Misslyckat besök i vården

Ett misslyckat inlägg.

---

 

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blå koral

Ett inlägg om en bok.

---

 

För några minuter sen slog jag ihop en riktig tegelsten till bok. Det var den enda julklapp som jag hann köpa till Fästmön inför julen 2012. När jag köpte boken visste jag inte ens om jag skulle få vara med och uppleva den julen. Kanske var det därför jag blev så oerhört tagen när jag läste Louise Boije af Gennäs bok Blå koral, den andra delen av en planerad trilogi. Det var så många känslor som kom över mig och jag tror inte att jag har gråtit så mycket på länge. Märkligt var det, för den första delen, Högre än alla himlar, gav jag inte särskilt högt betyg…

Blå koral börjar sommaren 2004 och slutar 2006. Den omspänner alltså en kortare tidsrymd än den första delen i trilogin. Ändå känns den fylligare och tyngre. Tyvärr börjar den väldigt svamlande. Inledningen är fyra sidor lång och beskriver en vinds framfart. Sen kommer själva historien igång. Det är samma kompisgäng från överklassen sen sist: Victor och Sanna, Pella och Stefan, Liv och Jalle. Det går bra för de flesta av dem. Det går så bra att jag omedvetet tänker att allt ju faktiskt kan gå itu, i kras, när som helst. Det är när jag läser att en bebis är på gång som jag förstår att katastrofen kommer. Oundvikligen. Skoningslöst.

Jag grät över ”alla” mina sorger de senaste åren – och då ska du veta att allt inte har varit sorgligt och svart i mitt liv. Mycket av min sorg kommer från 2006 när min pappa oväntat gick bort. Då var jag tvungen att stoppa undan min sorg och mina tårar. Visst har dessa tu kommit fram vid enstaka tillfällen då och då. Men när jag läser om en älskad pappas slut med sitt barn vid sängkanten kan jag känna sån… nästan ilska att jag inte fick ta samma farväl av min pappa. Att jag inte hann säga hej då och att jag älskade min pappa till honom.

Ett litet HBTQ-tema finns i boken, men är inte så framträdande. Samtidigt är homofobin där också. Väldigt nedtonat, dock.

Det här är ingen litteratur i Nobelprisklass. Men den här boken grep mig på ett alldeles särskilt sätt. Därför får den högsta Toffelbetyg.

Den tredje och avslutande delen heter Folk av en främmande stam och ska komma ut i höst.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I samma gamla spår… eller nya..?

Fredagsmorgon i november. Jag fick sovmorgon ända till klockan 7.11 då konserten i lägenheten under drog igång. Och sen följde det ena på det andra. Det verkar som om vår trappuppgång är full av TJOCKISAR eftersom alla bara MÅSTE gå och slå emot trappräcket så att det låter som The Bells of S:t Mary… Ja jag vet, det är ingen idé att försöka vidtala berörda, de är liksom inte pratbara. Om man inte ens kan hälsa räknar jag inte med att man kan kommunicera. OCH ALLA TALAR SVENSKA! Vill bara ha det till protokollet. Så här hemma går allting i samma gamla spår.

Samma gamla spår här hemma…

Det slog mig emellertid – och det var en konstig känsla! – när jag läste lokalblaskan att där tycks poppa upp en massa nya affärer och krogar i stan som jag inte känner till. Jag är liksom aldrig i stan längre. Och det är ganska skönt… Framför allt gör jag inte av med några pengar – varken på svindyra och ovärda luncher eller på shopping. Jag har alltid pengar kvar dagarna före lön och jag har till och med kunnat stoppa undan en sparad slant till sämre tider!

Nej, jag åker inte in till stan och köper en vinterjacka för flera tusen spänn när den jag köpte förra året fortfarande håller. Skulle det vara så att jag behöver en dunjacka kan jag alltid traska över rondellen till den nya outleten som finns bredvid Tokerian. (Outleten har ingen hemsida, men finns på Fejan och dit tänker jag inte länka.)

Eller förresten. Jag skulle gå till Stadium och ta med mig nån gammal jacka jag har. Där kan man nämligen byta in sin gamla jacka och få 200 kronor i rabatt om man handlar en ny för 499. Genom ett samarbete med Human Bridge delas de gamla jackorna ut i december till behövande i Östeuropa. Ett fint koncept! Fast förra året var det 300 kronor, vill jag minnas. Lite snålt i år, med andra ord. Men ändå. Ett bra sätt att återanvända.

En annan sak som slog mig när jag läste lokalblaskan till morgonkaffet var det faktum att det numera är fler begravningar än bröllop på ett år för min del. Dop och konfirmation har jag inte varit på sen way back when. Bröllop är ungefär tio år sen. Jag ser alltid till att jag har en uppsättning diskreta, mörka kläder i min garderob. Nej, det är inget roligt faktum alls och i eftermiddag är det dags igen. För lite mer än ett år sen tog jag farväl till en före detta kollega och extra-mamma, nu följer jag en vän, blott tre år äldre än jag, till den sista vilan. Det är så hemskt och ofattbart att jag inte kan förstå, ta in, acceptera detta trots att det nu har gått ganska lång tid.

Jag har i alla fall sällskap i eftermiddag och det är gott att känna att vi kan luta oss mot varandra. Alla gamla stridsyxor borde grävas ner när nånting sånt här sker. Vi borde inse att gemenskap och frid är bättre än utanförskap och stridigheter. Jag är inte utan skuld själv, verkligen inte. Men it takes two to tango… Det är såna här strider i Den lilla världen som gör att jag inte är förvånad över hur det är ute i Den stora världen. Inte ett dugg förvånad…

Farväl…

Livet är kort.

Read Full Post »