Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘talesätt’

Ett inlägg om en bok.


Kvinnor om nattenNatt i Oslo
och en ensam kvinna hoppar in i en taxi. Men ganska snart upptäcker kvinnan att nåt är fel. Chauffören kör förbi avfarten till hennes hem… Visst låter det som en riktigt spännande bok? Jag slog till i november förra året och inhandlade Tove Nilsens Kvinnor om nattenÅterbruket i Uppsala för en hel guldtia. Var den värd pengarna?

Faktum är att jag inte bara föll för baksidestexten: jag fastnade för framsidan också! Men, som du kanske vet brukar man säga att man inte ska döma en bok på grund på dess omslag. Talesättet gäller människor i första hand, fast för mig gäller det även litteratur. Detta omslag plus det faktum att författaren är norsk lockade mig till ett köp. En tia är ju inte en förmögenhet, så…

Kvinnan i boken inser ganska snart att taxichauffören inte tänker köra henne hem. I stället skjutsar han ut henne till sin stuga. Kvinnan utgår från att han ska våldta henne och försöker på alla sätt klara sig undan. Främst med list. Hon försöker nå fram till mannen. Efter ett tag hittar hon bandet dem emellan. Frågan blir inte enbart om hon ska klara sig undan en våldtäkt. Hon kanske inte ens överlever…

Ja, boken ser ju inte bara spännande ut, storyn låter också ruggig. Och visst är det en otäck stämning i boken. Men nånting fattas. Det fattas nåt… rejält. Jag blir inte rädd, jag blir irriterad över att det liksom inte händer nåt. Först i slutet blir det lite action. Nu behöver en bok inte innehålla just action för att vara spännande. Fast den här boken innehåller ingetdera.

Toffelomdömet blir lågt, men inte lägsta. Och då är jag snäll!

rosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både tankfullt och snuskigt inlägg.


Idag har jag plötsligt fått
lite mycket att tänka på. Det var nämligen inte bara kvinnan som sökte Berit som ringde. Det kom ett samtal från nån som tänker förorda mig som kandidat för intervju på ett jobb – ett jobb jag sökte så sent som i morse. Snacka om att självkänslan steg. Samtidigt vet jag att det är långt från en första kontakt till ett slutgiltigt kontrakt…

Tog en promenad på lite mer än tre kilometer och en halvtimme. Det regnade väldigt blött, så det nytvättade håret är nu fullt av vågor där det inte ska vara vågor. Ser komplett galen ut – som jag brukar, med andra ord.

På tal om ord funderade jag på nånting jag läste på förmiddagen, ungefär:

Äkta vänner är som diamanter, falska vänner finns det lika gott om som löv.

Ja, det är säkert inte korrekt återgivet. Eller också existerar det inte nåt sånt här talesätt. Skit samma, jag tyckte att det lät väldigt rätt i min öron. Därmed inte sagt att jag inte älskar löv, för det gör jag! Falska vänner, däremot, älskar jag förstås inte.

Lönnlöv och eklöv höst

Falska vänner? Nja, vackra höstlöv.


På min vandring idag
var det som sagt väldigt blött. Jag tog faktiskt bara två bilder, ville inte blöta ner iPhonen.

Den här bilden är till Cattis, FEM, Gunilla och alla andra snuskor på nätet. Här ser ni att jag talade sanning, minsann!

Snorrevägen

Snorrevägen finns i Uppsala, faktiskt väldigt nära där jag bor.


Nu ska jag skärpa till mig,
för om en timme ska jag bli intervjuad av en journalist som ska skriva nåt seriöst i en veckotidning. Och nej. Det handlar inte om handarbeten eller recept, sånt som somliga snackar om på fikarasterna. Det handlar om mer allvarliga prylar som inte alls är särskilt roliga.


Livet är kort.

Read Full Post »

Hur kan man göra så här??? Efter att ha känt varandra i 20 timmar. Nej, fy så gräsligt, fruktansvärt FULT! Och tänk när hon sen ångrar sig och blir kär i nån annan. För det blir hon garanterat.

Det gamla (?) talesättet

Du är ful. Jag är tjock. Jag kan banta.

gäller liksom fortfarande.


Livet är kort.

Read Full Post »

Som av en händelse råkade ”Lisbeth” slå sig ned vid mitt lunchbord idag. Efter en hastig påminnelse om att hon inte vräkt ur sig så många matnyttiga citat på länge, bara vällde det fram. Vad sägs om detta?

Det där man förlorar på gungor och kameler.

Nu förstod jag inte riktigt hur just detta talesätt ska tolkas och användas. Lisbeth bifogade ingen annan förklaring än att

Ja, ja, ja, det där är nåt vi säger på min arbetsplats när vi rensar lite.

Vilken typ av rensning det hela gällde framkom inte heller. Det skulle ju kunna vara källarförråd, men lika gärna personal. Vad vet jag, vad vet jag. Det var länge sen jag jobbade där nu.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja, inte från min homosexualitet, dårå, men väl från min fobi mot limegrönt (som ju i stället har ersatts av en fobi mot turkost, men…). Och inte är det så konstigt med tanke på att just limegrönt är Färgen på jobbet…

Det börjar redan nere i entrén med lampor som ändrar färg – limegrönt är en av färgerna. 


När jag kom in i byggnaden första gången
insåg jag att det var kört. Redan i entrén möttes jag av limegrönt här och var. Möbler, till exempel.

Fikastolarna uppe hos oss.


Nu var ju jag redan lite inne på färgen,
eftersom nån hade pådyvlat mig ett limegrönt handlovsstöd på VH-fakulteten. Det tog jag med hit till institutionen.

Jag tog med mig ett handlovsstöd.


På mitt nya kontor
hänger skira gardiner som inte skyddar ett smack mot solen. De går i olika nyanser, varav limegrönt förstås är en.

Gardiner i bland annat limegrönt – även om det är lite svårt att se på bilden. 


I bokhyllan
hade redan en och annan limegrön bok parkerat sig.

I bokhyllan – limegrönt


Utanför kontoret
finns diverse sittgrupper. Ingen bar, visserligen, men barstolar har vi.

Ingen bar, men limegröna barstolar. 


När våra papperslådor är fulla
av skräppapper tömmer vi dem – i en limegrön papperstunna, förstås.

Vi tömmer vårt skräppapper i en limegrön papperstunna.


Även kopieringsrummet går i limegrönt
. Här finns till exempel ett lågt skåp i färgen.

Limegrönt även i kopieringsrummet. 


Studerar man accessoarerna
närmare hittar vi också limegrönt. Här till exempel ett hålslag för många papper.

Power punch i limegrönt, förstås. 


Till och med häftklamrarna
har vi i limegröna askar.

Snacka om färgmatchning när till och med askarna till häftklamrar ligger i limegröna askar! 


Vid toaletterna
är väggfärgen… ja, gissa..?

Limegrön, of course.


Vi hämtar vår snigelpost  i en limegrön för detta ändamål avsedd möbel.

Limegrönt postfack. 


En och annan mindre detalj
finns här också i färgen, till exempel denna kruka.

En detalj i limegrönt


Det stämmer
alldeles utmärkt, det gamla talesättet

If you can’t beat them, join them!

Så man kan väl kort och gott säga att jag är botad från min limegröna fobi…

 

Read Full Post »

Det är sant som talesättet säger att en olycka sällan kommer ensam. Den här veckan har jag noterat och passerat tre (3) olycksplatser på väg hem från ”jobbet”. Ja, det är onekligen en farlig väg jag åker.

Idag var det nog värsta olyckan hittills. Tre ambulanser passerade med blåljus och sirener. Och bilkön var kilometerlång. Jag tror vi köade i 50 minuter. Men vad är det att köa jämfört med att få åka ambulans skitfort för att man är skadad? Nej just det!


Jag åker helst hem med Clark Kent*, inte ambulans.

                                                                                                                                                  Samtidigt slår det mig alltid när jag sitter i de vanliga bilköerna på väg hem, framför allt, att cirka 90 procent av bilförarna har ratten i en hand och mobilen i den andra. Och hur bra kör man då? Nej, inte alls bra, skulle jag vilja säga. För även om jag inte alltid har båda händerna på ratten är den ena vänstra så gott som alltid där och den högra sköter jag ju växelspaken med. Hur ska jag då kunna hålla i en mobil?

Jag har blåtand och jag har hört att somliga tycker att det är mer eller mindre larvigt. Men faktum är att det är väldigt användbart när man kör bil. Blåtanden sitter ju i örat och det enda jag behöver göra med en hand är att svara och att trycka av.

Samtidigt är det faktiskt så att man blir ganska okoncentrerad om man pratar i mobilen. Det är ju likadant när man har en passagerare bredvid sig och blir för engagerad i ett samtal med denna. Jag pratar sällan i mobilen i bilen ens med blåtand. Och när jag pratar med mina passagerare svarar jag ofta galet eftersom jag koncentrerar mig på bilkörningen eller skriker

Idiot!

till andra bilförare och cyklister eftersom ingen ju kör lika bra som jag och cyklister tror att de har nio liv.

Jag vet inte om pappas varning i drömmen härom natten var ett tecken på att jag skulle ta det lugnt på hemvägen. En morgon i veckan när jag var på toa hörde jag nån som pratade med mig utanför, men jag hörde inte vad h*n sa. Så jag svarade:

Vad sa du?

Det var bara det att det inte fanns nån där utanför. Fästmön låg i sängen och snusade och jag var ensam uppe i lägenheten. Tror jag… Var detta också en varnande röst?

Hur som helst, jag är glad att jag kom hem utan att ha krockat, även om jag kom hem nästan en timme senare än vanligt. Tack, nån där uppe, Pappi eller så!

PS På tisdag öppnas Strandbodkilen för biltrafik igen och då kan jag faktiskt köra den vägen i stället för krockiga Tycho Hedéns!..

                                                                                                                                                             *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Karin Fossum skriver läskiga böcker. Verkligen. Och ofta med en psykologisk ”twist” – även om de är deckare. När djävulen håller ljuset är inget undantag – den är både deckare och psykologisk. Rejält!


En yttepyttebild på en läskig bok!

                                                                                                                                                        Titeln kommer av ett talesätt som den något förvirrade Irma Funder tolkar som att människor blir onda när djävulen håller ljuset. Två tonårskillar, lite allmänt bus, rånar kvinnor i brist på annan sysselsättning. Men när de ska råna Irma Funder går nånting snett. En av killarna försvinner. Kommissarie Konrad Sejer jobbar på fallet och får förvirrade budskap och kryptiska antydningar.

Det här är en mycket typisk Karin Fossum-bok. Den är läskig. Riktigt läskig. Och en deckare. Här får läsaren möta onda människor. Eller människor som blir onda, för att… Djävulen håller ljuset? Tja, jag vet inte. Påverkan av miljö och kanske lite arv, skulle jag väl säga.

Högt betyg!

Read Full Post »