Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘engagerad’

Ett inlägg om en bok.


 

Light shining in the forestI påskas lämnade vännen FEM ett paket och en bok till mig i mammas brevlåda. Nu har jag läst Paul Tordays bok Light shining in the forest. Den var precis så… läskig som omslaget utgav inlagan för att vara. TACK, FEM!

Bokens huvudperson är Norman Stokoe som är en fullfjädrad byråkrat. Norman utnämns till Barnens tsar, ungefär Barnombudsman. Det är bara en märklighet: han har faktiskt aldrig umgåtts med barn. Men så försvinner två barn. Tack vare en nitisk journalist lämnar han det strategiska för det operativa. Norman blir engagerad i försvinnandena. Och just för att han är en sån strategbyråkrat kommer han fram till det ofattbara: polisen tycks skydda en pedofil som har fått en ny identitet.

Ganska snart kastas jag in i en läskig iskylande stämning. Boken är skriven i presens, vilket hjälper till att bygga upp spänningen. Jag får associationer till Stephen King, för detta är en psykologisk thriller lite i hans stil – om än en brittisk variant.

Jag ska definitivt läsa mer av Paul Torday och gärna också på originalspråket engelska!

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Ibland är jag rätt snabb på att döma ut människor, saker och ting innan jag har kollat av dem. Detta gjorde jag till exempel om TV-programmet Gift vid första ögonkastet. Det har tidigare enbart visats på SvT Flow, men har nu börjat visas på SvT1. Igår kväll fastnade Fästmön och jag för den andra delen i serien. Och det var fängslande, må jag säga… Två fågelholkar låg i sovrummet och glodde på tre par som gifte sig på TV. Tre par, där ingen hade träffat varandra innan de sågs vid vigseln.

Gift vid första ögonkastet deltagarna

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet.


Vi kom in i programmet lite sent,
så vi missade början. Där fick man se hur paren var för sig gjorde sig i ordning för vigseln. Därefter följde vigslarna, bröllopsfesten, fotograferingen och så avslutades det med bröllopsnatten. Den fick vi inte se.

Konceptet är följande: så kallade experter (ja, du vet ju vad jag tycker om tekniska sådana…) matchar ihop tre heterosexuella par. Ingen har träffats innan vigslarna. Under fyra veckor ska de leva som gifta. Om kärlek inte har uppstått då är de fria att skilja sig.

Alltså jag tycker att det här är urbota dumt! Jag blir snudd på förbannad. Jag har själv velat gifta mig med Anna i X antal år, men livet har satt stopp för det på olika sätt. Och här kommer tre par och bara får ”allt” i samband med detta. Tre par, som inte ens är kära i varandra. Men livet är inte rättvist, det har vi ju konstaterat både en och 25 gånger.

Det här är riktig skräp-TV. Men fasen så fängslande! Ja, jag erkänner, det ÄR fängslande. Kanske är jag bara fascinerad över människors dumhet att gå med på det här experimentet. Eller så är jag lite förförd av kärlek till kärleken. Jag blev engagerad direkt. En person såg alldeles för ung ut och ett pars framtid dömde jag ut genast (de kändes för osäkra som människor), men ett eller kanske två par hittar eventuellt fram till kärleken i detta absurda. Vi får se. Jag är trots allt inte så förförd att jag tänker se nästa avsnitt…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett första maj-inlägg.


 

Snö 1 maj 2014

Snö den första dagen i maj 2014.

Man skulle kanske inte kunna tro det, men faktum är att jag skulle vara en jättebra chef. En närvarande och engagerad sort, hård men rättvis. Fast just nu är jag inte chef. Hade jag varit det hade jag sett till att vädret hade fått sig en reprimand, kanske till och med köpt ut det med avgångs-vederlag och allt. Det är första maj idag. Marken ligger vit och det kommer vitt från ovan. Vad i helvete är detta???

Det finns emellertid en fördel med snön. Som synes på bilden har grannen flyttat bort såväl grill som golvfläkt. Själv ska jag ägna dagen åt att försöka uppfinna nåt som gör att grillrök sjunker så att h*n får känna hur rök känns. I samma veva ska jag sätta på Marilyn Manson på stereon. Högt. Det är ungefär så grannarna bredvid har låtit nu på morgonen.

Men skit samma! Idag är jag i alla fall ledig och kan dra omkring hemma i mysbrallor. Fästmön fick däremot ta sig till jobbet idag. Hon var ändå nöjd med att ha bytt bort sitt kvällspass till ett kortare dagpass, så redan klockan 14 ska jag åka och hämta henne.

Sista aprilmiddag

Anna vill ha mer än potatis och ägg när vi äter Sista april-middag.

Det blev en lite decimerad arbetsdag för mig igår. Jag var hemma vid 16-tiden. Vi slappade en stund innan Anna skalade potatis och jag dukade fram sillen. Nu var det ju inte så länge sen vi åt sill och potatis, men gott är det! Och så hör just sill och potatis Sista april till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Min Sista april-tallrik med snaps och öl till.

Till sillen och potatisen och laxen och brödet och ostarna blev det förstås en liten klar. Jag hade en skvätt Östgöta sädes i kylen. Det var en alldeles lagom skvätt för två tanter som inte direkt överdoserar snaps, men som tycker att det är gott till sill. För att variera oss lite jämfört med påsken la vi inte in nån sill själva utan köpte all. Och en av sorterna vi hade på bordet var matjes.

Vi hyfsade burkar och fat ganska bra, så nu är frågan vad köket i New Village ska servera idag. Vi får helt enkelt försöka köpa nåt att laga till i samband med hemförseln av min särbo från jobbet. Kanske blir det nåt till vilket var sitt glas amarone passar?

Hallongrottor

Hallongrottor utan E281.

Vår Sista april-kväll tillbringade vi mest framför TV:n. Jag messade lite med bonusbarnen och fick svar från alla utom minstingen. Gissar att denne var i goda fadershänder, dock. När livet vänder hade vi inte tänkt se, men det gjorde vi. Det var nog den starkaste berättelsen hittills. Läs här mina rader om Annahita! Det var nästan absurt att ta in där vi satt och drack kaffe och mumsade på hallongrottor – utan E 281… Kontraster…

Kiss och Bajs i sängen.

Kiss och Bajs i sängen.

Vid läggdags fann jag att två figurer hade lagt beslag på min binge. Och vad de gjorde där vågar jag knappt tänka på utan att rodna. JA VI ÄR BARNSLIGA, MEN TUSAN SÅ OFTA VI SKRATTAR TILLSAMMANS, ANNA OCH JAG!

Idag är det alltså den 1 maj. Jag är ledig, men i morgon ska jag till Kexfabriken/Besticklådan igen. Lär vara ganska ensam där och jag tänker väl näppeligen jobba ihjäl mig. Och så har jag bjudit bort mig själv på lunch hos en walesare. Det ska bli riktigt spännande!

Dagen idag tänker jag mest softa. Jag ska strax in i duschen, soppåsar ska bäras ut och mamma ska ringas. Det låter ganska överkomligt, eller hur? Fast när jag ser mig omkring borde jag städa och stryka och… nåja, det är ju snart helg. Tiden räcker inte riktigt till för allt jag behöver göra. En sak som jag undrar mycket över är när jag ska orka och hinna skriva bra jobbansökningar. Jag måste liksom sätta raketfart nu…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tackande inlägg.


Igår, fredag,
fick jag ett par tre stycken så fina mejl från en av mina läsare, Mladen. Jag ville därför passa på att tacka. Det är roligt att få positiv återkoppling på nånting man skriver, allra helst som det är ett ämne där jag själv är djupt engagerad. Ett ämne som inte är ytligt: Arbetsförmedlingen och arbetslöshet.

Mladen hade särskilt fastnat för dessa rader, som jag skrev i ett inlägg:

Vad gäller Arbetsförmedlingen och dess roll anser jag att om inget görs snart kring byråkratin och byråkraterna har den snart spelat ut sin roll. Vem vill till exempel ha en handlingsplan som är formulerad enligt ett standardformulär, där i princip endast viss personalia är utbytt? En sån plan kan jag skriva själv. Jag vill inte att mina skattepengar ska betala en handläggare för detta. Innan jag avslutar vill jag poängtera att det inom Arbetsförmedlingen och dess organisation också finns duktiga, kompetenta, obyråkratiska och empatiska medarbetare. Man kan inte generalisera och säga att alla som jobbar inom Arbetsförmedlingen är ”dåliga”. Tyvärr skyms sikten dessa ljushuvuden av de medarbetare som är deras motsatser – inkompetenta, byråkratiska och totalt i avsaknad av empati.

Ja det är hårda ord från mig, även om jag också ger credit till dem som så förtjänar. För såna anställda finns också inom organisationen. Dessutom finns såväl bra som mindre bra arbetssökande. Men poängen är att dessa arbetssökande befinner sig i ett sånt underläge jämfört med jätten/byråkraterna. Om Arbetsförmedlingens anställda kunde visa lite vanlig hyfs och empati ibland skulle det vara guld värt.

Vidare önskar jag förstås också att de som jobbar där är kompetenta. Personligen har jag inte sett så mycket av den varan i höstas när jag var inskriven vid Arbetsförmedlingen i Uppsala som arbetssökande.

Mladen skriver även i ett av sina mejl till mig:

[…] Det finns en rad etiska frågor kring det hela, tycker jag. Man kan ju inte plocka dun från levande gås, men an arbetslös kan behandlas hur som helst …ta vilket jobb som helst…och inte sällan tåla på sitt jobb vad som helst. […]

Just nu är Mladen och jag lyckligt lottade för vi har jobb. Men ingen av oss glömmer dem som är kvar Arbetsförmedlingens… händer.

Tack, Mladen, för dina fina mejl! Var rädd om dig – och ditt jobb, så att du slipper Arbetsförmedlingen – och lycka till i livet!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Tio år efter ett mord i Uppsala
skriver en journalist och en advokat en bok om händelserna. Resultatet blev Du ska dö av Ulf Broberg och Leif Ericksson. Jag fick den lilla boken i händerna för att recensera. Det var inte en bok som jag själv skulle ha valt att varken köpa eller läsa.

Du ska dö

En bok om ett väldigt känt mordfall i Uppsala.


Boken inleds
med en avskrift av det larmsamtal som kom in till SOS Alarm en kväll i januari 2002. En kvinna skriker att hennes pappa har dödat hennes syster. Systern är Fadime Sahindal och hon har inte ens hunnit fylla 27 år.

Författarna beskriver mordet såsom det troligen har gått till samt händelserna därefter. Ibland kommer berättelsen så nära att jag funderar över vad som är sant och vad som är en engagerad advokats uppfattning om händelserna. Jag funderar också över huruvida det är OK att en kvinnas advokat tio år efter hennes död skriver en bok om mordet.

Baksidestexten säger att det här är en dokumentär berättelse. Boken är, också enligt baksidestexten, baserad på advokatens hågkomster och den ena systerns minnen och upplevelser. Alltsammans är sedan kompletterat med material från domarna i såväl tingsrätt som hovrätt samt intervjuer.

En del av boken beskriver bakgrunden till händelserna den där januarikvällen när en pappa släcker sin unga dotters liv. Fadime kom till Sverige som sjuåring eller som nioåring – min egen efterforskning ger olika uppgifter. Det är pappan som kommer till Sverige först som flykting. Det är också han som tar hit sina barn. Det är här Fadime växer upp. Och hon blir, i familjens ögon, väldigt svensk. Alltför svensk.

Största delen av boken beskriver hur Fadime blir en nutida martyr. Det säger till och med domprosten när hon håller begravningshögtiden i Domkyrkan. En kyrka där man normalt inte viger personer av annan tro än den kristna till den eviga vilan. Men Fadimes mord har fått stor uppmärksamhet i media. Och Domkyrkan har erfarenhet av mediatryck (heter det inte medietryck?) sedan bildspelet Ecce Homo, står det i boken.

Språkligt sett är den här boken definitivt inte i Nobelprisklass. På flera ställen hittar jag upprepningar. Att advokat Ericksson är betagen av den intensiva och vackra Fadime är ett exempel på detta.

Den som vill läsa mer om hedersrelaterade mord kan till exempel läsa Emre Güngörs och Nima Dervish bok Varför mördar man sin dotter? (Länken går till ett blogginlägg om boken.)


Läs min recension av boken hos Uppsalanyheter!


Livet är kort. Vissa liv är alltför korta.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


Rubriken till det här inlägget
är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

Anna Lindh

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


I princip är det samma upplägg
som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm om Anna Lindh.


Igår var det tio år sen
Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh blev knivhuggen en eftermiddag på NK i Stockholm. Idag är det tio år sen hon avled från skadorna. Socialdemokratiska politikern Anna Lindh, utsedd av osss genom våra demokratiska riksdagsval (även om hon inte fick just min röst), blev mördad.

Vi som var med redan 1986 när statsminister Olof Palme mördades undrade om även detta ministermord skulle förbli olöst. Det blev det inte. Mördaren infångades och dömdes till livstids fängelse. Anna Lindhs två barn blev för alltid moderlösa. Och när även deras pappa avled 2010 blev de föräldralösa.

TV4 visade på tisdagskvällen dokumentärfilmen Anna Lindh – människan, ministern, mordet. Fästmön och jag tittade tillsammans på filmaren Christina Olofsons verk.

Anna Lindh

Anna Lindh. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)


I den här dokumentären
skildras Anna Lindh som den politiker hon var av sina arbetskamrater och partiledare. Så mycket av den privata Anna Lindh får vi inte se, utan det är den oerhört engagerade och pålästa socialdemokraten Anna Lind vi möter. Det visas en hel del foton och klipp. Intressanta glimtar om hennes förmågor ges också av utländska politiker, såsom Colin Powell och Madeleine Albright.

Vi tittare får en ganska entydig bild av Anna Lindh, genom andras ögon. Människor som har jobbat med henne. Mest då ur det egna, socialdemokratiska ledet, men ändå. Alla talar om hennes engagemang och kompetens. Vi är många som tror att hon kunde ha blivit partiledare, kanske till och med statsminister. Men så blev det inte. Anna Lindhs liv tog slut i förtid. En mördare såg till att hon inte blev äldre än 46 år.

Det här är en riktigt bra film! Även om det mest är politikern Anna Lindh som skildras blir kollegornas ord om henne mycket rörande. Förutom Göran Persson, dårå, som gör ett riktigt klavertramp i ett av sina uttalanden. (Varför lägga skulden på Anna Lindh när det var ett helt gäng som fattade ett felaktigt beslut?)

Det blir förstås inget betyg mer än ett stort jäkla minus för den som tar en folkvald politikers liv. Våra politiker ska vara trygga i sitt ämbete. De ska inte behöva frukta för sina liv. Men så är det ju, förstås! Idag har väldigt många politiker en hotbild mot sig.

Toffelbetyget för den här filmen blir det dock det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

I kväll kommer nästa dokumentär om Anna Lindh. Klockan 20 – 21.30 visar SvT1 Tom Alandhs Anna Lindh 1957 – 2003. Eftersom vi gör lite annat då, spelar jag in den på DVD:n och tittar efter TV-visningen.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.


Det finns så många fina saker
runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

Pelargon

En fin sak! Och så gott som gratis!


En annan sak som jag sparar på är fina ord.
Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad Tofflan har för avsikt att göra idag.


Den här fredagen
började väldigt varmt. Det var över 20 grader redan vid halv sju. Jag vaknade, kunde inte sova i värmen. Misstänker att Fästmön hade tänkt låta mig sova i morse. Det är nog inte bara värmen som gör mig ”pigg”, den ständiga oron är den största skurken, tror jag. Det är väldigt, väldigt svårt att koppla av.

Nu börjar det mulna på och det blåser som 17. Min intention för dagen är att städa, så det passar mig utmärkt om det blir dåligt väder! Jag gick faktiskt nyss och stängde några fönster för det drog kallt!

Kämpade ett bra tag med att hjälpa en nässelfjäril, som lyckats flyga in i mitt gästrum, att komma ut. Med påföljd att kaktusjä%&/¤#a vippade och jag har fullt av osynliga taggar på mina händer. Det gör väldigt ont… Men fjärilen är fri!

Nässelfjäril

Den är fri och utsläppt nu!


Jag har fixat
 lite mobilprylar. Bland annat måste jag ändra nummer här och var – hos uppdragsgivare och hos företag där jag är kund. Så har jag läst in ett nytt mobilsvarsmeddelande. Jag vänjer mig aldrig vid att höra min egen röst – trots att jag jobbade som inläsare för en taltidning i ett antal år… Men det låter inte som jag!

Vidare har jag beställt e-faktura för mobilen. Den sista tiden har nämligen fakturaavgiften varit högre än resten på mobilfakturan… Snacka om att slänga pengarna i sjön… Och från och med nu gäller att vända på alla slantar. Jag överväger till exempel att säga upp mitt fasta telefonabonnemang och min parkeringsplats. Det skulle finansiera månadskostnaden för min nya mobil (dess abonnemang, alltså) – och till och med bli lite över…

Nätverkandet på LinkedIn går framåt! Nu har jag fått 30 kontakter och det innebär att jag kan få lite bonusfunktioner och, så att säga, se om jag känner andra på de företag där jag nu har kontakter. Jag brukar försöka leta upp och skicka iväg ett par stycken kontaktförfrågningar varje dag, men jag har ändå 25 kontaktförfrågningar som är obesvarade. Delvis handlar det kanske om att folk har semester, delvis om att den som för tillfället inte behöver jobb inte heller är så aktiv på LinkedIn.  Igår fick jag en jättefin rekommendation av M. Så här skriver M bland annat:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik […] Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Ulrika är lika bra i jobbet på engelska som svenska. Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Du kanske förstår om jag blev väldigt, väldigt glad för dessa ord? Liksom kvitto på att jag trots allt inte är rakt igenom dålig…

I kväll hade vi funderingar på att åka över till Slottet och gräva upp lite färskpotatis som L har satt åt oss samt ta ett kvällsdopp. Men nu börjar det se riktigt illa ut vädermässigt… Vi får se hur det blir! Jag hade tänkt sill och potatis till middag och nån plan B har jag inte!..

Nu ska jag sluta sitta här och svamla och försöka smita från städningen. Det är dags att dra på sig gummihandskarna och börja skrubba lite. Då glömmer jag min oro för en stund och dessutom blir här rent och fint!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagen idag.


Dagen idag blev lite annorlunda
 till att börja med än vad jag hade tänkt och planerat. Jag fick ett nyhetstips och satte mig att skriva en längre nyhet för institution 1:s externwebb. Sen översatte jag texten och publicerade en engelsk version också. Tjolahopp!

Det blev bara varmare och varmare idag. På fjärde våningen verkar inte AC:n funka – till skillnad från femte våningen där man kan sitta och frysa mitt i högsommaren. Jag gick till Thaistället med min bok på lunchen. Tjuvlyssnade på ett sällskap där jag höll med en av kvinnorna om bland annat detta:

  • onepiece (ser inte klokt ut)
  • foppatofflor (är skitfula; har man möjligen hemma i trädgården)

Det var skuggigt och skönt under träden. Och det var tur det, för eftermiddagen var vikt åt att sitta i en föreläsningssal och jag ville inte komma dit svettig.

Trädkronans skugga
Skönt i skuggan.


Träden har förresten blivit gröna
så snabbt. Det är nästan så man missar det när man sitter inomhus hela dagarna. Det gäller att lyfta blicken när man är ute och lunchgår…

Grönskande träd
Och så grönt


Jag hann tillbaka i god tid
till eftermiddagens begivenhet: S:s disputation. Föreläsningssalen var knökfull och Lille M fick ta in nya stolar. Det var verkligen spännande! S är så duktig och kunnig. Visserligen verkade opponenten väldigt snäll, men det var ändå en hel del svåra frågor och ifrågasättanden som S skulle svara på och bemöta. Det var också kul att träffa på nyblivna pensionären B där! Jag saknar verkligen B!!!

S disputerar
Huvudpersonen S vid pilen syns genom hålet i frigolitplattan som fungerade som kamerastativ, tror jag.


Hur det gick sen vet jag inte.
Jag stannade i en och en halv timme. Efteråt sammanträder betygsnämnden och sen lämnar de besked huruvida S har fått doktorsgraden eller inte. Men jag är helt övertygad om att det gick bra. S är inte bara kunnig, hon är också engagerad och har gjort en väldigt bra avhandling – jag har minsann fått ett exemplar.

På fredag är det dags för nästa disputation. Då ska Karin disputera på gubbslem. Karins forskning har fått stor mediahausse på grund av vad den handlar om och att den förknippas med en viss journalist. Jag måste fråga henne i morgon om hon har skickat avhandlingen till Janne som hon tänkte, jag och SD försökte verkligen peppa henne idag att göra det!

På hemvägen stannade jag för att proviantera på Systemet. Det går åt lite för mycket öl när det är varmt. Hemma fanns det sen lakan att vika och lägga in, men först blev jag tvungen att vattna mina krukväxter och balleväxterna*. De senare slokade nåt förfärligt!

Upptäckte att två PUCKOFÖRETAG inte kollar NIX:s mobilregister. De bara ringer och ringer och ringer. Om och om igen. Igår och idag har Positiv Pension ringt på 035-777 07 28 och Baraspara på 011-442 22 96. Om man googlar på dem ser man direkt att det är oseriösa företag. Idioter!

Sen hittade jag ett litet paket med en DVD, Hitchcock, i min postbox. Då blev jag lite gladare igen. (Även om det med paketet kom en räkning, förstås…)

Hitchcock dvd
Det ska bli riktigt kul att se den här rullen!


Jag har suttit och skrivit en stund nu,
förberett ett och annat inlägg för morgondagen. Mamma ringde som vanligt mitt i flödet, men jag kan ju inte bli arg på henne för det. På ballen** har jag inte kunnat sitta eftersom jag inte orkade med kakafonin runt omkring och dessutom vill jag inte sitta där och prata i telefonen.

Nu ska jag braka ner i fåtöljen och bara sitta en stund innan det är dags för Ice Cream Girls klockan 21. Om jag orkar ta mig dit in, vill säga… Trött eller übertrött? Äh, jag är så trött att jag inte ens orkar drömma om det som kallas semester…


*balleväxter = balkongväxter
**ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »