Det förflutna och det knoppande

Ett inlägg om det förflutna IGEN, men också om knoppar som ska brista i framtiden.

---

 

Jagad av det förflutna? Knappast jagad, men nog har det förflutna poppat upp mer än en gång den senaste veckan. Igår hände det igen, denna gång i form av ett kärt återseende. Jag hade hämtat Fästmön från jobbet och vi åkte till Årstahallen för att köpa middagsmat. Och där, plötsligt, bland ostarna, träffade jag E. Det var över sju år sen vi sågs, men E och I var de enda av dåvarande kollegorna som hörde av sig efter Det Som Hände. Den hälsning de skickade mig har suttit på mitt kylskåp ända sen dess. Den betydde – och betyder fortfarande – så mycket. Så ja, det var sannerligen ett kärt återseende av det förflutna igår.

Hälsningen från E och I har suttit på min kylskåpsdörr i över sju år.

Jag insåg plötsligt att jag handlar alldeles för sällan på ICA. Det fanns gott om pengar på kortet/kontot eftersom jag har en automatisk överföring dit varje månad. Därför kunde vi handla en massa smaskens vid delikatessdisken. Vad notan slutade på talar vi tyst om. Fördelen med att handla färdigmat igår var att Anna kunde välja det som passar henne och den kost hon äter och jag kunde göra detsamma. För min del blev det kycklingspett, grekisk sallad, tzatziki och fetaost. Av den grekiska salladen åt jag mest fetaosten och tomaterna, gurkan rörde jag inte. Det är ju riven gurka i tzatziki, men eftersom det antagligen är skalet jag inte tål så bra kände jag mig inte orolig. Vi åt middag tidigt och jag öppnade en flaska Amarone från vinskåpet. Flaskan har nog legat där ett tag, jag minns varken priset eller när jag köpte den. (Systemet har inte längre 2011:an som vi drack igår, men däremot 2012:an.) Det blev ett glas till maten och ett glas lite senare på kvällen. Magen tog emot det väl.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lördagskvällen förflöt i slappaste laget. Anna hade haft en tuff dag på jobbet och min mage är fortfarande lite sisådär, så det kändes helt OK. Vi glodde på Mr Selfridge, förstås, innan läggdags. Jag hade tänkt ligga och läsa ett tag innan jag somnade, men ögonlocken var förvånansvärt tunga.

Jag bytte bok igår, det vill säga jag läste ut en Ruth Rendell-bok och grep mig an nästa. Lustigt nog visade sig den nya boken inte vara ytterligare en Wexford-deckare somjag trodde utan en av författarens mer psykologiska thrillrar. Idag på förmiddagen läste jag ungefär en tredjedel av boken och jag är mycket imponerad! Det här är ännu bättre än Wexford-serien! (Kommunalrådet hade helt rätt!)

Bokbyte igår från den översta till den understa.

 

Kaffe på sängen – fast på nattduksbordet, förstås.

I morse var det väldigt folktomt på gatorna när Anna och jag tuffade till hennes jobb i Clark Kent*. Jag noterade dock några enstaka cyklister, de flesta kvinnor, som troligen var på hemväg efter nattjobb, kanske i vården. Vilka beundransvärda kvinnor! Själv kröp jag tillbaka ner i sängen när jag kom hem och drog täcket över huvudet. Två timmar senare vaknade jag… Ovanpå det intog jag kaffe på sängen och läste i ett par timmar. Det känns som om jag laddar inför nåt stort och spännande samtidigt som jag också hämtar tillbaka krafterna efter såväl gallstensanfall som tarmvred.

 

En liten, liten knopp i S:t Paulian.

Det var kyligt i morse och runt nollan. Aningen rädd var jag med tanke på att Clark Kent nu har sommartofflorna** på, men det var inte halt. Lite varmare har dan blivit sen dess, fast inte mer än knappa sju grader. En kan undra vart våren tog vägen. Tog den time out – så där som politiker gjorde innan sociala medier fick dem att avgå mer permanent?

 

Här i hemmet brister i vart fall knoppar och här avsätter vi ingen. Det började med amaryllisen, fortsatte med orkidén. Igår noterade jag att en av porslinsblommorna blommar också och i S:t Paulian, som jag köpte till jobbet i höstas för ett presentkort från Elliot Hund och tog med hem när jag slutade, hittade jag en liten, liten sak, minsann!

I övrigt dyker det upp märkliga åkommor här. Den senaste är hudutslag. Ja ja, jag jobbar på att överleva. Har jag överlevt Det Som Hände klarar jag av såväl det förflutna – jag har inget att dölja eller skämmas för, till skillnad från vissa andra – som den dumma kroppen.

Min söndag fortsätter i lugn takt. Jag ska hämta min kära efter arbetsdagens slut samt frakta hem min stege från Förorten och så ska mamma få sitt helgsamtal. Söndagen avslutas med Springfloden. I morgon är det en ny vecka, med nya möjligheter. Och den veckan blir jag ett år äldre, dessutom, och ska ha kaffekalas för några av de närmast sörjande.

Jag önskar Dig en skön söndag med lagom mycket på agendan!!!

*Clark Kent = min lille bilman
**sommartofflor = sommardäck

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar, cook alone och knäppa filmer

Ett inlägg om gårdagen och om nattliga drömmar.

De senaste två nätterna har jag drömt så märkliga drömmar. Bara en av dem var en riktig mardröm – och ändå inte. Natten till igår drömde jag att jag befann mig på ett kaffekalas bland en massa tanter – och en manlig Twitterbekant (en person jag inte har träffat i verkligheten). Det var ett sånt där kaffekalas med sju sorters kakor och kaffe serverat ur porslinskannor med blommor på. Ingen mardröm precis, eller hur?

Kakor…

Men i natt, eller egentligen nu på morgonen, när jag för andra dan i rad somnade om efter en liten utflykt i bil med Fästmön till jobbet, hade jag en riktigt märklig dröm. Den var liksom lite både och. Både mardröm och rolig dröm. Det var sommar. Ur ett öppet fönster hörde jag en ung tjej som hade högläsning från facebook-kontot till en av mina… ska vi säga… anti fan club-personer?  Hon var riktigt spydig och häcklade personen ifråga. Själv blev jag mycket förvånad – och lite full i skratt! – att även nån annan tyckte att den här personen är smått löjlig med all sitt skryt. Samtidigt, utanför huset på gräsmattan, hade det samlats en skolklass, typ en förstaklass. Bland annat trillingtjejer i gula klänningar. Klassen visade sig vara… mina nya grannar… Ändå, trots alla barn, tog jag det rätt lugnt, för mitt mantra är, i dröm som i verklighet:

Det kan inte bli värre än det redan är!

Sen vaknade jag och insåg att klockan var efter nio och att det inte hade blivit nån FEM (= återvända till sängen för att läsa) idag heller utan stensömn i två timmar. Men det är OK. Antagligen behöver jag sova. Och bearbeta kaffekalas och trillingar i mina drömmar…

___________________________

Igår skulle jag för första gången laga en maträtt som är Annas specialitet och som både ungarna och jag älskar: Chicken Tikka Masala. Vi hade handlat hem grejor till maten redan i torsdags. Bara det att när jag skulle kolla receptet, som står på kryddmixpåsen, hittade jag ingen kryddmixpåse. Jag rev ut två (2) skåp i köket, kollade i gamla ICA-kassar, men ingenstans fanns nån jävla kryddmixpåse. Det blev till att köpa en ny på hemvägen när jag hade hämtat Anna från jobbet!

Jag är alltid så nervös när jag ska laga mat åt andra. Vill gärna ta en matlagningsöl så jag slappnar av lite. Hade det inte varit första gången som jag gjorde just den här rätten kanske det hade blivit en cookalong på en blogg nära dig. Nu blev det en cook alone. Men du ska likväl få veta hur enkelt det faktiskt var att laga Chicken Tikka Masala för två personer:

1. Tärna tre kycklingfiléer.
2. Stek kycklingen.
3. Häll på kryddmixen samt minst dubbla mängden vatten mot vad det står på påsen.
4. Rör ner crème fraiche.
5. Micra var sitt naanbröd på påse i en minut på 600 W. Stick några hål i påsen.
6. Ställ fram stark mango chutney.
7. Jag gjorde en sallad – det var helt onödigt.

Se här så enkelt i mitt lilla bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

I kväll vet jag inte om jag ska slå till vid spisen igen eller om vi ska ut till Annas pappa. Under dagen ska jag i alla fall damma och gå ett varv med dammsugaren. Det är fasen så mycket grus man drar in så här års!

Senare i afton är det dags för Bron. Spänningen är på topp i denna fantastiskt braiga svensk-danska TV-serie!

Fantastiskt braiga kan man inte säga om de filmer vi kollade på igår kväll! Maj gadd! Den ena filmen stängde vi av efter en halvtimme, den andra filmen såg vi till slutet, men den var mest bara konstig. Som tur var visade SvT säsongens andra avsnitt av Downton Abbey, annars hade tittarkvällen blivit ett totalt fiasko!

Nu har jag avslöjat att jag följer två TV-serier, Bron och Downton Abbey. Men följer DU några TV-serier och vilka då, i såna fall? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Trasdockan blir hel dan före julafton

I morgon är det dan före julafton. Då förväntas trasdockan vara hel. Lagad. På eftermiddagen ska jag försöka ta mig per egen bil upp till sjukhuset för att bli av med stygnen. Jag vet inte ens om jag orkar gå till garaget, men jag tänker försöka. Jag vill klara mig själv.

Framåt eftermiddagen ringde telefonen. Det är ytterligare blommor på väg under morgondagen. Tänk så snälla människor det finns!

Idag har jag mått illa i stort sett hela dan. Ett skäl är troligen att jag inte får i mig så mycket näring. Så jag fick ta mig i örat i afton och laga mat. Det vill säga jag micrade en Findus-rätt, kyckling med dijoncrème lät ju rätt smarrigt, trots allt, tyckte jag.

Kyckling med dijoncrème på paketet.

Jag kan säga att det smakade mycket… dijon. Senapen var så stark att mina näsgångar nu är rensade för en vecka framöver. Att det skulle vara två filéer som det ser ut på bilden är fel. Det var en liten en. Resten var ris, grönsaker och den där starka såsen. Ganska gott ändå och en alldeles lagom portion för mig.

Så här såg maten ut i verkligheten.

Mamma ringde framåt kvällen och berättade om sitt kaffekalas. Jag tror att hon var nöjd. Men det kändes lite ledsamt att höra att hon inte har en enda julklapp att öppna på måndag. Inte en enda. Och ingen har bjudit över henne en enda av juldagarna, trots att alla kusiner och alla så kallade vänner vet att hon är ensam. Mamma skulle vara nöjd med en timma nånstans. Jag blir ledsen och beklämd.

Min ensamhet på julen är på sätt och vis självvald. Den handlar mycket om att jag fortfarande är väldigt sjuk och svag, men också om andra saker som jag inte tänker gå in närmare på här. Fästmön och jag får i stället längta lite efter varandra, det mår vi inte dåligt av. (Jo, lite, i alla fall jag.) Men nu är det som det är. Jag har i alla fall julklappar under min gran.

Det var ju lördag idag och lite lördagsgodis ville jag smaka. Det blev säsongens godis i form av två skumtomtar och tre ischoklad. Sen mådde jag illa igen.

Jag har spelat Wordfeud med Anna och tittat på säsongsavslutningen av Downton Abbey samt Friday Night Dinner. I den senare skulle den judiska familjen leka jul med sin mormor och farmor. Katastrofalt, som vanligt! Jag fick skratta lite.

Dags att sova. I kväll är jag mycket piggare än igår. I morgon säkert snäppet piggare ändå.

Tänk på dem som är ensamma i jul. Låt dem inte sitta ensamma, bjud in dem till ditt hem, om bara för en timma. Du anar inte hur mycket det är värt.

Livet är kort.

Read Full Post »

På väg tillbaka: Dag sex hemma

Ytterligare ett inlägg fullt av SKITDÅLIGA, OSKARPA AJFÅNBILDER!!! 😥

Det var skönt att kunna ta lite sovmorgon idag – och inte känna dåligt samvete för det. Men allting tar så långt tid för mig, jag är otroligt seg just nu. Fästmön messade på förmiddagen att hon skulle åka om nån halvtimma och jag fick bråttom både hit och dit. Lokalblaskan läste jag på fem minuter och nu har jag bestämt mig: det blir ingen förlängning av prenumerationen. Jag som har varit prenumerant i typ 30 år… Fy vilken dålig tidning det har blivit! Och stava kan de inte heller…

Hört talas om momfusk? Handlar det om fuskande, brittiska mammor eller? Nej, jag har ledsnat på att betala för stavfel och trist journalistik!

Ja, det vill säga… De underbart goda blåbären från Djurö har tyvärr dålig effekt på tarmen. De har satt stopp för output. Så idag fick jag pina i mig müsli i den milda lättyoghurten. Jag hade inte ens börjat äta när Anna kom vid halv ett-tiden…

Usch vad det gick trögt att få ner…

Medan Anna fick kaffe och pepparkakor försökte jag tvinga i mig frukosten. Det gick väldigt trögt. Men när halva skålen var tömd gjorde jag en paus. Anna skulle till Tokerian för att handla och då passade jag på att följa med till soprummet. Det kändes skönt att ha nån med sig åtminstone på turen – returen klarade jag själv. Anna tog den tunga tidningspåsen, jag en lätt påse med pappkartonger.

Egentligen behöver Anna inte äta några pepparkakor, för nån snällare än hon finns inte! Hon hade med sig en burk med kycklingköttbullar till mitt julbord och en burk med kycklingbiffar till nån annan dag. Och julklappar! Så nu har även jag klappar under min lilla gran.

Klappar även under min lilla gran.

Anna gav mig sprutan och sen var det dags för henne att rusa hemåt igen. Nu slipper hon kommit hit mer och ge mig sprutor, för i morgon får de ge mig på sjukhuset. Den sista sprutan ska jag ha på julafton, men den tänker jag skita i. Finns inte nån som vill komma hit och sticka mig i röven då. Och jag vill inte ha hit nån heller!

De senaste dagarna har jag funderat lite grann över det här med kroppen och hur jag ska förhålla mig till min, på sätt och vis, nya kropp. Än så länge ser jag bara ett stort, vidrigt ärr med en massa häftor. Jag tycker det ser hur äckligt ut som helst och har bara med nöd och näppe kunnat ta de två bilder jag har lagt ut här. Jag känner mig trasig, lika trasig som tyget på min kökssoffa…

Känner mig lika trasig som tyget på kökssoffan.

Tro mig, jag är jätteglad att min Alien är borta. Det andra organet som togs bort i samma veva sörjer jag inte heller. Men jag har på sätt och vis blivit en annan. Anna säger att jag har blivit tunn. Det är en överdrift. Jag är fortfarande tjock. Tio kilo minus visade vågen idag, efter att jag hade klämt i mig yoghurten. Viktminskningen är en bonus. Jag vågar knappt känna på min kropp på utsidan. Där under satt Alien och festade på mitt blod. Usch, nej, jag blir bara illamående när jag tänker på det hela!

Klockan 14 hade jag fått i mig frukosten och då hasade jag in i duschen för att tvätta kropp och hår. Jag smorde in fötter, ben och armar med härligt body butter (shea). Vill inte lukta sjuk, smärta och ångest. Och störst av dessa tre är ångest och den lukten får man inte bort i första taget, väldoftande body butter till trots.

Nu ska jag läsa en stund, vila, vila, vila. Tänk om jag kunde komma på nånting mera matigt jag vill äta till middag! Mamma är på kaffekalas och ringer när hon kommer hem. Hon pratar julmat hela tiden och jag lyssnar och får kväljningar.

Hur går det med din julmat??? Vad har du för favoritmat på julbordet???

Livet är kort.

Read Full Post »

Skrivbordskalas och andra kalas

Vilken otrolig frihet! Idag jobbar jag – utan kryckor!!! Jag har gått flera gånger i korridoren och hälen känns bara av lite grann. Nu har jag fikarast, ett riktigt kalas, som synes!

Skrivbordskalas.

Leverpastejen får hänga med ett tag till. Jag behöver få upp mina värden och det är enklare att käka leverpastej som smakar lite åt fiskhållet än att trycka i sig fem kilo broccoli. Men gott… Njae… Ser det som medicin. Dessutom reagerar magen lite på pastejen, vilket är bra eftersom den antiinflammatoriska medicinen jag käkar mot hälskiten stoppar upp saker och ting.

Söndag var det igår och jag hade en skön och vilsam dag. Överhuvudtaget har den här helgen varit vilsam, även om en del tankar snurrade efter fredagens farväl. Jag, som ju försöker göra allt för att inte fira jul i år, hittade min svarta stjärna. Jag monterade ihop den på kvällen och den är onekligen väldigt stor… Typ gigantisk… Men jag planerar att stuva om lite bland växterna i köksfönstren så blir det nog bra.

Telefonerade med mamma både lördag och söndag. I lördags fick jag veta allt om kaffekalaset i onsdags och igår var det en massa prat om julmat. Och plötsligt fååår jag komma dit i jul om jag nu kan köra bil. Vilket jag inte vet än. Det är som om mamma skäms för att vara ensam i jul, själv skulle jag välkomna det. Igår kväll, innan vi somnade, låg jag och berättade för Fästmön hur jag skulle vilja fira jul i en stuga i skogen, utan mobil eller dator, bara en stor, fet brasa. Och Anna, förstås. Och en massa god mat och dryck, fullt av snö och en tomte som bultade på dörren på julafton. Drömma kan man…

Nu har söndagen övergått till måndag. Jag var tidigt på jobbet eftersom jag låg lite efter – jag tog en semesterdag i fredags. De första timmarna har jag ägnat åt att svara på mejl, publicera lite på webben och ringt ett antal samtal för att fråga om copyright i olika sammanhang. Lärorikt!

Klockan elva sticker jag till Boländerna där jag har en tid bokad hos en ortopedkonsult för avgjutning. Ska bli intressant att se om jag kommer därifrån med båda fossingarna i behåll… Men först av allt ska jag fråga vad kalaset kostar. För nån remiss har jag ju inte, bara en rekommendation från doktorn på mottagningen att kontakta denne konsult för att få inlägg. Om det visar sig att han ska ha typ fem miljoner får jag lov att tacka nej. Barna och mamma och Anna måste ju få lite julklappar även om jag inte ska fira jul…

Livet är kort.

Read Full Post »

Oljud och skitsnack – och nånting hjärtegott

Det bara regnar här. Det regnade redan i morse när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Vi har sovit lite dåligt i natt båda två. En orsak är att nattens ljud förstärks så. Jag somnade som en klubbad säl för att sen vakna vid ett-tiden av att nånting lät ungefär

Iiiiiiiiiiiiiihhhaaaiiiiaaaahhhh bzz bzz bzz

Först trodde jag att det var nån som ringde på mobilen. Därpå anklagade jag grannen för att hålla på med nåt skumt. Till sist insåg jag att det var… Anna. För den som inte vet det är Anna lite… sladdstyrd. Hon har en pump med insulin kopplad till sin mage. Och nu var det egentligen pumpen som lät, inte Anna, eftersom innehållet höll på att ta slut. Självklart väckte jag min kära och påtalade detta, för av nån anledning vaknade hon inte själv på grund av larmet.

Efter en del snurrande i sängen somnade jag om. Vaknade då och då av att vissa fingrar hade domnat bort, ett fenomen som jag sluppit ett tag men som nu kommit tillbaka. Ättestupan nästa, eller? Nja, inte riktigt! Jag gick utan kryckor till bilen i morse och jag har varit ute med fyra soppåsar – UTAN att krycka mig till Casa della Garbage! Hälen känns, men det är inte längre som om en kniv körs rakt upp, mer som en liten fil som raspar på ytan. Jag tror bestämt jag överlever! Tillräckligt för att irritera mig på att nån granne IGEN spelade The Bells of  S:t Mary på trappräcket så att det dånade inne i min lägenhet. Föräldrar, var är ni???

Föräldrar, var är ni?

Jag har varit ute i förrådet och klättrat – jajamens, på onda hälen! – och rivit och rafsat efter stakar och stjärnor. Har fått in dem jag funderar på att ha i fönstren, provat att de fungerat och konstaterat att jag behöver inhandla två stycken sladdar med lamphållare och trycke.

Anna jobbar till klockan 14 idag och när hon har skuttat ut från jobbet far vi in till hjärtegoa L för att hämta vår fyraårsförlovningspresent! Jag är förbluffad över att en människa kan vara så snäll som L! Och så snäll mot just MIG som är så elak och snackar så mycket skit om folk på min blogg (har jag fått höra)! Men på bloggen uttrycker jag mina åsikter. Det är bakom ryggen skitsnack sker. Jag kan bara konstatera att vännen K hade så rätt när h*n sa att somliga inte är mottagliga.

Nu är det telefondags till moder för att få höra hur kaffekalaset i onsdags avlöpte och lite annat.

Ha en go lördag och plita gärna ner nån rad i en kommentar och berätta vad du har för dig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Söndagssol… och här sitter jag…

Nej, det var inte nåt bra val av mig idag att välja bort familjen och vara ute i solen mot att åka hem till mig. Hela söndagen, så gott som, har gått åt till måsten – och ändå är jag i skrivande stund inte klar med alla.

Fästmön och jag vaknade tidigt av en viss ung man som gjorde entré med ett brak i sovrummet. (Det går liksom inte att öppna dörren på annat sätt.) Men vi lyckades faktiskt somna om och tog dagen långsamt först. Anna fixade frukost medan jag blaskade av mig. Hon ser trött ut, min älskling, men faktum är att semestern börjar nästa månad för hennes del. Semestern som också innebär en del krav på att hitta på nåt kul och annorlunda, det vet jag några som förväntar sig.

Trött men söt älskling.

                                                                                                                                                                       Vi satt ganska länge vid frukostbordet med våra filskålar och mackor. Det är inte alltför ofta vi har möjlighet att prata. Möjlighet och ork, så är det. Tur att vi fick vitamintillskott av Annas snälla mamma i form av rabarber, som Anna gjorde paj av igår kväll, och paprika. Den senare ser väl riktigt läcker ut, eller hur?!

Läckra bitar nyttig paprika!

                                                                                                                                                               Efter tandborstningen åkte jag hem till stan. Slängde på en maskin tvätt som var knökfull, satte mig vid datorn och städade den lite, fixade lite på bloggen. Surfade runt, läste lokalblaska och pratade med mamma. Det senare tog 45 minuter. Idag var det nämligen mycket att avhandla igen! Två tråkiga dödsfall i släkten, bland annat: mammas äldsta kusin och mammas yngsta kusins man. Yngsta kusinens man var bara ett par tre år äldre än jag och när jag läste om motorcykelolyckan och såg åldern gissade jag att det skulle var nån jag kände. Det var det.

Nåt positivt hade mamma att berätta i alla fall och det var att gårdagens kaffekalas för faster, kusin och kusins make avlöpte bra. De hade ätit och njutit av såväl smörgåstårta som vanlig tårta – OCH min fotobok Älskade Byhåla! Kul!

Nu sitter jag i valet och kvalet om jag ska slänga iväg två ansökningar eller bara steppa in på Tokerian och lämna in Lotto och sen åka ut till Himlen. Det är ju inte så kul med söndagssol ute och jag själv inne…

Den kommande veckan väntar massor av aktiviteter, bland annat: bilfix, biltvätt, besiktning av Clark Kent*, hårklippning (av mig, dårå) samt en intervju. Vem sa att söndag var en vilodag? Jag blir stressad bara jag tänker på dagarna som kommer… Vi har ju lite studentfix kvar också…

Och jag har haft jätteont i magen i två dar. Nu tycker jag att det får släppa!

                                                                                                                                                               *Clark Kent = undermannen som ska besiktigas på torsdag

Read Full Post »

En Piggelin…

… grävde jag fram ur frysen i förhoppning om att dess namn skulle inspirera, men icke. Jag fick bara en iskall tunga… Men glassen var ändå rätt god.

Sjukt rosa tunga. Bilden har egentligen inget med dagens Piggelinätande att göra, men…

                                                                                                                                                            Jag är hemma en stund för att hämta lokalblaskan. Har också pratat en halvtimma i telefonen med mamma. Hon var mer intresserad av att prata om ett kaffekalas med en faster och en kusin om en vecka än att höra på alla omvälvande saker som har hänt i mitt liv sen sist. Men okejrå, jag lånade mitt öra och tänkte att jag nog blir likadan när jag blir gammal och ensam. Fast jag har ju varken kusiner eller fastrar som jag kan ha kaffekalas med.

Efter samtalet parkerade jag mig på tronen med en god bok som jag önskar att jag kunde ägna mer tid åt just nu när det kanske återstår färre än 100 sidor att läsa.

Läs den här!

                                                                                                                                                           Anledningen till att jag hamnade på tronen hemma hos mig är att vi var fulltaliga hemma i Himlen igår och idag. Då kniper jag hellre igen, för jag får ingen B***ersro när Fästmön och en av döttrarna står precis utanför toadörren och diskuterar. Det går bra inte. Lyckligtvis har jag en vältränad… muskel som håller tätt ända hem till mig, det vill säga cirka en mil.

Nog med skitsnack nu! Gårdagen blev kaotisk för mitt sinne, det var otroligt många händelser och skeenden och tankar som kom och passerade – en del stannade kvar – från lunchtid och fram till kvällen. Jag kände det som om min hjärna var Grand Central Station. Idag är jag lugnare, känner mig mer harmonisk. Tillvaron har fallit på plats lite mer. Tills nästa gång, förstås. För tillfället önskar jag hetast av allt en vuxendag med Anna, men som du förstår kommer barnen ALLTID först i en mammas liv. En Toffla kommer möjligen därnäst. Allra sist kommer mamman själv. Därför är min tanke att vi ska gå ut och äta, om vi får nån tid framöver. Jag fick en peng till räkningar av min snälla mamma i veckan och det var medskickat en extrapeng till mig och Anna att göra nåt för. Jaa, min mamma har inte bara bekymmer om kaffekalas, hon bryr sig om sitt enda barn också! Toppenmamma!

Ska strax styra kosan ut till Himlen igen. Jag har tackat nej till ett 50-årskalas och ett öppet hus i konstnärsateljé idag, detta till förmån för familjen. Och liiite också till finalen i Eurovision Song Contest som brakar igång i kväll klockan 21. Min tanke är förstås att liveblogga! Titta gärna in då, jag publicerar omdömen fortlöpande!

Hoppas Anna har kommit på vad vi ska ha till middag! Vad vi ska ha till lördagsgodis är mindre svårt…

T’änkbart lördagsgodis!

Read Full Post »

Mormor och jag, fast mest mormor

I morse när jag vaknade vid 6-tiden och inte kunde somna om kom jag att tänka på min mormor. Egentligen är det väl rätt naturligt att vi i dessa Allhelgonatider minns våra nära och kära lite extra. Men ändå. Det var ett tag sen jag tänkte på mormor.

Mormor var bara tio år äldre än jag när hon gick bort. Hon hade alltid haft ett dåligt hjärta – trots att det var väldigt gott – och mot slutet av hennes liv blev diabetesen mycket svår också. Hon började se väldigt illa.

Jag var inte så gammal när mormor gick bort, nio år, så mina minnen är ganska svaga. Men jag har några bilder och situationer som jag plockar fram då och då. Mormor, som stod i köket och lagade mat i sitt prickiga förkläde. Eller mormor, som bredde alltför mycket smör på mackorna till mig och la tjocka skivor kokt medwurst ovantpå. Och mormor, vars nitroglycerintabletter jag ålade på golvet för att hitta. Mormor och jag på promenad, i kakaffären, i saluhallen…

Mormor och morfar var ett strävsamt par. Eftersom mormor var sjuklig hade morfar tre jobb/uppdrag för att klara tillvaron: han var snickare, han var fastighetsskötare och han var förbundsordförande i ett av landets nykterhetsförbund. (Det är inte utan att jag skäms idag, jag som inte har ett enda jobb…) Trots detta hade mormor och morfar alltid tid för sitt barnbarn, den ganska intensiva lilla Tofflan, som då och då kom på besök.

Det sägs att mormor var en rolig en – och det kan jag mycket väl tänka mig! Som den gången hon i vuxen ålder blev åthutad av sin lillasyster när de båda samt deras små döttrar skulle bort på kaffekalas bevisar detta. Lillasyster Margit sa då till storasyster Svea, min mormor:

Och så mycket du vet det, Svea, så sköter du dig nu!

Jag kan ju bara föreställa mig att mormor var en spelevinka, men för mig var hon ju liksom ”bara” mormor.

Hon hade så roliga uttryck. Hon sa till exemel att djävulen satt under bordet när morfar lärde mig som femåring att spela poker. Och så sa hon ”kaffi” och ”henni” i stället för ”kaffe” och ”henne”, för mormor var småländska. Hon växte upp utanför Vimmerby på sina föräldrars gård tillsammans med två bröder och en syster, tror jag. Och en av grannarna var Astrid Lindgren. Om henne pratade mormor nästan aldrig, men jag fick ofta Astrids böcker i julklapp eller födelsedagspresent. Vid nåt tillfälle dristade sig mormor till att säga:

Ja, hon var ju lite egensinnig, den där Astrid…

Mormor hade alltid en mjuk och varm famn och jag var alltid välkommen att sitta i hennes knä. Annars var jag som liten inte mycket för tanter. Jag tyckte att tanter var så otroligt… tramsiga. Men mormor var inte tramsig som jag minns, bara väldigt, väldigt snäll.

Den här bilden fann jag i ett fotoalbum som min pappa gav mig i 30-årspresent. Visst är den underbar?!

Mormor och jag.

Read Full Post »

Nåt att se fram emot!

I morse vaknade jag och var så där otroligt seg som jag visst alltid är nu för tiden. Det känns som nånting oöverstigligt att kliva ur sängen. Men jag gör det, för nånstans inuti finns en liten en som säger till mig att jag inte ska ligga och lata mig. För jag tror att sjukdomen jag drabbats av är MASK. LATMASK. Eller det vore rätt OK om det var det – så slapp jag fler undersökningar och kunde stoppa en piska i Fästmöns hand. Nu är det tyvärr inte så och det är väl tankar kring källan till det onda som snurrar och mal när jag ligger här i min ensamhet – en ensamhet som är självvald, märk väl. Jag orkar inte ha folk omkring mig just nu. Orkar inte med ljud, läten. Bara lite på avstånd…

En av dessa är nog en latmask.

                                                                                                                                                  MEN… Idag har jag nåt att se fram emot! Anna kommer över ett par timmar mitt på dan! Och det slår allt! Att prata två gånger om dan i telefon, att skicka en massa sms… Det är liksom underordnat att träffa och vara med den man älskar. och Anna är så lugn och bra när man är krasslig. Hon pratar liksom inte ihjäl en utan hon finns där och håller en i handen – både mentalt och rent fysiskt. Nu vet hon om hur jag mår och förväntar sig inte att jag ska ställa till med varken fest eller kaffekalas – det orkar jag inte. Vi ska bara vara med varandra ett par timmar. Det är allt. Och det BETYDER allt för mig. Nåt att se fram emot. Nåt att stiga upp ur sängen för den här dan.

Annars var det partaj här på baksidan igår. Inget störande, men jag stängde båda vädringsfönstren åt det hållet så jag slapp få in grillrök som jag bara hostar av, och så jag slapp höra människor som skrattade och hade roligt. Jag är en svart jävel just nu, vill helst ligga här och tycka synd om mig själv. (Jisses, nu får en viss madam vatten på sin kvarn när jag självömkar helt öppet!)

Ja, jag är uppstigen, jag har tvättat mig, satt i linser, klätt på mig. Tryckt på knappen till den i förväg kaffe- och vattenladdade perkolatorn. Bäddat. Jag är, kort sagt, helt slut… Kökssoffan nästa! Där väntar lokalblaskan. Om jag orkar.

Read Full Post »