Allt annat än sovmorgon

Ett inlägg om min lördagsmorgon.

---

 

Den fjärde julklappsboken jag läser är Viveca Stens I sanningens namn.

Nej nån sovmorgon går det inte att ta i det här hemmet. Två lediga dar och vad händer? Jag vaknar klockan sju – det vill säga en hel halvtimme innan mitt larm går igång på vardagarna. Inte gick det att somna igår kväll heller. Vid 23-tiden bestämde sig nämligen nån i huset för att tvätta IGEN. Innan dess hade det partajats, kacklats, fånskrattats och kastats med liten boll inomhus. Ungefär. Jag var tvungen att ha TV:n påslagen för att slippa höra eländet och kunna läsa. Igår kväll var jag emellertid så arg att jag så när hade ringt nån i styrelsen för att klaga. Lämpligt nog låg BRF-webbplatsen nere, så jag kunde inte hitta nåt telefonnummer. Eftersom jag inte vet vem det är som tvättar och lever om kan jag inte heller gå och ringa på hos de grannar som finns i min portuppgång – portuppgången bredvid kommer jag inte in i efter klockan 21. Efter att ha kört nån sorts uteslutningsmetod har jag kommit fram till vilka tre lägenheter som har tvätteriverksamhet på nätterna. Kan vara bra att föreslå styrelsen besök där – om jag nu hittar nåt mobilnummer till nån som jag kan ringa. Eller när. För ringa ska jag, nu har jag fått nog.

Jag påbörjade min fjärde julklappsbok igår kväll. Ganska lättläst är den, Viveca Stens senaste I sanningens namn. Men den är tjock och tung – nånstans mellan 400 och 500 sidor. Därför valde jag att läsa den före en pocket nu i helgen när jag inte behöver släpa med mig den i nån väska. Bland julklappsböckerna finns ett par inbundna till samt tre pocketar – och alla verkar mycket bra!

Det blev cirka 100 sidor lästa i sängen i morse, men sen slet rastlösheten tag i mig i stället för skärgården, Sandhamn och sommaren. Då passade jag på att rensa kylskåpsdörren på kort och magneter. För till skillnad från mina grannar tycker jag att en ska göra tysta saker en helgmorgon. Jag spolade sen av mig snabbt, klädde på mig, samlade ihop sopberget och traskade ut – i vintern, kylan (elva minusgrader idag) och snön. Det snöade ymnigt, så jag ville slänga sopor och åka och handla innan jag blev insnöad.

Inte var det nån spännande shoppingresa jag skulle på, men jag behövde komplettera med ett par saker till kvällens middag (lax). Dels behövde jag grejor till sås, dels behövde jag nåt vitt vin att dränka mina sorger i som är torrt och gott. Det tog ganska lång tid, för jag är inte alls bra på vitt vin och köper det endast när jag ska äta fisk eller räkor. Så det slank ner två flaskor vitt för säkerhets skull – och fyra flaskor rött. Ja, jag unnar mig rejält nu när jag har en lön.

Sex flaskor vin varav två vita i mitten. Zensavinerna, flaskorna längst ut till vänster och till höger, är prisvärda och mycket goda!

 

Kranen slutade droppa med det nya munstycket!

Vidare behöver jag sen länge göra nåt åt mina kranar. En del av dem droppar, andra går knappt att vrida runt. Men se byta packningar vågar jag inte ge mig på. Har frågat en vän som då och då får besök av rörmokare om h*n kan fråga om rörisarna kan tänka sig att göra ett mindre jobb hos mig. Vi får se. Till köket införskaffade jag i vart fall ett nytt kranmunstycke idag. Det jag hade var helt värdelöst, för det visade sig vara av plast just där en ska sätta rörtången och dra åt. Alltså, det gick inte att dra åt utan att ha sönder skiten… Jag hittade ett munstycke i metall hos Clas Ohlson. Kanske inte bästa stället att köpa sånt på, ett billighetsställe, men faktum är att det blev tätt och kranen har slutat droppa! Och när jag ändå var där passade jag på att köpa två påfyllningsbara braständare också. Inte för att jag har nån annan brasa än den där bak att tända, men ska jag tända ljusen i ljuskronan är braständare väldigt användbara liksom till airwickljus som har brunnit ner långt i glaset. Det är nämligen så jävla kallt inomhus att en måste tända levande ljus i det rum en befinner sig i för att få upp värmen. Det hjälper inte mycket, men är bättre än inget.

En vit och en svart braständare blev det, det vill säga en till köket och en till vardagsrummet. Här är ju så jävla kallt att en måste tända levande ljus i det rum en befinner sig i.

Idag händer inte mycket mer. Jag fick gräva fram bilen på Stormarknadens parkering för den var helt översnöad, men när jag kom hem slutade det att komma vitt från ovan. Jag har tvätt från igår att ta reda på och ska sen sparka igång en ny maskin. Lite mer läsning lär det bli under tiden. Jag väntar med spänning på kvällen när SvT har bra program. I afton väljer jag SvT1 för att se Stjärnorna på Slottet och filmen Skumtimmen, baserad på Johan Theorins spännande och bra bok med samma titel. På SvT2 är det säsongsstart för franska Gengångare, men det spelar jag in på DVD-hårddisken och kikar på efter filmen, tror jag. Eller i morgon. En ska väl göra nåt då också..? Fast NU ska jag fixa frukost!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Busy, busy, busy…

Ett upptaget inlägg.

---

 

Ja busy i rubriken är engelska. Rubriken anspelar på den där fruktansvärda låten som var en schlagerplåga för några år sen när den dessutom nästan vann. Tänk om rader som

[…] don’t wanna work, work, work
I wanna make money while I sleep […]

skulle ha vunnit och fått representera Sverige i Eurovision Song Contest… Maj gadd så pinsamt! Men på lördag är det dags igen. Då börjar årets melodifestival med den första svenska deltävlingen i Göteborg. Varje år säger i alla fall jag att jag inte ska se på skiten. Sen gör jag det ändå, för jag kan inte låta bli att hoppas. Hoppas att tävlingen lyfter fram starka låtar som för en fem, sex år sen. Då var det kvalitet. De senaste åren har vissa artister inte ens kunnat sjunga. Man undrar hur det står till med den som gör urvalet, men även med självinsikten.

Vi är lite insnöade här… Snön ligger tung på fönsterblecket utanför sovrummet.

I morse var jag trött när jag klev ur sängen. Men stackars Fästmön var nog ännu tröttare, för hon klev upp en stund före mig. Jag steg upp bara för att skjutsa henne till jobbet. Jag vet att det fortfarande finns människor som har synpunkter på det. Återigen kan jag säga att det är jag som erbjuder mig, särskilt nu när det är kallt. Anna kan åka buss en del av vägen, men får gå en bra bit. Kan jag då hjälpa min kära så att hon dessutom slipper kliva ur sängen ännu tidigare tycker jag att det känns bra. Dessutom kommer jag själv upp i vettig tid och kan ta itu med mina sysslor. För såna har jag…

Jag fortsatte min morgon med att ta en tablett, för det kändes som om jag hade varit på fest igår när jag vaknade idag: ont i huvudet och torr i käften. Men nån alkohol har jag inte druckit sen det där glaset vin i lördags. Ett par timmar har jag ägnat åt att leta intressanta lediga tjänster och söka dem. Motivationen är extremt låg nu av olika skäl, så jag måste verkligen piska mig. Det gör jag så gärna.

Insnöade även utanför köket.

Idag ska jag utföra ett antal ärenden utanför hemmet. Jag upptäckte igår kväll att en lampa i bilen hade pajat, så den (lampan, alltså) ska jag åka och byta till en som fungerar. I eftermiddag ska jag till Annas snälla mamma och återlämna en resväska som hennes dotter lånade för ett par månader sen. Slutligen ska Annas snälla mammas dotter och jag ut på presentjakt efter jobbet. Vi har ju en födelsedag i familjen nästa vecka.

Det är väldigt praktiskt att ha en fungerande bil när man ska fara kors och tvärs. Men bitvis är det svårt att köra eftersom det inte alltid är plogat så bra. Igår vid lunchtid hade en energisk man uppenbarligen fått nog och skottade hela längan utanför garageportarna med armkraft och en snöskyffel. Vaktis hade bara plogat lite sisådär och sandat hade han ju inte orkat. I morse var det tack och lov sandat här, för det är isfläckar under snön.

Nästa vecka händer det bara roliga saker, hoppas jag. Det ser jag fram emot, allra helst torsdagen när jag ska få besök av en vän. Jag har isolerat mig lite ett tag, men nu börjar det bli dags att ta upp mitt sociala liv igen.

Lilla mamma ska på sitt årliga läkarbesök nästa vecka. Hon har varit och tagit prover inför det i veckan. Jag är så stolt över henne, att hon tar sig för saker och tar sig ut! Det är inte lätt när man är gammal och sjuk, men det underlättar när färdtjänsten hittar en utanför ens hem. Sen förstår jag att det måste vara jättejobbigt att få sitta och vänta på hemfärd i nästan två timmar på en hård trästol på sjukhuset. Det skulle till och med ha gjort mig alldeles slut. Jag önskar att jag hade bott 30 mil närmare mamma ibland.

Nu är det dags att sätta i ögonen och flukta igenom veckans nummer av UppsalaTidningen. Den kändes oroväckande tunn när jag hämtade upp den från postboxen…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Om man bara måste vara elak…

Ett ledset inlägg.

---

 

Spy(digheter) är jag hellre utan.

Människor som smilar en i ansiktet och hugger en i ryggen ger jag inte ett smack för. Tyvärr har jag råkat ut för ett antal såna, så det är väl därför ryggen är som den är. Spydigheter och insinuanta ord betackar jag mig för. Då är jag hellre utan.

Det lilla ordet tack är underskattat. Det har jag sagt många gånger. Idag finns det många sätt att säga tack på. Jag tackar härmed för den tid vi har haft som vänner. Och jag tänker inte skylla på nånting annat än att jag har fått nog.

Jag skriver inte om min smärta för att nån ska ömka mig eller tycka synd om mig. Jag skriver om den för att jag inte ska beklaga mig ljudligt. Eller i alla fall mindre. Genom att skriva lindrar jag ångesten. Inuti finns nämligen en oro och den kommer jag inte ifrån. Kramperna i magen och smärtan i ryggen hänger ihop, på nåt sätt. Efter alieningreppet lämnades ju ett antal organ kvar och det är nåt av dem som bråkar, det är jag övertygad om. Det gör mig orolig. Orolig för att nåt nytt skit ska dyka upp. Jag vill bara leva. Leva ett tag till. Göra sånt som är normalt och vanligt. Läsa alla nya böcker jag har fått idag!

Jag blir elak när jag har ont. Vid tillfället när bilden togs hade jag emellertid inte ont alls.

Lilla mamma ringde nyss.  Så märkligt, men hon är också jättesjuk. På var sitt håll, ligger vi, med var sin spyhink, nästan. Men jag har inte spytt, inte ens när smärtan i magen blev outhärdlig igår. Jag stängde av. Stängde ner. Och sov. För jag blir bara elak när jag har ont. Kanske är det så med andra också.

Nu fokus på dem som bryr sig och de snälla. De som ger energi. För ett rejält mått av sånt skulle jag behöva. Inga falska tårar sen när jag är borta, tack. Too late.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.

Nu ska jag sätta foten i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________

En av de första gångerna jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________

Det året jag fyllde 30 träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________

Jag har haft ytterligare ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________

I början när jag bloggade var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________

Jag ville berätta om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________

Det låter som om jag är väldigt drabbad, men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________

Med mitt förnuft kan jag inse – och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

Administrationsskorpionen i egen hög person.

Livet är kort.

Read Full Post »

Stalkers – förföljare med social inkompetens och fixering

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.

Igår kväll var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)

Gårdagskvällens program handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Onsdagso-roligheter

Rubriken anspelar på att livet är så himla o-roligt just nu – att jag nog snart sätter mig ner och asgarvar. Det kan liksom knappt bli värre. Livet är lika ljust som på insidan av en bajspåse. Jo, det kan det! Jag kan bli utsparkad till en parkbänk och Anna kan få nog av mig. DET är värre. Men annars… Tja, att skratta är bättre än att gråta, så…

Livet är lika ljust som inuti en bajspåse just nu.

                                                                                                                                                           O-roligt är det också på kyrkokansliet i här i Uppsala. I morse basunerade pensionärsradion Radio Uppland ut att en tredje chef får sluta. Emellertid inte på grund av de trakasserier h*n varit anklagad för eller för nåt brottsligt utan för att h*n betett sig kränkande (rent allmänt då, undrar man..?) och inte varit nån bra ledare. Det är alltså helt OK beteende men ändå får man sparken??? Det känns inte riktigt riktigt…  Får jag gissa så återvänder personen ifråga till ett ställe i stan där man inte är lika petig med hur chefer får bete sig mot sina medarbetare. Men det är en kvalificerad gissning. Här är kyrkokansliets pressmeddelande som gick ut idag. Av detta framgår att inget brottsligt har uppdagats. Men med den texten tolkar jag det som att det inte är brottsligt att kränka medarbetare. Vad är det då? Snällt? Mänskligt? Eller bara småelakt? Tillräckligt för att man inte får vara kvar på jobbet i alla fall. Men det är konstigt att kränkande av medarbetare ENBART är brottsligt om det skulle vara sexuellt. Det finns ju ganska många sätt att kränka underlydande på… Men tydligen är det inte brottsligt. Inte brottsligt.

Idag på rolighetsagendan står att slå in två julklappar. Vidare ska jag traska över till Tokerian för sedvanligt onsdagsärende samt uppdraget att posta ett brev till Anna. Det är fint att ha meningsfulla saker att göra om dagarna och att gå till Tokerian piggar ju alltid upp. Förutom sedvanligt onsdagsinköp ska jag där också inhandla choklad, Choklad, CHOKLAD – så då kanske du kan gissa vad jag upptäckte för trevligt i morse? BAH!

Nu blir det kaffe och lokalblaska!

Read Full Post »