Skål igår, surt idag

Ett lite halvsurt jävligt grinigt inlägg.

---

 

Vi skålade igår!

Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illröda en lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.

Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.

Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…

Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…

 

Temperaturen har legat runt nollan eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrekta lappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massor av fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hur h*n tänkte (inte om h*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.

Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingande sak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det inte tydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!

Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.

Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det kom ett brev…

Ett tacksamt inlägg.

---

 

Det kom ett brev idag i postboxen. Ett pappersbrev, ett sånt med frimärke. Snigelpost, kallar vi det. Men även om vi raljerar rätt mycket om den tid det tar för brev att komma fram till oss blir vi ju lite glada när vi får ”riktig” post. I alla fall blir jag det – när det inte är fönsterkuvert, vill säga. Dagens brev var inte nåt fönsterkuvert och jag kände inte igen handstilen…

Brev till mig!

Jag skulle handla lite på Tokerian och sen hämta Fästmön för att skjutsa henne till jobbet, så jag öppnade kuvertet i bilen – med en viss bävan. Det var nämligen lite tjockt och jag vet att alla inte vill mig väl… Men det här brevet var från en som ville gott. En som gjorde gott! Jag blev så glad att jag grät en skvätt.

Ett gulligt kort och ett alldeles för generöst presentkort hos Blomsterlandet från Elliot och hans morföräldrar.

Vilken liten sötnos han är, Elliot!!! Fast han har nog fått lite hjälp av mormor och morfar att skriva kortet och fixa det alldeles för generösa presentkortet hos Blomsterlandet! Tusen, tusen, TUSEN tack till er alla tre!!! 

Det ligger en ganska nyöppnad butik väldigt nära där jag bor som jag ska besöka endera dan. Men jag blev redan så uppiggad av att bara få detta brev med innehåll och den omtanke som Elliot och hans morföräldrar visar, så nu gråter jag nog en skvätt till. Och då kan jag inte visa mig bland folk.

Elliot är inte bara söt, han är omtänksam också!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”Jag glömde att smaka, jag bara stoppade den i munnen”

Ett framkommet inlägg.

---

 

Fram kom jag idag, men jag var inte säker på att det skulle gå vägen den rätta vägen. Kryptiskt? OK, mer om detta kommer i ett inlägg senare i kväll. Jag har i vart fall anlänt till Metropolen Byhålan och lilla mamma. Storhandlat har jag också hunnit med, som synes…

Jag har storhandlat.

Lagat mat har gjort och köpt ost. Jag frågade mamma hurdan osten var. Hon svarade blixtsnabbt:

Jag glömde att smaka, jag bara stoppade den i munnen…

Den här maten lagade jag.

To be continued…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ineffektivt, PostNord och IKEA!

Ett irriterat inlägg.

---

 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.

Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK! (För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 

---

 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Träben skulle återlämnas.

Jag parkerade i p-huset. Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!

I min enfald trodde jag att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

1. mitt namn
2. mitt postnummer
3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Massor av tjejer i sovrummet

Ett Lucia-inlägg.

---

 

I min ursprungliga familj var det tradition att se på SvT:s Luciamorgon innan vi traskade iväg till skola eller jobb. Det är en tradition jag har hållit på när jag har kunnat. Utom 2012 när det dessutom sändes från Uppsala. För just som det sändes rullades jag ner till operation. Men som synes överlevde jag det också.

I morse vaknade jag av att jag nästan inte kunde andas. Tyvärr, tycker somliga, överlevde jag det också. Det finns ju medikamenter som vidgar luftrören. Men jag vaknade just i tid för Luciamorgon, så TV:n sattes på med ett bestämt finger.

Luciamorgon på SvT 2014.

In i mitt sovrum strömmade massor av tjejer från Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Bara tjejer i Luciatåget. Inte en tomte, pepparkaksgubbe eller stjärngosse så långt mina sömngrusiga ögon kunde se. Levande ljus, tjejer med långt hår, men vad hade tärnorna på sina huvuden? Lingonkransar? Ytterdörrsutsmyckningar? Ja, ja, allt var inte så traditionellt liksom…

Luciatåg, de enda tåg i Sverige som kommer fram!

var det nån som vitsade till det på Twitter nyss. Det kanske stämmer. Men vackra är dessa tåg. Jag slumrade mig igenom de klassiska Luciasångarna, otal varianter på Staffans-sången, fast varför sjöng Sonja Aldén Ave Maria på engelska? Hmpfff… Sonja var programvärd och övriga medverkande var Helena Paparizou och, en kille faktiskt, Anders Ekborg. Anders gjorde O helga natt så jag fick ståpäls under duntäcket. Dessutom har han FANTASTISKA ögonbryn! Kolla in dem nästa gång du ser honom!

Verktyg och ingredienser till dagens grogg.

När de sista tonerna hade klingat ut tryckte det bestämda fingret över till TV4, där det är Nyhetsmorgon. Sen somnade jag gott tills en gapig kille på skrek på svengelska om nån Luciagryta med saffran och lite spice i. Då klev jag upp, startade datorn, satte på perkolatorn, skrev det här och plockade fram ingredienser och verktyg för dagens grogg. Jag tänker nämligen mest ligga i sängen idag och kurera mig, Det är vitt på marken utanför, stormen har bedarrat och det sägs vara snorhalt. Här inne sitter snoret nån annanstans än där jag går, om du fattar vad jag menar…

Nu ska jag ta med mig en mugg rykande, nyperkolerat kaffe in till sovrummet. Det är där jag ämnar husera idag, det vackra vädret (jorå, solen tittar fram!) till trots.

Ha en fin Luciadag!

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute i rymden, uppe bland molnen

Ett inlägg om cyberspace och sånt.

---

 

Ingen av oss kommer undan längre. Vi gör alla avtryck på nåt sätt, på nåt håll i cyberspace. Till och med den som inte aktivt gör nåt där, finns där.

Men så finns det ju såna som jag som verkligen finns i cyberspace och som lämnar spår efter mig hela tiden genom sociala medier, främst. Jag skulle kunna lämna ännu fler delar av mig ute i nåt moln nånstans. Jag har gratis lagrings-utrymme via såväl hårdvara som mjukvara uppe i moln. Och kanske är det bra när man, som jag, inte har nåt ställe som säkerhetskopierar mina filer. Men jag har valt att göra säkerhetskopieringen själv. Jag säkerhetskopierar på såväl USB-stickor som på en extern hårddisk. Hängslen, livrem och… rep?

Jag har funderat länge på att ansluta mig till Dropbox, mest för mina bilders skull. Det är ett sätt att lagra bilder och filer, men också ett sätt att dela bilder och andra filer med bara dem jag själv vill. Fast jag har inte kommit till skott än. Via Dropbox försökte jag i somras hämta mjukvara från bäste nästanbror. Det kom inte fram förrän nästanbrors fru levererade en USB-sticka…

Hos Dropbox kan du lagra filer i moln.

För en stund sen läste jag också hos UppsalaNyheter att sju miljoner lösenord på Dropbox har blivit hackade i natt. Hackare har visat upp ett hundratal lösenord på ett forum som ”bevis” på att de har tillgång till uppgifterna. Den som vill ha full tillgång till arkivet uppmanas att göra en donation på Bitcoin. Dropbox dementerar uppgifterna och menar att lösenorden kan ha läckt via en tredjeparts-tjänst. Men den som vill vara säker byter förstås lösenord och ser över vilka tredjepartstjänster som har tillgång till kontot…

Häromdan läste jag också en artikel på DN:s webb om bredband. Det finns kanske en viss skillnad mellan hur mycket bredband du behöver och utnyttjar och hur mycket du har och betalar för… Enligt Maria Croft, som har skrivit artikeln, behöver man mindre bredband, det vill säga lägre hastighet, än man tror. Och enligt Rickard Dahlstrand ansvarig på Bredbandskollen (en mättjänst för bredband) kan en ensamstående klara sig på endast 10 Mbit/s. Ett flerfamiljshushåll, däremot, behöver kanske mellan 50 och 100 Mbit/s. Att surfa, betala räkningar, mejla och bredbandstelefonera kräver inte alls höga hastigheter. Playtjänster och streamingtjänster kräver lite mer, men även där kan det räcka med 10 Mbit/s, enligt Richard Dahlstrand. Filmer, däremot, kräver förstås hastigheter som är högre – eller lite mer tid. En film tar två minuter att ladda ner om man har 100 Mbit/s och 20 minuter om man har 10 Mbit/s…

Via Bredbandskollen kan man kolla hastigheten på sitt nät. Klicka på bilden och testa ditt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt positiva liv

Ett inlägg om en bok om Andreas Lundstedts liv. Och hiv.

Ibland är jag så fräck att jag ger bort böcker som jag själv vill läsa – och sedan lånar jag böckerna och gör just det, läser dem Mitt positiva liv, som artisten Andreas Lundstedt har skrivit tillsammans med Cecilia Blankens, tillhör den kategorin. Fästmön fick den av mig i julklapp och nu, ett halvår senare, har jag lånat och läst den.

Andreas Lundstedts liv med hiv var inte alltid så positivt.

I den här boken får vi läsare följa Andreas Lundstedts liv och karriär. Mycket öppenhjärtigt skriver han om sex, droger… och hiv-Stina. För det var tio år sen Andreas Lundstedt fick diagnosen. En diagnos han länge förnekade att han hade fått, även för sig själv. Men med det mediesamhälle vi lever i idag är det omöjligt för artister och offentliga personer att ha nån sorts privatliv. Det snackas. Till sist blev tillvaron ohållbar och med en intervju i gay-tidningen QX kom Andreas Lundstedt ut som hiv-positiv. Beslutet att göra detta har han nog inte ångrat, för livet blev mycket positivare efter detta – om jag tolkar boken rätt.

Även om livet blev lättare för Andreas Lundstedt tycker jag att det var modigt gjort att berätta. Förr eller senare hade det kommit fram ändå, för det finns, som bekant, alltid människor som vill en ont. Det krävs en inre kraft och styrka att klara av att prata om hiv, på ett helt annat sätt än att prata om nån annan sjukdom.

Trots att det är en frilansjournalist som har skrivit Andreas Lundstedts bok känns många delar av den som hans egna ord. Jag tycker att det är bra och tänkvärd bok och nånting att sätta i händerna på den som drabbas – antingen av av diagnosen eller som närstående.

Högsta Toffelbetyg!

Livet är kort.

 

Read Full Post »