Roligt rapporterande – och jag blev röd i ansiktet!

Ett inlägg om fortsatt lärande, teknikens under och lite annat kul, som att vara gillad, till exempel.

---

 

Här fick jag vänta på grön gubbe ett tag i morse.

Det var lite svårt att sova fram på morgontimmarna. Mina ben har krampat tre nätter i rad och den gångna natten var det inget undantag från detta. Jag skuttade upp – och sen var det förstås omöjligt att somna om. Till sist gav jag upp. Detta fick till följd att jag kom iväg till jobbet i rätt god tid, så jag bestämde mig för att kolla om det fanns möjlighet att parkera gratis längs allmän väg. Det fanns det! Och därmed har jag sparat en parkeringsbiljett. Den kan komma till användning på måndag morgon, för då måste jag definitivt upp tidigt. Skälet är att jag ska skicka in mitt sista kort till a-kassan – på ett tag i alla fall – och försöka besvara deras märkliga meddelande. Det gäller emellertid att inte komma för tidigt till jobbet. Nu är det andra morgonen i rad jag får stå utanför och vänta – mitt passerkort funkar nämligen inte förrän efter klockan åtta. Kortläsaren visar röd gubbe innan när jag provar.

Men där fortfarande roligt på jobbet! Det kanske inte du skulle tycka, men jag har kul. Jag trivs när jag får ägna mig åt språk och skrivande. Dessutom lär jag mig nya saker varje dag. En del är användbart, annat mest kul och kuriosa för mig. Inte visste jag att det finns Ulrikamalm. Och Tetris har jag hört talast om, men inte Tätriset…

I morse gjorde jag färdigt ett korr i Word. Det var väldigt välskrivet och få ändringar. Men ändå, några ändringar. Tyvärr visade sig inte dessa korrigeringar för huvudredaktören, trots att jag följt instruktioner. Jag ska erkänna att jag mest har använt Word som skrivmaskin tidigare, men jag följde verkligen instruktionerna till punkt och pricka. Hos mig ser dokumentet helt OK ut och det syns exakt var jag har gjort ändringarna. Huvudredaktören ser dem emellertid inte. Jag gissar att det här är sånt här som kalls för Teknikens under. Nästa vecka ska vi träffas och ha en genomgång. Förhoppningsvis blir allting klarare då.

Människorna på jobbet är fortfarande väldigt trevliga. Alla hälsar och presenterar sig och jag känner mig både välkomnad och behövd. Och fyra stycken sju stycken idag (skärmdumpen är från igår) gillar uppenbarligen att jag jobbar här, enligt vårt intranät.

Fyra gillar att jag är här. Fast sen jag tog skärmdumpen har de blivit sju.

 

Berömmet gjorde mig lika röd i ansiktet som sylten på min tallrik.

Roligast av allt var det nog på lunchen. Ja, inte för att det var rast utan för att närmaste kollegan och jag gick ner till restaurangen så Tofflan fick äta ärtsoppa utan gris och pannkakor med sylt och grädde. Som grädde på grädden kom en person fram till vårt bord och tackade mig (!) för ett gott utfört arbete med en rapport till regeringen, mitt allra första uppdrag på nya jobbet. Maj gadd, jag blev lika röd i ansiktet som sylten på min pannkaka… Men samtidigt, så roligt att nån inte bara tycker att det var bra jobbat utan också säger det! Jag blev sååå glad! Lunchen med kollegan var väldigt bra på flera sätt. Jag insåg att vi tänker lika när det gäller att lära känna varandra lite mer eftersom vi ska jobba ihop. Lunchpratet blev därför blandat och samtalet innehöll såväl jobbprat som socialprat. Jag har fått väldigt god hjälp hittills av kollegan att hitta in i jobbet. Tänk om det hade varit lika bra ställt på andra arbetsplatser… Jag läste förresten igår i media nånstans på nätet att det händer saker på en före detta arbetsplats. Förhoppningsvis kan det vara bra – för alla inblandade. Det här med att var sak har sin tid är faktiskt inte bara tomt prat…

Eftermiddagen fortsatte jag med korrekturläsningen av en megarapport. Jag har nu passerat över hälften av sidorna, det vill säga 500nånting. Ögonen och jag blev snabbt trötta. Vi kämpar hårt med att komma överens med både linser och läsglasögon. Jag har en styrka på läsglasögonen när jag läser på datorskärmen, en annan när jag läser papper, böcker etc. Det är inte så lätt, men tack och lov har jag sluppit huvudvärk.

Vi försöker komma överens…

Tankning blev det på vägen hem. Och vägen hem blev en annan än igår. Mycket snabbare, men längre. En måste förnya sig, prova nya vägar, lära nytt. Efter att ha sprättat ett kuvert med grattis till nya jobbet från Arbetsförmedlingen ska jag nu ta en lång och behövlig dusch. Kvällens TV-höjdpunkt står Kanal 5 för, 100 code.

I morgon är det fredag och efter jobbet ska jag försöka orka dra runt snabeldraken*. Det behövs. Vad ska DU göra i morgon??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att spara på det fina

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.

Det finns så många fina saker runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

En fin sak! Och så gott som gratis!

En annan sak som jag sparar på är fina ord. Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »