Fönster mot verkligheten

Ett inlägg om en spännande arbetsplats, ett jädra väder och mageländet, förstås.

---

 

Fönster mot verkligheten – med vackra orkidéer.

Ibland känns det bra alldeles genast. Igår blev jag lite rädd att besvikelsen senare ska slå mig till marken, men… jag besökte en jättespännande arbetsplats. Och jag blev intervjuad för en tjänst där! Det var tre personer som grillade mig. En del svåra frågor fick jag förstås, men jag tyckte överlag att intervjuarna var snälla. Efter intervjun blev det en kort rundtur till Hjärtat och Kärnan i verksamheten. Oj, vad det stämde!!! I det ena rummet skedde… kommunikation av ett visst slag, i det andra övervakning av kommunikation.

Innehållet i tjänsten passar mig perfekt. Jag skulle få jobba bredare – det är ju en kommuniktörstjänst – än jag gjorde vid min förra arbetsplats, men jag skulle också få jobba med det jag älskar och kanske är bäst på: att göra texter begripliga. Ytterligare en företeelse som gör att jag känner att jag skulle kunna jobba på den här arbetsplatsen är de människor som jag såg. Det var nyfikna, glada och öppna personer och sånt bådar gott. Det säger mig att det är en bra arbetsplats.

Nu återstår cirka två veckors väntetid, för intervjuer av de andra kandidaterna för tjänsten pågår även nästa vecka. Sen ska det fattas beslut. Jag sände över min referenslista igår kväll när jag kom hem. Lite senare på kvällen noterade jag att min LinkedIn-profil hade fått besök. (Jag snokade givetvis tillbaka.) Det som var lite trist var att jag hade tänkt titta lite djupare på företagets webbplats före intervjun, men mageländet har omöjliggjort det. Och det sa jag efter en stund, trots att jag inte hade tänkt göra det.

Eh ja… Du förstår kanske varför jag tycker att den här sortens kycklingkorv är lite pervo… Höll på att smälla av första gången jag tillagade den i ugnen…

Mageländet då..? Tackar som frågar (mig själv)! Jag fick ett bra tips av vännen FEM igår – att införskaffa mineralvatten. Det gjorde jag efter intervjun och det var gott, läskande och hade en viss uppstötande funktion. På kvällen provade jag att äta lite turkisk yoghurt (10 procents fett) med honung. Det gick bra. Idag ska jag gå snäppet vidare och testa nån form av fast föda. Gissningsvis blir det Perversa kycklingkorvar, grillade i ugn. Det låter rätt snällt för magen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag har varit så dålig har jag inte använt linser. Mitt onda öga har fått vila och igår, när jag satte i linserna, kändes ögat helt OK. Hinnan har läkt, med andra ord. Nu väntar jag bara på att magen ska läka. Värken avtog ytterligare igår kväll. När jag hade riktigt ont var det skönast att gå omkring. Nu gör det ont att gå omkring, det liksom skumpar inne i magen.

Jag har bara regn hos mig… Men frågan är om detta är en tennisbana eller en pool..?

Precis som igår har den här dan börjat med ösregn. Tennisbanan på baksidan ser mera ut som en pool. Men inte gör det mig nåt, jag gillar ju regn. Jag har tillbringat morgonen med att söka jobb, förstås. Vidare har jag bokat in ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen nästa vecka. Tvättmaskinen har fått jobba under tiden jag har jobbat vid datorn. Mina planer för resten av den här dan är att försöka läsa ut min bok på gång och skriva om den. I kväll bänkar jag mig förstås framför SvT 2 klockan 20 för att se När livet vänder. Jag tror att det blir ett riktigt starkt program i kväll, för kvällens huvudperson Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Då känns det lite märkligt att zappa över till Maria Wern, andra och sista delen av De döda tiger, en halvtimme senare på TV4, men det är ju tack och lov fiktion.

Dagens utflykt går till soprummet. För övrigt pågår ett födelsedagspresentinförskaffande, något försenat på grund av sjukdom.

Om du känner att du har svårt att motstå lusten att kommentera – ge efter! Skriv några rader, men håll dig till ämnet i inlägget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fylleritid, vårtecken och ensamhet

Ett inlägg om viktiga och vettiga saker – och lite annat.

---

 

Tio små solar i en vas på mitt köksbord.

Uttrycket fylleritid i rubriken är inte kopplat till alkohol. Nej, det är den tiden på ett dygn som en behöver fylla i för att hålla sig över ytan. Periodvis har jag varit en mästare på fylla tiden, men sen slapp jag göra det i över i ett halvår. Nu är det dags igen och jag kan bara konstatera att jag har legat av mig. Va 17 gör en till exempel en vardag dagtid när ”alla andra” jobbar? Och då menar jag vettiga saker.

Igår när alla tvingande saker var gjorda, sånt som hade med myndigheter och jobbsökeri att göra, plockade jag tussilago. Det är än så länge det enda vårtecken jag har sett – förutom mina skitiga fönster. Nu står tio små solar i en liten vas på mitt köksbord som en påminnelse om att jag ska ta en nypa frisk luft varje dag. (Självklart ska jag putsa de skitiga fönstren nån dag också. Det är en vettig sysselsättning. Men vädret är ännu lite för instabilt.)

Helt klart tänker jag inte sitta vid datorn så mycket som jag har gjort tidigare. Jo, jag måste ju sitta där när jag söker jobb vilket i sig tar mycket tid. Men sen… Jag kan säkert glädja nån genom att berätta att bloggutrymmet har tagit slut med ytterligare en procent. Nu har jag tre procent kvar att blogga för. Tidigare hade jag både en och två planer för mitt bloggande. För tillfället har jag skrinlagt dem.

Nu är 97 procent använt av det totala utrymme jag har på bloggen.

Att läsa och skriva är viktiga saker för mig – och vettiga. Men sen påskhelgen har jag haft problem med mitt ena öga. Jag har knappt kunnat ha kontaktlinser mina sista tre arbetsdagar. Linserna har åkt ur så snart jag har kommit hem. Igår blev det därför en linsfri dag. I stället gick jag omkring med mina gamla glasögon, i en dimmig och rätt behaglig värld. Snacka om ett bra verktyg för att fly verkligheten! Fast jag både vill och behöver läsa olika saker. Jag är rädd att ögat är överansträngt, att det är nåt vajsing med nån hinna i det. Idag ska jag ut och köra bil och då måste jag ha kontaktlinser. Vi får se hur det går. Jag lyckades för övrigt deklarera igår, trots att det var små bokstäver och att brillorna jag använde är både gamla och skitiga. Men jag hade ju inte så stor inkomst förra året så deklarationen var lätt och snabbt avklarad. Skönt att ha det gjort och skönt att veta att att det kommer pengar tillbaka.

Deklarerat och klart!

 

Skönlitteratur till eftermiddagskaffet en vanlig vardag.

När halva fredagen hade gått började jag klättra på väggarna rejält. Då hade jag, förutom de tvingande sysslorna kring jobbsökeriet, även kört och hängt två maskiner tvätt, bäddat rent, handlat, deklarerat, varit ute, plockat tussilago, duschat, torrmoppat mina golv och ätit en skål med fil, flingor och en banan som jag tog med mig hem från jobbet på torsdagen. Framåt eftermiddagen gav jag mig tillåtelse att läsa skönlitteratur. I stället för att fika med mina arbetskamrater drack jag egenperkolerat kaffe i sällskap med Leffe och mina nyplockade tussilago. Ja, jag kände mig rätt ensam. Ensamheten är helt OK – när den är självvald. Är den påtvingad är den ett helvete.

Lördagsmorgon med kaffe och läsning i sängen.

Boken var emellertid bra och ett gott sällskap, så jag läste ut den framåt kvällen och plockade fram en ny bok att läsa. Tana French är för övrigt en helt ny författarbekantskap för mig. Jag vann boken i en utlottning hos Johanna i februari och det passar utmärkt att inleda bokmånaden april (brittiska författare) med den. Visserligen är författaren född i USA, men hon bor på Irland och handlingen i boken utspelar sig på Den Gröna Ön. Johanna gav boken högsta betyg, vilket bådar gott – vi har ofta väldigt lika åsikter om böcker. I morse läste jag ungefär de 100 första sidorna av 567.

På fredagskvällen åt jag middag, det vill säga ost, kex och vin (allt rester från påsken), vid vardagsrumsbordet. TV:n stod på, men jag kan inte påstå att det var nåt jag glodde intensivt och intresserat på. Behövde bara höra mänskliga röster. Jag hade knappt hört nån sån sen torsdagskvällen (undantaget kassören på Tokerian igår) när lilla mamma ringde och var orolig för mig. (Hon levererade för övrigt nyheter som inte gjorde mig gladare, men det var ändå saker jag ville veta.)

Innan jag satte mig till bords ställde jag emellertid till lite oreda – vad gör en inte för att få saker att göra..? Jag lyckades välta ut en blomkruka i vardagsrumsfönstret. Blomman, som var ett barnbarn till Farmors Nässla (inte min farmor utan en onämnbar persons), slängde jag i sophinken. Jorden drog jag upp i dammsugaren. Sen hällde jag ner mig i bästefåtöljen, åt mina gamla ostar, skålade för mig själv och glodde på en energisk mäklare som försökte kränga på ett ungt par ett kapell nära Wales till bostad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I skrivande stund är lördagen halvt gången. Jag tidsinställer som vanligt inlägget, för i helgen ska jag umgås med familjen – eller de delar av den som finns nära. Nåt promenadväder är det dessvärre inte idag, så vi får ta bilen till eftermiddagsfikat som vi har bjudit in oss på. Jag behöver träffa människor.

Och har DU orkat läsa så här långt då orkar DU säkert lämna en liten kommentar också och berätta vad DU har för DIG i helgen. Skyll nu inte på att det är krångligt att kommentera från mobilen. Sätt DIG vid datorn och kommentera i stället eller se det som ett hinder för DIG själv att ta DIG över och försök via mobilen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalt litterärt

Ett inlägg om författare med lokal anknytning.

---

 

Den här gången hittade den rätt – inbjudan till Anna Nilsson Spets nästa bokrelease. I afton hamnade den upp i inkorgen. Det ska bli extra roligt att försöka ta sig till Enköping i novembermörkret nästa vecka. Inte för att jag gillar att köra när det är kolsvart ute, men vad gör man inte för att få träffa Belgiska Anna, en gammal polare (ja man sa så på den tiden!) från början av 1980-talet.

Anna Nilsson Spets kommer från Enköping – därför hålls det boksläpp på bibblan där. Den bok som släpps är den avslutande delen av Hållplats Sverige – Änglarnas tårar. Tidigare har Vombat förlag gett ut Jag, Almina och Sarajevo 1 000 dagar: Jag, Alma. Trilogin handlar om en bosnisk familjs öde under och efter kriget i det forna Jugoslavien. Anna Nilsson Spets har jobbat som flyktingmottagare under 1990-talet och hon har gjort en del resor till Bosnien.

 

 

På väg in!

Medan jag väntar på att det ska bli den 4 december hoppas jag snart (i morgon?) kunna avnjuta en annan lokal (ja alltså Anna Nilsson Spets bor ju numera i Belgien, men…) författares verk. På ingång för recension är nämligen Mohamed Omars detektivnovell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Novellen utspelar sig i Uppsala och på det ursnygga omslaget ser vi Gustavianum. Det bådar gott! Hoppas den landar snart i min postbox.

 

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »