Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘komma försent’

Ett tisdags-inlägg.


 

Soluppgång i oktober mellan träden

Åter en solig dag, men oj så kall!

Tisdag är inte min favoritdag i veckan, men idag var jag mycket spänd. Skälet var att huvudredaktören skulle dimpa ner från norr. H*n ska vara här i tre dar och bland annat delta i en utbildning. Dagen idag var lite vikt åt mig och mina frågor.

Eftersom jag inte vågade riskera att bli nerslagen eller få böter parkerade jag på stora parkeringen och betalade en svindyr dygnsavgift. Jag ville inte heller komma försent. Hittills har jag fått åka hemifrån tidigt för att leta parkeringsplats. Sen har jag fått vänta tills klockan har blivit åtta och mitt passerkort fungerar eller tills nån kollega har kommit. Under dagen löste sig parkeringseländet för oktober månad, tack och lov. Nu räknar jag med att sova bättre om nätterna, slippa stressa och inte behöva frysa så mycket om morgnarna.

För kallt har det blivit i Uppsala, Sverige. När jag kikade på termometern nån gång strax efter klockan sex i morse visade den på nollan. Jag kör ännu på sommardäck, men den 26 oktober ska Clark Kent* få sprillans nya vinterskor** i samband med hans årliga hälsoundersökning***. Den fina Trissvinsten i söndags hade varit ett bra bidrag till däcken. Nu fick den gå till parkeringsboten i stället. Och även om det kan tyckas trist är jag tacksam att jag vann pengar så jag kan betala böterna! Var jag ska hitta pengar till däck återstår att se. Förhoppningsvis kan jag dela upp kostnaden, som landar på cirka 5 000 kronor.

Huvudredaktören visade sig vara en skärpt och trevlig person i min ålder. Vi gick igenom det jag tycker är krångligt, framför allt rutinerna för hantering av ärendena (jag vill inte gå in på djupare detaljer än så). Själva språk- och textgranskningen är inget problem (även om jag naturligtvis inte ”kan allt”), men den ska göras så att den funkar för alla inblandade. Från och med nu gör den förhoppningsvis det. Därför började jag helt enkelt om, nästan, på tre dokument. Jag har jobbat intensivt – med ett avbrott för lunch med huvudredaktör och min närmaste kollega och en kort fika – och hunnit ungefär halvvägs. I morgon har jag hela dan på mig att göra klart och på torsdag ska jag och huvudredaktören ha en genomgång av vad jag har gjort. Det blir nog bra i slutänden, även om polletten inte riktigt har trillat ner än. Den beräknas emellertid göra det snart. Annars blir jag galen på mig själv.

Efter jobbet behövde jag svänga in och handla lite mat. Det blev ICA Heidan som fick besök av mig. Jag passade på att lösa in min Trissvinst förutom att jag shoppade tre frysta färdigrätter till kommande luncher. Tyvärr glömde jag köpa apelsiner. Jag gillar mest apelsiner för deras snigga färg. Däremot estimerar jag inte att skala dem. I stället brukar jag dela dem på mitten och handpressa dem. Två lagom stora apelsiner blir ett glas färskpressad och jättegod juice. Juice är inte så bra för min mage, men jag behöver C-vitamin. Min kropp bekämpar just nu en infektion och målet är att slå ut viruset innan det slår rot. Det går ju så där, dårå, om en glömmer att köpa ”meducin”. Men jag fick i alla fall i mig en clementin på arbetstid, alltid något!

Clementin skalad och delad i två halvor

Det blev i alla fall en clementin idag…


Sen är det ytterligare en grej med att handla.
Tro inte att jag är färdig när jag har lämnat affären och åkt hem. Nej, sen ska varorna skannas en gång till här hemma och kvitton registreras. Jag är nämligen med i ett projekt kring dagligvaruhandel. Tanken var att ge mig nåt att göra om jag inte jobbade, så just nu känns det mest jobbigt. Fast… jag handlar inte särskilt ofta, så ett par gånger i veckan ska jag väl stå ut att administrera mina inköp.

Efter jobbet finns även annan administration att ta tag i. Jag ska tidrapportera och jag ska kolla eventuella svar på sökta tjänster, nåt jag registrerar i en Excel-fil.

Nu tänker jag emellertid administrera ett par rostade mackor. Kvällen är vikt för att läsa ut en rätt tradig bok så att jag kan börja på nåt nytt, troligen sista delen i Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Om lust och och ork infinner sig ska jag läsa och recensera Professor Frans i serieform, som landade i min postbox igår, i helgen.

Vad händer hos DIG i kväll??? Har du orkat läsa ända hit pallar du säkert med att skriva några rader och berätta i en kommentar. Men skynda! Det återstår bara åtta procents utrymme på den här bloggen.


*Clark Kent = min lille bilman

**vinterskor = vinterdäck
*** hälsoundersökning = service

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färdigt inlägg.


 

Pronto är italienska och betyder färdig. Färdig är jag också med Pronto, en digital kommunikationsbyrå med en massa snygga anställda. (Inget fel i det!) Runt midsommar ställde jag upp på en kampanj anordnad av Pronto. Det var andra och sista gången för min del.

RekordvinnarenMitt första samarbete med Pronto skedde emellertid redan i november 2012. Eftersom jag är bokmal nappade jag på ett uppdrag som gick ut på att läsa en då nyutkommen bok, Rekordvinnaren av Pieter Tham. Jag blev lovad

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

och jag skulle få

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

För att få boken och den därtill hörande upplevelsen skulle jag naturligtvis blogga om boken. Boken handlade om en man som vinner mycket pengar på en lott och hur detta förändrar hans liv. Några dar efter att jag hade läst ut boken kom ett brev med snigelpost till mig med liknande innehåll som mannen i boken hade fått. Kuvertet innehöll dessutom en Trisslott. Redan där föll liksom hela kampanjen platt: brevet med lotten kom till mig alldeles försent. Jag var helt uppe i en ANNAN bok vid det laget. Nä, det funkar liksom inte med den här typen av utskick eftersom vi ju faktiskt alla läser olika snabbt. Boken fick för övrigt medelbetyg av mig (och då var jag snäll) och den fick ingen större uppmärksamhet nånstans i media eller så.

I början av sommaren fick jag ett nytt erbjudande av Pronto. Eftersom även det handlade om böcker beslutade jag mig för att nappa. Nån ersättning var det aldrig tal om precis som förra gången, ordet

volontär 

var vanligt förekommande i mejlen från Pronto. Däremot stod det också

[…] Som tack för sitt engagemang som volontär kan man få en fribiljett till Augustgalan. Som bloggare får man även en officiell &#8221badge&#8221 att märka sin blogg med. […]

Orden

[…] kan man få […]

visade sig betyda att alla bloggare deltog i en utlottning av en (?) biljett. (Hade Pronto tillstånd för lotteriverksamhet?)

Jag deltog i kampanjen Bokvalet genom att blogga om den. Främsta skälet var att jag tyckte att det lät som allt annat än lika villkor att digitala böcker har högre moms än andra böcker. Det tycker jag fortfarande, för övrigt. Ett annat skäl var naturligtvis den hägrande biljetten till Augustgalan. Jag fattade inte först att

[…] kan man få […]

betydde just det jag skrev ovan, att man som en av många (?) deltog i en utlottning av en (?) biljett.

Ja till sänkt moms på digitala böckerNä. Jag fick förstås inte den där biljetten. Och ja. Det är delvis därför jag skriver detta inlägg – jag är en dålig förlorare. Men… jag vill också lyfta fram hur viktigt det är att man tar reda på saker och ting innan man lovar att jobba gratis åt andra med till exempel marknadsföring.

För i Bokvalets fall visade det sig inte bara handla om nån liten orättvis moms. Det handlar om lagstiftning och EU-regler och om att digitala böcker ses som tjänster av EU och inte som varor. DETTA hade varit bra att få veta i förhand av kampanjarrangören. Eftersom jag spred kampanjen i alla sociala medier där jag har konton fick jag nämligen ta ett antal diskussioner också. Och blotta min okunnighet. Jag borde ha läst på innan jag bloggade. Jag borde kanske också ha fått bättre underlag…

Pin Ja till lika villkor för alla böckerVidare fick media (traditionell) underlag före kampanjstarten, medan vi bloggare (social media) fick underlaget samma dag som kampanjen startade. Lika villkor? Nä, inte särskilt. Nån tidsplan såg jag inte röken av. Det fanns heller inte preciserat i uppdraget när jag skulle blogga och i vilka ytterligare kanaler jag skulle puffa för kampanjen.

Som jag såg var DN först med en artikel om Bokvalet. Därefter kom vi bloggare. Det twittrades lite samma dag och nån dag efteråt. Sen hände ingenting. Eller i vart fall såg inte jag nåt mer om kampanjen Bokvalet. Med en tidsplan där Pronto hade preciserat när bloggarna – eller ett visst antal – skulle ut med sina texter – hade kampanjen fått större genomslagskraft. Vidare borde Pronto ha kollat av med bloggarna vilka andra kanaler de skulle använda, hur och när och kanske på så vis varit med och styrt. Nu fick kampanjen hyfsad uppmärksamhet i ett par dar. Och sen blev det tyst.

Eller??? Blev det tyst? Som medhjälpare i den här kampanjen hade jag önskat – förutom en biljett till Augustgalan – en redovisning hur det gick. Det enda jag fick var en inbjudan till ett evenemang i Stockholm, ett kampanjkalas. Den inbjudan kom ett par (2) dar före festen, vilket gjorde att jag inte kunde delta.

Nä, vet du… Nu är det pronto med Pronto för min del! För övrigt har jag fortfarande inte vunnit nån storvinst på Triss och jag har inte heller läst en enda digital bok. Jag håller mig till de gamla hederliga pappersböckerna. Och Augustgalan kan jag följa på webben, säkerligen, det gjorde jag förra året.


Från och med nu gäller för min del

  1. inget gratisjobbande
  2. ta reda på alla fakta och se till att få underlag innan jag tackar ja till medverkan i marknadsföring
  3. fortsätta skriva på bloggen om varor och tjänster som jag själv tycker är bra och har provat

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett både lättat och laddat inlägg.


 

blodpenna

En del sår har fortfarande bara skorpa och börjar blöda när man skrapar på dem.

Den här dagen blir inte som jag hade tänkt ursprungligen. Den ursprungliga planen var att skriva om två år av mitt liv den här veckan. Det blir bara ett år. Jag orkar inte ha ett sånt rasande tempo, helt enkelt. Det är svåra saker att gräva i och en del sår har ännu inte blivit till ärr. Och det vet vi ju alla hur det kan bli när man skrapar på ett sår med skorpa – det kan börja blöda. Generellt sett mår jag gott av det hela, tyngden lättar fortfarande. Men det jag säger är att det inte är lätt att bli lättad, om du fattar vad jag menar..?

Plan B för den här dagen var att städa. Så blir det inte heller. Min tandläkare hörde av sig igår igen och jag nappade och bokade en tid. Detta sitter jag och laddar för nu. Det har legat ett kallelsekort på datorbordet framför mig sen april när jag först fick en kallelse till maj. Då var jag tvungen att avboka eftersom ett tandläkarbesök hade inneburit att det inte hade varit nån större idé för mig att pendla till jobbet den dan. Nu har jag inget jobb att pendla till, så tiden finns. Däremot har jag ingen inkomst, vilket ju är värre. Men när jag ringde och pratade med mottagningen berättade personalen att jag har 300 kronor kvar i tandvårdspeng. Dagens besök, med undersökning, röntgen och lite putsning, går på cirka en tusenlapp. Min tandläkare brukar låta mig delbetala. Det blir värre om det är nåt som behöver göras i käften… DET har jag INTE råd med!

Jag kan fortfarande undra över varför det kostar mer för den enskilde att gå till tandläkaren än att gå till doktorn. Ett läkarbesök i primärvården kostar idag 150 pix, ett tandläkarbesök såsom mitt idag en tusing. Är inte tänderna en del av kroppen? Ett ”bidrag” med 150 spänn per år från staten (=tandvårdsförsäkringen) räcker ju inte särskilt långt…

ULkort

Laddat med en hundring. Men den har nog inte kommit in än.

Eftersom min tandläkare har mottagning mitt inne i stan har jag bestämt mig för att ta bussen in. Det är för dyrt, helt enkelt, att parkera. Det som fick mig att tveka mest är min hälsporre, men jag får försöka att klara av att gå från Stadshuset till tandläkarmottagningen. Därför ville jag försöka kolla om mitt busskort var laddat. Det har ganska lång tid varit omöjligt att skapa ett nytt konto via datorn hos UL för att kunna ladda på busskort och kolla saldo, men igår kväll hade jag tur! Det funkade! Fast det tog väldigt lång tid och var otroligt segt. Man tror att de ska fixa tekniken när de byter system till nåt bättre. Detta har verkligen varit i ursämsta laget. Dessutom kan det ta upp till ett dygn innan de summan man har laddat har kommit in på kortet. Även här hade jag tur, det fanns pengar så jag kan åka både tur och retur.

För övrigt har jag hört att ägaren till UL diskuterar att förändra zonindelningen igen, eftersom många har klagat på att det är dyrt. Dyrast är det att åka på sms-biljett, men för den som åker på reskassa från Förorten in till stan kostar det 40 spänn mot 19 kronor före zonindelningen. Det är ganska mycket pengar för den som är arbetslös, till exempel. Det blir då ganska hånfullt när ägaren vill ge dem som redan har jobb och en inkomst rabatterat pris på bussresor… Kanske barn, pensionärer, studenter och arbetslösa kunde få dessa rabatter i stället, personer som inte har inkomster eller har väldigt låga…

Ja, det är en del man undrar över här i livet och mycket som verkar orättvist, till exempel..

  1. Varför är det dyrare för den enskilde att gå till tandläkaren än till doktorn? Är inte tänderna en del av människokroppen?
  2. Varför vill ägaren till stans bussbolag ge rabatterade priser till dem som har jobb och inkomst i stället för att ge rabatterna till dem som inte har nån inkomst eller väldigt låg sådan?

Nu har jag lättat mig lite och det är dags att sätta fart om jag inte ska komma försent. Jag är naturligtvis skitnervös och vettskrämd och det spelar ingen roll att både tandläkaren och tandhygienisten är söta och snälla. Så här är det jämt för mig!

Och i sammanhanget är detta en skitsak med tanke på att det idag är exakt 13 år sen 9/11... Hemsk dag, den 9 september 2001… Två år senare mördades Anna Lindh. Vi får aldrig glömma!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det ett år sen det flyttade in folk i huset där jag jobbar. Ja, alltså, för att jobba, inte för att bo. Själv har jag bara jobbat här sen i februari. Vi bjöds först på förmiddagskaffe på Loftet. Jag är fascinerad av det mesta på Loftet, även armaturen…

Förmiddagskaffe intogs på ett loft.


Byggnaden Loftet har för inte alltför länge sen
inhyst fyrbenta, levande varelser. Nu är det mest tvåbenta här. Men jag tycker att det är kul att man har tagit tillvara på den här gamla byggnaden!

Takbjälkar.


Det är emellertid inte på Loftet 
jag i vanliga fall jobbar utan i ett hus som alltså fyllde ett år. Ett hus där det är synnerligen högt i tak…

Högt i tak.


Här finns också
skojiga lampor…

Skojiga lampor.


Uppe på toppen,
där jag sitter, går det mesta i limegrönt… Tur att jag har botat min limegröntfobi…

Tja… limegrönt var det här…


Nu ska jag snart flytta ifrån det limegröna,
en trappa ner. En stor fördel är att jag slipper se Friskis & Svettis från kontorsfönstret, men annars tror jag att jag nog lär sakna mitt kontor. Det är så mycket mitt i smeten. Nära prefekten, nära både forskare och doktorander, nära fikaplatsen… Det blir nog bra på fjärde våningen också. Hoppas jag…

Dagens lunch bestod av en sisådär-paj som ingick i själva ettårsfirandet. Men innan dess fick vi lyssna på tre kortföreläsningar av två forskare och en doktorand som var och en representerade en av husets institutioner. Mest imponerad var jag nog av den unga, kvinnliga doktoranden som gjorde bra ifrån sig mellan de båda äldre, manliga forskarna. Jag har skrivit en rapport om det hela på både svenska och engelska, men den finns på vårt intranät så den får du inte läsa!

Magen har varit besvärlig idag och flödet jämnt och kraftigt. Jag känner mig trött, så trött, men det är ju bara att vänta när det blir så här. Trött blir jag också för jag känner mig lite dragen åt två håll på jobbet. Det finns så mycket kvar att göra på institution 1, bara det att jag nästan redan avverkat månadens timmar där… Det blev inget gjort åt forskarsidorna där i eftermiddag. I stället skrev jag och skapade fyra sidor på intranätet om dagens evenemang, planerade lite inför institutionsdagen samt gjorde en liten intervju. Nog går det undan, alltid…

Köpte med mig kycklingspett innan jag åkte och hämtade Fästmön på hennes jobb. Vi mumsade och åt i godan ro, för jag skulle sen på ett öppet hus om fönsterbytet, stod det på lappen. HA! Det var ju bara det att det var ett informationsmöte och jag kom tio minuter försent. När ska styrelsen lära sig skriva korrekt svenska på inbjudningarna? Jag fick i alla fall de frågetecken jag hade uträtade och jag var hemma igen en trekvart senare.

Lite kvällskaffe med kanelbullar, såna där små goda Pågens-knyten, du vet, har det blivit. Nu ska jag se om mina Kickor & Pluttar har bloggat nåt idag innan jag bänkar mig för att se kvällens avsnitt av Dallas. Anna ser just nu på det föregående.


Livet är kort.

Read Full Post »

På väg till ett möte som kräver att jag har kläder på mig. Och då menar jag ANDRA kläder än shorts och linne. Ja för en av fördelarna med att i vanliga fall gå hemma så här är att det är strunt samma vad man har på sig. Idag måste jag vara hel och ren och sniggt klädd. Det är svårt när man som jag helst klär sig i tjockissvart. Utanför mitt köksfönster visar termometern redan över 30 grader…


Såna här kan man inte ha på sig när man är på möte.

                                                                                                                                                              Jag längtar redan hem till min håla där jag kan gömma mig. Ärligt talat satt jag mest inomhus igår, framför datorn eller med en bok. Längtar efter att delta i livet, men vågar inte. Det är svårt vissa dagar.

Igår kväll såg jag säsongsavslutningen av Desperate Housewives. Den TV-serien piggar alltid upp, för kvinnorna i den är kloka och roliga, men också elaka och tuffa. Som vanligt slutade det hela med en riktig cliffhanger. Och en uppvisning i sammanhållning. Tänk om jag finge vara med om sån vänskap nån gång i livet!

Glad åt kärleken jag får uppleva är jag! Glad och tacksam att Fästmön finns i mitt liv. Vi sågs ju en liten stund igår och pratade senare en knapp timma i telefonen. Jag satt på ballen* och njöt av kvällen som var 20-gradig. På torsdag kväll har Elias sin allra första riktiga skolavslutning, första klass. Då ska jag naturligtvis åka ut till Förorten! Hade bara glömt att anteckna.

Nu måste jag sätta fart så jag hinner i tid till dagens möte! Att komma försent gillar jag INTE!

                                                                                                                                                            *ballen = balkongen

Read Full Post »