Kräftor och gråa, fuktiga filtar

Ett njutbart inlägg. Delvis.

---

 

Jumbokräftor från en turkisk bergssjö.

Det är ställt utom allt tvivel: kräftor är sååå gott! Jag var lite orolig att kräftor med tillbehör och min mage inte skulle trivas ihop igår kväll, men det gick väldigt bra. Jag åkte och hämtade Fästmön när hon hade slutat jobba. Medan hon på olika sätt konverserade samtliga fyra barn (!) – hon är ju alltid mamma! – ställde jag iordning och dukade fram. Lite stolt var jag allt att jag hade kommit ihåg att ta fram kräftorna ur frysen för tining över natten i kylskåpet. Kräftor ska nämligen tina lååångsamt. På dan igår tog jag fram dem i rumstemperatur. Och trots att det inte fanns nåt hål i vacuumförpackningen anade jag den underbara doften av skaldjur i mitt kök..

Jag hade köpt (för min hushållskassa) ett paket turkiska bergsjökräftor. Det var nog affärens dyraste sort. Det står numera alltid på alla kräftpaket att innehållet är jumbo. I det här fallet stämde det! Förra gången åt vi kinesiska jumbokräftor. De var inte jumbo, men mycket röda. De turkiska kräftorna var blekare i färgen, vissa nästan åt det rosa hållet. Till de turkiska skaldjurens pluskonto hörde också det faktum att de var mjukare i skalet och därmed lättare att äta. Och så var de, som sagt, jumbostora också!

Som tillbehör hade vi enbart rostat bröd med Västerbottenost och Bregott med havssalt. I kylen hittade jag en lite mindre än halvfull flaska Östgöta sädes. Vi tog även var sin öl, för kräftor är ju salta så man blir rejält törstig. Dessa kräftor var aningen vassa också, vilket gjorde att det uppstod en del sår inne i munnen. Men värsta skadan ådrog sig nog Anna som lyckades slå ena ringtån i min

fittsoffa

och direkt därpå fick en lårkaka av min

fittsoffa.

Jag konstaterade stilla att min kökssoffa, det vill säga

fittsoffan

aldrig kommer att stå i nåt gemensamt hem.

Kvällen avslutades i vardagsrummet med kaffe och varsin LITEN chokladbit. Ett tu tre var det nån som morrade i soffan och då insåg jag att det var tandborst- och läggdags.

Idag vaknade jag kvart i sex till en morgon som var som en grå och fuktig filt. Så jag lyckades somna om. Det blev lite sovmorgon, faktiskt. Vi har inga planer för dagen, utan har mest surat över att vädret nu är kasst. Vädret, som var så härligt de senaste dagarna när Anna har jobbat, jag har skrivit bok och båda har varit sjuka. Vi tänker i vart fall tvinga oss ut på en promenad. Om Annas snälla mamma inte hade varit bortrest skulle vi kanske ha plingat på och snikat en fika. Men dagens morot är förstås godis – det är ju lördag!

Jag har tagit fram ett paket kycklingfärs ur frysen, för i afton ska jag laga till Lasagne – med hjälp av Knorr. För jag lagar aldrig mat från grunden, sånt är jag helt enkelt inte bra på. Och det är nog tur för Anna att jag inser mina begränsningar.

I vart fall har fru Hurtig Duktig inhämtat de två saknade poängen i sitt jobbsökerisystem nu på morgonen. Jag hittade två riktigt spännande jobb, varav det ena kanske ligger lite väl långt från mitt CV, om man säger så. Men om man aldrig försöker kan man heller aldrig lyckas med det oväntade, eller hur?

Vad äts det hos DIG idag, dårå??? Skriv gärna några rader och berätta! För även om jag INTE gillar att LAGA mat, gillar jag att ÄTA mat! (vilket också syns på min enorma kroppshydda).

Kräftljusstake i plast made in ???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Göra på olika sätt

Ett föränderligt inlägg.

---

 

Jag har till och med poäng på mina trosor. Eller i alla fall siffror…

Den här dan börjar jag lite annorlunda. Jag brukar numera alltid inleda mina vardagar med ett par timmars jobbsökeri. Idag provar jag en annan ordning: nöje (blogg) först, arbete sen. Ingen annons ligger heller i pipeline, så när det gäller jobb måste jag först leta intressanta lediga. Men jag har hela dan på mig och i mitt poängsystem ligger jag faktiskt på ett pluspoäng!

Igår var det en underbar dag! Jag är glad att jag unnade mig en promenad till brevlådan och apoteket så att jag fick lite sol på nosen. Jag tog vägen genom skogen. Tanken var att jag skulle ta Den Långa Vägen hem sen. I mitt förvirrade tillstånd styrde jag stegen lite fel och tog en för mig delvis ny väg. Och kanske är det så att jag, som hittills har styrt mina steg ganska hårt med rutiner, börjar göra på lite olika sätt, mycket beroende på dagen/läget/situationen. Det är en rätt fantastisk känsla att inse att man är utvecklingsbar vid 52 års ålder…

Den gångna veckan har varit mycket produktiv för min del. Det jag skriver på min bok idag torde göra att jag är nånstans halvvägs. Halvvägs i ramhand-lingen, ska påpekas. Sen har jag nog en del omstuvningar och omflyttningar att göra, men det tänkte jag avsluta med. Och jag är inte vid slutet än, bara knappt halvvägs. Det är jag väldigt nöjd med. Tittar man utifrån kanske man tycker att mitt skrivande går långsamt. Nu har jag, som sagt, ett stort underlag och många källor som måste kollas. Men den bok jag skriver just nu är också väldigt smärtsam att skriva. Därför går det inte att hasta sig igenom. Jag har upptäckt en positiv följdeffekt, för övrigt: det är som om mitt skrivande lyfter av mig tunga bördor vartefter jag skriver. Tyngden på mina axlar lättar! Det är också en rätt fantastisk känsla!

Det dyker upp personer från Metropolen Byhålan också i Karin Wahlbergs bok.

Mitt nya jag, hon som numera gör på olika sätt i stället för på samma sätt om dagarna, började för säkerhets skull även läsa en för henne ny typ av genre igår: sjukhusromaner! Eller plural är att ta i, jag ska läsa en bok. Författaren Karin Wahlberg har tidigare främst skrivit deckare eller polisromaner, dårå. Hon har även provat på att skriva en och annan historisk roman. Förra året kom första delen i en ny serie ut. Romanen Än finns det hopp utspelar sig i sjukhusmiljö år 1953, när polioepidemin härjar i Sverige. Igår läste jag de tre, fyra första kapitlen. Det bådar gott så här långt, kan jag säga! Och naturligtvis är det lite extra roligt att läsa en läkares bok om vården på 1950-talet, om än i fiktiv form. Karin Wahlberg är nämligen inte bara mamma och författare, hon är också lärare och läkare, till och med specialist inom gynekologi och obstetrik! Det gör det naturligtvis extra intressant för mig att läsa just Karin Wahlberg eftersom jag ju har ett långt förflutet inom ”humanmedicinen” – dock inte på golvet utan som byråkrat (informatör).

Nu börjar det emellertid klia i mina egna skrivfingrar, så jag ska starta dagens arbete. I kväll ser jag fram emot att min Fästmö är här. Än så länge har jag bara fått hem hennes dator… Och så ska vi äta kräftor. Ett helt kilo turkiska bergsjökräftor ligger nu och tinar på diskbänken efter en natt i kylskåpet. Kräftor ska tinas långsamt!

Ska du festa på nåt i kväll??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Jag svarar på ALLA publicerade kommentarer – fast kanske först när dagens skrivarbete är klart, om sisådär en fyra timmar, eller så…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »