April i juni – i vanliga fall

Ett inlägg om väder och utevistelser, straff och i vanliga fall.

---

 

Man kan nästan tro att det är april – såsom vädret beter sig. Som född i april blir jag då och då benämnd Aprilskämtet. Detta öknamn/smeknamn kan vi nu nästan sätta på juni månad i Sverige också. Fast… jag gillar det. Jag gillar att en dag kan bete sig både si och så. Den kan börja med regn och sluta i starkaste kvällssol, så där obevekligt så att mitt glasbord i vardagsrummet ser hårigt ut av allt damm. (Glasbord är snyggt. Det tyckte jag när jag köpte bordeN – ja, jag har två – för typ 13 år sen och det tycker jag fortfarande. Men ur dammsynpunkt och repsynpunkt är de besvärliga.) Eller tvärtom. Igår började dan i alla fall så här:

Igår morse hängde molnen mörka över hustaken i New Village och det regnade.

På kvällen sen blev himlen alldeles blå och molnfri och solen tittade fram. Allt damm, allt smuts på fönstren (mina fönster på framsidan ser helt oputsade ut) blev synligt och jag fick mig nästan att sätta på mig solbrillor. Inomhus. I morse tog jag den här bilden:

Igår kväll – och i morse, när jag tog den här bilden – var himlen alldeles blå och inte ett moln fanns att se.

Igår höll jag mig inte till mina regler. Jorå, jag skötte det administrativa, men jag gick inte ut. Hela dan var jag hemma och satt här ugglade och roade mig med att läsa en deckare på engelska. (Om inte Fästmön hade ringt hade jag inte pratat med nån människa heller på hela dan.) Den är riktigt bra, även om jag känner mig skeptisk till författarens sätt att knyta ihop sin hjältinna (lesbisk småbarnsförälder och polis) med en av hjältarna (Sherlock Holmes) i sin andra serie böcker. Just nu sitter hjältinnan och läser ett upphittat manus som kan vara en outgiven bok om den gamle detektiven… Ett kul grepp vad gäller formgivningen på boken jag läser är att detta manus lyfts fram genom att det är tryckt i gamla hederliga typsnittet courier. Eller ”skrivmaskinsstil”, för dig som var med ”då”…

Det upphittade manuset lyfts fram i boken via typsnittet courier.

”Straffet” för gårdagens regelbrott blir att gå ut TVÅ gånger idag. De flesta skulle inte se det som nåt straff och inte heller jag själv – i vanliga fall. Men det har inte varit

i vanliga fall

på ett bra tag nu. Det innebär att varje utflykt från hemmet, som egentligen är kvasisäkert, blir nåt… stort och lite svårt. Ändå är det jag ska göra varken stort eller svårt utan mest kul. Mitt på dan idag ska jag hasa över och handla en kasse mat på Tokerian. I eftermiddag ska jag plocka upp Anna efter att hon har varit på ett jobbmöte. Därefter åker vi ut till Himlen och klockan 18 är det skolavslutning för yngsta bonussonen. Det innebär tårta efteråt. Nästan som april i juni igen, alltså (både Anna och jag är Aprilskämt, så det kan bli tårta två gånger då…). Förra året kunde jag inte vara med på nån skolavslutning för att jag jobbade. Nu misstänker jag starkt att detta blir den sista skolavslutningen jag är med på. Barn blir större och det är inte alltid tonåringar vill ha en massa gamlingar omkring sig. Och vem vet om jag finns kvar här i juni nästa år. Eller ens i april. Det kan ingen veta. 

Jordgubbstårta – en tradition i familjen vid skolavslutningen.

Men just nu, i den här stunden, är det en solig juniförmiddag. Vaktis klipper gräset och jag har köksfönstren öppna. Himlen är blå. Om jag blundar och anstränger mig kan jag försöka minnas hur det var

i vanliga fall…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hålfötter, monster och andra profiler

Alltså i natt… Jag brukar inte ta med mig främmande människor in i mitt sovrum, men jag måste bara berätta om min allra senaste krämpa: klåda i hålfötterna! Jag vet inte hur många gånger jag vaknade i natt av att det kliade som 17. Under båda fötterna! Det syntes ingenting och i morse ser fötterna ut som vanligt. Ett tag trodde jag att jag skulle bli galen. Inte vet jag vad det var. Det kanske var onda hälen som ville krypa ur mitt skinn och lämna mig. Vore inte så dumt. Igår hade jag jätteont och jag ska erkänna att jag stod med den handikappanpassade brödsågen i högsta hugg ett tag, redo att kapa av eländet. I natt hoppas jag slippa både ont och klåda. Jag vill sova, tack så mycket. Vad gäller klådan i hålfoten finns det ett tillfälle när den är värre än när man försöker sova – och det är när man kör bil. Det finns ju ingen chans i h-e att man kan sparka av sig dojan och klia då eftersom man ju sköter bilens framfart med fötterna. Ja, ja, vi får se vad som händer i ärendet.

Jag skickade ett god natt-sms till Fästmön, men det kom inget svar tillbaka. Gissade att hon varken hörde eller noterade det, kanske såg film med barnena. Så jag släckte och somnade rätt gott till Leif GW:s röst på TV:n. (Sen vaknade jag mitt i natten igen av en viss klåda…) I morse hade jag fått ett rött utropstecken i retur till min Ajfån – mitt sms hade inte gått iväg/kommit fram. Irriterande! Jag vet att Anna hade problem med sitt nätverk hemma igår, nåt som inte ska påverka sms. Kanske Ajfånen hade klåda i hålfoten eller nån annan åkomma? I morse fick jag sms från vännen B, så nu verkar det fungera från mitt håll i alla fall. Nåja, jag får träffa Anna och lillskrutten vid en sen lunch idag. För först ska jag delta i ett webinar om hur sociala medier fungerar i kommunikationen mellan företag.

När jag klev upp i morse hittade jag kanske förklaringen till klådan i hålfoten: jag har ett monster som bor ovanpå garderoberna! Jag hann fånga det på bild, hårigt och läskigt är det.

Profilen av ett hårigt och läskigt monster ovanpå mina garderober i sovrummet.

Det där sovrumsmonstret kanske är en riktig profil! Det kanske är det som kliar mig i hålfötterna under nätterna, bara för att retas. Vad vet jag? Jag kanske skulle kontakta lokalblaskan som idag har börjat med en ny drive

Månadens kulturprofil

Men hallå! Känns inte det lite… östastat??? Jag minns att jag fick skämmas på ett av mina jobb när förvaltningschefen började införa

Månadens medarbetare

Denn* medarbetare skulle premieras med blomma, tårta och diplom – som informatör skulle jag tillverka diplomet samt göra ett reportage i personaltidningen. Detta var emellertid i början av 1990-talet. Nu är det 2012. Inte ens aktuellt att införa

Månadens mupp

för ingen jävel vet vilka mupparna är, längre.

Hur som helst. Lokalblaskan verkar damma av gamla idéer. Vad Månadens kulturprofil får framgår inte. Dessutom står det att de nominerade kandidaterna är tre – fast det är fyra – tre gubbar och en tjej. Nån mer än jag som lider av galopperande dyskalkyli, huh? Men den som vill in och rösta kan göra det här. Jag tänker nog rösta på han med baskern, bara för att han är den enda som har en huvudbonad och sticker ut – såsom en riktig profil ska göra. (Vem fan han är har jag ingen aning om, men vi har faktiskt råkats en gång i min vän kurdens affär. Då tyckte han att vi pratade för länge, tror jag, för han avbröt oss… Lite svårt att glömma sånt har jag, så han skulle passa som profil!)

Livet är kort.

Read Full Post »