Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tyngd’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett föränderligt inlägg.


 

Trosor med siffror på

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Lilian elev från Motala

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett dystert inlägg som ändå är glatt.


 

Solstrålar genom molnen

Solstrålar genom molnen. Du ser väl? Ansträng dig!

Den här dagen började med att Klump-Maja, du vet, Flodhästen Tofflan, hängde med all sin tyngd på tvättkorgen när hon skulle ta på sig strumporna. Har bara väntat på att det som skedde skulle ske, i morse var det dags: Toffelfoten brakade genom locket och gjorde en stor spricka i plasten. NEJ, DU FÅR INTE SE NÅN BILD PÅ DETTA PINSAMMA! Håll till godo med en mörk bild där solens strålar tränger genom molnen. Med lite fantasi kan du se det. Om inte, kontakta din optiker.

Vid lunchtid började det regna. Det har varit så kvavt ändå hela dan. En ganska dyster dag. Humöret påverkades helt klart av det uteblivna ljuset. Och att det var måndag. Men dagen på Kexfabriken/i Besticklådan försvann ändå relativt snabbt. Inte för att det går undan när det är roligt utan för att jag hade fullt upp. Roligast idag var en telefonintervju jag gjorde på eftermiddagen med en av Sveriges mäktiga!

Eva

Eva letar bilder på sina hundar på mobilen.

Men höjdpunkten idag var ”återträffen” med vännen Eva! Vi har nästan inte setts alls på sju år och, som jag har nämnt förut, felet är mitt. Först jobbade jag för mycket, sen blev jag kär och sen kom några förfärliga år när jag inte ville träffa nån för att jag mådde så uselt.

Det var så roligt att ses idag och det kändes inte alls som om det var sju år sen. Med en del människor är det ju lätt att ta upp tråden. Eva är en sån. Spännande att uppdatera varandra om vad som hänt sen sist, även om det mesta väl inte var så där jättebra för nån av oss. Men nu tänker jag inte vänta i sju år innan vi ses igen. Hoppas också att Eva fick klarhet i var hennes körkort har hamnat. Det körkort hon skulle hämta ut på posten på Stormarknaden – som ju la ner häromdan… Smart drag, Posten-som-inte-finns!..

Nu är det dags för mig att åka och hämta hem Fästmön. Vi har gjort vårt för idag. Men i morgon är vi tillbaka i Grottekvarnen igen…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tillvarons dryghet.


Igår var det en dryg dag.
På många sätt. Jag känner att jag varken får tillräcklig stimulans eller återkoppling från nåt håll.  Jag är van vid fullt ös, medvetslös. Nu går dagarna i varandra och för det mesta är de lika tråkiga. Det är lätt att tappa sugen. OCH NU VILL JAG INTE HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Jag älskar att jobba. Jag älskar att ha mycket att göra. Det gör det extra svårt att inte få jobba.

MEN… jag fick goda knuffar och puffar från en ny bekantskap på Twitter, både i söndags och igår. Det är jag glad och tacksam för! Detta resulterade dessutom i att jag igår sökte ett jobb jag kanske skulle ha missat annars samt tog kontakt med en reklambyrå och föreslog en träff. Det trista var bara – ja, för det måste ju alltid vara nåt trist – att ingetdera möttes med nån form av återkoppling – eller ens notifieringar att jag nått fram. Då är det lätt att tystna.

I natt hade jag svårt att både somna och sova. Vid femtiden i morse gav jag upp. Satte mig vid datorn och knappade in min första aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Det tog över en timme. Onödigt jobb – jag har alla efterfrågade uppgifter i en Excel-fil, men filer kan man inte skicka in till ett webbformulärsystem. Nu är rapporten avlagd, i alla fall och uppdraget utfört  – till nästa gång. En tyngd tillfälligt avlyft från mina axlar. Jag har fått en bekräftelse via e-post att rapporten har kommit fram. Jag kan släppa detta – tills nästa månad.

Himmel fr balkongen blå och moln

Dagens utsikt från balkongen.


Idag lär jag fortsätta städningen
från igår. Den jag tappade lusten för. En av mina största rädslor är att bli apatisk. I det tillståndet vill jag inte hamna! Så jag städar väl lite mer idag.

I eftermiddag ska jag prata med min bank om försäkringar. Nån ringer mellan klockan 13 och 15. Därför blir det nog ingen promenad idag förrän efter samtalet. Möjligen. Jag behöver gå och handla också, filen håller på att ta slut. Skulle behöva kolla läget med mamma, men det får jag göra framåt kvällen. Jag är orolig för henne när hon inte mår bra. Det är svårt med avstånd ibland. Vid andra tillfällen kan det vara rätt praktiskt.

Några pengar från reparationsfonden har inte hittat till mitt konto än. Det suger! dök upp under natten! Prisa Gud för 2 700 kronor!!! Jag äter ur det som finns i frys, kyl och skåp, men saker och ting tar ju slut. Jag har 400 kronor i plånboken att hushålla med. Nästa utbetalning från a-kassan kommer den 24 oktober. Kan du se problemet? OCH NU VILL JAG INTE HELLER HÖRA, FRÅN NÅT HÅLL, ATT JAG KLÄR MIG I NÅN JÄVLA OFFERKOFTA. DETTA ÄR ETT KONSTATERANDE. Det är tur att jag kom på att jag har krediter på flera av mina plastkort. Det är sånt jag går runt på.

Jag är inte heller tillräckligt desperat än för att nappa på folks skambud på fina prylar jag säljer. En del människor är rent oförskämda när de prutar! Skulle aldrig falla mig in att ge bort en sak för halva det pris jag ursprungligen har begärt. Lite kan jag tänka mig att gå ner i pris, men inte 50 procent. Skäms på dig att komma med såna förslag!

Det ser ut att bli ytterligare en tuff dag idag. Fast var så säker på att jag tänker göra allt för att mota bort det svarta och dumma tankar. Såna jag hade igår. Att bara få somna in och aldrig vakna mer… Det skulle lösa många problem. Det skulle underlätta för somliga. Just nu hänger livet på en skör, skör tråd, i ärlighetens namn. Men jag ska spotta upp mig och ta nya tag och roa människor. Det tycks vara min lott i livet att vara klassens clown. När jag inte är det vänds ryggar mot mig. Det gör ont. Det gör mig ilsken. Det gör mig motiverad att fortsätta leva – bara för att retas. Men tro inte för en enda sekund att det är lätt eller roligt.

Vilka demoner kämpar du med idag??? Eller kämpar du inte alls??? Du vet att jag gillar att läsa vad du har för dig! Skriv gärna några rader, så stillas min nyfikenhet och jag känner mig mindre ensam!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en promenad vid lunchtid en septemberdag som denna.


En promenad i det vackra höstvädret
var det rätta att göra idag. Att bli totalt genomblåst. Att lämna det trygga hemmet ett tag. Att låta höstvindarna torka upp eventuella tårar som vill falla nerför en i förtid fårad kind. (Vaknar jag i morgon med alldeles vitt hår, tro???)

En bänk under en björk

En bänk för samtal, kontemplation eller bara vila.


Nej jag vill inte gråta mer utanpå!
Jag gråter inuti så syns det mindre! Stoppade iPhonens lurar i öronen, men klarade bara två minuter radio. Ändå fortsatte jag att gå med öronpropparna i öronen! Eventuella människor som närmar sig tilltalar en nämligen inte då. Jag fokuserade på att höra mina andetag. Jag insåg att jag lever.

2 Löv på marken

Vackert på marken!


Träden är så vackra nu!
Tyvärr gör inte iPhonens kamera dem rättvisa.

Ett träd m röda löv blå himmel skymtar

Många.


Ibland är det skönt
att vara många, ibland är det OK att vara en.

Rött lönnlöv på asfalt

En.


Idag kom jag till flera insikter.
En av dem är att löv är som människor: de är svåra att få grepp om när det blåser.

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att få grepp om.


När det blåser
är det lätt att bli ensam. Bortglömd. För det är, som sagt, svårt att fånga både människor och löv när vinden blåser. På bild blir det baske mig aldrig bra…

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att fota.


Nä, jag håller mig till stora stenar.
De ligger där de ligger lagda. Stelnade jättar, trygga i sin tyngd.

Stenparti

Stenar som trygga jättar.


Men också stenar
som utmaning att nå toppen. Befrielsen. Den blåa himlen. Evigheten.

Stor sten underifrån o blå himmel

En glimt av evigheten där uppe.


Min promenad
förde mig till en plats där ett mord en gång skedde. Mina onda fötter förde mig därifrån och hem igen. Levande. Och jag kunde verkligen konstatera att hälsenan i friska foten gör ondare än hälsporren i den onda. Det tror jag är bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där ett beslut deklareras.


I morse vaknade jag
med ett sånt där obehagligt ryck. Det var en mardröm igen. Drömmen handlade om två katter. Eftersom den ena katten på nåt sätt hade blivit av med sin svans, hade Nån i drömmen beslutat att detta öde måste drabba även den andra katten. Eller dess svans skulle helt enkelt bara huggas av.

Chop, chop!

När yxan landade på svansen vaknade jag med ett ryck. Och en insikt. Ja, jag har fattat ett beslut.

Yxa på staket
Yxans roll i drömmen = beslut!


Ett av alla M i mitt liv
– några har kommit och stannat, andra har kommit och gått, detta M har funnits hela mitt liv, men inte direkt i mitt liv förrän på äldre dar – har på senare tid försökt peppa mig på olika sätt att ta till orden. Att ta till orden ännu mer än jag gör idag. Det har gjort att ett frö har börjat gro. Ett frö till det beslut jag fattade för nån halvtimme sen:

Det blir en bok. Jag ska skriva en bok. Om andra kan, kan jag. Och andra måste få veta från mitt håll vad som hände, hur det kändes, vad som var fruktansvärt, bättre och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Det finns visserligen redan en bok. En absurd roman. Den stannade kvar i en dator nånstans. Det finns dagboksanteckningar före, under och efter. Det finns en blogg att ösa ur.

Chop chop!

Syftet är inte att hugga av några svansar utan att dela med mig av erfarenheterna av det hemska, ofattbara som sker ganska ofta i dagens samhälle. Ett samhälle där människor är utbytbara från en dag till en annan. Där mattor dras undan och golvet visar sig vara en fallucka ner i avgrunden.

Chop chop!

Beslutet är fattat. Det är en lättnad. Bara det känns som en befrielse. Som att bli av med… nej, inte en svans utan en inneboende tyngd. Du som har varit där vet hur den tyngden känns. Du som inte har varit där ska få följa med på en mardrömsresa. Om du törs.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om sin lediga dag.


Det är Sveriges nationaldag idag.
Dessutom såg jag på Twitter att Björn Borg fyller 57 bast denna dag. Låt oss säga att jag inte direkt firar nåt av dessa två, utan i stället att det faktiskt är 33 år sen jag tog studenten! Då var nämligen nationaldagen inte nån helgdag. Så

Grattis till mig!

Det är inte bara studentjubileum för mig idag, det är varmt. Skitvarmt. Vilken tur att jag har nya vippfönster och kan fixa korsdrag inomhus! Dessutom går det att ha öppet åt båda håll idag eftersom ingen grillar, röker eller skriker direkt nedanför.

33 grader varmt
Det är 33,5 grader varmt ute och 23,7 grader i mitt kök.


Trots värmen jobbar en del.
Några måste jobba, andra gör det ändå. Jag har fått sex jobbmejl hittills idag, varav tre från en och samma person. Jag totalvägrar att svara på dem under min lediga dag, mejlen är inte ens lästa. Eller jo… De första två, tre raderna syns ju och dem har jag läst. Kunde inte låta bli.

Efter att ha städat lite light och ätit frukost vid lunchtid kom jag så in i duschen. Efteråt kunde jag konstatera att jag inte är nån plattfot.

Inte plattfot
Inte plattfot. Men visst syns det att jag lägger mindre tyngd på min onda fot..?


Tyvärr var jag tvungen att gå och handla.
Eller tyvärr… Det behövdes saker i hemmet. Mötte en sommarklädd B på vägen och han snörvlade ett hej. På nåt vis är karlar i turkost mer ursäktade i min värld. De vet liksom inte bättre… Jag föredrar blått. Blått som uppe i himlen…

Kors på himlen
Kors i taket!


Tog en snabbtitt hos Arge Kaj
för att sukta lite efter hans snigga skinnjackor. (Nej, jag har inte bestämt mig än vilken jag ska köpa.) Tittade om de hade några svala tank-toppar till Prinskorven, men en enda sort såg jag och den var inte fin. Däremot såg jag stektermometrar till fint pris. Tänk, fyra stycken för endast 75 pix! Då kan ju var och en barbar få sin köttbit tillagad upp till egen önskad innertemp!

Stektermometer
En stektermometer för alla barbarer i familjen!


Men det var Tokerian
som var mitt huvudmål idag. Där var det ovanligt mycket folk. Och ovanligt varmt. Det tyckte tydligen vissa som jobbar där. För jag tror knappast att den här jackan var till salu..?

Jacka på frysdisken
Ganska ofräscht med en arbetsjacka bland maten, eller..?


Två kassar nödvändigheter
släpade jag hem. Nödvändigheter som disksvampar, en pocketbok, bajsspray, mjölk och en låda GB-klassiker. Bland annat.

Varukassar
Nödvändigheter.


Nu ska jag ringa min mor och sen blir det ballen* dit solen har hittat vid det laget. Min lediga dag är snart slut. Till kvällen blir det pizza från Dr Oetker och hyfsat tidig sänggång. Men först ska jag nog höra lite med Fästmön om hon och Fritzlan har packat allt inför resan.

I morgon är det arbetsdag igen för mig (jag har ju bland annat sex mejl att besvara samt utföra diverse enligt önskemål). På eftermiddagen ska jag hämta Prinskorven på hans pappas jobb. Sen tar vi helg, han och jag. Vi har bestämt att vi ska ha en rejäl sovmorgon på lördag!

Vad har du gjort idag??? Har du varit ledig eller jobbat???


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »