Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘väntetid’

Ett inlägg om en spännande arbetsplats, ett jädra väder och mageländet, förstås.


 

Fönster

Fönster mot verkligheten – med vackra orkidéer.

Ibland känns det bra alldeles genast. Igår blev jag lite rädd att besvikelsen senare ska slå mig till marken, men… jag besökte en jättespännande arbetsplats. Och jag blev intervjuad för en tjänst där! Det var tre personer som grillade mig. En del svåra frågor fick jag förstås, men jag tyckte överlag att intervjuarna var snälla. Efter intervjun blev det en kort rundtur till Hjärtat och Kärnan i verksamheten. Oj, vad det stämde!!! I det ena rummet skedde… kommunikation av ett visst slag, i det andra övervakning av kommunikation.

Innehållet i tjänsten passar mig perfekt. Jag skulle få jobba bredare – det är ju en kommuniktörstjänst – än jag gjorde vid min förra arbetsplats, men jag skulle också få jobba med det jag älskar och kanske är bäst på: att göra texter begripliga. Ytterligare en företeelse som gör att jag känner att jag skulle kunna jobba på den här arbetsplatsen är de människor som jag såg. Det var nyfikna, glada och öppna personer och sånt bådar gott. Det säger mig att det är en bra arbetsplats.

Nu återstår cirka två veckors väntetid, för intervjuer av de andra kandidaterna för tjänsten pågår även nästa vecka. Sen ska det fattas beslut. Jag sände över min referenslista igår kväll när jag kom hem. Lite senare på kvällen noterade jag att min LinkedIn-profil hade fått besök. (Jag snokade givetvis tillbaka.) Det som var lite trist var att jag hade tänkt titta lite djupare på företagets webbplats före intervjun, men mageländet har omöjliggjort det. Och det sa jag efter en stund, trots att jag inte hade tänkt göra det.

Snoppkorv

Eh ja… Du förstår kanske varför jag tycker att den här sortens kycklingkorv är lite pervo… Höll på att smälla av första gången jag tillagade den i ugnen…

Mageländet då..? Tackar som frågar (mig själv)! Jag fick ett bra tips av vännen FEM igår – att införskaffa mineralvatten. Det gjorde jag efter intervjun och det var gott, läskande och hade en viss uppstötande funktion. På kvällen provade jag att äta lite turkisk yoghurt (10 procents fett) med honung. Det gick bra. Idag ska jag gå snäppet vidare och testa nån form av fast föda. Gissningsvis blir det Perversa kycklingkorvar, grillade i ugn. Det låter rätt snällt för magen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag har varit så dålig har jag inte använt linser. Mitt onda öga har fått vila och igår, när jag satte i linserna, kändes ögat helt OK. Hinnan har läkt, med andra ord. Nu väntar jag bara på att magen ska läka. Värken avtog ytterligare igår kväll. När jag hade riktigt ont var det skönast att gå omkring. Nu gör det ont att gå omkring, det liksom skumpar inne i magen.

Regnig tennisbana

Jag har bara regn hos mig… Men frågan är om detta är en tennisbana eller en pool..?

Precis som igår har den här dan börjat med ösregn. Tennisbanan på baksidan ser mera ut som en pool. Men inte gör det mig nåt, jag gillar ju regn. Jag har tillbringat morgonen med att söka jobb, förstås. Vidare har jag bokat in ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen nästa vecka. Tvättmaskinen har fått jobba under tiden jag har jobbat vid datorn. Mina planer för resten av den här dan är att försöka läsa ut min bok på gång och skriva om den. I kväll bänkar jag mig förstås framför SvT 2 klockan 20 för att se När livet vänder. Jag tror att det blir ett riktigt starkt program i kväll, för kvällens huvudperson Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Då känns det lite märkligt att zappa över till Maria Wern, andra och sista delen av De döda tiger, en halvtimme senare på TV4, men det är ju tack och lov fiktion.

Dagens utflykt går till soprummet. För övrigt pågår ett födelsedagspresentinförskaffande, något försenat på grund av sjukdom.

Om du känner att du har svårt att motstå lusten att kommentera – ge efter! Skriv några rader, men håll dig till ämnet i inlägget!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg – var god dröj. Din väntetid är…



Uppdaterat inlägg:
I skrivande stund har Teliakunder i Uppsala med omnejd, totalt 3 700 abonnenter, drabbats av ett nytt kabelbrott. Enligt lokalblaskan handlar det denna gång enbart om fast telefoni. Så ska du ringa nån myndighet, använd mobilen!

telefon tecknad

Ska du ringa kundservice hos en myndighet? Var beredd på att få vänta!

Det finns väl ingen i hela världen som älskar telefonköer? När man ringer till såväl myndigheter eller internetleverantörer och får sitta och vänta och vänta och vänta. För att inte tala om när man ringer vården eller taxi… Kanske tvingas man lyssna på hemsk pausmusik och/eller en röst som då och då bryter in och talar om vilken köplats du har.

Sist satt jag i telefonkö i bilen. Ja, bilen stod parkerad, vill säga. Jag skulle ringa Arbetsförmedlingens resetjänst för att fixa biljetter till en intervjuresa. Förutom två (2) besök på själva Arbetsförmedlingen blev det telefonkö i cirka 45 minuter eller nåt. Både mobilen och mitt öra kokade en lång stund efteråt.

Tidningen Metro presenterade häromdan resultaten av en liten undersökning där man har ringt kundservice hos fyra stora myndigheter i vårt land. Syftet var att ta reda på hur långa telefonköerna var och hur länge man fick vänta. De fyra myndigheter Metro ringde till under tre dagar efter lunch vid olika tider på eftermiddagen var Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen och Centrala studiestödsnämnden. Innan Metro ringde kollade journalisterna med myndigheternas presstjänster vilka frågor som var vanligast från privatpersoner. Det var dessa frågor Metro köade för.

Resultatet blev att Försäkringskassan hade i särklass den längsta telefonkön. Frågan gällde regler kring sjuklön och Metro fick köa som längst i en timme och 20 minuter. De övriga dagarna var väntetiden i genomsnitt nästan en timme. Skatteverket hade näst längst väntetid, men ”bara” 17 minuter som mest. Arbetsförmedlingens kötid låg på som mest nio minuter. CSN hade kortast kö och kötiden blev aldrig längre än lite mer än två minuter.

telefoner

Telefonkö.


Hur ska man då tolka resultaten?
Det är svårt för en som sitter utanför att göra, men kanske kan både en och två och tre av myndigheterna se över sina webbplatser, där mycket information borde kunna ges – på rätt sätt. Fast ibland behöver man ju faktiskt prata med en människa, framför allt när reglerna är snåriga och kanske ändras ofta.

Själv har jag inte så stora erfarenheter av Försäkringskassan. Sist jag var långtidssjuk, 2012, fick jag god hjälp och det var till och med en handläggare därifrån som ringde mig i stället för tvärtom. Skatteverket har jag också goda erfarenheter av, det vill säga korta väntetider OCH bra hjälp, till och med att räkna ut saker och ting! Arbetsförmedlingen har jag nämnt åtskilliga gånger. Att ringa sin handläggare går inte. Jo det går, men handläggarna svarar aldrig. Mejl är bättre. Då får man oftast svar inom en eller två dagar. Till Arbetsförmedlingens kundtjänst kan man få köa, men det går oftast snabbare att komma fram dit än till Arbetsförmedlingens resetjänst. CSN var det länge sen jag behövde ringa, för 2010 betalade jag det sista på mina studielån. Det gick snabbt att komma fram och snabbt att handlägga, vad jag minns.

Ett tips till dig som behöver ringa Försäkringskassan är att undvika att ringa i början av veckan. Fredagskvällar och helger är bättre och då går det snabbare att komma fram.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.


 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Snö

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gift inlägg med lite djup.


 

Röda bandet

World Aids Day-pin – det röda bandet.

Det skulle ha varit vi. Det skulle ha varit Fästmön och jag som gifte oss på Stora Torget här i Uppsala för nån timme sen c/o Musikhjälpen 2014. Men vi hade inte möjlighet att bjuda på auktionen. Och förresten passar det väl bättre med ett ungt heteropar med en liten pojkbebis än ett par kvinnor som levt mer än halva sina liv och den ena har tre vuxna och ett minderårigt barn? Nä, det hade inte gjort sig lika bra – även om Sarah Dawn Finer och Kärleksvisan är ”våra”.

Så stort GRATTIS till Emil och Karolina! Må ni ha ett långt och lyckligt liv tillsammans! 

Emil och Karolina betalade 26 000 kronor för att få gifta sig i glasburen och få lyssna till Sarah Dawn Finers ljuva stämma. Pengarna går till att stoppa spridningen av HIV. Det tycker jag är enormt bra! För när HIV och aids först blev känt här i västvärlden kunde man inte ens skänka pengar direkt till HIV-forskningen. Det var så skambelagt att den som ville bidra fick göra det till Cancerfonden. I dödsannonser över alla dem som avled i sjukdomen var det likadant: den som ville bidra skulle sätta in pengar till Cancerfonden – för man låtsades att den döde avlidit av cancer.

Jag köpte min World Aids Day-pin för ungefär tio år sen. Då hade det blivit bättre. Då hade man nämligen insett att andra än homosexuella män och sprutnarkomaner kunde få HIV. Ibland är det bra med fördomsfullhet – när det leder till nåt bättre. Sedan dess har det kommit bromsmediciner som är så bra att de sjuka kan leva ett ganska normalt liv – förutsatt att de äter sina mediciner, förstås. Och mediciner är ju inte gratis. Därför sällar jag mig till den kör som hyllar Musikhjälpen 2014 och alla som har jobbat med och bidragit till det hela! Ni har gjort ett fantastiskt meningsfullt arbete!

När det gäller fördomar har vi emellertid en lång väg kvar att vandra. Visserligen får även även homosexuella män numera lämna blod på våra blodcentraler. Men många blodcentraler har

sett till

att det är svårare. Homosexuella män måste nämligen vänta tolv månader efter ett samlag med en annan man innan de ens kan testas för blodgivning. Men… vad hände med alla andra som har haft sex det senaste året? Hur ska Pelle, som anser sig heterosexuell, veta att Pia, också hetero, har legat med Lasse, som ligger med både män och kvinnor? Varför får Pelle lämna blod men inte Lasse? Varför ska de homosexuella männen sorteras ut och lyda under hårdare regler än alla andra? Varför har inte alla tolv månaders väntetid i såna fall? Därför att det råder blodbrist. Och homosexuellt blod är uppenbarligen inte pålitligt.

Nä det kanske inte skulle ha varit vi heller, Anna och jag, som gifte oss i den där glasburen idag. Det kanske skulle ha varit ett bögpar. Om man ville motverka fördomar. Fast nu handlar ju Musikhjälpen inte om att motverka fördomar utan om att motverka spridningen av HIV. De 26 000 kronorna från Karolina och Emil räcker till mycket bromsmediciner. Låt oss vara tacksamma för det. 


Här kan vi alla se Karolina och Emil och lyssna på Sarah:

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett pizzainlägg.


 

Bruschetta från Pizza Hut

Bruschetta till förrätt.

Nånting som inte är särskilt nyttigt är pizza. Varken för mig, som är tjock och borde gå ner i vikt eller för Fästmön, som är diabetiker (en pizza skickar blodsockret upp i skyn). Men gott är det! Eftersom Pizza Hut är en av de nyöppnade matställena i Gränby Köpstad när mitt hem var jag nyfiken på att testa deras pizzor. Vi tog därför svängen därom på väg hem från Förorten.

Idag på söndagen var det proppat med folk – både såna som åt där och människor som ville ta med sig mat. Precis som på ChopChop var där många familjer och barn som klättrade och lät högt och lågt. Däremot noterade jag ingen tjurig unge, tack och lov. Nä, på Pizza Hut log alla barn – och jag misstänker att mjukglassen samtliga ungar fick i en liten bägare gjorde sitt till.

Eftersom det var 25 minuters väntetid på pizza beställde vi bruschetta till förrätt. Ett par av skivorna var lite brända, men bröden var väldigt smakrika. Tomaterna kändes tydligt.

Pizza Louisiana från Pizza Hut

Pizza Louisiana serverades i små heta stekpannor.

Så kom pizzorna. Vi hade beställt var sin pizza Louisiana i storlek small och med pan-tjocklek. Pizzorna levererades i små rykande heta stekpannor. Hade vi varit smarta kunde vi ha valt olika pizzor och smakat av varandra. Men vi är var ju blondiner, så… Pizzorna var absolut inte torra, trots att vi inte hade nån sås på. Lite mer tomatsås kanske hade smakat ännu bättre. Pizzorna smälte nästan i munnen.

Storlek small var alldeles lagom för en person. Till pizzorna drack Anna läsk och jag kolsyrat vatten med citronsmak. Men stället har faktiskt serveringstillstånd för alkohol, om nån nu vill ha ett glas vin eller en öl till sin pizza. På menyn finns även andra rätter än pizza, till exempel revbensspjäll och nachotallrik, ugnsbakad pasta, vanlig pasta och lasagne samt sallad. Pizzabotten går att få glutenfri. Dessertlistan omfattar mest glass, men också belgisk våffla och chokladsufflé. Vi nöjde oss emellertid med bruschetta och pizza.

Notan landade på 293 spänn och det var i häftigaste laget för ett snabbmatställe. Men maten var fräsch och servicen hyfsad. Det var ju ganska mycket folk, men ändå var de flesta i serveringspersonalen (EN person var över 22 år ”gammal”) ganska snabba. Inte alla dock.

Det samlade Toffelomdömet dårå? Det blir inte det högsta, för jag tyckte notan blev lite väl dyr. Men Pizza Hut får ett högt betyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.


Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen
och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Pappershög med sökta jobb

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.


I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

tårar

Jag blev ledsen.


Men så klart
att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mat, erbjudanden och om att känna sig viktig (NOT!).


Igår kväll var vi bortbjudna
på middag hos Fästmöns snälla mamma och hennes man L. Anna hade fullt upp med diverse hela dan, nästan. Själv hade jag en bra dag – jag hittade tre intressanta jobb att söka och jag gick en härlig promenad i solen. Idag är det klenare med jobbutbudet. Höll på att skriva ansökningar på två jobb jag redan har sökt! Vilken tur att jag kollade min Excel-lista först… Jag har suttit och letat en god stund nu, men inte hittat nånting. Det är en dålig start på dan.

Jag var och handlade lite igår och köpte hem körv och lax så vi ska ha några planerade middagar framöver. Annars är det lätt att det blir skräpmat och det är varken bra för oss eller ekonomin. På Tokerian har de ofta fina extrapriser som jag försöker utnyttja när det passar. Jag köper till exempel gärna fisk och kalkon när det är billigt. Eftersom jag är Willys+-kund får jag lite fler erbjudanden än vanliga kunder. Ibland delar jag med mig till Anna, särskilt om hon ska ha alla ”barnen” hos sig och det är kött som jag inte äter.

Men igår slapp jag försöka trolla vid spisen, som sagt. Vi var alltså bortbjudna – och jag kan ju meddela att vi inte gick utsvultna därifrån. Annas snälla mamma hade lagat en härlig, nyttig och mättande soppa som vi åt med bröd och ost till. Efter det var jag mätt, egentligen… Då blev det ansjovispaj och sallad, ost och kex. Som avslutning på det hela intogs kaffe och söt paj i soffan. Inte konstigt att Anna ser lite övermätt ut på bilden…

Anna m handen för munnen

Anna har nog tryckt i sig lite för mycket här…


Medan Anna klurade på
ett tankepussel hjälpte jag L med lite datorbestyr. Annas snälla mamma förevisade ett tusenbitarspussel som hon sitter med – framför TV:n. Jag blev så sugen att pussla igen, men vet hur det var sist: jag vill bara sitta vid pusslet och inget annat blir gjort.

Eftersom parkeringstiden började gå ut blev vår sorti lite hastig. Jag vill inte ha fler p-böter, tack så mycket. För att vi inte skulle svälta ihjäl på den långa vägen hem (hade vi inte varit på olika håll strax före middagen så hade vi nog promenerat – det är ungefär 1,4 kilometer…) fick vi med oss lite färdkost. Det var härliga äpplen från Slottsträdgården! Äpplen, som verkligen doftar äpplen, du vet…

äpple i hand

Äpple som verkligen doftar äpple…


Under tiden jag har skrivit det här inlägget
har det trillat in ett nej på ett sökt jobb. Igår fick jag tre nej. Eftersom nejen är så många gäller det att försöka matcha med att söka ännu fler jobb. Lite svårt, dårå, när inget finns kvar att söka… Igår kväll skickade jag i alla fall över mitt CV till en Twitterbekanting som ska byta jobb. På det snart före detta jobbet (före detta för personen, alltså!) behövs nån som tar över och kanske kan det finnas en möjlighet för mig där. Desperationen närmar sig, kan jag meddela.

På fredag tänkte jag förnedra mig genom att gå till Arbetsförmedlingen. De vill ju träffa mig där för en uppföljning av min aktivitetsrapport. Du kanske minns att jag fick brev från dem om detta i fredags. Visst känner man sig viktig när de skriver så här (ett direkt citat ur brevet):

[…] Räkna med väntetider och förbered dig på ett 5 minuters samtal utifrån din inskickade aktivitetsrapport.
Du kommer att träffa en arbetsförmedlare som följer upp ditt arbetssökande utifrån din inlämnade aktivitetsrapport. […]

Dessutom, som du noterar, är brevet illa skrivet. Samma sak, nästan, tjatas om i två på varandra följande meningar. Man undrar om det jobbar några skrivkunniga kommunikatörer på Arbetsförmedlingen..? Och så avslutas brevet med sedvanligt hot:

[…] Om du inte besöker oss för uppföljning enligt ovan, riskerar du att det påverkar din ersättning från Arbetslöshetskassan.

Nej, det här var ingen bra start på min tisdag. Förhoppningsvis kan dan därför bara bli bättre! Anna är ledig och det står nåt litet ärende på dagordningen idag. Jag tänkte hänga på och samtidigt tanka.

Hur har din dag börjat??? Bättre än min??? Skriv gärna några rader och muntra upp mig, för ingens dag kan väl ha börjat sämre än min. Eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min lördag.


Det har nog inte varit nån jätterolig lördag för Fästmön.
Dels fick hon ta hand om ett nervknippe i morse, dels har jag suttit mycket i såväl telefonkö som vid datorn. Men tack vare vänliga Ingmari ringde jag AF Kundtjänst och fick reda ut saker och ting lite grann. Inte helt, men jag fattar inte allt. Det var väldigt lång telefonkö när jag först ringde, typ trekvarts väntetid, så vi gjorde en lite loppis-utflykt på ett par timmar denna lördag för att skingra mina tankar. Dessutom behövde vi handla.

Hemma igen ringde jag på nytt AF kundtjänst. Väntetiden var nu bara cirka 25 minuter. Till sist kom jag fram och presenterade min fråga. Personen som svarade kunde inte svara på direkten utan blev tvungen att fråga nån kollega. Men till sist kom det fram att det inte fanns några sidor som var mina. Därför har jag nu ägnat ett par timmar sen vi kom hem med att, förutom sitta i telefonkön, också skapa ett Mina sidor-konto och lägga in uppgifter. Sen står det längst ner:

Skriva in dig vid AF.

Men… jag är väl redan inskriven, eller? Jag fattar ingenting, så den biten tog jag inte tag i. Tänk om man kunde få sån här information när man besöker Arbetsförnedringen i stället för irrelevant information?! TACK än en gång Ingmari, för att du gav mig ett konkret råd som i princip funkade! Fast nu är jag ju lite förvirrad när det gäller det där skriva in. Vadå skriva in..?

Vår loppis-lördag började hos Stadsmissionen. Där fanns det en hel del böcker att titta på. Kläderna var smart hängda i färger. Men lustiga saker fanns det förstås gott om också! Jag fyndade en inbunden bok för 20 kronor. Lustigt folk fanns det också. Lustigast av alla var nog Bill & Bull, som Anna fotade. (Det vill säga vi själva.)

Vi åkte förbi American Car Show och tänkte nästan glida in med Clark Kent* och musikspelaren på högsta volym. Den senare lirade nämligen en CD med hits från 1962. Men vi gjorde inte det utan fortsatte till Röda Korsets second hand-affär. Där fanns det också en del böcker, men inte lika mycket som hos Stadsmissionen. Lustigt folk fanns det gott om, liksom en och annan möbel som gärna hade fått följa med hem.

Vi letade upp ett fikCoop Boländerna och slafsa i oss ett par kakor så att vi skull orka köpa sill. Inne på Coop irrade vi runt som två yra hönor. Som vanligt var alla varor omflyttade sen sist vi var där. Men ut kom vi med både sill och bananer. En och annan godsak till godisskålarna slank ner i varukorgen också. Det är ju lördag.

Innan vi lämnade byggnaden såg vi två personer som var tjockare än vi, så jag fick känna mig lite smal en halv minut eller så.

Här kan du se lite bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Vaknade av att det lät som om grannen låg i sovrummet bredvid och spydde, så dan kunde ju ha börjat bättre. Klockan var en kvart över sju. Typiskt mig att vakna tidigt när jag är ledig! Men cirka en timme extra sovtid blev det ändå i morse.

Lördagen jag vaknade till visar sig för övrigt från sin bästa, om än i kallaste laget, sida. Solen lyser stark och varm och himlen är alldeles blå. Termometrarna visar i skrivande stund… 9,4 i solen (kökssidan) och… -6,2 i skuggan (baksidan).

Har varit lite effektiv nu på morgonen. Skrubbat rent på diskbänken, bytt handdukar och lite sånt. Tre soppåsar står i hallen och väntar på utförsel. Körde igång en maskin tjockis-svart så snart jag tyckte att det var OK. Det är ju ändå helg och till skillnad från somliga kan jag både stava till och förstå ordet

hänsyn

– även om man får börja ”låta” redan klockan sju här.  Det var ju säkert nån mer än jag och den spyende grannen som var vakna vid sjutiden, men det kan ju finnas andra som lyckades njuta av sovmorgon trots kräkljud och sedvanliga barnaljud. (Men man får INTE klaga på nåt, då är man ELAK. Så jag klagar inte. Jag bara BESKRIVER min lördagsmorgon.)

(Klockan är inte ens tio när nån i huset
nu sätter igång att spika,
ackompanjerad av en yngre förmåga
som uppenbarligen försöker överrösta hammarslagen.
Tjolahopp vad det är livat här!)

Min jobbansökan är nu ivägskickad. Jag skrev den i princip igår kväll, men filade lite på den i morse. Nu blir det ett par veckors väntetid på resultatet. Jag hoppas att min väntan ger frukt.

Sista helgen jag får lokalblaskan hemlevererad till dörren är det nu. Ursäkta om jag tjatar om det, men det är inte helt lätt att sluta ha en morgontidning när man har haft det hela sitt vuxna liv. Men jag vägrar att betala för nånting som har blivit så dåligt! Funderar i stället på en prenumeration på nån av de större drakarna. Vi får se. Jag testar ett tag att vara utan. Hur som helst, jag såg en intressant annons i tidningen idag. Därför står det nu inte bara storhandling på dagordningen utan UTFLYKT. Vi tänkte ta oss hit:

Nya Emmaus annons
Emmaus öppnar nytt för gammalt i Svista idag klockan elva.


I kväll kan vi ju inte låta bli att glo på Melodifestivalfinalen på TV. Inte för att jag har några förhoppningar om att bli road utan till 99 procent för att se vem som vinner eländet. För nyfiken är jag. Och oförstående inför de som röstars smak. Sen vill jag förstås leta efter två bekanta ansikten – i publiken!

Igår avslutade jag min fredagskväll med att se världens äckligaste skräckfilm, men jag kunde faktiskt somna sen. Nu sitter jag och är supersugen på en annan spännande film, en film som hade premiär igår: Mördaren ljuger inte ensam. Filmen är baserad på Maria Langs (Dagmar Lange) debutdeckare med samma titel. Boken kom ut 1949 redan, så det blir intressant att se hur personerna, miljöerna etc skildras. Den har inte fått så bra kritik, men det skiter jag i. Maria Lang rules!

M-rdaren_ljuger_inte_ensam
Mördaren ljuger inte ensam – överst på min att-se-lista!


Nu noterar jag att tvättmaskinen har tystnat och det är dags för mig att göra mitt, nämligen hänga de rena trasorna kläderna. Sen måste jag slänga i mig lite frukost innan jag tvagar mig och ikläder mig nånting presentabelt (nej, jag är vuxen och går INTE och handlar i mjukisbrax, fy så fult!) innan jag åker och hämtar Fästmön på avtalat ställe. Min rygga är i princip packad, det är bara drycken och necessären – måtte jag inte glömma necessären idag som jag gjorde förra gången! – som ska packas ner.

Vad händer hos dig idag??? Skriv några rader och berätta om du har orkat läsa ända hit.


Livet är kort.

Read Full Post »

Så! Nu har jag lyckats ringa lokalblaskan – och ändå inte! – för att tala om att jag inte vill förlänga min prenumeration efter den 10 mars. Och jag kan tala om att det var inte det lättaste…

Igår fick jag en prenumerationsfaktura på 2 750 kronor, det lokalblaskan tycker att man ska betala för ett helår. Jag har insett att det är tusenlappar jag mycket hellre lägger på nånting annat, så jag började leta efter ett telefonnummer på lappen för att kunna ringa och säga upp prenumerationen. För man måste kontakta tidningen – och ändå inte! – för att säga upp sin prenumeration, det går inte bara att skita i att betala räkningen.

Jag hittade ett enda telefonnummer på baksidan av räkningen och gissade att det var det man skulle ringa. Några telefontider framgick inte, men när jag ringde igår kväll fick jag veta att dessa var klockan 8 – 16.30. En automatisk röst gav mig några val och jag knappade mig vidare till Prenumerationsärenden. (Eftersom det gällde att säga upp en prenumeration gick det inte att göra via hemsidan.) Till sist svarade en tjej:

Prenumerationsärenden!

Jag presenterade mig med för- och efternamn och framförde mitt ärende. Men se då skulle jag inte prata med henne utan annan tjej. Hon kopplade vidare. Jag väntade och väntade och väntade i luren – tills tonen plötsligt tog slut och samtalet bröts. På’t igen! Jag ringde samma jävla telefonnummer, kom till samma tjej, som gjorde samma koppling. Fast nu hamnade jag i nån sorts telefonkö. Totalt var min väntetid närmare 20 minuter innan jag kom fram till den som kunde handlägga mitt ärende. Är detta rimligt? Nej. Inte kan det väl finnas bara EN enda människa som tar emot personer som vill säga upp sina prenumerationer???

Men nu kommer det lilla roliga! Min lokalblaska är i själva verket inte ett dugg lokal. Dess ägare finns i Norrköping. Och det var också där tjejen satt som skötte uppsägningar av prenumerationer, distributionsärenden, klagomål etc. Så det var inte till Upsala Nya Tidning jag ringde utan till koncernen. Vi kom att prata alldeles för länge, den där tjejen och jag. För jag måste ju bara fråga om hon var östgöte och från Linköping – det var så jag fick reda på att jag inte ringde till UNT. Riktigt trevlig var hon, en sån där person som är på rätt plats i verksamheten – och i livet. Hon ville naturligtvis veta varför jag inte längre vill prenumerera och jag sa bland annat att mina skäl är att

  1. tidningen har blivit för tunn omfångsmässigt
  2. tidningen innehåller för många reklambilagor
  3. tidningens innehåll har också blivit för tunt
  4. artiklarna är dåligt skrivna
  5. det redaktionella materialet innehåller alltför många konjunkturfel korrekturfel
  6. tidningen är för dyr
  7. tidningen innehåller mest sport och det är jag inte intresserad av

Det jag inte sa, men som jag tycker, är att man har behandlat kända, lokala författare och krönikörer väldigt illa – medan man gratis ”marknadsför” vissa andra författare, gärna bland de egna anställda.  Och somliga som bloggar för tidningen får skriva gratis, medan andra till och med blir anställda.

Den trevliga östgötskan skulle skriva ner mina synpunkter och mejla till redaktionsledningen. Jag bad henne cc:a mig och det lovade hon att göra. Det kan ju vara roligt att se om hon uppfattade mina synpunkter korrekt. Om inte, kan jag ju korrigera och mejla. Nåt svar förväntar jag mig inte att få, men en smart tidningsledning skulle naturligtvis höra av sig! Allra helst som man nyligen har skrutit så mycket om att man når så många läsare… Nu är det bara att inse att jag själv snart inte längre tillhör skaran papperstidningsprenumeranter. Möjligen att jag skummar hemsidan nån gång om dan. Möjligen.

Vissa människor hamnar verkligen på rätt arbetsplats! Östgötskan ovan har, som sagt, uppenbarligen gjort det. Östgötskan som skriver detta är inte riktigt lika säker. Igår trillade det nämligen in ett ganska oförskämt mejl till alla oss som jobbar här i huset. Det stod ungefär:

XX hyr Byggnaden av Företaget för forskning, undervisning och fortlöpande miljöanalys. Cykelförvaring är inte att betrakta som forskning, undervisning eller fortlöpande miljöanalys. Det är därför INTE tillåtet att ta in cyklar i byggnaden.

Men vad gör en del eftersom det till exempel inte finns tak över cykelställen? Jo, de tar med sina cyklar upp på sina kontor. Ingen annan än de själva blir lidande för det. Tycker jag, i alla fall. Låt folk göra som de vill! 


Livet är kort. 

Read Full Post »

Older Posts »