Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vårdinrättning’

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Än finns det hoppDen 1 juli i somras var jag och skrev in mig som arbetssökande vid Arbetsförmedlingen i Uppsala. Det var inte alls nån rolig dag. Därför ville jag göra nåt för mitt humör och passade på att titta in till Kronprinsen i samband med att jag postade min ansökan om a-kassa. Detta var alltså före den stora översvämningen hos Myrorna på gågatan. Jag fyndade tre inbundna böcker för 20 spänn styck – samtliga var i fint skick och säkert bara lästa en enda gång. Nu har jag läst den första av böckerna, Än finns det hopp, av Karin Wahlberg. Detta är också den första delen i en romanserie om människorna på ett lasarett.

Persongalleriet i boken är rikt. Då är det väldigt bra med en redovisning av vem som är vem i början av boken. Året är 1953 och Sverige drabbas hårt av en polioepidemi. I boken får vi följa såväl lasaretts-personal och blivande sådana som anhöriga och patienter. Och märkligt nog hänger de alla ihop på nåt sätt. Min favorit är nog tonåriga Ulla som går sista året i flickskola och som vill bli sjuksköterska. Kärlek finns det också en portion av liksom relationsproblem. Och så ett och annat oönskat barn.

Det är väldigt spännande att läsa om 1950-talets människor, men också om den medicin och de behandlingar som fanns då. Tack och lov har saker och ting utvecklats! Slående är till exempel den storrökande doktorn – det skulle liksom inte få förekomma idag att en läkare röker överallt på en vårdinrättning, så gott som.

Författaren Karin Wahlberg har tidigare skrivit deckare som jag har läst med stor behållning, liksom en och annan historisk roman. Jag var mycket spänd inför läsningen av författarens försök inom en ny genre, kärlek-på-lasarett-genren. Men den här boken är lite mer. Den är historia, stämning och den är en fin skildring av såväl tiden som samhället och människorna där och då. OM jag ska klaga på nånting är det på sidan 202. Doktor Egon kör bil, men han kan rimligtvis inte köra och smeka sin hustru på det viset som beskrivs – år 1953 var det nämligen vänstertrafik i Sverige och bilarna var högerstyrda.

Toffelomdömet blir ändå det högsta! Heja Karin Wahlberg, jag ser fram emot nästa lasarettsdel!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »