Min lördag: tankar, sopkaos och ett rent helvete

Ett lördagsinlägg.

---

 

Solig morgon.

Jag brukar alltid tänka att jag ska dö till Schuberts Ave Maria. Det kan jag naturligtvis varken veta eller bestämma. Men i december, när jag spelar min jul-cd med Peter Jöback i bilen, är jag övertygad om att det blir så. Nu är det en ny månad och snart också en månad sen det var jul. Kanske jag lever ett tag till.

När jag dammar brukar jag fundera över högt och lågt. Idag dammade jag, men var jag mer i nuet – och ändå inte! – när jag drog med dammtrasan över de inramade fotona på min ursprungliga familj: farmor, farfar, mormor, morfar, pappa och mamma. Det finns en enda av dem kvar här på jorden (och henne telefonerade jag med i torsdags kväll). Sen är det jag. Och efter mig… ingen. En känsla av sorg smög sig in och borrade ner sig nånstans i mitt bröst. Det blev lite tungt. Samtidigt vet jag att det finns människor som jublar över det faktum att det tar slut med mig. Men det kan också finnas en och annan som känner annorledes… (Och så blev jag påmind om att ta tag i återhämtningen av våra släktporträtt som är deponerad hos en lurendrejare.)

Anna Jansson, en försvunnen ung man och en mugg kaffe var med mig i sängen i morse.

Min lördag… Först vaknade jag strax före halv sju, men lyckades somna om för det var tyst i huset. Vid åtta-tiden tyckte nån i byggnaden att det var helt OK att starta både en tvättmaskin och gräla. Jag skuttade därför upp och fixade kaffe. Kaffet höll mig varm i sängen medan jag läste ungefär 100 sidor ur min bok på gång. Det är Anna Jansson sextonde Maria Wern-deckare och jag måste säga att titeln är väldigt passande. Men märkligt nog inleds boken med en pojke som försvinner från en färja – precis som Shetland igår… Så sammanträffanden existerar…

Det var otroligt vackert väder idag, men dan började kallt. Jag fick ha en liten syjunta här på morgonen, för jag upptäckte att det drog en aning om vänster stortå. Det fixade jag till snabbt och inte snyggt. Greta-Lischa Schterner*, min gamla schyfröken, jag menar tekschtillärarinna, skulle inte ha godkänt min sömnad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Det behövdes uppenbarligen dammsugas här idag…

På dagens agenda stod som sagt städning. Det är inte så världsaroligt längre när en bara har två dar i veckan att städa på. Men det går. Allting går ju – utom tennsoldater och små barn. Jag körde igång ett maraton med klassisk musik – mina fem cd-skivor Classical Collection. Då slapp jag höra vad andra i huset har för sig. Dock noterade jag en avfärd. Jag hoppas att den blir av det längre slaget för jag orkar inte försöka somna till en tvättmaskins entoniga brummande en natt till.

Nu har huset fått lyssna till vacker musik hela dan. Hoppas det får människor att lugna ner sig och dämpa sig ett tag. Min städning är nästan färdig. Dammningen är klar, liksom dammsugningen. Det behövdes, kan jag meddela…

Jag har pausat för att äta frukost, tvätta mig, stoppa in ögona (det vill säga linserna) och rafsa ihop soppåsarna. Jag har ett eget lite sopberg här. Eller sopkaos, som är det senaste kaoset media skriker ut om. (Sopkaos är det alltså i Stockholm.)

Sopkaos i New Village osså.

Jag måste ge mig ut, tyvärr. Det är inte bara sopkaoset jag ska bringa ordning i, jag måste ordna nån middag dessutom. Det blir köpepizza idag har jag bestämt. Eftersom jag är ensam straffas jag och får inte hemkörning av pizza om jag inte betalar (extra) för det. Därför har jag bestämt att jag åker och hämtar hem den själv. Men än så länge är det lite tidigt, så jag får väl ställa mig vid strykbrädan en stund och även dra några tag med en fuktig trasa i badrummet och i duschrummet-toan.

I kväll blir det tänd ljuskrona igen. Fem stearinljus får inte upp värmen, men det var i alla fall mysigt att tända dem igår. Repris i afton, alltså. Och kronan sitter i taket i vardagsrummet, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag inte, som bekant. Förutom pizza och ljuskrona blir det Stjärnorna på Slottet klockan 20. Och ett och annat kapitel i min bok, förstås. Har DU lust att berätta vad DU har haft för dig idag så gör gärna det i en kommentar.

Ljuskronan sitter i taket, inte på mitt huvud. Nåt ljushuvud är jag som som bekant inte.

*Greta-Lischa Schterner = hon hette självklart nånting heeelt annat.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Var är brudarna..?

Ett undrande inlägg.

---

 

Ja frågan i rubriken är synnerligen aktuell efter att jag har sett bildspelet stilikoner från förr. Var finns alla läckra brudar nu???

Personlig stilikon – från förr.

Min favorit i bildspelet är utan tvekan Wenche Myhre. Hon gör skäl för uttrycket

Gult är fult.

För inte fasen är det snyggt, eller vad tycker du..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ersättningsbyte?

Jag funderar på det här med att ge bort sånt som man själv har fått – och att ersätta sånt man har haft sönder. Det är faktiskt så att jag inte ger bort nånting som jag själv har fått – utan att fråga givaren om det är OK. För det känns verkligen konstigt att ge bort nånting som nån i största välmening har gett en. Och ärligt talat ger jag ytterst sällan bort saker jag själv har fått. Jag tycker att det är ganska fräckt att ge bort andras gåvor.

Det finns till exempel i min ägo en fin diamantring med vitt guld. Jag fick den till min konfirmation av mamma och pappa och jag har aldrig burit den. Ringen är fin, men jag är inte överförtjust i vitt guld och jag gillar inte ringar där stenen/stenar sticker ut. Det är för opraktiskt för mig, helt enkelt. Men den här ringen kan jag inte ens fråga mamma om jag får ge bort! (Vem skulle jag ge den till, för det första?) Ringen är ett minne. Ett minne från en dag som var ganska häftig eftersom jag var ensam konfirmand.

En annan sak som snurrar är när man har sönder nåt på ett kalas. Hur hanterar man det? Jag minns en middag – ingen fylleorgie – jag var på. Vi serverades rödvin till maten, men jag var absolut inte påverkad när vi efter middagen spelade TP, tror jag. Trots det lyckades jag vispa till mitt glas så att rödvinet flög ut över den vita linneduken, en av värdinnornas vita blus samt en ljusblå sidenmatta från Kina…

Naturligtvis skämdes jag som en hund och lovade att fixa kemtvätt av mattan och om det inte lyckades lovade jag att lämna ersättning i form av pengar. Den andra värdinnan, hon som inte fick sin blus nerstänkt, var mycket tveksam och sur. Mattan var nämligen köpt i Kina och nån resa dit hade jag självklart inte råd att betala! Klart att det var urtrist, men det var en OLYCKA!

Jag hamnade ute i kylan – som den här vinflaskan.

Jag undrar vad Magdalena Ribbing säger om detta? I vart fall tycker hon att det inte är snyggt av en värd att göra en ekonomisk förtjänst på en olycka. Men antingen köper man nåt likadant som det man har haft sönder eller så ger man ersättning för det.

Hur som helst, jag ordnade kemtvätt – och de som utförde tvätten lyckades få bort vinfläckarna! Men jag har aldrig mer umgåtts med paret. Otroligt trist när det blir så, fast om man vet med sig att man ska bjuda på middag på ett trångt utrymme, då flyttar man nog undan sånt som man är jätterädd om. Till exempel ljusblå sidenmattor, inköpta i Kina…

Read Full Post »

En go lunch i gott sällskap!

Det blev en alldeles extra go lunch idag, för tillsammans med B kom även ”Lisbeth”! Du kanske minns denna fena på att slänga ur sig citat, till exempel det här, detta och vad sägs om detta?! B och Lisbeth är nog de två jag gillar allra mest från förra jobbet. B är så allt igenom snäll utan att vara mesig och Lisbeth, ja, hon är bara för rolig.

Idag åt B och jag kycklinglår. Lisbeth är anarkist, så hon blandade friskt kycklinglår med dagens vegetariska. Mattanterna sliter sitt hår när det är dags att betala…

Lunchen gick alldeles för snabbt. Hepp, så hade en timma gått och vi var tvungna att herta tillbaka alla tre. Men jag avtvingade mina båda före detta kollegor ett löfte om att snart komma på besök. Vi hade massor att prata om och hälften hanns inte med. De var förstås nyfikna på mitt jobb och vad jag gör där och jag ville ju veta lite vad som hänt på fakulteten sen sist. Inte mycket, visade det sig, mer än att det pågår nån sorts flyttrockad idag. Sen pratade vi om en massa annat också och bland annat fick vi höra om Lisbeths granne som går under namnet

Mr Naken.

Anledningen till namnet kan du säkert lista ut. Jag tänker inte skriva nån förklaring, för detta är en sedesam blogg. I alla fall är den sedesam då och då. För övrigt vet vi ju att grannar, de kan vara lite

hipp som happ

som mitt x L:s mormor sa. Om L. Ja, hon var en rolig mormor!

Nu ska jag inte sitta här och tramsa till det alltför mycket, för idag är vi seriösa här. Jag har varit så seriös att jag bland annat har gått runt och fotat vissa inredningsdetaljer. Inte för att jag tycker att de är chica, möjligen extremt shabby – eller snarare tacky – chica, utan för att ta ett samlat och protesterande grepp för att få ordning på åtgärder mot solen. Vi är nämligen många som har svårt att se vad det står på våra datorskärmar allt eftersom dagen går. Detta på grund av att vi har markiser som vi inte får använda som solskydd eller persienner. De befintliga gardinerna är otroligt färgmatchande – och fruktansvärt genomskinliga… Som synes av bildspelet nedan är uppfinningsrikedomen stor. Men det är inte snyggt. Så jag hoppas att min protest får önskad effekt. I annat fall planerar vi protest nummer två. Och då snackar vi skyltar i fönstren ut mot bussgatan. Skyltar med budskap…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Read Full Post »