Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Dramaten’

Ett rätt trött inlägg.


 

Östgötamjölk

Östgötamjölk var gött, dä döh!

Nu är jag hemma! Eller jag anlände till Uppsala redan 16.30. Hann med en snabbvisit hos vännen M i Metropolen Byhålan och en slät kopp kaffe innan jag gav mig ut på vägarna. Men dessförinnan hann jag deklarera åt mamma också.

Det var faktiskt inte världsamycket trafik på den sträckan jag körde, men redan ett par, tre mil utanför Metropolen råkade jag ut för en idiot till bilist som körde om trots att han mötte mig. Jag fick hålla rejält till höger på den tämligen smala vägen. Alles gut, dock, ingen krock där och då, i alla fall. Ett litet stopp gjorde jag för output och input, utan att gå djupare in i detaljer.

Fick med mig alla väskor och kassar på en vända från bilen här hemma. Kylvarorna åkte in i kylen innan jag svängde in till Äldreboendet för att pussa på min fästmö och skjutsa hem henne. Vi handlade lite mat var för sig på vägen och innan jag lämnade Himlen kunde jag överlämna den reflexvästfärgade Dramaten från vännen I till Anna. Det enda som jag har kvar här hemma nu från Östergyllen är en liter mjölk som jag öppnade och drack av till den grillade kyckling som blev min middag. Mamma, som jag självklart har ringt, dricker inte mjölk, så hon skickade med den liter jag köpte i onsdags samt en halv liten hink (!) saltgurka. Mums!

Har haft sms-kontakt med min goa lägenhetsvakt som är på middag i afton. Nyckeln levereras i kväll eller under morgondagen. Mina femtiotalet växter mådde alla jättebra, så C ska jag definitivt anlita igen! I utbyte får C med familj låna min parkeringsplats då och då, bland annat några dar i maj (fast inte när vännen FEM kommer på besök).

Nu är jag så trött att jag inte vet var jag är nästan. Men jag bläddrade igenom UppsalaTidningen vid middagen och hittade en LUSTIG notis. Här i Uppsala är folk minsann femte snyggast i landet, enligt en nätdejtingsajt – medan Metropolitanerna finns i botten. Fyyyy…  Men man kan väl säga att jag är Uppsalabo – jag har ju trots allt bott här i… 33 år i höst. Eller..?

Uppsalabor femte snyggast  i landet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänskapligt inlägg.


 

I

Vännen I tog emot i ett rött hus på landet.

Å vilka gulliga, gulliga människor det finns här i världen! Idag var det så roligt att få åka på okända vägar ut på landet, till ett rött hus. Där möttes mamma och jag av vännen I och hennes H samt sonen J. Så varma och snälla människor – bara det att jag kunde ta med mamma var toppen. Det är ju en hel del knorr när jag är nere i Metropolen Byhålan och vill träffa mina vänner. Mamma vill ha minst 100 procent av mig, helst mer. Nu fick hon var lite i centrum också. För munlädret är det inget fel på. Gärna ska det pratas när andra pratar – och överröstas. Och kan man inte överrösta så säger man elaka saker om att andra pratar för mycket. Ibland kan jag ta det, ibland gör det ont. Men nu är det som det är.

Vi blev bjudna på underbara räkmackor som I hade gjort. Vi misstänkte starkt att mr Lumbago hade fångat den gravade laxen på mackan, men han svor sig fri. Däremot hade hans mamma gjort den underbara flarntårta vi bjöds på till kaffet. Maj gadd, jag hade sett framför mig en slät kopp kaffe och en massa prat. Nu blev det en massa prat OCH en massa gott. Dessutom fick jag med en Dramaten till FästmönTACK GOA NI! 

Nog hade jag önskat att vi kunde få prata lite mer, men jag ska ju åka hem till Uppsala i morgon och det måste packas. Innan dess behövde Clark Kent* få lite soppa och det sista i matväg handlas till mamma. Vidare skulle det lagas mat och allt som har med det att göra. Så tyvärr hade jag inte möjlighet att träffa vännen FEM. Men hon hade ändå varit här när vi var ute och lämnat en bok och ett paket. TACK SNÄLLA! Paketet ska jag låta ligga till sig till min födelsedag, jag lovar!

Här är några bilder från dagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Avslutningsvis kan jag säga
att jag längtar hem väldigt mycket – samtidigt som jag får med mig det dåliga samvetet för att mamma får klara sig själv. Men nu är det som det är, precis som jag skrev ovan. Jag är glad att det finns gulliga, gulliga människor i mitt liv. PÖSS på er!

Silverfågel och kyckling

PÖSS på er, gulliga!

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om spännande gamla saker.


 

Torsdagskvällar klockan 20 är heliga för mig. Då får Antikrundan hela min uppmärksamhet. Samtidigt amatörvärderar jag föremålen via appen – om det trådlösa nätverket samarbetar. Det händer att det inte gör det, Bredbandsbolaget!!!

Tavelvärdering i Antikrundan från Örnsköldsvik foto CarlJohan Söder SVT

Ifrågasatt tavelvärdering i Antikrundan från Örnsköldsvik! Experten Andreas Rydén värderar en Bengt Lindström. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl-Johan Söder/SVT)


Platsen för kvällens runda var Örnsköldsvik. 
Där har jag inte varit nån endaste gång. Det är tur att Antikrundan finns, för som tittare får man inte bara se fina saker, man får resa också.

Men de här föremålen fastnade jag för i kväll:

  • Millesskulpturen (Panfiguren värderades först till mellan 40 000 och 50 000 kronor. Den värderades upp rejält till mellan 60 000 och 80 000 kronor när den sen hittades utanför Dramaten.)
  • Tekannan (Värderad till mellan 12 000 och 15 000 kronor)
  • Leksaksbilen Cadillacen från 1951 (Värderad till mellan 20 000 och 30 000 kronor)
  • Golvlampan (Värderad till 40 000 kronor)
  • Krabbfatet (Värderat till 15 000 kronor)
  • Fåtöljerna och skänken (Värderad till sammanlagt 80 000 kronor)

Hur jag lyckades med mina värderingar i kväll? Tja, jag tog poäng på alla föremål utom två, men nådde bara upp till en stjärna. Jag fick diplom som antikintresserad:

Antikintresserad i Örnsköldsvik

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nytt, listigt inlägg.


 

Jag måste göra en ny önske-/inköpslista. Det behövs mer grejor än sist. Och den ena listan utesluter inte den andra. De kompletterar varandra.

Här är min önske-/inköpslista för dagen:

  • ett många par nya glasögon till Fästmön 
  • tandfixning för både Anna och mig
  • ett munskydd att ha när jag städar (jag får svårt att andas av rengöringsmedlen)
  • en fest för alla arbetsgivare som har mejlat nej till mig – så att de ser vilken urtrevlig och kompetent förmåga de har gått miste om
  • en extra fin och egen fest för alla arbetsgivare som har mejlat nej till mig en fredag så att de ångrar sig lite
  • en dramaten till Anna
  • ett par nya skor till äldsta bonussonen
  • ett hus i skogen – med ett fantastiskt bibliotek och lååångt till närmaste granne
  • en säng som är bättre för våra ryggar (aj!)
  • alla böcker på min inköpslista
  • en ny skrivbordsstol (den knarrar förfärligt och sitsen är verkligen sprucken)
  • ett nytt mejlkonto med en adress som jag väljer helt själv
  • en pedikyr
  • en Maria Lang-vandring i Sko.. Nora tillsammans med FEM och våra respektive

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Blekingegatan 32Om jag tidigare var lite nyfiken på Greta Garbo, kan jag inte påstå att den nyfikenheten har minskat. Detta efter att ha läst Lena Einhorns roman Blekingegatan 32. Här får jag som läsare träffa den mycket unga Greta fram till genombrotten i såväl Sverige som Amerika. Och så får jag läsa om kärleken till lilla Mimi. Det här var den sista boken i den gigantiska hög jag köpte för en del av födelsdagspengen från mamma. Tack!

Händelserna i romanen (nej, det är ingen biografi, men den är baserad på verkliga händelser och fakta!) utspelar sig under 1920-talet. Greta Gustafsson bor på Blekingegatan 32 på Söder i Stockholm tillsammans med sin mamma Anna och syskonen Sven och Alva. Pappan gick bort när Greta bara var 14 år. Hon får tidigt arbete som expedit på PUB. Så småningom ”upptäcks” hon där och för stå modell för hattar i PUB:s katalog. Men det är skådespelare hon vill bli. Genom tillfälligheter får hon en kontakt och medverkar i en filmkomedi. Sen kommer hon till Dramaten. Det är där hon träffar Mimi, som blir hennes älskade. Tiden på Dramaten är Gretas lyckligaste i livet. Sen träffar hon Moje, regissören Mauritz Stiller. Och inget blir sig likt.

Det här är en vidunderlig bok – på många sätt. Ett sätt därför att författaren ursprungligen tänkte göra en film om Greta Garbo. Under sju år kämpade hon för detta. Men det blev ingen film, det blev en bok. Och det är jag väldigt, väldigt glad för. Det är en välskriven bok. En del kapitel skildrar tiden efter upptäckten i Amerika, andra kapitel vägen fram till berömmelsen i Sverige. Författaren lotsar skickligt mig som läsare genom de olika tiderna. Man får ett hum om varför Greta Garbo kallas gåtfull – Lena Einhorn lyckas skildra Greta Garbo på ett mycket trovärdigt sätt.

Toffelomdömet blir förstås det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens promenad.


Inte nåt skönt väder idag.
Grått, blåsigt och kyligt. Men jag gick inte ut för att njuta av nån jäkla sol, jag gick ut för att ladda mitt jävlar anamma. Det där som vissa tror att jag har oooändligt av, medan andra tycker att jag klär mig i offerkofta. Nåja, jag är inte på den här jorden för att tilltala andra, mina uppgifter är annorlunda.

Grå himmel

Grått…


Även en bitsk Toffla
kan ha riktigt svarta dar. Det har varit ett par såna nu. Det räcker och blir över. Dags att vända och bli jävlar anammig i stället. (Det syns fortfarande inte utanpå hur jag gråter.)

Idag hade jag min första dejt med Runkeeper. Vännen Agneta hade varnat mig för den peppande tjejen som tilltalar en var femte minut. Därför hade jag tryckt i headsetet. Jag fick veta hur fort jag gick och hur långt jag gick. Inga maratonlopp, precis, men det blev tre kilometer. Efter två kilometer gjorde hål-foten (= foten jag trampade ner i ett hål på Kulturnatten och ramlade) ont, så jag fick sakta farten. Sen stannade jag åtta gånger för att fota och en gång för att slänga soppåsen. Typ 13 minuter per kilometer anser jag därför vara hyfsat för Vår Fallna Hjältinna (= Petite Moi).

Trädgren som är av

En annan fallen hjälte.


Medan jag gick och funderade
 såg jag en tant med keps och gåstavar, en kvinna med hund och en en tjej med en dramaten. Var är alla gubbar/män/killaridag, tro?

Passerade det som kunde ha varit min egen taxiplats. Men jag skulle ju ALDRIG göra en sån förskräcklig isärskrivning!!!

Taxi plats Hurtig

Taxi plats… Förskräcklig isärskrivning!!!


Funderade på det där med ålder…
När man söker jobb ska man tydligen vara mellan 30 och 35 och ha 25 års erfarenheter och kompetenser. Det går liksom inte ihop för mig…

Rönnbär

Rönnbär kommer när året åldras går mot höst. Röda, vackra… Varför är det bara människor som anses fula och värdelösa när de åldras?


Det är som att människor
som är lite äldre, men ännu inte pensionsmässiga *pekar med hela handen på mig själv*, både anses fula och värdelösa. I naturen är det tvärtom, tycker jag. Åldrandet är vackert! Som röda rönnbär, eller bara utblommade blommor…

Utblommat

Vackert och utblommat på bredden.


Å andra sidan…

Utblommat på höjden

Utblommat på höjden.


Får mig att undra
om vad som är värdefullt här i livet och vilka människor som är värdefulla. Funderar vidare på när Den Rätta Arbetsgivaren ska se att det röda lönnlövet till och med är lite vackrare än de gröna. För de gröna är ju så många och vanliga…

 Rött lönnlöv bland gröna i träd

Vem är vackrast i det här trädet?


Planerna för eftermiddagen
har ändrats lite. Jag är bortbjuden på fika. Värdinnan hade tänkt baka, men messade nyss för att hon inser att det inte går att baka: ugnen är upptagen hela dan. Jag föreslog att vi skulle åka till ICA och sno nåt fikabröd. SJÄLVKLART skämtade jag! Här snos ingenting, här görs det rätt för sig!

Har du gjort nån rätt för dig idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Lena Nyman (född 1944) har avlidit efter en längre tids sjukdom. Hon har varit verksam vid såväl Dramaten som Stockholms stadsteater och i en mängd filmer.

Lena Nyman debuterade som skådespelare redan vid elva års ålder i filmen Farligt löfte, en thriller. Men kanske är hon mest känd för de skandalomsusade filmerna Jag är nyfiken – gul och Jag är nyfiken – blå som kom på 1960-talet. Lena Nyman var också med i flera komedier, men även Bergmanfilmen Höstsonaten. Nu senast såg jag henne i Att göra en pudel (2006).

Och vem minns inte sketchen

Jag har talat med Hasse Tellemar

Åter har en stjärna på den svenska skådespelarhimlen slocknat.

Read Full Post »

Older Posts »