Decemberböcker från Månpocket… och önskelistan

Ett litterärt inlägg.

---

 

Ja fan, det är ju december och jul nästa månad. Idag trillade det in ett meddelande från Månpocket via My Newsdesk i inboxen. Självklart passade jag på att kolla efter julklappar! Här kommer ett axplock färska pocketböcker:

Lejontämjaren av Camilla Läckberg
Den nionde delen i Fjällbackaserien handlar om en hästflicka som försvinner spårlöst. När hon återfinns visar det sig att hon utsatts för ofattbara grymheter. Patrik Hedström och hans kollegor fruktar att hon inte är ensam om sitt öde. Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i en gammal familjetragedi. En kvinna dömdes för mordet på sin man, men det är något som inte stämmer. Och det verkar som om det förflutna kastar sin skugga över nuet.
Jag har självklart läst Lejontämjaren och vad jag tyckte om boken kan du läsa här.

 

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarity
Tänk dig att din man hade skrivit ett brev till dig, ett brev som bara får öppnas efter hans död. Föreställ dig också att brevet innehåller hans djupaste, mörkaste hemlighet. En hemlighet som kan förstöra inte bara det liv och den familj ni har byggt tillsammans, utan också andras. Tänk dig att du hittar det här brevet när din man fortfarande lever…
Det här är en bok som jag inte har läst, men som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att önska mig i julklapp…

 

 

Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis
Millie Bird är sju år gammal och har hunnit lista tjugosju föremål i sin Bok om döda saker när hennes pappa plötsligt blir nummer tjugoåtta. Vem ska nu svara på alla hennes frågor om världen? Kvarlämnad ensam i köpcentret blir Millie upphittad av åttiosexårige Karl. Tillsammans med Millies vresiga granne Agatha ger de sig av på en halsbrytande resa genom Australien, på jakt efter Millies mamma.
Den här boken har jag inte heller läst, men den verkar också vara intressant!

 

 

Helveteselden av Karin Fossum
Det här är en ny psykologisk spänningsroman med kommissarie Konrad Sejer i huvudrollen. Berättelsen handlar om att inte bara frågan om vem utan framför allt varför måste besvaras. I handlingens centrum står två ensamstående mödrar med varsin son, två familjer som på varsitt håll kämpar mot tillvarons torftighet, män som svikit och familjehemligheter som får katastrofala följder.
Karin Fossums böcker är alltid bra och den här står redan på min önskelista!

 

 

 

Livet går vidare av Karin Wahlberg
I Livet går vidare återser vi människorna kring lasarettet i 1950-talets Ekstad.
Doktorinnan Nancy Brandh väntar sitt tredje barn och förbereder flytten till nya huset, men maken Egon verkar mer än lovligt distraherad. Arbetet som överläkare är krävande och på lasarettet oroar man sig för Evelina Winnerstrand som kommit in med livshotande knivhugg i buken efter det otäcka överfallet hemma på farstutrappan. Man vet inte vem gärningsmannen är och den lugna småstaden är skakad.
Den här boken har jag läst och det tycker jag att du också ska göra! Här kan du läsa vad jag tycker om Livet går vidare. Den är mer än kärlek på lasarett.

 

När det gäller julklappsböcker har mamma och jag kommit överens om att vi ska handla dem på nätet i år. Det vill säga jag ska handla och vi båda ska önska. Tre inbundna böcker tänker jag önska mig av mamma och det blir nog Falleri, fallera, falleralla av Carin Gerhardsen, Alla kan se dig av Anna Jansson och Eldjägarna av Mons Kallentoft. Sen skulle jag inte ha nåt emot att hitta I sanningens namn av Viveca Sten, Färjan av Mats Strandberg och och och… inslagna i julklappspapper… Men nu får en behärska sig!!!

Vad önskar DU dig för böcker just nu??? Skriv några rader i en kommentar nedan och berätta!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Livet går vidare

Ett inlägg om en bok.

---

 

Karin Wahlberg heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Traditioner – gamla och nya

Ett traditionellt inlägg.

---

 

Jag är av den åsikten att traditioner behövs – såväl gamla som nya traditioner, dock. Och bara för att jag tycker det innebär det inte att jag är förändringsobenägen. Tvärtom. För om du läser och förstår det jag nyss skrev att även nya traditioner behövs, inser du att det innebär att jag även vill ha nytt inflöde.

När man har födelsedag kan man gott få ta en liten stund att filosofera över traditioner. En gammal tradition som jag INTE vill ta bort ur mitt liv eller förändra är födelsedagsuppvaktningen mellan mig och en av mina äldsta vänner M. Det är inte alls nåt storvulet utan den går ut på följande:

1. vi skickar födelsedagskort till varandra med snigelposten
2. vi ringer varandra på respektive födelsedag

M och Gösta, som jag kallades, sommaren 1977. Jag hade fyllt 15 och M 16. Notera M:s snigga utsvängda jeans. Den grinande personen till höger i bild är jag. Min morfar tog bilden.

Nu ligger det till så att M fyller år dan före mig. Jag skickar därför ett födelsedagskort – som alltid i god tid – och sen ringer jag. I år ringde jag på gamm-telefonen. Och tänk! M har numret kvar! Vi pratade som om det var i går vi sågs och i en hel halvtimme. Det var det inte riktigt. Vi sågs ju i påskas. Men ibland brukar det gå flera år mellan gångerna vi träffas. Samtalet på min födelsedag brukar bli lite kortare. Oftast har vi ju avhandlat allt dan innan. Men så skrattar vi gott åt det faktum att M som vanligt är glömsk/stressad och att födelsedagskortet till mig kommer

om ett par dar.

Men du… Två telefonsamtal om året – dagarna efter varandra. Och vänskapen överlever! Vi har känt varandra sen fjärde klass. Sen jag var nio och M tio år – och en dag äldre än jag! Det är fortfarande viktigt att M är så mycket äldre än jag.

Här har Gösta placerat sig till vänster om FEM. Året är 1978 och vi är 16. Nån av FEM:s föräldrar tog den här polaroidbilden.

Min vän FEM och jag har skapat nya traditioner kring födelsedagarna. Vi lärde känna varandra när vi var åtta år, i tredje klass, och följdes åt genom högstadiet. Sen kom annat emellan och vi hade inte nån kontakt på ett antal år. Det var åren när FEM var mamma till tre på heltid i Metropolen Byhålan och jag var här i Uppsala och jobbade. Vår tradition är att se till att ett paket med litterärt innehåll levereras till den andra när det är födelsedag. Roligast är det när vi lyckas hitta en bok som den andra blir väldigt förtjust i. Då har vi lyckats! Jag kan i alla fall säga att FEM har lyckats. FEM är för övrigt alldeles för generös. Det kommer paket till jul också och lite när som, bara för att hon tycker att jag behöver påfyllning eller… bara för att…

När man bor 30 mil från sin ursprungliga familj är det ytterst sällan ens födelsedag har firats med den. Jag har bott i Uppsala sen 1982 och mina föräldrar har varit här för att fira min födelsedag 1992, när jag fyllde 30 och 2002, när jag fyllde 40. Men det har alltid kommit telefonsamtal och ett kuvert med snigelposten. Så även nu, fast endast från mamma, förstås. Pappa sitter en trappa upp och vinkar från nåt moln.

I morse väcktes jag av Fästmön som kraxade fram en födelsedagssång och hällde presenter över mig i sängen. Gott kaffe fick jag också – dock inte över mig utan i mugg. Jag fick Sara Lövestams senaste roman och body butter av Anna. I paketet från FEM låg en bok av en för mig ny författare, vars bekantskap ska bli rolig att göra. Kuvertet från mamma var extra rörande för i kortet låg en hundralapp och instruktioner hur den skulle användas!

Under förmiddagen idag gick såväl mobilen som fasta telefonen varm. Särskilt glad blev jag för samtalet från mammakusinen B. Även om allt vi avhandlade inte var glatt, gjorde samtalet mig glad och varm om hjärtat.

Vi vilade en stund ovanpå gästsängen sjuksängen efter att ha förberett födelsedagsfikat. Båda bonusdöttrarna messade grattis och vi hade lite sms-dialog. Oj så jag saknar dem! Nästan precis på klockslaget 13 plingade det på dörren. Sen plingade det ett par gånger till. Det var så roligt att det var fullt runt köksbordet för en gångs skull – även om en och annan ytterligare givetvis hade fått plats. Och dagen till ära tog jag tillbaka Måsen-servisen. Det var en njutning att dricka kaffe ur de tunna kopparna och äta hallonbakelse på assietterna med rosenskedarna som nästan är lika gamla som jag själv (dopgåva). Jag berättade lite om Måsen-servisen och dess historia. Anna hade tidigare fått ytterligare en historia kring Måsen-porslin och ett par excentriska gamla mostrar till min pappa. Jag har inte använt servisen sen jag gifte mig 1995, men 20 års karantän upphävdes härmed. (Jag har under årens lopp försökt sälja de delar av servisen jag har, men inte lyckats.)

Det har varit en sån fin dag, trots att jag har saknat en och annan i familjen. Jag fick fina presenter av mina gäster också: en underbar gul orkidé av Agneta, ett fint Ripassovin och en Trisslott av Annas snälla mamma och hennes L samt två spännande böcker – Karin Wahlbergs senaste i lasarettsserien och Patrick Modianos Lilla smycket – av Jerry, Elias, Maxi och Felix.

Men jag har inte bara fått presenter, jag har fått nya traditioner kring min födelsedag och jag har behållit några av de gamla. Det tackar jag

• Anna
• FEM
• Jerry
• Elias
• Maxi
• Felix
• Agneta
• Ing-Mari och L
• Mamma
• Inger
• Rippe
• Bibbi
• Barbro
• Mia
• Linn
• Frida
• Tatiana och Ulf
• Lisa
• Den Hjärtegoda L

och alla andra som grattat via olika sociala medier för! Ni är GULD!

För dig som inte kunde vara med på firandet – och för den som är sjukt nyfiken/intresserad – kommer här några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut i rutan – och nåt nytt

Ett TV-inriktat inlägg.

---

 

Idag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Då bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

I kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt i mars: Wahlberg och Brunk Holmqvist

Ett litterärt inlägg.

---

 

För den som kan se framåt en bit kommer två intressanta böcker ut i mars månad. I alla fall tycker jag att författarna tidigare har skrivit intressanta böcker, om än lite annorlunda. Både Karin Wahlberg och Karin Brunk Holmqvist tillhör mina favoriter, även om jag tycker att den senare har varit lite ojämn i kvaliteten på senare år.

Karin Wahlberg är både lärare och läkare, men debuterade 2001, som blivande 51-åring, med en kriminalroman. Sen har det blivit en del böcker för yngre läsare, historiska romaner och nu senast, en romanserie som utspelar sig på 1950-talet på ett lasarett i en småstad. År 2013 kom första delen i serien, Än finns det hopp, och nu i mars kommer del två, Livet går vidare. Än finns det hopp fick högsta Toffelomdömet, det vill säga fem rosa tofflor, och jag har längtat efter uppföljaren. Livet går vidare ser jag verkligen fram emot! Troligen kommer boken ut vecka 11 (det vill säga den 9 mars ==>).

 

Nästa Karin, Karin Brunk Holmqvist, skriver i en helt annan genre. Hon knackar ner roliga böcker om vanliga och originella människor, gärna lite äldre, på Österlen. Hennes senaste bok, Kranvridarna, var jag väl inte så där jätteförtjust i. Jag störde mig rätt mycket på korrekturfelen och de språkliga missarna och boken fick bara medelbetyg (tre tofflor). Men jag VET att att hon kan skriva bättre, för böcker som Potensgivarna och Rapsbaggarna var verkligen skitbra och som gjorda för högläsning. Därför har jag inte gett upp utan ser med spänning fram emot Akutbjällran som troligen kommer ut vecka 12 (det vill säga den 16 mars ==>)

Livet går vidare och Akutbjällran, nåt att se fram emot i vår, alltså.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 37: Tokeria-kassan och A-kassan

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Dags att repetera höjdpunkterna (Tokeria-kassan) respektive lågvattenmärkena i den gångna veckan. Tokerian-kassan är verkligen toppen och långt ifrån a-kassan. Miljontals mil… För de som jobbar i Tokeria-kassan ärALLTID vänliga, på a-kassan är de det så gott som aldrig. Svårare än så här är det i alla fall inte:

Tokeria-kassan

• Min yngsta bonusdotter (Modiga Frida!)
• Min äldsta bonusdotter (Som har skaffat sig en helt ny vardag massor av mil hemifrån.)
• Än finns det hopp (Karin Wahlberg lyckas igen i en ny litteraturgenre!)
• Tio rökfria år (Jag i söndags, efter 30 rökfyllda år.)
• Turkiska bergssjökräftor (Mums!)

A-kassan

• Gammal korv säljes (Nej fy! Jag vill inte köpa kalkonsalami som är två och en halv vecka gammal, Tokerian!)
• Obefintlig och obegriplig information samt spydigheter (A-kassan borde göra en användarvänlig webbplats och anställa en medlemsvänlig personal)
• Vem har råd att bo i en hyreslägenhet? (Inte jag.)
• Journalistproffs  (Vad hände med det högskoleutbildade ordproffsen?)
• Min fittsoffa (Den står i köket och hoppar ofta på Fästmöns tår och lår.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Än finns det hopp

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 6 september 2014

Ett citerande inlägg med vilket Tofflan uppmanar till försiktighet.

---

 

Nä! Om man är från Metropolen Byhålan och har flyttat där ifrån är det smartast att inte gifta sig med nån som bor där. Det tycker även systrarna i Karin Wahlbergs bok Än finns det hopp, ur vilket nedanstående citat är hämtat:

Fast det klart… Det kan ju finnas bra män i Metropolen, det kan det ju. Men oavsett kön, har du flyttat, låt metropolitanerna vara och stanna där de är.

Vis af Erfarenhet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Decembersläpp från Månpocket

En bit in i december damp Månpockets nyhetsbrev ner i min inkorg. Som vanligt hittar jag en hel del godsaker bland månadens pocketutgivning, till exempel dessa:

Felicia försvann av Felicia Feldt
– En sak ska du ha klart för dig. Att här vill jag inte se några sura miner. Jag vill se en glad flicka. Har du förstått?
Och visst, jag förstår. Jag har fått en hårt åtstramande fläta av mamma och en tillrättavisning. Men i hemlighet har hon fått något tillbaka. Och det vet hon inte om.
Felicia är nummer tre, sen blev de nio, fast en bror dog. Ändå en flock. Papporna blev fyra. Men bara en mamma. Världens bästa mamma? Expert på barnuppfostran i alla fall, om hon får säga det själv. Och Felicia försvann, men ingen kunde säga hur.

Stina om Stina av Stina Lundberg Dabrowski
En snudd på havererad intervju med Catherine Deneuve blir en thriller och ett reningsbad för en intervjuare som trodde att hon sett och hört allt. Ocensurerat och insiktsfullt beskriver Stina Dabrowski sina yttre och inre resor i ett landskap befolkat av människor vi andra bara får se på tv. Hur känner man sig efter att ha blivit utslängd av regissören Ingmar Bergman? Var går gränsen mellan den djuplodande frågan och den kränkande? I Stina om Stina och konsten att intervjua får läsaren följa med in i de allra innersta rummen, både Stinas egna och de intervjuades.

Glasklart av Karin Wahlberg
Hilda Glas är snart färdig läkare och har återkommit till sin hembygds trakter för att göra AT-tjänst på Oskarshamns lasarett. Väl där inser Hilda att hon kanske undermedvetet dragits till det sjukhus där hennes mamma avled och när hon råkar komma över sin mors journal inser hon att hon måste ta tag i sin outredda bakgrund. Vad var det för mystisk sjukdom som tog moderns liv och var hennes pappas död verkligen en olycka?
Claes Claesson har åkt till den lilla glasbruksorten Hjortfors med familjen för trivsamt och traditionsenligt valborgsmässofirande. Trängseln runt majbrasan tilltar och stämningen stiger. Men idyllen rämnar hastigt och mycket olustigt när man plötsligt känner doften av bränt kött och i ljuset från lågorna urskiljs så en makaber syn: en död manskropp.

Jag kan se i mörkret av Karin Fossum
Riktor är en man med inrutade vanor. På dagarna arbetar han på ett äldreboende. På kvällarna går han hem till sitt hus, där han bor ensam och aldrig får besök. När han är ledig sitter han på en bänk i parken och iakttar olika personer med cynisk blick.
Av en slump blir Riktor bekant med Arnfinn, en äldre man. Han bjuder hem Arnfinn och en vänskap utvecklas. Men en kväll kommer Riktor på Arnfinn med att stjäla pengar. Plötsligt brister något inom honom. En livslång, inkapslad vrede flammar upp.
Jag kan se i mörkret är en roman med krypande spänning och knivskarp psykologisk skärpa. Den handlar om en mycket ensam människa, vars obehagliga inre liv en dag börjar ta sig alltmer skrämmande uttryck.

Tistelblomman av Amanda Hellberg
Ända sedan hon var liten har Maja Grå varit annorlunda. Det är en hemlighet hon inte kan dela med Jack, mannen som hon älskar. Tillsammans har de flyttat till det skotska höglandet. Till Tistelblomman, ett ensligt beläget hus med sällsam dragningskraft. I trakten viskas det om fasansfulla hemsökelser och snart visar det sig att Maja och Jack har skäl att oroa sig …
Tistelblomman är en blodisande och suggestiv spänningsroman, och den tredje fristående delen i den hyllade serien om Maja Grå.

Livet är kort.

Read Full Post »