: Botaniska trädgården och tropiska växthuset (Två av mina favoritplatser i Uppsala.)
Förrådsstäd (Det finns väl inget som är så tillfredsställande?!)
LinkedIn (Ett bra yrkesnätverk som jag anslöt mig till!)
Motormuseet i Motala (Det får du bara inte missa om du är där!)
Bajs: Min sista arbetsdag på Den Bästa Arbetsplatsen (Sorgligt!)

Augusti:
Najs: Vårt Pride 2013 (Det blev Pride, trots allt!)
Bajs: Reklamfilmer på TV (Varför finns det så många dåliga???)
Konsten att fylla en dag (Det är förnedrande att vara fullt frisk och arbetsför och inte få arbeta.)
Den lilla människans besök hos Arbetsförnedringen (Bortslösad tid. Hemskt. Fruktansvärt. För jävligt. Och så klarade de inte av att påanmäla mig till a-kassan, vilket fick till följd att jag fick vänta på ersättning i två, nästan tre månader.)

September:
Najs: Så vårdar man en kund (Enkelt och lätt, men effektivt.)
Monica Z. (Å, vilken bra film!)
En dag bara för oss (Såna behövs.)
Bajs: Företag som inte svarar på ansökningar eller ger nån återkoppling på frågor (Vill nån jobba där, liksom?)
Handläggarstrul på Arbetsförmedlingen (Det tog en och en halv månad, tror jag, att få en handläggare.)
A-kassans irriterande ovana att skicka oroande mejl på fredagskvällar (Att vänta en hel helg med att fråga vad som menas är ångestframkallande.)
A-kassans byråkrati för elva kronor (Och senare på året tog de bort avgiften och tyckte att de var jätteduktiga…)

Oktober:
Najs: Kontakt med min hafti (Så roligt!!!)
En skön helg hos vännen Gunilla
Bajs: Stor ägare = sämre distribution samt slopad avgift (Större borde bli bättre och slopad avgift… Ha… elva spänn…)

November:
Najs: Nytt jobb (Det snurrade rejält i början och självkänslan var inte den bästa…)
Projekt Storstädning avslutades med vardagsrummet (Så skönt att göra hemmet rent!)
När det känns lite bra (För omväxlings skull.)
Femårig förlovningsdag (Den 8 november 2013)
Bajs: Ett förnedrande besök på Arbetsförmedlingen (Den som är i överläge ska aldrig låtsas att h*n kan sätta sig in i hur den i underläge har det.)

December:
Najs: Fina julklappar (Och mycket att läsa!)
The Fry Chronicles (En av de bästa böckerna jag läste i år.)
Klappar på jobbet och från facket (Glatt överraskad!)
Lucia för ett år sen fick jag mitt liv tillbaka (Jag lever.)
Bajs: Baraspara bröt mot god marknadsföringssed och Upsala Nya Tidning är på väg (Jag fick rätt i DM-nämnden!)
Sjukstugan i Backen slapp undan – igen (David förlorade mot Goliat, men jag hoppas att David överklagar och får rätt. Vissa saker får man bara inte göra!)
Arbetsförmedlingen gjorde fel igen – och inget händer (Den här gången blev jag inte avanmäld hos a-kassan från rätt datum.)

Livet är kort. År 2013 blev ett omtumlande år på många sätt.

Read Full Post »

Vecka 22: Nämnd och Glömd

Ett inlägg med Tofflans sedvanliga hiss-och-diss-lista.

Torsdag it is och hisslista (Nämnd) och disslista (Glömd) ska det därmed bli. Den gångna veckan är det inte svårare än så här att tycka om:

Nämnd 

• Uppsalanyheter.se (Den världsbästa lokala nyhetssajten i Uppsala)
• Blottar vi oss för mycket på nätet? (Intressant fråga att reflektera över!!!)
• Jubileumsår för fred i Uppsala 2014 (BRA initiativ, kommunen!)
• Märkliga sammanträffanden (Att återse vänner från 1980-talet är häftigt!)
• Clark Kent fick godkänt! (Min lille bilman fick OK på besiktningen!)

Glömd

• Mitt märkliga missbruk (Fy te rackarns vilka vidriga missbruk det finns…)
• Tråkiga gamla X (Får du inte tillräckligt med uppmärksamhet hemma så du måste leta på min blogg? Och förresten stavas ”förhållningssätt” med två s.)
• Korrekturläsarna are no more (Ett tråkigt faktum, för det blir bara värre och värre i tidningarna…)
• Hilde var icke önskvärd hon heller (Ja, historien upprepar sig igen och igen och igen…)
• Det var bättre förr (I alla fall när man tänker på alla tramsiga namnbyten på godis!..)

Livet är kort.

Read Full Post »

Historien upprepar sig: Hilde var icke önskvärd hon heller…

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.

Uppdaterat inlägg: Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland

Jag såg på Twitter på lunchen att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.

Staffan Wolters är den journalist som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute i kylan – på flera sätt

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.

Hela förmiddagen idag ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

Regnet gör väntan på solen värd.

Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »