Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arrogant’

Ett antikt inlägg.


 

Antikkunnig i UppsalaTorsdagar = AntikrundanIdag var jag förstås extra nyfiken eftersom det var andra delen från inspelningen i Uppsala i augusti förra året. Den däringa gången jag köade i sex timmar och fick två… eller var det tre? minuter med han Schunnesson. Han som hade så bråttom för att det skulle spelas in när han värderade en bok som var med i kvällens program! Då blev jag lite putt eftersom jag tyckte att han var ganska arrogant och halvgrinig. Han hade lagt fram tändare och cigarrett, så i efterhand gissar jag att han bara var röksugen. Och sen skulle han ju värdera framför kameran. I kväll värderade även jag – men hemifrån, i bästefåtöljen och med Antikrundans app. Hur resultatet blev ser du uppe till höger, på diplomet.

Här är några av kvällens prylar som jag tyckte var mest spännande:

  • En snusdosa gjord på sköldpadda värderade jag till 7 500. Experten tyckte att den var lite mer värd, 8 000 – 10 000 kronor.
  • Den ovanliga högrocken från Nymans värderades till mellan 5 000 och   10 000 kronor. Jag tyckte att den var värd lite mer, 15 000 kronor.
  • Vargpälsen att ha i släden var värd 9 000 kronor, ansåg jag. Experten la sig lägre, på 5 000 kronor.
  • Lådspegeln var väldigt vacker och värd 40 000 kronor enligt mig. Men experten värderade den mellan 25 000 och 30 000 kronor.
  • Elfenbenselefanten värderades till 10 000 kronor. Jag var snål och tyckte 8 000 kronor.
  • Den tyska leksaksbilen och motorcykeln värderades till mellan 43 000 och 45 000 kronor. Jag satte värdet till 40 000 kronor.
  • Golvlampan var helt fantastisk tyckte jag och värderade den till 50 000 kronor. Det gjorde experten ungefär också.
  • Bra, Bättre, Bäst visades tre foton av Marilyn Monroe. Jag hade bara rätt på ett, det som var minst värt.
  • Porträttet av Bruno Liljefors värderades till nånstans mellan 80 000 och 100 000 kronor. Jag la mig på 85 000 kronor.
  • Boken, den häftiga, med kopparstick värderade både experten och jag till 150 000 kronor.

Det verkar som om jag håller kunskaperna vid liv eftersom jag fick diplom som Antikkunnig. Nästa torsdag är Antikrundan tillbaka på Läckö slott. Då är jag inte med i bild som jag var i kväll, men väl i bästefåtöljen.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om energipåfyllning för den som inte fått förbli på sin post.


 

Paisleymönstrat klädesplagg

Personen i paisleymönstrat fyllde på min energi.

Att inte få förbli på sin post innebär att hela ens tillvaro blir osäker. Det drabbar inte bara den egna självkänslan och självförtroendet är inte det enda som får sig en rejäl törn. Ens familj påverkas också. Det sätter djupa spår i människor. Spår, som inte går ur i första taget – eller kanske inte alls. Den som inte har varit med om det märkliga att från en dag till en annan inte vara önskvärd längre kan aldrig förstå. Därför var det ett otroligt skönt möte jag hade idag, med en väldigt energipåfyllande person.

När två dissade personer möts kan man tro att det blir ältande. Men det blev det inte. Visst pratade vi om situationer och Situationen, fast inte på nåt gnälligt, ömkande och tjatigt sätt. Det behövdes liksom inte – den andra fattade. Det var bara så skönt att slippa förställa sig. Dessutom fick jag ett och annat tips samtidigt som jag gav ett och annat *pekar mot en viss arbetsgivare*

Ibland kan jag önska att nån skulle skriva en bok om det. ”Nån” har kanske gjort det också. Det skulle vara en ganska konstaterande bok. Och så en uppföljare som lyfter läsaren och visar på möjligheter. Om bara somliga förstod hur eftertraktat det skulle vara…

Om man inte är kändis av nåt slag (även kändisar som inte kan skriva får sina böcker utgivna, ju) får man göra på annat sätt. Hitta energi hos andra i samma läge. Det gjorde jag idag. Verkligen.

Ett par timmar passerade snabbt. Under tiden hann Ebba Busch Thor bli ensam kandidat till KD riks. Blir hon utnämnd lämnar hon det lokala Uppsala. En gång i tiden, i ett annat arbetsliv, möttes vi. Då var hon fortfarande barnsligt rund om kinderna och ganska arrogant. Nu har hon en vuxen kvinnas ansikte och äger ett rättvisepatos, enligt inside information. Kanske tar hon sig till toppen.

Jag önskar att var och en finge bli salig på sitt sätt och i sin karriär. Nog drabbades jag lite av saligheten för jag köpte med mig en bukett tulpaner hem. De spretar i en alltför vid vas – jag hade bara råd med en bukett, inte två. Men den matchar min duk på köksbordet finfint.

Tulpan

En av tulpanerna i buketten.


Glöm inte bort När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT2!!! Det är ett bra program på många sätt, bland annat för oss vars liv ännu inte har vänt.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänskapligt inlägg.


 

Arrogant frog

Inte alla vill dinera på linnedukar. Men det här vinet skulle passa mig, jag känner mig lite arrogant idag.

Nä, man har verkligen inte mer spännande än man gör sig. Eller vad det nu heter. Tänk bara det faktum att två av tre korvkiosker i Metropolen Byhålan var stängda denna julisöndag. Två av tre! Det är ju för höge Farao turister i stan. Var äter alla dessa? Inte 17 vill alla dinera på linnedukar…

Hur som helst vi fick mat, mamma och jag, men det var med nöd och näppe. Och jag blev ju lite orolig att FEM och jag inte skulle hitta nånstans där vi kunde fika. Vi hade fått 100 spänn av mamma att fika för och denna peng ville vi ju sätta sprätt på.

Nere i hamnen hade vi tur och hittade en restaurang vid Motormuseet där man, förutom mat, också serverade kaffe. EN chokladboll med kokos fanns det kvar. Den delade vi systerligt på och det räckte faktiskt alldeles utmärkt. Men håll med om att det är märkligt att det knappt finns snabbmat och nästan inte ens fikabröd i denna Östergötlands sjöstad där det ska vara högsäsong för turismen just nu?!

Delad chokladboll med kokos

Delad chokladboll är dubbelt med kokos? Eller nej. Men det räckte bra med var sin halva.

3 FEM

FEM!

Vi var fräcka nog att sätta oss på den fina restaurangen med linnedukar. Där var det livat. Två sällskap med barn ”underhöll” (nåja…) resten av gästerna. Jag fattar fortfarande inte varför barn skriker när de pratar. Och hur föräldrarna står ut. Men de senare ignorerar de förra genom att bara prata med andra vuxna eller i mobilen.

Jag hade väldigt svårt att höra vad FEM sa eftersom det var ett sånt hallå i restaurangen. Synd det, för vi pratade om så intressanta saker. Men när vi hade fikat klart tog vi en liten promenad i environgerna och då kunde vi höra varandra.

Nära parkeringen såg jag en björnstaty som jag bara blev tvungen att fotografera. Maj gadd, vilken liten snorrkas den björnen hade! Inget alls för Gunilla i Dalarna!!!

 Björn med mikroskopisk snorrkas

Den snorrkasen var mikroskopisk!

 

Motala kyrka

Motala kyrka – tornet.

Vi gick upp mot kyrkan och hon stod där som hon gjort i hela mitt liv och långt före det. Motala har en väldigt fin liten kyrka. Alldeles vit utanpå och med ett häftigt torn. Jag har fotat den hundra gånger, men inte kunde jag passera den idag utan att ta en bild! Vi studerade gravstenar och förundrades över att de fortfarande finns kvar. Och undrade samtidigt vilka personerna bakom namnen och datumen på stenarna och korsen egentligen hade varit… Fascinerande! Nån präst såg vi förresten inte och det var vi glada över (insatta förstår vad jag menar).

Vi kunde ju inte skiljas åt utan att ta en selfie. Eller två. Vi tog faktiskt två! På den ena är ju somligas dubbelhaka förfärlig, men bilden visar ju sanningen. Inte mycket att göra nåt åt… Fast jag kan ju banta. Den som är ful kan ju… plastikoperera sig. Det är lite mer kostsamt, dock än att banta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sen skildes vi åt, för FEM hade en dejt med ett visst sportevenemang. Själv tänker jag kanske läsa eller nåt. En surfrunda hos mina kickor och pluttar blir det också. Men avslutningsvis vill jag visa att Metropolen faktiskt har ett Rumphus! Det var som tusan…

Rumphus


I morgon far jag norröver igen
, hem till mitt. Jag saknar min älskade och mitt hem, där jag gör som jag vill. Nästan. Man har ju inte mer spännande än man gör sig i alla fall. Fast särskilt spännande är jag förstås inte…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om snälla människor.


Vilken tur
att det inte bara finns elakingar här i världen! Såna som säger att folk är

arroganta

eller att de

trivs i sin offerkofta!

När läget är tufft är empati i form av konkret hjälp inte helt fel. TACK, Agneta, för kupongerna! De kommer till stor nytta!

Kuvert med blomma på baksidan

Ett kuvert med en blomma på och värdekuponger inuti.


En del människor
är bara elaka. Andra människor är bara snälla.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.


Häromdan satt Fästmön och jag
och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.


Idag är det en helt annan luft!
När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!


Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »

Vi sov länge idag. Tänk vilken skillnad det är på hus och hus! I Fästmöns flerfamiljshus finns jag vet inte hur många lägenheter. Ändå är där mycket tystare och jag sover bättre och längre. Här, där det bara finns totalt åtta lägenheter, hör man ta mig fan inte bara att grannen går på toa utan också vad h*n gör där. I detalj. (Vem vill höra, liksom?..)

Det såg ut att bli en solig dag, så jag föreslog Anna att vi skulle ta en promenad. Vi var ju en decimerad familjeskara i helgen och jag tyckte inte att Johan, 22 bast, behövde nån barnvakt. När vi kom ut gick solen i moln. Det var skitkallt och inte bara knaggligt att gå utan också snorhalt. Inte ett dugg skönt ute i Förorten, alltså. Så i stället för att gå i solen gick vi till Solen. För den energi vi gjorde av med på promenaden måste ju fyllas på igen. Jaa, jag erkänner. Vi köpte fikabröd. Bullar och kakor. Ja, Anna köpte förstås lite annat. Men inget kött som vi inte vet vad det är för nåt.

Fläskyttrfile
Är det bröderna Carlsson som inte kan stava så bra?


På eftermiddagen softade vi.
Jag smällde i mig fyra kanelgifflar, såna där små, visserligen, men ändå. Som avrundning åt jag en jädra massa goa Ballerina mumsbitar som smakade ljuvlig nougat. Underbart goda!

Åkte sen hem till mitt och har suttit med mamma i telefonluren en stund efter att jag packat upp och plockat reda på ren tvätt. Lokalblaskan, som jag tror är den sista jag får hemlevererad, läste jag på typ sex minuter. Såg en annons på ett jobb jag kanske söker. Kanske. Jag rev ur den i alla fall.

Sen fastnade jag för Ulrika Knutsons krönika Är näthatet pursvenskt? Jag tycker att hon, nånstans mitt i, sätter fingret på nånting riktigt intressant och som sällan diskuteras – alla blir ju bara så himla kränkta av det skrivna ordet på nätet hela tiden… Ulrika Knutson skriver:

[…] Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. […]

För är det inte lite så att vi svenskar är så himla konsensuseftersträvande? Jag erkänner att jag tycker att det är jobbigt ibland när folk (nästan alltid samma människor) ska tjafsa om allt jag skriver och alltid tycka tvärtom. Samtidigt tycker jag att alla – även jag på min blogg – ska ha rätt att uttrycka s/mina åsikter. Den som inte tycker som jag kan ju alltid lämna en kommentar här (nästan alla kan det, förutom de tre jag har blockerat) och sen kanske skriva en längre drapa på sin egen blogg om man har väldigt många åsikter i en fråga som jag har skrivit om (förutom såna som enbart flaxar runt och tycker en massa på andras bloggar hela tiden. Get one of your own, i stället!)

Tyvärr noterade jag att Ulrika Knutsons krönika fått en massa rasistiska kommentarer i lokalblaskans nätupplaga. Kanske är dags att ansvarig utgivare plockar bort dem i stället för att censurera sånt som länkar till icke diskriminerande material…

Vad tycker du??? Är det så att vi svenskar eftersträvar konsensus???


Livet är kort.

Read Full Post »

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.


Den här gången står Minna i centrum.
Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »

Older Posts »