Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘röra mig till tårar’

Ett inlägg om både flyt och kamp i tillvaron.


I skrivande stund
är jag otroligt trött men mycket tacksam, snudd på lycklig. Det trillade in ett jobb när tillvaron var som mörkast. Jag har fått några månaders ljus när jag får känna mig sunt trött för att jag utför ett arbete. Dessutom får jag skamligt (i mina ögon!) bra betalt. Det gör ju inte ont, precis, efter ett par månaders a-kassa. Ja, det har ju inte blivit mer än ett par månader trots att jag varit arbetssökande hela hösten. A-kassan har karensdagar och dessutom måste man skicka in sina kassakort före ett visst datum i månaden om man ska få nåt utbetalat samma månad. Men man kan naturligtvis inte skicka in ett kassakort ifyllt för framtida dagar.

Det har varit oerhört tuffa månader.  För som alltid i såna här lägen gäller att man har en buffert. Jag hade satt undan lite pengar under tiden jag jobbade dessförinnan. Men pengar räcker ju inte för evigt…

Guldpengar

Buffertslantar räcker inte för evigt…


Mina tankar
går till alla som kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Alla som borde slippa denna kamp. Det är så många runt omkring mig som har det oerhört tufft just nu. En del av dem försöker få ersättning från Försäkringskassan men misslyckas. Andra jobbar så mycket de bara kan – och ändå räcker inte pengarna till hyran och andra räkningar. Inte om man dessutom har barn som måste ha mat… Och så finns det de som tvingas jobba fast de är sjuka och de som är friska, men inte har nåt jobb…

Ju mer jag tänker på det desto mer upprörd blir jag över att det är så oerhört orättvist. Man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. OK, man ska väl kanske inte tjäna miljoner på sin sjukdom, men man borde ändå få hjälp så att man klarar att betala räkningar och köpa mat samt dessutom betala för läkemedel och behandlingar. Och jag tycker också att det ska löna sig att jobba. Man ska inte behöva vända på exakt varenda krona då.

Det är därför jag skäms när jag läser vad jag får i lön på mitt anställningsbevis. Jag skäms och undrar om jag är värd den månadslönen när andra har det så tufft.

Jag har flyt i tillvaron just nu. Det har hänt så många bra saker under kort tid att jag nästan går och väntar på en katastrof som väger upp det hela. En annan spännande grej är att förlaget får mina 30 sidor den här veckan. Hur ska de reagera där? Blir det exalterade och vill att jag ska skriva den där boken de hittills bara har läst synopsis på? Enligt min mellanhand ÄR de intresserade. Så även mellanhanden – som i nåt mejl funderade över en dramatisering för teaterscenen…

bok

En bok. Som jag ska skriva?


Inte är det så konstigt
att det snurrar bra i skallen för tillfället… Tankar kring vilken väg jag ska välja – OM jag nu får ett val.

Och mitt i allt dyker det upp små hälsningar från mina före detta kollegor. Hälsningar som rör mig till tårar. Därför att jag känner mig uppskattad, jag är inte glömd, jag har varit en del av deras liv. Och jag saknar dem! Jaa, jag saknar dem.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.


Det finns så många fina saker
runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

Pelargon

En fin sak! Och så gott som gratis!


En annan sak som jag sparar på är fina ord.
Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

I morse när jag vaknade villa jag inte kliva ur sängen. Det var länge sen jag kände så, men jag har haft en lite tuff natt. Det började redan igår kväll när jag kände mig

jävligt avsnäst

utan nån anledning. Ja, jag är lättsårad och tog naturligtvis illa vid mig. Vilket drabbade andra som inte hade med saken att göra. Det är bara att konstatera att jag inte orkar med människor ibland. För jag förstår heller inte totala främlingars enorma nyfikenhet på min person. Vad är det i mitt liv som är så intressant???

Sånt där låg jag och funderade på i sängen i morse, medan jag försökte samla min gamla kropp så att den ville samarbeta. Jag vaknade flera gånger under natten med kramper i benen. Vid ett tillfälle vid tretiden hade jag kramp i höger vad och i vänster lår på framsidan medan båda händerna var avdomnade. När man har kramp i fötter och ben vill man inget annat än skutta upp och

dansa.

Men du kanske förstår de problem jag hade att göra just detta när båda benens muskler är förvridna och händerna inte lyder mig. Sen igår har jag också då och då irriterande ryckningar i höger lillfinger. Vilken tur att jag inte spelar piano längre!

Nej, morgonens tankar var verkligen av sten. Huvudet känns tungt och ett lätt illamående skvalpar. Nej, jag åt bara skräp igår kväll som nötter och choklad, men jag drack bara en enda öl.

En blick ut genom fönstret visar en mulen och blåsig dag och jag gissar att regnet hänger i luften. Ingen utflykt, alltså. På nåt vis känns det som om jag har ett större behov att göra saker på helgerna numera. Jag behöver enormt mycket input – men allt som oftast blir det att sitta hemma vid datorn eller städa eller så. Förra helgen försökte vi göra en hel del och det levde jag på i veckan. Men så är det helg igen och allt känns mest trist.

Till sist klev jag upp och glodde igenom lokalblaskan. Bland annat läste jag om Uppcon. Jag fattar inte riktigt hur detta evenemang har kunnat bli så stort att folk tältar på Vaksala torg och klär ut sig i de mest underliga kläder – för att likna japanska seriefigurer. Nä, jag fattar inte och skulle kunna raljera mycket om det, men jag är en tant och tanter begriper väl inte sånt här. För resten ser väl inte Disneys tecknade figurer bättre ut – Kalle Anka, till exempel, har ju inga kläder på sig på underkroppen (pornografi) och Spökplumpen ser ju ut som en kvinna i niqab (hets mot folkgrupp?) Med tanke på det känns det helt rätt att den där serievetaren inte dömdes för barnpornografibrott!

Medan jag satt och förundrades över hur många lediga hus och lägenheter det finns, fastnade mina ögon på två lappar på anslagstavlan. Lappar, som jag borde ha tagit ner för länge sen. Lappar med ord som

kompisar på jobbet

och

saknar dig

på. Nej fy, idag åkte de ner och så kastade jag även detta försök av mina steniga tankar att ikläda mig den berömda O-koftan.

Lappar med ord som uppenbarligen inte betydde nånting för avsändarna.


Jag måste ändå dröja kvar, lite.
Den lilla lappen vidhängde en bukett blommor jag fick efter en operation med efterföljande sjukskrivning och rehabilitering i sex veckor. Det var ju snällt. Det var samma år som pappa hade gått bort, så jag var väldigt sårbar. Den andra lappen kom från en före detta kollega som uppenbarligen inte har tid? lust? att höra av sig längre utan gör det genom andra. Jag minns särskilt ett tillfälle när jag skulle överlämna en sak och personen i fråga inte hade tid att komma ut på gatan i fem minuter. Sen dess har vi inte träffats.

I samband med min 50-årsdag i april fick jag ett (1) kort från en före detta kollega som skrev att h*n hade blivit så glad när hon hade läst i tidningen att jag numera jobbar där jag jobbar. Detta kort rörde mig till tårar, för i det här fallet vet jag att det var äkta ord. Och det här kortet ska sitta på mitt kylskåp. I evighet amen.

Read Full Post »