Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kriminalroman’

Ett inlägg om skräck, spänning, läsning och sånt jag älskar. (Förutom Fästmön, dårå, förstås!)


 

Chucky

Chucky är en skräckfilmsfigur som en mest skrattar åt.

Idag är det torsdag. Nåt jag länge drömt om att få bevista är den årliga bokmässan i Göteborg. Den kör igång idag. Men inte heller i år är jag där. Det är en aktivitet för min bucket list.

Nä, jag nöjer mig med att läsa böcker och att läsa om böcker. För ett tag sen läste jag i Metro att skräcken är på väg att ta över litteraturen. Svensk skräck petar ner klassiska polisromaner och deckare och klättrar på topplistorna inom såväl litteratur som film och TV. Personligen föredrar jag nog att läsa deckare, men se skräck. På nåt vis är skräckgenren för mig förknippad med film. Men det är intressant att fundera över varför jag – och en del andra, uppenbarligen – gillar skräck och spänning. Genom att uppleva fiktiv skräck får vi uppleva skräck, samtidigt som vi är säkra, enligt Metro-artikeln. När vi blir rädda jobbar våra hjärnor ihop resurser för att förstå var det farliga är och hur vi ska undvika det. Samtidigt samlar hjärnan rädslominnen. Ett skäl till att vi gillar att få igång stresshormon och spara på otäcka minnen blir då att vi får ökad handlingsberedskap, men också att vi lär oss för eventuella framtida händelser. Sen tycker jag att det är fascinerande att i en kriminalroman försöka hitta gåtans lösning – motiv och den skyldige – innan det avslöjas i boken…

tvangstrojan

Siv Dahlin är till exempel med i Aino Trosells bok Tvångströjan, som jag läste 2011.

Ett TV-program som jag inte tycker är så särskilt spännande är På spåret. Häromdan flaggade lokalblaskan för att en Uppsalaprofil är med som tävlande den här säsongen. Ärligt talat hade jag aldrig hört talas om ”Uppsalaprofilen” Tina Mehrafzoon tidigare. Men det var väl viktigt för UNT att lyfta fram att hon har jobbat på tidningen. Tina Mehrafzoons tävlingspartner känner jag däremot till. Det är Aino Trosell, som också på sätt och vis är en Uppsalaprofil – i alla fall en länsprofil. Aino Trosell har även hon jobbat på lokalblaskan ett kort tag. Hon efterträdde faktiskt mig i den redaktionella bloggen Skrivrummet. Det var ett roligt uppdrag, men ett gratisjobb och sånt ägnar vi oss inte åt längre. Men åter till Aino Trosell… Hon skriver ruggigt bra böcker och hon har bott i länet, i Bålsta, om jag inte minns fel. Fast såna som vi, som inte är typ 30nånting, är visst inte intressanta för lokal media. Har du som läser detta inte läst nåt av Aino Trosell kan jag varmt rekommendera de spännande böckerna om Siv Dahlin, en sorts psykologiska thrillers.

I augusti nästa år återuppstår deckarfestivalen Crimetime Gotland. Mellan den 17 och den 20 augusti intas Visby av deckarfantaster och dito författare. Den allra första festivalen hölls i år och lockade 2 500 besökare och 50 författare från Skandinavien, Storbritannien och USA. Jag var sååå sugen på att åka dit, men… inte heller detta kunde jag göra på grund av den livegenskap som arbetslöshet innebär. Ytterligare ett evenemang som hamnar på min bucket list.

Crimetime Specsavers Award header

Det blir ett Crimetime Gotland även 2016.


Men… bästa läsare…
Idag ska jag faktiskt göra nåt som är ännu bättre än att läsa. Jag ÄLSKAR verkligen böcker, men… idag är det min första arbetsdag på mitt nya jobb. Och att jobba är en förutsättning för att kunna skaffa sig alla underbara böcker en vill ha. Bland annat…

Ha en fin torsdag!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

För den som kan se framåt en bit kommer två intressanta böcker ut i mars månad. I alla fall tycker jag att författarna tidigare har skrivit intressanta böcker, om än lite annorlunda. Både Karin Wahlberg och Karin Brunk Holmqvist tillhör mina favoriter, även om jag tycker att den senare har varit lite ojämn i kvaliteten på senare år.

Karin WahlbergLivet går vidare är både lärare och läkare, men debuterade 2001, som blivande 51-åring, med en kriminalroman. Sen har det blivit en del böcker för yngre läsare, historiska romaner och nu senast, en romanserie som utspelar sig på 1950-talet på ett lasarett i en småstad. År 2013 kom första delen i serien, Än finns det hopp, och nu i mars kommer del två, Livet går vidare. Än finns det hopp fick högsta Toffelomdömet, det vill säga fem rosa tofflor, och jag har längtat efter uppföljaren. Livet går vidare ser jag verkligen fram emot! Troligen kommer boken ut vecka 11 (det vill säga den 9 mars ==>).

 

AkutbjällranNästa Karin, Karin Brunk Holmqvist, skriver i en helt annan genre. Hon knackar ner roliga böcker om vanliga och originella människor, gärna lite äldre, på Österlen. Hennes senaste bok, Kranvridarna, var jag väl inte så där jätteförtjust i. Jag störde mig rätt mycket på korrekturfelen och de språkliga missarna och boken fick bara medelbetyg (tre tofflor). Men jag VET att att hon kan skriva bättre, för böcker som Potensgivarna och Rapsbaggarna var verkligen skitbra och som gjorda för högläsning. Därför har jag inte gett upp utan ser med spänning fram emot Akutbjällran som troligen kommer ut vecka 12 (det vill säga den 16 mars ==>)


Livet går vidare
och Akutbjällran, nåt att se fram emot i vår, alltså.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Medan mörkret fallerMedan mörkret har fallit och december månad har inletts har jag läst en riktigt ruggig bok. En bok som bland annat utspelar sig här i Uppsala för nästan på dagen 80 år sen (den avslutas den 8 december 1934). Arkeologen Anna Lihammer debuterade skönlitterärt under året med Medan mörkret faller. Och alldeles nyligen blev boken tilldelad Årets debutpris av Svenska Deckarakademin. Förlaget Historiska Media hade hela två böcker nominerade när årets bästa kriminalromaner skulle utses. (Den andra boken var ju Tyskt rekviem.)

Det är 1934. Nassarna har tagit makten i Tyskland. Det begynnande mörkret faller även i Sverige och i Uppsala. I Anatomiska institutionens källare påträffas nämligen en framstående akademiker. En väldigt död och mördad sådan. Kroppen hittas i ett likkar och har konstiga hål i huvudet. Utsedd att leda utredningen blir polisen Carl Hell från Stockholm, eftersom fallet känns lite för… delikat för Uppsalapolisen. Carl Hell har ett förflutet i Uppsala, som läsaren anar här och var under de dagar utredningen pågår…

 

[…] Uppsala var dessutom ingen plats som han längtade efter att besöka igen. Någonsin, egentligen. Särskilt inte tillsammans med dem. Kunde han komma undan Uppsala tänkte han i alla fall göra sitt bästa för att slippa dem.
‘De är idioter allihopa’, sa Carl. […]

Nej, Carl Hell har inga höga tankar om vare sig Uppsala eller sina manliga kollegor. Därför tar han med sig polissystern Maria Gustavsson till Uppsala. Maria Gustavsson, som är radikal och synnerligen intresserad av en viss läkare. En viss kvinnlig läkare.

Det är spännande att se hur författaren blandar in verkliga händelser i sin fiktiva berättelse. Hon lyckas verkligen få till en mörk och skrämmande skildring. Det är inte utan att jag tycker att Mohamed Omars novell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet och den här boken påminner om varandra! Inte nog med att handlingarna i båda böckerna utspelar sig i Uppsala och kring Gustavianum. Båda verken innehåller ruskiga mord där gift bland annat är inblandat. Men Anna Lihammers bok innehåller också flera HBTQ-teman, som ska visa sig ha en viss poäng i handlingen.

Anna Lihammer kan verkligen bygga upp en kuslig stämning och samtidigt få med kusliga fakta om samtiden, kring rasbiologer, steriliseringslagen och synen på psykisk sjukdom, till vilken homosexualitet för övrigt räknades. Ganska snart gissar jag i vilket sällskap mördaren finns, men jag klarar inte av att lista ut exakt vem det är. Detta, tillsammans med att jag tycker att det är extra roligt att Uppsala får en prominent plats i berättelsen, (även om det ju handlar om väldigt obehagliga seriemord och tämligen fruktansvärd människosyn) ger många pluspoäng!

Toffelomdömet blir det högsta! Och Tofflan vill gärna läsa mer om Carl Hell och Maria Gustavsson!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Igår hade Svenska Deckarakademin sammanträde i Eskilstuna. På mötet utsågs årets bästa kriminalromaner.

Tove Alsterdals roman Låt mig ta din hand (Lind & Co) utsågs till årets bästa svenska kriminalroman. Motiveringen lyder:

En utstuderad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria.

Jørn Lier Horsts bok Jakthundarna (Översättare: Per Olaisen; Lind & Co) utsågs till årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Motiveringen lyder:

En originellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse.

Totalt var fem böcker nominerade i respektive klass. En av de nominerade var Philip Kerrs Tyskt rekviem, (Översättare: John-Henri Holmberg; Historiska Media). Läs min recension av boken här! 

Förlaget Historiska Media gick emellertid inte lottlöst vad gäller priser. Årets debutpris gick nämligen till Anna Lihammer för boken Medan mörkret faller, utgiven på Historiska Media.

 

Grattis till vinnarna!

Låt mig ta din handJakthundarnaMedan mörkret faller

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Det finns några svenska författare
som skriver kriminalromaner med lite övernaturliga inslag. Mons Kallentoft, ursprungligen från mina hemtrakter, är en av dem. Jag fick hans senaste bok Vindsjälar i julklapp av mamma. Och nu har jag slukat den!

Vindsjälar

Kriminalroman med övernaturliga inslag – och realistiska.


Det är varmt i Linköping
trots att sommaren går mot sitt slut. Polisen Malin Fors dotter Tove jobbar på ett äldreboende. En morgon hittar hon en av gamlingarna död. Inget ovanligt i sig, kanske, men den gamle mannen har tagit livet av sig. Fast… han var ju glad kvällen före. När mannen obduceras visar det sig att han faktiskt har blivit mördad.

Liksom Kallentofts andra böcker innehåller den här boken en del övernaturliga inslag. Men den innehåller också dagsaktuella, faktiska och realistiska inslag såsom vanvård och människor som tjänar miljarder på… vårdaffärer…

Det här är en riktig bladvändare och att jag slukade den var verkligen sant. Den kanske inte är lika omfångsrik som Kallentofts tidigare böcker, men minst lika spännande.

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


Lyckliga gatan är titeln
på en av 1960-talets mest spelade svensktoppslåtar. Men det är också titeln på Liza Marklunds tionde och näst sista deckare med journalisten Annika Bengtzon i huvudrollen. Jag fick den i julklapp av mamma och har nu slukat den.

Lyckliga gatan

Lyckliga gatan, den tionde boken om Annika Bengtzon.


Den här gången
hittas en före detta politiker svårt misshandlad. Han är torterad på olika sätt. Dessutom är hans hustru försvunnen. Men kan det verkligen vara hon som har gjort honom så illa? Annika Bengtzon ska skriva om fallet. Men samtidigt gungar det på Kvällspressen. Annikas chef Schyman är ansatt av en bloggare som hävdar att han har ljugit om en kvinna som försvann för 20 år sen.  När Annika börjar nysta i det hela och Nina Hoffman på Rikskrim likaså har de båda fallen vissa likheter.

Ja, det är skitspännande! En lättläst, fartfylld deckare där en journalist har rätt stor frihet att forska i kriminalfall. Lite orealistiskt, men ändå. Jag slukade boken. Det går inte att värja sig. Det här är underhållning, lättillgänglig litteratur och riktigt spännande – precis som en kriminalroman ska vara. Nu ser jag fram emot den elfte och avslutande delen om Annika Bengtzon. Delen där vi ska få alla svar som vi ännu inte har fått…

Högsta Toffelbetyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Finska deckare hör inte till vanligheterna på svensk TV. Men i kväll visades i alla fall en finlandssvensk dito. Miljön: Åbo. Titeln: Inget ljus i tunneln. Fästmön och jag släppte Wordfeud- och Quizkampenmatcherna för ett ögonblick för att titta på denna första del av två.

ingetljusitunneln

Inget ljus i tunneln, bara ett lik. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


En ung flicka hittas mördad
i en tunnel i Åbo. Hon är strypt med ett hundkoppel och det finns spår av våldtäkt. Flickan bodde ihop med sin äldre syster, på hemlig adress. Skälet är inte svårt att förstå när vi tittare får se föräldrarna. Polisen Vera Gröhn och hennes kollegor hittar flera misstänkta. Men vem är egentligen den skyldige?

Det här är spännande och det handlar om brott som alltid sker – mord, våldtäkt, våld i hemmet etc. Jag tycker att den här serien, i två delar, baserad på Marianne Peltomaas första kriminalroman om Vera Gröhn, är riktigt bra. Synd bara att den inte är textad, för när framför allt ungdomarna pratar är det väldigt svårt för rikssvenska öron att höra vad som sägs.

Högt betyg, men grötig finlandssvenska utan text drar det en toffla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »