Va bidde det då då? Det bidde… en slips!?!

Ett inslaget inlägg.

---

 

Det bidde en… slips!?!

Det är nån i familjen som fyller år nästa vecka. Plötsligt blev det lite brådis för somliga att hitta Den Perfekta Presenten. Inte helt lätt när en tidsoptimist blir krasslig… Först var det onda ögat, sen magen och sist bedövningen i käften som inte släppte förrän efter fem timmar och lite till (typ nästan sex). Men… en har varit med förr och förhoppningsvis lyckades jag även denna gång (eh… ja, det spörs, det…).

Födelsedagspresenter innebär att en måste anstränga sig rejält. Inte nog med att en ska komma på vad som ska handlas. Min mamma ville alltid ha

en snäll flicka

när jag som barn frågade vad hon önskade sig. Tyvärr har jag hittills inte kunnat uppfylla hennes önskan.

Men när en sen har kommit hem med en present – ja, då ska den slås in, också. Det gör nämligen inte så många affärer längre. Eller också får en betala för sånt. (I det här fallet var det bättre förr, på stenåldern, vill säga.) Jag kom hem med en present, med bedövad läpp och kind slog jag in (eh, fast jag slog inte in med varken läppen eller käften, förstås) och… jaa… en kan inte säga att det blev… vackert…

Va bidde det då då?

Hum, jag tycker att det ser ut som… en slips. Vad tycker DU??? (Å, så glad kvinnan i mitt liv ska bli..?)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fönster mot verkligheten

Ett inlägg om en spännande arbetsplats, ett jädra väder och mageländet, förstås.

---

 

Fönster mot verkligheten – med vackra orkidéer.

Ibland känns det bra alldeles genast. Igår blev jag lite rädd att besvikelsen senare ska slå mig till marken, men… jag besökte en jättespännande arbetsplats. Och jag blev intervjuad för en tjänst där! Det var tre personer som grillade mig. En del svåra frågor fick jag förstås, men jag tyckte överlag att intervjuarna var snälla. Efter intervjun blev det en kort rundtur till Hjärtat och Kärnan i verksamheten. Oj, vad det stämde!!! I det ena rummet skedde… kommunikation av ett visst slag, i det andra övervakning av kommunikation.

Innehållet i tjänsten passar mig perfekt. Jag skulle få jobba bredare – det är ju en kommuniktörstjänst – än jag gjorde vid min förra arbetsplats, men jag skulle också få jobba med det jag älskar och kanske är bäst på: att göra texter begripliga. Ytterligare en företeelse som gör att jag känner att jag skulle kunna jobba på den här arbetsplatsen är de människor som jag såg. Det var nyfikna, glada och öppna personer och sånt bådar gott. Det säger mig att det är en bra arbetsplats.

Nu återstår cirka två veckors väntetid, för intervjuer av de andra kandidaterna för tjänsten pågår även nästa vecka. Sen ska det fattas beslut. Jag sände över min referenslista igår kväll när jag kom hem. Lite senare på kvällen noterade jag att min LinkedIn-profil hade fått besök. (Jag snokade givetvis tillbaka.) Det som var lite trist var att jag hade tänkt titta lite djupare på företagets webbplats före intervjun, men mageländet har omöjliggjort det. Och det sa jag efter en stund, trots att jag inte hade tänkt göra det.

Eh ja… Du förstår kanske varför jag tycker att den här sortens kycklingkorv är lite pervo… Höll på att smälla av första gången jag tillagade den i ugnen…

Mageländet då..? Tackar som frågar (mig själv)! Jag fick ett bra tips av vännen FEM igår – att införskaffa mineralvatten. Det gjorde jag efter intervjun och det var gott, läskande och hade en viss uppstötande funktion. På kvällen provade jag att äta lite turkisk yoghurt (10 procents fett) med honung. Det gick bra. Idag ska jag gå snäppet vidare och testa nån form av fast föda. Gissningsvis blir det Perversa kycklingkorvar, grillade i ugn. Det låter rätt snällt för magen. Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag har varit så dålig har jag inte använt linser. Mitt onda öga har fått vila och igår, när jag satte i linserna, kändes ögat helt OK. Hinnan har läkt, med andra ord. Nu väntar jag bara på att magen ska läka. Värken avtog ytterligare igår kväll. När jag hade riktigt ont var det skönast att gå omkring. Nu gör det ont att gå omkring, det liksom skumpar inne i magen.

Jag har bara regn hos mig… Men frågan är om detta är en tennisbana eller en pool..?

Precis som igår har den här dan börjat med ösregn. Tennisbanan på baksidan ser mera ut som en pool. Men inte gör det mig nåt, jag gillar ju regn. Jag har tillbringat morgonen med att söka jobb, förstås. Vidare har jag bokat in ett möte med min handläggare på Arbetsförmedlingen nästa vecka. Tvättmaskinen har fått jobba under tiden jag har jobbat vid datorn. Mina planer för resten av den här dan är att försöka läsa ut min bok på gång och skriva om den. I kväll bänkar jag mig förstås framför SvT 2 klockan 20 för att se När livet vänder. Jag tror att det blir ett riktigt starkt program i kväll, för kvällens huvudperson Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Då känns det lite märkligt att zappa över till Maria Wern, andra och sista delen av De döda tiger, en halvtimme senare på TV4, men det är ju tack och lov fiktion.

Dagens utflykt går till soprummet. För övrigt pågår ett födelsedagspresentinförskaffande, något försenat på grund av sjukdom.

Om du känner att du har svårt att motstå lusten att kommentera – ge efter! Skriv några rader, men håll dig till ämnet i inlägget!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Shoppingeftermiddag!

Ett inlägg om när Tofflan och Fästmön åkte till Stormarknaden för att köpa skor – och kom hem med en armé, tre italienare och fem cyprioter.

När Prinskorven överlämnats i sin faders ömma vård fick vi tanter prexenter från Cypern. Bland annat fick vi fem cyprioter i olika färger och styrkor. Det ska bli spännande att prova sig igenom vid ett bra tillfälle (kommande födelsedag eller sista april, kanske?). Ett par har jag smakat tidigare, annat var helt nytt. Spännande! Och TACK!

Fem cyprioter följde med hem.

På Stormarknaden var det som vanligt nåt jävla jippo på gång. Det var inte så lätt att plöja genom massorna av modetokiga småflickor med morsor som var klädda som tonåringar med stridsvagn varuvagn, men det gick.

Första shoppingstoppet blev på Systemet. Jag inhandlade en hel armé starköl. Jag dricker ungefär två burkar starköl varje helg, men nu när det börjar bli varmare tycker jag förstås att det är godare än på vintern = ökad efterfrågan på varan.

En armé med starköl.

Förutom ölen hade jag sagt att vi skulle köpa en flaska rödvin med oss hem till middagen. Det blev tre flaskor, italienare allihop. Två lite dyrare, en billig men ändå mer en medelfyllig.

Tre italienare följde också med hem.

Men det blir ju bara en flaska som öppnas till maten. Jag har valt ut Chiantin eftersom vi ska äta pasta. Chianti brukar inte vara alltför tungt men inte heller blaskigt.

Chianti Barone Ricasoli 2012 serveras till vår middag i afton.

Den här chiantin är också lite mer än medelfyllig. Priset var 89 kronor. Jag återkommer och berättar om den var prisvärd!

Men huvudsyftet med vårt besök på Stormarknaden var naturligtvis inte alkohol. Det var skor som var i fokus. Gympadojor. Skor som man kan gå i utan att få ont. Och faktiskt, jag hade tur och hittade ett par liknande de sköna jag fick av mamma för ganska precis ett år sen till födelsedagen! De årsgamla är vita och blå, de nya vita och svarta. Märket Adidas. Ja, särskilt fantasifull har jag aldrig varit när det gäller kläder, men jag är nöjd med inköpet. Så länge jag inte får ont av att gå i dem, som sagt.

Nya dojor.

Efter denna enooorma shopping (enooorm eftersom jag shoppade nåt i klädväg) var vi helt slut och behövde fylla på förråden. Det blev kaffe och morotskaka.

Morotskaka med mycket valnötter och synliga, rivna morötter (det enda som är bar med morötter är färgen) – plus för det förra, minus för det andra. Men gott var det!

Till bords hade jag den söta Anna.

Den söta.

Det var skönt att vila fötterna en stund efter den hektiska shoppingen (tre affärer fick besök av oss, inklusive Systemet.) Tyvärr fick inte mina öron vila, för bakom Anna satt ett par där 50 procent tycktes älska sin egen röst. H*n pratade typ hela tiden. Ganska högt, dessutom, och inte ett dugg intressant.

Hemma i New Village irriterade jag grannarna med att köra in på gården, men jag orkar inte bära en platta öl från garaget. När jag körde ut igen höll jag 10 km/timmen. Trots det fick jag onda ögat av en kärring kvinna med en unge i kärra – hon fick flytta på sig och sitt ekipage typ en decimeter. Ja, ja…

Nu väntar jag med spänning på middag, för Anna har ett recept som hon har testätit själv. Och nu ska jag få äran! Kyckling är det i och banan, paprika och gorgonzola. Mums! Men Anna hon har visst inte tid att laga mat, för nu joggar hon omkring i sin nya utstyrsel (vårjacka från sin egen mamma, skor från min mamma).

Min röda böna.

Livet är kort. I denna stund mår jag gott. Får jag må lika gott i nästa stund, tro?

Read Full Post »

Uppsala slott – mer än bara könshår

Varning för snusk!!!

Ursäkta mig! Inte för att jag är übermoralisk, men jag går igång lite när jag läser i UppsalaTidningen om utställningen The Collector på Uppsala Konstmuseum, Uppsala slott. Utställningen, som öppnar på lördag, har mänskligt samlande som tema. Ett gäng konstnärer har gjort en samlingsutställning, helt enkelt. Och då lyfter UppsalaTidningen fram Oscar Guermouches samling av könshår från 50  tillfällen när han hade sex. Men hallå! Vem vill se, liksom..?

Ett hårstrå som jag hittade i en bulle en gång 2009. Men det är inte ett könshår.

Jorå, det finns folk till allt! Jag tror säkert att det går lämmeltåg uppför slottsbacken för att beskåda eländet könshåren. Själv lär jag nog inte vara en av  lämmlarna. Jag ser hellre andra typer av utställningar. Dessutom skulle jag börja fnissa och bete mig illa. Besökande kulturmuppar skulle ge mig Onda Ögat och hyssja.

Det har nämligen hänt. Att jag har blivit blängd på och hyssjad åt av kulturmuppar på Uppsala Konstmuseum. En höst för några år sen var nämligen min gamla kompis Mia från Metropolen Byhålan här på besök. Vi skulle vara kulturella och jag talade varmt om Uppsala Konstmuseum dit jag gången innan hade tagit mina föräldrar! (Du kan ju bara föreställa dig hur generad jag hade blivit om det hade visats upp pubeshår då!..) Hur som helst, jag flåsade uppför backen med Mia och vi höll förstås på att avlida båda två, jag mest. Men frågan är om det var värt detta… Det vi såg på museet var

polska soldater som marscherade nakna.

Det var en konstvideo. Fast vi tyckte mest att det var en konstig video. Och vi inte bara fnissade, vi asgarvade. Övriga besökare blängde. Till sist blev vi tvungna att gå.

OK, konst ska väcka känslor och att ha roligt är en ju en positiv känsla. Det var rätt kul att skratta åt snoppar som hoppar, men att se könshår… Nej tack, jag tror inte det.

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag ORKAR inte…”

Om du visste hur less jag är på att höra orden i rubriken?!

Jag ORKAR inte!

Nej, men alla andra ska orka ÅT dig, eller? Det är dags att ta sig själv i kragen igen för jag vet inte vilken gång i ordningen. OK, två nätter i rad när jag har somnat har jag blivit väckt av sms och nu överväger jag att slänga mobilen åt h-e och inte vara så himla tillgänglig för alla som behöver mig. Men det kan jag inte. Jag är bara trött och har ont och är grinig och fortfarande ledsen från igår. Men se stänga dörren för en eller två eller tre som messar just de ord jag tänker,

Jag ORKAR inte!..

det kan jag inte! Nu går jag här hemma i mina tomma, själlösa rum. En väntande. På vad? Bättre tider? Det är bara att inse att såna tider inte kommer om man inte själv gör nånting åt läget. Varför var jag så klok när jag var ung och inte idag, när jag är gammal? Varifrån fann jag min styrka och min kraft som räckte till såväl mig själv som andra? Kan jag hitta den igen?

Magen sa ifrån igår och det blev inget mer ätet efter lunchen klockan elva. Jag får liksom en låsning och hela jag är som en stormarknad med jätteplakatet

STÄNGT!

på. Ja alltså jag är stor och tjock som en stormarknad och har lika många ingångar som en, ungefär.

På tal om stormarknad ska jag dit idag på förmiddagen och storhandla, min favoritsysselsättning NOT! Det finns inte ett smack, nästan, i kylen. Och så har vi – eller i alla fall jag – bespetsat mig på kräftor i morgon kväll. Med Västerbottenpaj. Bara det att Fästmön pratade om att det ska vara crème fraiche i pajen* och vi skulle ha tagit med en stor sån burk från kylskåpet i Himlen. Nu låg inte burken i matkassen och jag går omkring här och kliar mig i håret, slår i gamla kokböcker och hittar inga svar. Anna jobbar och det kan ta evigheter tills hon får rast och kan kolla sms och svara på dem. Min storasyster är i Västerbottenshelvetet (!) på familjeangelägenhet, så jag kan inte störa henne heller med denna enkla fråga.

Minst en sån här blir det idag.

                                                                                                                                                              Förutom magen har jag fått ont i en lillfingerled. Ja, det är bara så himla dumt och litet och futtigt, men det gör ont som 17. Och jag försöker fundera vad jag har gjort, om jag har slagit i eller nåt. Äh, antagligen har jag legat och gnagt på leden på nätterna, när jag i ilska och frustration försökt somna om igen.

I kväll ska jag försöka laga till köckling**, som min storasyster brukar säga. Det låter så rejält, på nåt sätt att jag naturligtvis måste apa efter – som den lillasyster jag är. Alltså, för att klargöra ett och annat, jag har ingen biologisk storasyster, men jag har en bloggologisk. Och det är f*n så mycket bättre, för jag har valt hennI*** själv! Så det, så! Vare sig hon vill det eller inte.

Det var ingen bra dag igår. Det var det inte. Min utgångspunkt för den här dagen är därför att den torde bli bättre – logiskt sett. Jag har hela dan för mig själv, att reparera min ledsenhet på. Det enda är jag ska ut och armbågstacklas på Stormarknaden, men om jag åker skapligt tidigt behöver jag nog inte tacklas med så många. Nästa torsdag ska visst den allra senaste tillbyggnaden av Stormarknaden invigas. Herreminje, det blir 20 ny butiker, kaféer och annat!.. Jag kommer att gå vilse och jag lär nog fortsätta minska mina besök där. Tror att det finns smidigare affärer – med chilibågar – än både Stormarknaden och Tokerian.

Det är inte så bra ordning inne på Tokerian heller. Här ligger det påskfjädrar och tandpetare bland fruktdrycken, ett ganska typiskt exempel på oordningen inne i affären.

                                                                                                                                                      Tokerians sortiment har blivit så dåligt sen man bara fokuserar på mat, i princip. Förr var det lite kul att strosa runt där en stund och pilla på alla oumbärliga ting som man sen köpte för typ tio spänn. Nu går man mest och suckar där inne för att de små varuvagnarna står utomhus (långt bort åt tjottaheiti), grönsaks- och fruktvågarna har ett groteskt manfall (fungerar tre av åtta får man vara snabb som tusan att kasta sig fram med sina varor om man inte ska tvingas köa bland alla surkart som ska väga… surkart, nej äpplen och sånt) och den snabba självscanningskassan är verkligen inte snabb (inte nog med att man ska göra kassapersonalens jobb, det vill säga läsa in varupriserna, man får alltid stå och vänta på kassapersonal om man ska betala kontant eftersom kassan konstant är obemannad. Vad är det för dumheter?! Sen ska man dessutom kvicka sig ut genom den tillfälligt öppna lilla grinden, som vanligen är låst. Det är många gånger jag har fått den på mig och det gör ONT!)

Nej, tacka vet jag faktiskt lilla ICA Solen ute i förorten. Där är det ordning på saker och ting. Varorna är fräscha – utom en gång när jag råkade köpa mögligt naanbröd – men då fick jag byta det PLUS att jag fick ett presentkort! – personalen personlig utan att vara påträngande och så är det ju det att man numera kan ladda sitt busskort där också, inte bara handla mat, hyra film och hämta paket, alltså. Och detta i en ganska liten butik. Finge jag önska några ”förbättringar” skulle jag vilja att affären öppnar åtta i stället för nio på vardagar samt att man har öppet lite längre på helgerna samt att man skulle kunna lämna in sitt Lotto. Bara några önskemål och att önska kostar ingenting… Fast igår eftermiddag blev jag lite rädd när vi hasade omkring där inne, för nånting gav mig Onda Ögat…

Jag fick Onda Ögat på Solen…

                                                                                                                                                                Nu är det dags att samla ihop sig och försöka tvinga ner lite fil och müsli, en skvätt Pro Viva vinbär (den enda drickbara Pro Viva-smaken, tycker jag, dårå) samt en mugg java. Så att man… orkar…

                                                                                                                                                                        * Nu har jag fått det hela utrett. Vi ska ha grädde i stället för crème fraiche. Ibland är det ju lite praktiskt med mobiler och sms… 😳
**köckling = kyckling
***hennI = är småländska och betyder henne. Min mormor sa till exempel ”kaffi”, ”henni” och sånt. Det låter fint! I Östergötland skulle man aldrig säga ”jag har valt hennI själv” utan det skulle sägas ”ja har valt na själv”. Du hör väl vilket som låter finast?..

Read Full Post »

Fortsatt trist som en bajsblöja

Idag blev det en liten sovmorgon. Elias var nämligen extremt hängig igår eftermiddag och kväll och när Fästmön tog tempen visade sig att den var 38,5… Så nån skola blev det inte för Elias idag. Mamma, däremot, måste ju upp och ringa och sjukanmäla och jag har planerat att göra en del insatser i mitt eget hem innan eftermiddagen ÄNTLIGEN för med sig nånting ROLIGT!

När jag klev in luktade det bajsblöja här och det var ju mindre trevligt, men sånt man får finna sig i.  Fast man har rätt att klaga på sin egen blogg. Inte för att det hjälper att klaga och älta – det förändrar ju inget – men det är ett sätt för mig att få skiten (!) ur mitt system. Så nu försöker jag bli av med denna bajsblöja som emellertid har färgat dagen – se bloggens bak(!)grundsfärg!

Kloppan har helt rätt när hon säger att jag har fastnat i kiss- och bajsstadiet! Se här, inläggets illustration.

                                                                                                                                                  Lillemans feber med tillhörande snorighet och hosta, hörde vi sen, innebär att det kanske bara är jag som åker in till stan och träffar Birgitta innan hon föreläser. Jag avskyr verkligen att vistas på stan, men jag får se det som en utmaning. Och klockan 15 lär jag ju inte träffa på så många före detta kollegor som försöker smita undan från att hälsa på mig, ger mig Onda Ögat, flinar generat när de ser mig och så vidare. Vad har jag gjort dem, liksom? Det borde ju vara tvärtom! (Fast jag skulle aldrig flina generat och försöka smita från att hälsa är Omoget Beteende, sånt som till exempel Pruttkorvarna ägnar sig åt.) Samtidigt har jag förstått att klockan 15 är normal tid för majoriteten att sluta arbeta på min före detta arbetsplats. Kan inte hjälpa att jag känner att det väl är liiite att tänja på flexramarna. Men sånt var ju inget man pratade om högt, för gjorde man det då fick man som jag, en kniv i ryggen. (Själv arbetade jag mellan cirka klockan sju och 16. Att påstå att jag vägrade jobba kväll – som ju INTE var nån ordinarie arbetstid, kväll alltså – var bara ett dumt uttalande från en som lyste med sin frånvaro allt som oftast medan jag själv vanligen jobbade MER än de åtta timmar som utgjorde min arbetsdag.)

Rutiner… Att skapa och upprätthålla rutiner har varit viktigt för mig. När tillvaron rasade samman för ett par år sen var det just rutinerna som höll mig uppe. Och är fortfarande! Med viss modifikation. Jag kan nämligen numera tillåta mig att se ett TV-program eller läsa eller göra nånting annat klockan 22. Det kunde jag inte då, för då var jag död för världen av trötthet. Så till viss del kan man säga att jag har fått en del av mitt liv tillbaka. Det jag har förlorat är emellertid aaaningen mer…

Rutiner i all ära, men nu har tristess och apati börjat smyga sig in. Detta efter förra veckans lättnad och glädje är naturligtvis ett bakslag, men jag inser att man behöver mindre roliga dar för att uppskatta de roliga.

Men nu har det blivit hög tid att sparka på några rutiner och få nånting gjort här! Tanken var INTE att jag skulle sitta framför datorn…

Read Full Post »

Kjamas med gula kuddaj???

Finns det nåt tramsigare än vuxna som pratar bebisspråk med varandra? Nej. Jag är en av dem. När jag larvar mig. Med Kickan, aka Fästmön. Tillsammans bildar vi paret Kickorna. Anna är Lill-Kickan och jag, som är fem år äldre, är Stor-Kickan. Men på sista tiden har jag kallat Anna för Kicko. Och i kväll i garaget (just DÄR!) döpte hon mig till… Kacko. Gissningsvis behöver jag inte beskriva varför. De flesta vet väl vad ”kacka” betyder..? Skälet till namnet är att jag åt för mycket hos Annas mamma. Hon lagar så god mat att jag till och med åt morötterna med glädje! Och det vill inte säga lite…

Morötter har jag vanligen INTE på tallriken, men på fötterna. Idag, till exempel, har jag morötter som blir rivna på mina strumpor.

                                                                                                                                                         Vi fick inget ha med oss till Annas mamma, men det struntade vi i och överräckte en bukett gula tulpaner. Man SKA ha nånting med sig när man blir bortbjuden på mat, så är det bara. Och Annas mamma tycker verkligen om tulpaner, så valet var enkelt.

Gult är ju som bekant fult, men idag blev det lite mycket av den färgen och jag kanske skulle ha gjort bloggen gul i stället för NYANSEN turkos..? Ja ja, även en Toffla har sina gränser. Men när vi var på presentuppköpsrunda hade vi tur idag och hittade ALLT vi förutsatt oss att komma hem med. Så nu får den blivande 20-åringen snart nåt GULT att kjamas med! Hu hu, tror inte det va, men visst är de här fulsnygga?

Fulagula kuddaj att kjamas med, det äj gjejej, det föj en tjugoåjing! Nähä, inte det…

                                                                                                                                                      Och nu har jag just telefonerat med kusin B… Ja inte MIN kusin B för jag har ingen kusin alls, utan mammas kusin B. Och plötsligt har skaran som ska delta i begravningen i februari nu utökats med ytterligare två kusiner, kusin A och kusin M, samtliga från Stockholm. Så nu får vi hoppas att TÅGEN GÅR SOM DE SKA *ger SJ Onda Ögat, nästa steg blir Svarta Baken*, för trion tänkte nämligen ”tåga”, inte bila och jag ska möta damerna på centralen i Uppsala med min smutsiga Clark Kent* som naturligtvis MÅSTE tvättas innan dess! Svarta klädedräkter mot smutsig bil, nej fy! Då får en skämmes!

I morgon ska jag träffa vännen R på jobbet medan Anna är på viktigt möte på eftermiddagen i huset bredvid och det ska bli så kul att träffas igen – det var liksom MINST ett par år sen…

NU ska jag strax bänka mig framför Antikrundan från Sigtuna!

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille smussegjisbil

Read Full Post »

Och så lite självömkan – med mera…

Ointresserade besökare behöver inte läsa nedanstående! Jag självömkar hur mycket jag vill på min egen blogg. 😆

Det har varit riktigt varmt idag. Och det är skönt. Men tyvärr har vi inte kunnat vara utomhus lika mycket som man skulle ha önskat. I morgon går Fästmön på sitt vikariat och då blir det bara ledigt på kvällarna. Samtidigt får hon de fyra kommande helgerna fria – och DET är härligt! Så i veckan som kommer blir det kanske lite kvällsdopp och annat.

Tyvärr har jag fått besvär med magen. Det är antagligen på grund av dundermedicinen jag har tagit mot hostan. Jag kan ta den några gånger, men sen är det kört. Fast så snart jag slutar ta den brukar magproblemen upphöra. Så har det inte blivit den här gången. Men kanske är det en kombination med de kroniska magsåren som spökar. Jag är i vart fall inte så dålig att jag måste ligga, utan far omkring som vanligt. Ont krut förgås inte så lätt, som sagt.

När jag var hemma en sväng idag på eftermiddagen såg jag en som verkligen ser mig som ont krut – med betoning på ont. Fast det får hon gärna göra, jag har inte så mycket till övers för flodhästar och liknande djur.

Flodhästar trivs i vatten. Och här också i gräs, uppenbarligen.

                                                                                                                                                          Jag orkar inte bry mig om sura människor som ger mig ”onda ögat” eller som vänder sig bort när vi möts. I stället försöker jag omge mig med positiva varelser som delar med sig av sin energi.

På onsdag hoppas jag att det blir ett energimöte! För du har väl inte glömt 100 000-fikat som du som läser den här bloggen är inbjuden till? Detta gäller förstås enbart de läsare som inte vill slå ihjäl mig! Det finns nämligen såna som gärna skulle vilja ge mig på moppo. Men kanske är ärlighet för svårt för dem. Mitt tips är att skaffa en boxboll och ta ut vreden på den. Och som sagt, du behöver ju inte läsa det jag skriver – det är ju ingen som tvingar dig…

Nåt att använda när man är lite arg på nån – i stället för att skada nån människa.

                                                                                                                                                                      På midsommarafton såg jag några jobb som jag tänker söka. Annars har det varit ganska tyst på jobbfronten. Eller jag har sökt några jobb, fått bekräftelse på ett par, inte alla, att mina ansökningar har kommit fram, och sen är det… tyst. I vart fall ska jag försöka få till några ansökningar i morgon.

Så blir det promenad, för nu är hostan nästan borta. Vidare ska jag över till Tokerian och handla middag. Anna och jag tänker oss en tur till Slottet i morgon för att vattna och då kan vi passa på att njuta lite där och äta utomhus i lugn och ro på kvällen.

Den här lilla gumman bor på Slottet.

                                                                                                                                                            Livet är ändå ganska gott, trots att jag inte har så stor lust eller möjlighet att tänka framåt. Jag är glad åt den värme jag känner från mina nära och den kärlek jag får av Anna.  Detta bär mig! Liksom vännen Jerrys ord idag – jag har inte riktigt hämtat mig än. Det var stora ord som värmde mig gott. För jag tycker nämligen rätt ofta att jag är ganska misslyckad som människa…

Read Full Post »

Vänner och bekanta från förr…

Igår kväll när vi åkte för att handla mat träffade vi på en gammal bekant till mig, GE. Det var ett sånt där oförberett möte, lite halvpinsamt, på parkeringen. Vi hade en del kontakter via jobbet, men vi hade inte samma arbetsgivare. Naturligtvis hade hon hört att jag hade slutat och när jag frågade av vem och hur fick jag svaret att det var via nån vaktmästare. Ja tänk så mycket folk vet! Ända nere i källaren är jag tydligen känd!

Idag blev det en tur till apoteket för att inhandla diverse förkylningsmedikamenter innan jag skjutsade Anna till kursen ute i Boländerna. Sen åkte jag och handlade lite på egen hand, bland annat den sista födelsedagspresenten till min kära – och så lite mat till oss båda i kväll. Det blir kyckling och potatisgratäng, bara att värma. Skönt när man känner sig risig.

Risig inuti är för resten Clark Kent*. Han skulle behöva en riktig storstädning. Och äckligast av allt, jag hittade detta på golvet…

En snusklutt! Det är nog det äckligaste jag vet! UFF!

                                                                                                                                                         Träffade på en gammal vän från mitt förra liv, ML, när jag kom ut från mataffären. Det var lite märkligt och drygt ett år sen – vi tycks alltid ses på samma ställe, konstaterade vi. En av dessa gånger hade vi bestämt att vi skulle ses och gå och ta en öl, men så gick hennes mamma bort. Nästa gång vi hade bokat öldejt, hade jag det tufft.

Idag bestämde vi ingenting, men konstaterade att livet suger ibland och är rätt OK andra gånger. Husköp på landet låg framför henne och jag kunde glädjas för hennes skull. Själv berättade jag om mammas flytt som ligger framför mig. Så livet kan bli…

Kände mig iakttagen när vi stod och pratade. När jag vände mig om såg jag UB som jag jobbade ihop med för cirka 15 år sen. Hon röjde inte med en min att hon kände igen mig, stod bara och apglodde. Jag orkade inte heller visa att jag kände igen henne utan slängde iväg ett hastigt ont öga, bara.

På väg ut mötte jag en riktig surgubbe som några före detta kompisar brukade kalla Spiken utan huvud, fast med ett annat ord. Jag hälsade, men fick bara en elak bläng tillbaka. Synd att jag var ensam. Hade Anna varit med hade jag tagit efter grabbarna Schulman och vänt mig till henne och sagt:

Näää, han hälsade inte idag heller!

                                                                                                                                                      *Clark Kent = min bil

Read Full Post »