Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stucken och (be)handlad

Ett hett inlägg.

---

 

Jag roade mig med medhavd bok i väntrummet i stället för att jonglera med två ledsna clementiner.

Väntrum i vården är inte roliga. Väntrummet hos min(a) naprapat(er) är inget undantag. Mottagningen är för det första inrymd i källaren till ett av stans före detta sjukhus (ett av de bättre sjukhusen) och bara det är urtist i sig. Sen är själva vänt-rummet vitt vitt vitt och behandlingsrummen små och uschliga. Men ack vilka bra naprapater som jobbar där!!! Idag träffade jag Jens, en trevlig östgöte (de flesta östgötar är ju trevliga) i förskingringen. En Ödesbög, till och med. (Det betyder inte att han är homosexuell utan från Ödeshög.) Ryggen, däremot, var inte samarbetsvillig alls. Jag hade så ont att Jens knappt kunde röra vid den. Därför blev det nålar (akupunktur) idag. Och som avslutning ett liniment som gör att ryggen, fortfarande timmar efter behandlingen, känns som den kokar. Dessutom känns ryggen… riktigt OK i skrivande stund. Bara det är en fantastisk känsla!

Vita krokusar vid äldreboendet. Tyvärr är ryggen inte så bra att jag kunde böja mig ner och ta en närbild.

Den Mest Älskade hade medicin att hämta på apoteket bredvid Tokerian, så eftersom hennes arbetsdags slut stämde hyfsat bra överens med min behandlings slut åkte jag till äldreboendet för att hämta henne. Medan hon jobbade klart passade jag dessutom på att gå ett varv runt huset! Jajamens – dagens andra promme! Nu snackar vi rörlighet! Det var så skönt att röra på sig och få frisk luft och ljus. Och få titta på lite andra blommor än påskliljor. Vita krokusar, till exempel.

Sen for vi då till Tokerian. På apoteket gick det snabbt, inne på Tokerian förundrades vi över allt från flodhästar till röktroll, män i basker och galna kvinnor som var nära att mosa mig med kundvagnarna flera gånger (ändå hette ingen av dem Flängört, konstigt nog). Anna och hennes mat- och medicinkassar är nu hemkörda till Himlen och jag är hemma hos mig och fortfarande vaken. Till och med hungrig. Har tagit fram en matlåda med tre våfflor till middag.

Min skärtorsdagskväll ska jag ägna åt att ringa mamma igen (jag har konstant dåligt samvete för att hon är ensam – precis lika ensam som jag har varit hela veckan…). Man ska vara rädd och bry sig om sin ”släkt” när den är så stor som en hel mamma. Vidare ska jag försöka se färdigt en film jag började titta på i söndags. Kanske rentav blir lite popcorn till den.

Några påplingande barn öppnar jag inte för. Jag har som sagt inget godis hemma och om jag hade haft det skulle jag inte ha gett bort en enda bit! Tycker att Rippes idé om att ge påplingande småkärringar tandborstar i stället var helt lysande! Tänk så paffa de små liven blir. Moahahahaahahaaaaaa… 😈

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så tyst det blev

Ett inlägg om tystnad, sömn och värk.

Tänk så otroligt tyst det har blivit i huset! Det är en fantastisk känsla. Jag börjar tro att jag har fått dålig hörsel. Men det som råder här är nåt jag har saknat länge: tystnad. Tysta nätter, tysta morgnar och tysta kvällar. Jag njuter. Särskilt som jag mådde skit igår kväll.

Jag mådde faktiskt så dåligt att jag gick och la mig klockan 21. Och somnade nästan bums. Sen tyckte kroppen att jag hade sovit färdigt klockan 2.30. Det hade jag inte, men tack och lov var både huvudvärk och illamående borta. Jag somnade om en stund och sov mellan klockan fyra och sex. Nu har jag dessvärre tagit den allra sista tabletten mot illamående och nåt nytt recept har jag inte. Till husläkarmottagningen är det ingen idé att höra av sig, för då måste man ansluta sig till nåt system som jag inte vill vara en del av. Jag vill att det ska vara som förut, inte sämre. Då kunde jag mejla till min doktor och jag fick svar, vanligen inom 24 timmar.

Det var lättare att få kontakt med doktorn förr.

Det är snart dags att ge sig iväg igen. Till stället som får allting att snurra. Idag ska jag titta hur många semesterdagar jag har innestående och ansöka om dem. Det skulle innebära att jag slutar jobba. Snart. Tyvärr. Men det är som det är. Jag vill inte att det ska bli som på föregående ställe, att jag går och väntar på besked om eventuell fortsättning hela tiden. Och sen, när den berömda LAS nästan ska slå till och ge mig en tillsvidareanställning, är det tack och hej, leverpastej. Nån stolthet finns det kvar i mig.

Livet är kort.

Read Full Post »