Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘eka’

Ett inlägg om nytta och ålder och om att späka sig lite.


 

Min mage sticker fram o dubbelhakor

Det som tittar fram över linningen ska bort. Denna hemska bild tog Anna den 30 juli i år.

Det är tufft att försöka hålla igen på onyttigheterna! Jag säger det redan från början. Och ändå är det inte så att vi, Fästmön och jag, späker oss. Det handlar inte om nån fasta eller att banta enligt nån viss metod. Fasta kan nog vara bra, men bantning tror jag inte ett dugg på. Så snart du har gått ner i vikt tänker du att det går att göra/äta som förr. Och ett tu tre är du som förr – lika tjock.

Nä, då tycker jag att det känns bättre – för min personliga del (andra får göra hur fan de vill) – att försöka ändra livsstilen. Det som tyvärr inte funkar för mig är mina promenader. Hälsporren i högerfoten är nu värre än värst och det enda som hjälper är att vila foten och stretcha (jag har haft hälsporre förr, men då i vänsterfoten). Min rygg är mycket bättre, men jag är rädd att den blir sämre om jag inte rör på mig. Det blir lite av Den Onda Cirkeln här. Det var nån som vid nåt tillfälle skrev en syrlig kommentar här och undrade om jag verkligen kunde sitta/ligga i den ställning gör på bilden för ryggens skull. Jorå, jag sitter bäst ihopkrupen, med ryggen krökt. Ibland när jag ligger raklång eller ändrar ställning knakar det i ryggraden så mycket att jag tycker att det ekar – och hörs ända till Hvita Damen i Nya Zealand. Sammanfattningsvis: ryggen är bättre, men alltså inte helt hundra. Ifall nu nån undrar. Eftersom var och en hanterar smärta på olika sätt behöver inte den som undrar över min ställning undra mer: jag hanterar smärtan på mitt sätt.

Plommon

Vårt nya kvällsgodis.

Hur gör vi då och vad äter vi? Det är slut med godis och fikabröd. Igår blev det macka på grovt bröd till eftermiddagskaffet. På kvällen blev det plommon som kvällsgodis. Plommon! Ja, efter ett tag saluterades det både här och där och det var inte nåt kvällsgodis, jag lovar dig. Gott smakade våra plommon ändå. Men det känns fortfarande konstigt att köpa plommon – vi som hade två plommonträd i trädgården en gång i barndomshemmet…

Idag har jag ett fikasammanträde med Kommunalrådet. Det blir intressant att se hur jag hanterar det. Ber om fruktstund, eller? Jag vet att det är mycket socker i frukt, men frukt är ju ändå nyttigare än kakor och bullar och choklad. Fast är det egentligen godare..?

Ingen av oss blir yngre, men kanske att en känner sig lite fräschare om en går ner lite i vikt..? I morse, när jag satt med mina ansökningar, noterade jag hur många arbetsgivare som faktiskt åldersdiskriminerar redan i annonstexten. Man söker yngre förmågor, man söker en junior si-och-så och man vill ha en jämn (läs: ung) ålderssammansättning på arbetsgruppen. Är detta tillåtet? Nej, det är inte tillåtet att åldersdiskriminera åt nåt håll. Därför brukar jag, på pin kiv (<== ett uttryck som knappast nån junior förmåga skulle använda…) söka tjänster där man specifikt uttrycker att man vill ha yngre förmågor. Jag menar, jag är inte sämre för att jag är liiite äldre än 30…

Dags att sätta fart nu. Jag borde vara värd lite frukost med knäckebröd, åtminstone, efter morgonens jobb. Eller..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vardagligt inlägg.


 

Klubbor med mask o skorpion

Att alla spännande jobb finns i Stockholm är lite av en insekt i arbetsklubban… (Klubborna hittade jag i ett glas på Restaurang Kreta i Förorten.

Äntligen blev det lite vardag igen! Det vill säga, jag är hemma hos mig och kan sitta och skriva i, för mig, normal arbetsställning: jag sitter i min trasiga kontorsstol (bara sitsen som har spruckit), med benen i kors framför datorn. Idag vaknade jag strax efter klockan sju, en alldeles perfekt tid när man har massor att göra. Som vanligt inledde jag dagen med att söka tre jobb. Jag måtte ha världens tur, för jag hittar intressanta tjänster, alltså jobb jag verkligen skulle kunna tänka mig. Det enda smolket i bägaren – eller insekten i klubban – är att de flesta spännande jobb inte finns här utan i Stockholm. Hur det blir med pendlingen vete 17. Tågtrafiken strular ju typ hela tiden och bil kan vill jag inte ta till Stockholm… En sund människa kör inte bil i innerstan.

Kylskåpet den 15 juli 2014

Mitt kylskåp den 15 juli 2014, en sorglig historia.

På min agenda för övrigt idag står att ta en lång dusch när jag har skrivit det här inlägget. Därefter blir det marsch pannkaka till Tokerian, eftersom jag inte var där igår. Mitt kylskåp behöver verkligen fyllas på! Det innehåller några droppar fil med bäst-före-datum idag, några deciliter mjölk med bäst-före-datum i förra veckan, en skvätt Pro Viva svartvinbär, en halv kaviartub, fem öl, ketchup, lite smörgåsgurka, några svarta oliver, hostmedicin, vattenflaskor, en halvfylld bunke tzatziki (osäkert om den lever), en liten ostkant, några matskedar Bregott havssalt och en klick räksallad. Jag undrar vad nån kändiskock skulle kunna laga till av det? Men det behöver jag ju inte undra särskilt länge, för hit hem kommer ju inga kändiskockar… Nä, mitt kylskåp är en sorglig historia idag. Sammanfattningsvis: kylskåpet ekar lätt och behöver färska varor!

I eftermiddag ska jag ner till stan och lägga mitt huvud i M:s kompetenta händer. Kalufsen ska bort, jag vill bli sval i nacken igen! Sen ska jag stråla samman med Fästmön och Elias och hänga med dem tills vi går till vår gemensamma nämnare för att lämna barn och hämta docka. Ja det där med docka är en datorgrunka som jag ska förklara bättre när den är installerad! Anna har en del ärenden på stan och jag kan alltid glo på böcker. Avslutningsvis äter vi middag nånstans. Jag hade hoppats på fint väder och kall öl, men dan ser glåmig ut. Det tycks ha regnat rejält i natt och det kommer säkert mera från ovan.

Vad gör DU idag då??? Har du semester, jobbar du dina sista dagar före semestern, har du just återvänt från semestern eller är du som jag, ofrivilligt – eller frivilligt! – ledig??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett musikaliskt inlägg.


 

Några i huset tycker att det är OK att placera blomkrukor på kanten av balkongen. Det tycker jag känns lite vanskligt, särskilt för dem som bor under… Men de kanske inte har så känsliga huvuden..? Nu bor inte jag under, så jag skiter egentligen i det. Men igår kväll skrattade jag lite för mig själv när jag noterade att den vita krukan var utbytt mot en lite piffigare, röd. Med en snöflinga på…

Julkruka i juni

Julkruka i juni.


Det är ju nästan så 
att man rycks med och låter sin ljuva stämma eka mellan husen i en nykomponerad sång:

Snart är det juli, igen, snart är det juli, igen…

Och så måste jag ju undra om nån annan har sett julsaker som fortfarande står framme nånstans??? Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oro inför morgondagen och skamkänslor inför dagen.


 

kugghjul

Systemet är i olag, kugghjulen vill inte funka som de ska.

Hela systemet mitt verkar vara i olag. I morse ville jag inte gå ur sängen, för där jag låg kände jag inte av ryggen nästan nånting. Och när jag kliver upp vet jag att jag känner av den. Ordentligt. Medicinen och magen går inte ihop heller och utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är ganska bra att jag inte äter så mycket. Förutom i fredags hos Fästmön. Då blev det alldeles för mycket lagad mat. Tur för mig att det bara blev lite prästostbågar och några godisbitar igår kväll till middag. (<== ironi, men sant)

Min största oro är förstås hur det ska gå och jobba i morgon. Av förkylningen återstår mest lite nästäppa och hosta, men inget jag mår dåligt av. Det är ryggen… Eftersom jag var dum nog att läsa jobbmejl i fredags inser jag att jag har fått ett uppdrag som kräver rörlighet i veckan som kommer. Och jag vet ärligt talat inte hur det ska funka.

Bakelittelefon

Måste få tyst på oljudet.

Igår telefonerade jag med mamma. Två gånger. Hon blir så orolig när hon förstår att jag faktiskt är sjuk. Och då måste hon liksom ringa en gång till. Efter en stund. När jag försökte slumra lite. Och telefonen var på så långt avstånd att jag måste fara upp ur den bekväma ställning jag hade hittat efter en förmiddag i nästan total smärta (typ en nia av tio på smärtskalan). Men så klart jag blir glad av omtanken. Det är inte det. Det är att en telefonsignal tycks trigga en obetingad reflex hos mig – jag måste bara få tyst på oljudet, typ. Och då reser jag mig för snabbt och obetänksamt – och HEPP! så känns det som om jag ska gå av.

I morse vaknade jag vid sjutiden av att grannen vägg i vägg gapade på sitt/sina barn igen. Det bara ekade. Men faktum är att det lät som om nån plingade på där och bad dem dämpa sig. Jag tycker att man borde förstå det själv att man kanske är lite tystare en tidig söndagsmorgon. Uppenbarligen är det inte så. Men så klart jag blev tacksam för att det blev tystare! Jag kunde i alla fall slumra en stund till. Vägrade gå ur sängen före klockan nio – se inledningen av inlägget.

Dagens mål är att duscha och tvätta håret. Måste bara få igång ryggen så att jag orkar stå den kvart det tar. Egentligen skulle jag inte behöva tvätta håret eftersom jag ska till frissan i morgon kväll och få det både tvättat och klippt. Men jag känner mig ofräsch.

Mamma ska få ytterligare ett samtal idag. Inte för jag vet vad vi ska prata om när det mesta sades igår, men jag får väl passa på att ligga på golvet och göra övningar samtidigt. Det blir bara lite jobbigt att hålla luren då. Samtidigt är det ett bra tillfälle att utnyttja.

Heteronormativt, men lite gulligt, på väggen inne i blomsteraffären.

Nu är det inte min fru som fyller år idag, men jag kunde ju ha skickat blommor till mina fyllande vänner, till exempel…

Om en liten stund ska jag skicka iväg grattis-sms till två vänner som lyckas fylla jämna år idag. Jag skäms för att jag inte har ordnat nånting till dem, men skyller på att jag har varit mer eller mindre däckad i veckan. Icke desto mindre finns det ju nåt som heter internetshopping… Ja, det var mycket dumt och inte snällt av mig alls… 😳

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett mestadels positivt inlägg, for a change…


Det är så härligt att vakna tidigt en lördag
– särskilt när solen skiner och det är tyst i huset. Igår kväll var det emellertid allt annat än tyst. Skratt och prat från en uteplats i vår hästsko ekade mellan husen. Jag tror inte att man inser hur väl det hörs när man är full och umgås. Och nej. Jag var inte ett dugg sugen på att delta. Det är jag glad för idag – och för att jag inte har småbarn.

Fullmåne
Det var fullt både här och där igår kväll. Den översta runda saken på bilden är månen.


Fästmön och jag åt kallskuret
och hängde sen en stund över var sin dator. Kvällen avrundades med lite Crime Night på Kanal 9. Men när Sherlock Holmes skulle jaga en tjuv som var Napoleonstatyettfetischist nådde även vi en gräns. Vi gick och la oss.

Somliga jobbar borta i helgen. Då får andra jobba hemma. Den fina dagen till trots städar jag. Men det är OK. Ju tidigare jag börjar desto tidigare blir jag färdig. Badrummet och duschrummet/toan är klara och nu väntar dammning. Jag tar det i min takt, har inte så bråttom. Det är skönt med en dag som endast har få tider man måste passa.

Det var tämligen folktomt på gator och trottoarer i morse när vi åkte till Annas jobb. Och trots att klockan närmar sig nio är det som sagt fortfarande underbart tyst i huset. Det enda jag hör just nu är min tvättmaskin. Tänkte att om andra kan tvätta tidiga söndagsmorgnar, kan jag göra detsamma med start halv nio en lördagsmorgon.

När Anna slutar i eftermiddag åker vi direkt hem till hennes snälla mamma. Vi ska köpa med oss mat och äta tillsammans. Umgås. Det kan inte vara så roligt att i princip vara hänvisad till hemmets fyra väggar när man i vanliga fall, före allt ontet och operationen, var pigg och rask. Men jag är säker på att Annas snälla mamma kommer igen fortare än nån av oss vet. Hon är inte den sorten som bara gnäller och lägger av, liksom.

Jag har förberett frågor för tre intervjuer. Intervjun på onsdag kväll är jag riktigt spänd inför eftersom jag inte har träffat personen ifråga tidigare. De andra två känner jag ju – men kanske ändå inte så väl som jag vill tro. Det är det som gör också dem så spännande!

Nu är min kafferast slut och jag ska ta fram dammvippan och trasan och gå ett varv före frukost. Snabeldraken får nog en promenad först efter frukost. Man ska inte slita ut sig. Strykningen får nog ligga/hänga kvar till i morgon. Det är ju en ledig dag då också för mig.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Solig oktoberfredag. En tur ut på lunchen i kylan… Nog för att solen lyser, men inte så värmande.


Den här lönnen var nästan gulare än solen.

                                                                                                                                   Allt utomhus har ännu inte blivit gult. Några löv skiftar i rött.


Rött är sött.

                                                                                                                                                              Men gul är nog den dominerande färgen utomhus just nu.


Mycket gult!

                                                                                                                                                                       Nere vid roddklubben låg även ekorna uppdragna på land.


Inga båtar i ån.

                                                                                                                                                     Det känns lite som om naturen håller på att dö – bara för att återsuppstå igen i vår, inte att förglömma!


En död, men vacker pinne bland höstlöven.

                                                                                                                                                               Men tro det eller ej, det blommar faktiskt fortfarande där ute!


Än blommar det!

                                                                                                                                                         Några späda, röda petunior har fortfarande lite kraft kvar i en av jättekrukorna vid entréerna.


Några spädisar har fortfarande kraft att blomma.

                                                                                                                                                            Nej, än är det inte heldött ute, var så säker! Men det känns som om den här hösten har sprungit ifrån mig…

Read Full Post »

Older Posts »