Fylleritid, vårtecken och ensamhet

Ett inlägg om viktiga och vettiga saker – och lite annat.

---

 

Tio små solar i en vas på mitt köksbord.

Uttrycket fylleritid i rubriken är inte kopplat till alkohol. Nej, det är den tiden på ett dygn som en behöver fylla i för att hålla sig över ytan. Periodvis har jag varit en mästare på fylla tiden, men sen slapp jag göra det i över i ett halvår. Nu är det dags igen och jag kan bara konstatera att jag har legat av mig. Va 17 gör en till exempel en vardag dagtid när ”alla andra” jobbar? Och då menar jag vettiga saker.

Igår när alla tvingande saker var gjorda, sånt som hade med myndigheter och jobbsökeri att göra, plockade jag tussilago. Det är än så länge det enda vårtecken jag har sett – förutom mina skitiga fönster. Nu står tio små solar i en liten vas på mitt köksbord som en påminnelse om att jag ska ta en nypa frisk luft varje dag. (Självklart ska jag putsa de skitiga fönstren nån dag också. Det är en vettig sysselsättning. Men vädret är ännu lite för instabilt.)

Helt klart tänker jag inte sitta vid datorn så mycket som jag har gjort tidigare. Jo, jag måste ju sitta där när jag söker jobb vilket i sig tar mycket tid. Men sen… Jag kan säkert glädja nån genom att berätta att bloggutrymmet har tagit slut med ytterligare en procent. Nu har jag tre procent kvar att blogga för. Tidigare hade jag både en och två planer för mitt bloggande. För tillfället har jag skrinlagt dem.

Nu är 97 procent använt av det totala utrymme jag har på bloggen.

Att läsa och skriva är viktiga saker för mig – och vettiga. Men sen påskhelgen har jag haft problem med mitt ena öga. Jag har knappt kunnat ha kontaktlinser mina sista tre arbetsdagar. Linserna har åkt ur så snart jag har kommit hem. Igår blev det därför en linsfri dag. I stället gick jag omkring med mina gamla glasögon, i en dimmig och rätt behaglig värld. Snacka om ett bra verktyg för att fly verkligheten! Fast jag både vill och behöver läsa olika saker. Jag är rädd att ögat är överansträngt, att det är nåt vajsing med nån hinna i det. Idag ska jag ut och köra bil och då måste jag ha kontaktlinser. Vi får se hur det går. Jag lyckades för övrigt deklarera igår, trots att det var små bokstäver och att brillorna jag använde är både gamla och skitiga. Men jag hade ju inte så stor inkomst förra året så deklarationen var lätt och snabbt avklarad. Skönt att ha det gjort och skönt att veta att att det kommer pengar tillbaka.

Deklarerat och klart!

 

Skönlitteratur till eftermiddagskaffet en vanlig vardag.

När halva fredagen hade gått började jag klättra på väggarna rejält. Då hade jag, förutom de tvingande sysslorna kring jobbsökeriet, även kört och hängt två maskiner tvätt, bäddat rent, handlat, deklarerat, varit ute, plockat tussilago, duschat, torrmoppat mina golv och ätit en skål med fil, flingor och en banan som jag tog med mig hem från jobbet på torsdagen. Framåt eftermiddagen gav jag mig tillåtelse att läsa skönlitteratur. I stället för att fika med mina arbetskamrater drack jag egenperkolerat kaffe i sällskap med Leffe och mina nyplockade tussilago. Ja, jag kände mig rätt ensam. Ensamheten är helt OK – när den är självvald. Är den påtvingad är den ett helvete.

Lördagsmorgon med kaffe och läsning i sängen.

Boken var emellertid bra och ett gott sällskap, så jag läste ut den framåt kvällen och plockade fram en ny bok att läsa. Tana French är för övrigt en helt ny författarbekantskap för mig. Jag vann boken i en utlottning hos Johanna i februari och det passar utmärkt att inleda bokmånaden april (brittiska författare) med den. Visserligen är författaren född i USA, men hon bor på Irland och handlingen i boken utspelar sig på Den Gröna Ön. Johanna gav boken högsta betyg, vilket bådar gott – vi har ofta väldigt lika åsikter om böcker. I morse läste jag ungefär de 100 första sidorna av 567.

På fredagskvällen åt jag middag, det vill säga ost, kex och vin (allt rester från påsken), vid vardagsrumsbordet. TV:n stod på, men jag kan inte påstå att det var nåt jag glodde intensivt och intresserat på. Behövde bara höra mänskliga röster. Jag hade knappt hört nån sån sen torsdagskvällen (undantaget kassören på Tokerian igår) när lilla mamma ringde och var orolig för mig. (Hon levererade för övrigt nyheter som inte gjorde mig gladare, men det var ändå saker jag ville veta.)

Innan jag satte mig till bords ställde jag emellertid till lite oreda – vad gör en inte för att få saker att göra..? Jag lyckades välta ut en blomkruka i vardagsrumsfönstret. Blomman, som var ett barnbarn till Farmors Nässla (inte min farmor utan en onämnbar persons), slängde jag i sophinken. Jorden drog jag upp i dammsugaren. Sen hällde jag ner mig i bästefåtöljen, åt mina gamla ostar, skålade för mig själv och glodde på en energisk mäklare som försökte kränga på ett ungt par ett kapell nära Wales till bostad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I skrivande stund är lördagen halvt gången. Jag tidsinställer som vanligt inlägget, för i helgen ska jag umgås med familjen – eller de delar av den som finns nära. Nåt promenadväder är det dessvärre inte idag, så vi får ta bilen till eftermiddagsfikat som vi har bjudit in oss på. Jag behöver träffa människor.

Och har DU orkat läsa så här långt då orkar DU säkert lämna en liten kommentar också och berätta vad DU har för DIG i helgen. Skyll nu inte på att det är krångligt att kommentera från mobilen. Sätt DIG vid datorn och kommentera i stället eller se det som ett hinder för DIG själv att ta DIG över och försök via mobilen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Annorlunda

Ett annorlunda inlägg.

---

 

Ett kuvert från Opal förlag kom i postboxen idag.

Det har varit en annorlunda dag idag. Jag har tränat inför den kommande tystnaden. Det gör redan ont och jag är rädd för den, tystnaden. Rädd att orden ska ta slut igen som de höll på att göra 2009. Ja, jag är rädd för en massa saker, helt enkelt. Det är inte slut än, men snart. Trafiken från sagoväsen och oknytt är fortsatt tät trots att jag skriver väldigt lite, så miljonen besökare blir det snart. Jag bävar för ridån. Tystnad är OK – när den är självvald. Och innan bloggen tystnar har jag ett par åtaganden som jag ska försöka fixa. Idag kom ett av dem – som ett brev på posten.

Men jag har sociala kontakter i verkliga livet också. Idag på förmiddagen hade jag ett långt och djupt samtal med en god och klok vän. Vi talade om många saker, bland annat om människor som säger sig avsky mobbning och som sen ägnar sig åt det själva. Fast de vågar ju inte stå för det, utan döljer sig bakom falska och lånade identiteter. Nu är de emellertid inringade.

Fästmön är min klippa just nu. Jag är så glad att hon följer med på min lilla resa i morgon! Och mamma har ringt och för en gångs skull lyssnade hon i alla fall till 50 procent på mig. Det är inte alla som har en familj och goda vänner. Jag är lyckligt lottad i det fallet!

Det har varit en annorlunda dag – och ändå inte. Jag har läst ut en bok, jag har dammsugit, vi har ätit och snart ska jag fika med Anna. Jag försöker lära mig att bloggen snart är död. En bit i taget, så att tillvaron inte rämnar (ja, så mycket har den betytt). Men nu ska jag leva en stund innan jag dör.

Nu tar orden slut för idag. Jag ville bara tacka för ALLA som bryr sig och alla som lämnar så fina kommentarer att jag satt alldeles överrörd i bilen och grät. Tack!

I morgon är jag inte här. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensamhet, husbygge och solig april

Kvällarna är ljusa så länge nu. Det är en fördel med sommartid, den enda, tror jag. Jag gick lite tidigare från jobbet igår kväll, för jag tänkte att mamma kanske var både hungrig och uttråkad. Hon hade tänkt gå ut på en promenad, sa hon när jag kom hem, men det är ju inte så roligt när man går ensam. Precis som jag känner. Det mesta är tråkigt när man är ensam.

Ensam är tråkigt.

Jag brukar inte ha problem med ensamheten när den är självvald. Men det är när den inte är det som det kan vara riktigt jobbigt. Det är därför jag bävar inför dagar som kommer. Samtidigt, har jag överlevt det som hände för över fyra år sen samt lite (!..) tumörer ska jag väl klara det värsta av scenarier. Och vi är inte där än. Det återstår en liten frist.

I morgon förmiddag åker mamma hem.

Hem till ensamheten

säger hon då och då. Och jag får så fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte kan/orkar/är frisk nog att köra ner 2 x 30 mil för att hälsa på. Det gör mig ledsen. Inte vill jag att mamma ska känna sig ensam! Samtidigt är hon som jag – vi uppskattar ensamheten rätt mycket när vi själva har valt den. Det är lite svårt att förklara för omgivningen ibland, men jag tror att mamma och jag är lika i det fallet.

Det blev hämtmat från Mac Jack igår kväll. Mamma tog grillad med mos, jag chicky (höll på att skriva Chucky… bevare oss väl!) bits och strips. Fick ganska snart ont i magen. Rejält. Men det gick över, som tur var. Tog en välbehövlig dusch efteråt för att spola av mig grilloset och åkte sen för att skjutsa hem Fästmön från jobbet till Himlen. Det var liksom en vecka sen vi sågs och jag hade rejäl abstinens efter pussar och prat. Hemma igen satt mor och jag och pratade en stund och sen var det läggdags igen. Kvällarna är liksom inte bara ljusare utan också kortare…

Ingen lifterska i bilen idag, så jag kom ihåg att ta min Pongo-scarf runt halsen. Det var tre minusgrader i morse, så det är skönt att ha nåt så inte halsen blir bar på promenaderna mellan hemmet och garaget och parkeringen och jobbet.

På förmiddagen gör vi ett nytt försök med avstämning av mitt Husbygge, webbplatsen jag har byggt på uppdrag av intendenturen här och Lille M. Om nu Lille M är frisk. Och jag lovar att lägga ut en länk till webbplatsen här när den känns så färdig som jag kan göra den – för du är väl skitintresserad, förstår jag? Jag är i vart fall mycket stolt över bygget och att jag åstadkom så mycket på så kort tid. Det blir ett alldeles utmärkt arbetsprov att ha med mig inför framtida äventyr.

April är solig just nu, men jag har ännu inga planer på däckbyte. Jag kör ju dubbfritt, så det är ingen ko på isen. Hur kör du??? Du kanske cyklar??? Eller går, helst??? Skriv en rad och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »