Det förflutna och det knoppande

Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.

---

 

Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.

Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.

Jag insåg plötsligt att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.

Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)

Bokbyte igår från den översta till den understa.

 

Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.

I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.

 

En liten, liten knopp i S:t Paulian.

Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?

 

Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!

I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.

Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.

Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!

*Clark Kent = min lille bilman
**sommartofflor = sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Väntar och väntar

Ett väntande inlägg.

---

 

Gårdagens bild, dagens väder.

Gissa vad det är för väder idag? Just det, samma som igår: regnigt, blåsigt och kallt. Dan började dimmigt, dessutom. Fästmön och jag såg knappt en meter framför oss (liiite överdrivet, jag erkänner!) i morse. Men det kanske hade att göra med att ögonlocken var tunga? Det känns som om jag har sovit alldeles för lite i natt. Först vaknade jag av att nån skickade sms, sen var det nån som ringde. Nu har jag huvudvärk. Det har därför blivit en Ipren idag. Hur det går för Anna vet jag inte, men hon jobbar lång dag, ända från klockan sju till klockan 16.

Jag ägnar mig åt att vänta idag. Vänta och vänta och vänta… Just idag känner jag mig otålig, för det är flera saker som hänger på varandra, lite grann. Mitt liv är på stand by, som jag säger ibland. Till exempel väntar jag på ett telefonsamtal som jag skulle ha fått i måndags, som kom helt kort igår och som ska bli längre idag. Beroende på samtalets utkomst kan jag inte boka in varken aktiviteter eller möten. Dessutom väntar jag på en utskrift. Den måste jag prata om med en mig närstående person. Fast den personen kan jag inte prata med förrän i kväll. Därefter förväntar jag mig att jag får tummen ur. Det kan ta en timme, det kan ta dagar. Men det måste kännas rätt!

Och under tiden väntar jag på att en viss arbetsgivare ska ringa och säga att jag får det där drömjobbet, att en annan person ska ringa och säga att jag får ett kontrakt och att pristagarens namn för årets Nobelpris i litteratur ska tillkännages. Tack och lov att det senare är tidsbestämt till klockan 13 idag!

Under tiden går jag och noppar bort gula och bruna blad från mina krukväxter och planerar helgens städning. Anna får hem sin äldsta dotter och ska dessutom jobba i helgen, så hon åker hem till sitt i morgon. Jag tar städhelg.

Nä, idag är jag ingen tålmodig väntare, lika lite som jag är nån tålmodig patient. Kroppen och livet ska bara funka, helst. Jag tror jag går in i duschen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det som göms i snö dyker upp… på slapparedagen…

Ett slött inlägg.

---

 

Den här dagen har verkligen, verkligen varit slapp! Jag har verkligen vilat och gjort minsta möjliga. Men jag var tvungen att skutta (nåja…) över ett litet ärende till Tokerian. På hemvägen träffade jag en mycket upprörd Lucille. Det är ganska makalöst vilka krav som ställs på föräldrar ibland… Det krav som stackars Lucille hade på sig den här dan var att baka 70 bullar och tio sockerkakor. Inte konstigt hon var… rätt förbannad. Jag önskade henne lycka till med baket genom att säga:

Nu ska jag gå hem och lägga mig på min bak och bara slappa!

Medan vi stod och tjattrade kom grannen under Lucille förbi och bjöd oss på fest i kväll. Det passar oss utmärkt, så vi ramlar väl ner med några öl lite senare. Skämt åsido, jag ska vara hemma och se på en viss musikfinal. Lucille ska vara hemma hos sig. Och baka. Men jag tycker att en toppengranne gör just så: förvarnar om att det är fest i kväll. Då blir i alla fall jag mer tolerant. Sen berättade jag om gapandet vägg i vägg. Lucille föreslog att de kanske är hörselskadade. Det tror jag inte, de gillar bara att skrika så det ekar. Men när jag berättade om grillarna som eldade på klockan 22 en söndagskväll med den elektriska golvfläkten påslagen intill skrattade hon inte lika gott…

Den försvunna filten hittades!

Mamma fick ett telefonsamtal när jag lagt mig tillrätta igen på sofflocket. Jag förvånade henne genom att kunna namnet på en höjdhoppare! Alltid kul när man kan glädja sin gamla mamma. Men annars förvånade jag nog mest Fästmön genom ett fynd jag gjorde bakom soffan, vid foten av golvlampan i vardagsrummet. Där låg nämligen hennes gråa filt som vi inte har sett till sen april – 2013… Anna påstod per sms att hon hade letat just där. Hon frågade också hur dammig den var. Jag undvek att svara och funderade i stället på hur noggrann min storstädning i november 2013 var egentligen…

Soffläge med bok. Notera godisbunken i bakgrunden, inköpt för aftonens musikfinal på TV.

Soffläge har det annars varit i eftermiddag. Jag har läst och slappat och även tagit en liten lur. Plötsligt blev jag nämligen så trött och ögonlocken så tunga att jag slocknade. Underbart skönt och lyxigt!

På Tokerian köpte jag ingen mat till i kväll, för jag tänkte tillaga sånt som finns hemma, det vill säga egg ‘n chips. Men jag köpte varmrökt lax och potatissallad till söndagsmiddag. Det sägs ju att man blir smart av fisk och jag skulle behöva en smartkick. En godisbunke följde också med hem, för jag måste ju ha nåt att snaska på när jag krämar finalen i Eurovision Song Contest 2014 på TV:n och stereon i vardagsrummet. Jag noterar att Conchita Wurst har nummer elva och Sanna Nielsen nummer 13 i startfältet. Det här blir spännande! Men jobbigt – jag vill ju att båda ska vinna!

En och annan Dumlekola blev det till boken i eftermiddags…

Nu är det snart dags att skjutsa in mina chippies i ugnen. Jag börjar känna mig lite utsvulten – jag har ju bara ätit några Dumlekolor sen frukost. Några. Inte så väldigt många. Jag har läst ut ytterligare en av böckerna jag lånade av Anna. Nu har jag tagit en bok ur högen ”Fådda födelsedagsböcker”. Det är Sara Lövestams Grejen med verb som Anna gav mig och den är dessutom signerad av författaren! Jag tror att det är en riktigt bra och annorlunda liten bok – precis som alla Sara Lövestams böcker!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagstankar från soffan

Det är svårt att veta ibland vad jag ”får” skriva om här på bloggen som inte irriterar eller upprör människor. Om jag skriver om nånting som engagerar mig får jag, bakom ryggen, förstås, höra att jag är

en åsiktsmaskin.

Och skriver jag om mig själv är jag

en egoist som bara tänker på sig själv.

Men nu ska jag tänka på mig själv och högaktningsfullt skita i dessa negativa personer, människor som antagligen bara mår dåligt och har svårt att tåla om andra är glada eller mår bra en liten stund. För inget är för evigt, inte livet, i alla fall. Det lär nog en och annan bli varse om vad det lider. Och så som jag känner just nu hoppas jag att den skämsmössa man står med då är stor och förbannat tung.

Jag hämtade familjens överhuvud med sällskap på en plats i Svartbäcken igår eftermiddag. Då hade jag kämpat med illamåendet länge, men bestämde mig för att försöka dämpa det med en tablett och bara strunta i kallsvetten som rann nerför ansiktet. Det gick ganska bra. De två damerna hade inhandlat en fin sak, en äkta vara, på uppdrag av mig. Fast det hade nog slunkit med lite för egen del i påsen också. Mer om varan kommer senare!

Hemgjord pizza stod på menyn och Anna bakade som febrilt – och nu rann svetten nerför hennes ansikte. Var och en fick önska vad de ville ha på sin del. Eftersom somliga tyckte att jag skapat nåt

groteskt! 

sist, beslöt jag mig för att vara lite måttlig och bara lägga kalkonsalami, champinjoner, tomater, svarta oliver, grön paprika och fetaost på min del. Eh… Toppat med lite béarnaisesås, förstås. Jorå, jag blev mätt och halva pizzan finns kvar – tills nån utsvulten hittar den.

Jag ska erkänna att Jerrys kommentar till ett av mina inlägg här nedan gjorde mig både arg och ledsen. Och om det kan glädja honom blev det lite dämpad stämning. Det är ju inte bara jag som kan läsa och berörs.

Tårar eller inga linser gör tillvaron suddig. 

Vi kunde sitta en stund på ballen* efter middagen, Anna, jag och en av de yngre. Det var ganska varmt, så det dröjde en stund innan Anna var söt och hämtade tröjor åt oss.

Senare på kvällen blev det slötitt på TV, en film som heter Tvivel med bland andra Meryl Streep, min favoritskådis. Tyvärr orkade vi inte se färdigt den, det var ju ingen actionfilm, så ögonlocken blev tunga. Men nån gång vill jag se den, för den hade ett intressant tema: pedofili inom kyrkan.

En nunnas kamp mot en populär präst i Tvivel.

Idag hade vi tänkt åka och titta om det finns några positionsstolar till ballen till bra pris, men vädret är allt annat än lockande – det vräker ner. Så det blir nog bara en tur till ICA Solen för att få hem lite förnödenheter till veckan.

Huvudvärken och illamåendet vill inte ge med sig och idag har jag fått kämpa för att inte kräkas. Buken är stinn, men alien har hållit sig lugn och jag har inte haft nån mer blödning sen igår förmiddag. Jag bekämpar eländet, med alla krafter jag har och tänker inte låta energitjuvar ta sig in i mitt hjärta idag.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »