Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mild’

Ett inlägg om några män och en kvinna.


 

Jag hade tänkt skriva typ

dessa fantastiska män

eller nåt i den stilen i rubriken. Men grejen är att jag ju inte tycker att männen jag ska skriva om är särskilt fantastiska. Rubriken hade låtit ironisk vad gäller en del av männen.

pippiperuk

Orange Rödhåriga – är de marginaliserade och förringade i samhället?

MEN… Att rödhåriga är lite… speciella… har vi som haft närkontakt med dem fått erfara… bittert, för somliga. (Fast jag skulle snarare kalla dem orangehåriga och orange är ju, som bekant min favoritfärg. Därmed har jag avslöjat att jag har ett kluvet förhållande till orange.) Hur som helst, att just hårfärgen låg bakom planerna på att mörda två brittiska prinsar tycker jag låter helt sjukt! En brittisk rödhårig man planerade att mörda prins Charles och prins Willie… William – så att rödhårige prins Harry kunde bli kung. Skälet är att mordplaneraren känner sig marginaliserad och förringad av samhället som vit, rödhårig man. Samtidigt har han jämfört sig med Anders Behring Breivik… Mannen är nu åtalad för att ha förberett ett terrordåd. Hoppas han stoppas i finkan en lång stund.

En som däremot snart blir fri är den så kallade Hagamannen. Om två månader släpps han, men Umeå, där han härjade, har förbjudit honom att besöka staden och dess kranskommuner. Förbudet gäller hans första år i frihet. Enligt Västerbotten-kuriren anser Kriminalvården att risken är hög att Hagamannen begår sexualbrott igen. Och han släpps alltså fri i sommar… Det finns ju liksom andra kommuner än Umeå där han kan härja. Hur kan man släppa Hagamannen fri om risken är hög för återfall? Det övergår mitt förstånd! (För övrigt finns det en Hagaman i Förorten, men det är en SNÄLL person!)

trosor

Trosmannen är dömd.

En annan brottsling är den så kallade Trosmannen i Metropolen Byhålan. Han stal 50 par trosor och nu har han fått sin dom. Mannen klarar sig undan med villkorligt och 30 dagsböter. Men han ska också betala 500 kronor i skadestånd till en granne för att han stulit ett tiotal trosor av henne. Den milda (?) domen beror på att tingsrätten inte tror på återfall här.


En som inte har fått återfall
men ett visst utfall är 51-årige Steve Easton. Han har lidit av vad han trodde var hösnuva i 44 år. Men häromdan nös han så förskräckligt, uppenbarligen, för ut ur näsan flög en gummipil. Hans mamma berättade att hon tagit sonen till sjukhus som sjuåring för att de trodde att han hade fått i sig nåt. Men eftersom man inte hittade nåt trodde sjukhuset att det var ett misstag. Steve Easton är ganska cool och beskriver hur han känner sig så här:

Jag känner mig inte alls annorlunda. Jag undrar vad mer som kan finnas där uppe?

Äpplen och päron

Äpplen och päron… Men den kvinnliga tjuven hade päronformad kropp.

Kvinnor då? Brukar man inte säga

Kvinnor kan

efter den gamla 80-talskampanjen? Jorå, i alla fall om vi blickar åter till Metropolen Byhålan. I Byhålenytt läser jag rubriken

Tumult när kvinna stal kläder

Fast… när jag läser notisen hittar jag ingenstans i brödtexten att hon stal kläder. Det står att kvinnan försökte stjäla värdesaker ur ett personalrum, inte kläder ute i affären.

För den som planerar att jaga nästan-tjuven beskrivs hon enligt Byhålebladet ha…

[…] lockigt mellanbrunt hår och päronformad kropp […]

Tumult när kvinna stal kläder

”Tumult när kvinna stal kläder” Fast hon stal ju inga kläder, Corren!


Män kan och kvinnor kan
är bara att konstatera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett misslyckat inlägg.


 

Synkontroll på golvet

Synkontroll på låg nivå.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Och nog borde jag ha blivit misstänksam när jag anlände till vårdinrättningen och noterade att man utför synkontroller på låg nivå, det vill säga på golvet… Men jag kan vara ganska vidsynt (!) och till och med mild understundom. Därför slog jag mig ner i väntrummet med min spännande bok på gång och lät mig svepas in i den ruggiga handlingen.

Fast när klockan passerat det klockslag jag hade fått reserverat för mig började jag undra. Först fem minuter, sen tio. Då gick jag ut i receptionen. Nej, vårdgivaren hade inte anlänt. Den vänliga receptionisten ringde vårdgivarens mobil utan att få svar. Jag satte mig ner ytterligare fem minuter, receptionisten ringde ytterligare en gång… Men nej. Ingen kontakt, ingen vårdgivare. Lite fundersamma blev vi, det är ju halkigt och vintrigt ute. Kanske det hänt nån liten olycka? Slutligen skickade jag ett sms till vårdgivaren, tog farväl av receptionisten och åkte hem igen. Jag var glad att jag kom med bil, för annars hade jag fått kuska runt halva stan för att komma hit. Bilvägen till vårdinrättningen är mera lik fågelvägen.

Jag hade varit hemma trekvart när mobilen signalerade sms. Det var från vårdgivaren. H*n bad om ursäkt, men var hemma och vabbade och hade bett sköterskan under gårdagen att avboka alla patientbesök. Jag missades. Uppenbarligen. Nu var det ju inte vårdgivarens fel utan sköterskans, men… Man blir lite… besviken och lite halvsur. Som patient får man nämligen veta att man måste avboka ett besök senast 24 timmar i förväg – annars debiteras man ändå. Vad händer om det är tvärtom, som idag? Ska jag kanske fakturera mottagningen??? Tofflan undrar…

Nu bokades en ny tid per sms, men den är ju inte förrän om två veckor. Jag är GLAD att jag inte är VÄLDIGT sjuk… Men jag kan tyvärr konstatera IGEN att när man är i underläge och redan drabbad av svårigheter straffas man om man råkar glömma, missa eller komma försent. Den som är i överläge kan glömma, missa, komma försent eller helt enkelt utebli utan att nåt händer. Är det inte Arbetsförmedlingen eller a-kassan så är det vården, liksom… och det är inte rättvist. Nu ÄR det emellertid inte hela världen för jag överlever. Men ändå. Varför gäller inte samma regler för underlägesposition som överlägesposition???

Dansare

NEJ! Det är inte rättvist! (En bild av konsten på vårdinrättningen.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Älskade duBarbara Voors är författaren med det märkliga namnet som är svensk. Fast ändå inte. Hon är född i Stockholm, har holländskt påbrå, är uppvuxen i Iran och bor i Nacka. En salig och härlig blandning. Jag har läst ett par böcker av henne tidigare och blev överlycklig när jag hittade hennes debutroman Älskade du för fem kronor i Missionskyrkans hylla för böcker till salu. Boken kom ut redan 1990 och utgåvan som följde med mig hem är publicerad i serien En bok för alla.

Den här boken handlar, precis som du säkert förstår av titeln, om kärlek. Men det är en omöjlig kärlek. Berättarjaget drabbas av den första kärleken och den är så skör och svår och… bara omöjlig. Med sig i bagaget har hon också sina föräldrar, med mamman som då och då packade sina väskor och flyttade för att leva med en annan man än pappan. Jaget själv har ett otroligt självhävdelsebehov, medan syskonen verkar betydligt tryggare.

Jag dras in i den här boken, obevekligt. Den gör fruktansvärt ont att läsa. Den får mig att känna att Lena Andersson kan slänga sig i väggen med sin Egenmäktigt förfarande. Älskade du har ord som knivar och jag minns precis hur det var när man älskar och blir älskad första gången och hur sårbar man var. Hur varje ord fick enorm betydelse – liksom varje uteblivet ord.

I början av boken skriver Barbara Voors:

[…] Vi tror att vi väljer kärleken och den vi älskar. Det är inte så. Kärleken väljer oss till offer som hon formar efter behag. Kärleken är inget milt eller ens särskilt gott, det är ena sidan av djävulens ansikte. Jag trodde att kärleken var såsom en berättelse i Bibeln, som jag sov med som liten. […] Sålunda kom kärleken bakifrån och slog sina knän under mina så att jag föll under smärtan, genom smärtan. Du. […]

Även om den här boken är skriven när mobiler, datorer och internet var nåt som var inte gemene mans verktyg står den sig. Men kanske hade personerna i berättelsen agerat annorlunda med sms och i cyberspace – på gott och ont.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blandat inlägg.


Den här helgen
hade jag helst av allt velat gå omkring i mjukisbrax och bara varit. Och visst har jag gjort det stora delar av helgen, men… När man jobbar som kontorsråtta på heltid på annan ort och pendlar, blir vardagarna snabbt fyllda. Det är alltid nåt

måste

efter jobbet, som att handla eller tvätta eller betala räkningar. Sen ska man äta nåt litet – vilket ska tillredas och så ska det diskas. Möjligen hinner jag se nåt ett TV-program eller läsa några sidor innan det är dags att gå och lägga sig.

Rutigt och randigt

Rutigt och randigt. Det rutiga är Annas julklappspyjamasbyxa, det randiga tyget på hennes kökssoffa.


På helgerna
är det därför så mycket som ska hinnas med. Det där

andra

som man inte hinner eller orkar göra måndag till fredag. Städa, till exempel. Eller storhandla.

Främsta prio för mig på helgerna är emellertid familjen. Men inte ens familjen hinner jag riktigt med, känner jag. För det är ju som sagt alltid nåt

annat

jag behöver fixa under helgen också.

Igår åkte jag ut till Himlen på eftermiddagen. Fullastad som en packåsna. Fästmön kan ju inte rimligtvis släpa alla sina prylar från en längre vistelse hos mig i New Village först till jobbet, sen på bussen. Anna är så duktig att hon promenerar till sitt jobb de dagar vi inte kan samåka. Då funkar det inte att ha tunga väskor att släpa på.

När jag åker till Himlen en helg har jag då först delar av Annas prylar och sen mina egna. Lapdancen* följer med och den är mer släpbar än bärbar. Sen ska jag ha necessär, ett ombyte, min bok på gång, kanske nåt drickbart och – HEPP! – så var ryggsäcken väldigt tung.

Vi hade en bra och slapp helg. Jag kände mig jätteslapp! Först åkte vi och handlade. Sen kunde jag ligga på soffan och läsa en stund. Anna fixade underbart god mat – som vanligt. Det är en njutning att äta hemlagat, det gör jag typ en eller två gånger i månaden. Ja, alltså hemlagat av nån annan hand än min. Min egen hand lagar jag inte så mycket mat med, förresten. Det blir när Anna är här på helgen, ungefär.

Resten av kvällen slappade vi båda två i var sin soffa. Vi kollade på Leif Andrée och hans medstjärnor på Slottet. Sen fastnade vi i nån obegriplig film där folk blev slajsade av laserstrålar eller zombier. Jag fattade inte mycket, men sent blev det innan vi kom i säng. Läste nåt kapitel innan sömnen tog överhanden.

Sovmorgon idag. Underbart! Anna fixade äggfrukost. Jag satt vid Lapdancen en stund efter frukosten, men Annas trådlösa nätverket är väldigt instabilt, så det blev bara lite smått gjort.

Innan jag for hem till New Village blev det en sväng till bästa ICA-affären – ICA Solen i Förorten. Anna hängde med, för det är ju alltid nåt som fattas i kyl, frys eller skåp när alla fyra ”barnen” är hemma. Jag passade på att utnyttja en av mina kuponger från Boxholmsost som jag vann. Det blev den här osten, som jag aldrig har provat tidigare:

Boxholms chiliost

Boxholms chiliost – mild, men het. Den ser jag fram emot att smaka på.


Stannade till vid apoteket
på vägen hem och hämtade ut medicin. Lottot lämnade jag också in och mamma och jag hade vunnit hela 60 kronor! När jag hade packat upp hemma i New Village slog jag lilla mamma en signal och tillbringade runt en halvtimme med henne i telefonen. Jag vet hur det är när man känner sig opratad efter en hel ensam helg. Jag har det i färskt minne, inte bara helgdagar, utan oändliga vardagar när

alla andra

jobbar utom jag…

Tvättmaskinen tvättar grönt just nu. När tvätten är hängd ska jag äta söndagsmiddag – kycklingchorizo med bröd och räksallad – den senare ska jag försöka fånga innan den går ut ur kylskåpet av sig själv, tänkte jag. Jag har duschat och tvättat håret och plockat fram rena kläder till i morgon.

Resten av min kväll planerar jag att läsa och glo på TV och inte göra nånting annat mer än samla krafter inför en arbetsvecka. Jag ser inte fram emot att köra i vinterväglag och mörker, kan jag meddela. Pendeltåg är inte att tänka på – det räcker med en snöflinga så står tågen stilla, ungefär. Dessutom pallar jag inte att åka UL-buss in till stan. Dyrt, sura chaufförer och fullt av människor som snorar, hostar och luktar illa.


*lapdancen = min största laptop


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det semester. Jag har skurlov. Det är väldigt skönt att ha skurlov en fredag, för jag började skura redan igår kväll, ju. Och snart är jag faktiskt färdig och har mer än bara lördag och söndag att njuta av min ledighet.

Fönstren är verkligen jättefina och det är bara såå praktiskt att kunna vipp-vädra. Man slipper flytta på växter, lampor och annat som brukar stå på fönsterbänkarna. Det går att öppna och vädra ändå. Det enda abret (va fult det såg ut i bestämd form!) är den taskiga persinnen i sovrumsfönstrets vädringsdel. Men jag är säker på att Dalkarlarna, som ju pratar värmländska, kommer och åtgärdar detta snarast. Jag ska ta lite bilder sen när min hem är precis som det ska vara, jag är inte riktigt i mål där än!

Ett av ställena som behövde skuras idag var badrummet. Och jag blev så skitirriterad när jag noterade rost på min relativt nya tvålpump! Det är andra gången en tvålpump blir rostig! Borde inte dessa rimligtvis vara rostfria???

Allt som är orange är inte sniggt. Rost, till exempel, är jädrigt irriterande!


Min förra tvålpump
kostade massor och inhandlades på Järnia medan det ännu låg kvar bredvid Tokerian. Egentligen är det inte så konstigt att affären, Järnia, alltså, inte gick så bra där utan fick flytta till Stenhagen (som om den skulle gå bättre då…). Allting var skitdyrt och personalen var bland det mest ointresserade jag hadrskådat. Ingenting kunde de heller när man frågade om verktyg, skruvar och sånt. Satt mest och surfade! Jajamens! Inte så konstigt att kunderna ledsnar då…

Dagens andra stora irritationsmoment har irriterat mig flera gånger redan den här veckan. Av och till går det inte att logga in på home.se, där jag har två mejlkonton. Det finns ingen driftsinfo på inloggningssidan och när man anmäler felet får man bara idiotsvar som

töm cacheminnet

Dessutom kommer dessa idiotsvar till mejlen och om man då inte kan logga in… ja, du fattar resten, va? Men det gör uppenbarligen inte Spray som äger home.se, tyvärr. (Tyvärr att Spray äger home.se, alltså.) Tidigare var home.se så gott som reklamfri, både vad gäller själva sidan och reklam till inboxen. Idag är det så mycket SKIT som snurrar runt omkring på sidan att jag nästan får epilepsianfall när jag ska läsa mejl. SLUTA, SNÄLLA! (Så kanske jag skriver ett milt blogginlägg om home.se)

Sluta med all skit som snurrar i mejlboxen, home.se, så kanske jag slutar sura och skriver nåt snällt om er!


Tror du att det gick att sova idag då?
Retorisk fråga. Vaknade klockan sex, men låg kvar ända till halv sju och gjorde en FEM, det vill säga läste. Sen körde jag igång! Och vet du, nu börjar mitt hem se rätt normalt ut! Några saker kvar att göra är det och det mesta är sånt jag behöver fler armar till att göra (sätta upp gardinstången i vardagsrummet, flytta matsalsbordet, vippa ner gästsängen och flytta kökssoffan på plats). Ställer mitt hopp till Fästmön som trillar in här i eftermiddag nån gång. Till dess ska jag hämta in lite prylar som jag har lyckats trycka in i förrådet (stolar, tavlor och nån golvlampa).

Hälen är förstås ondare än ond, men det är nästan bra, för då tänker jag inte så mycket på alien som också är ond. Dessutom kliar det i ögon och näsa och jag undrar om jag helt enkelt är allergisk mot städning, eller vad..?

Skitväder är det ute, det fullkomligt vräääker ner! Men härligt att känna att jag inte slösar bort den här dan genom att städa en vacker höstdag – det är inte särskilt svårt att hålla sig inomhus när det ösregnar konstant. Frisk luft får jag ändå gott om, eftersom det går så bra att vipp-vädra!

Nu ska jag ut i förrådet och härja lite, därefter är det dags för frukost, tror jag. Och sen äntligen en dusch!


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen är det lite mildare väder! I morse var det bara ungefär tre minusgrader. Fast å andra sidan snöar det. Inte så mycket, men några små flingor har singlat genom luften och det har nog snöat mer i natt. Den här vintern har verkligen varit konstig! Först var den bara mörk och snöfri och full av oro, för min del. Nyårsafton slog till och blev skitkall. Sen blev det varmare ett tag igen innan vintern kom på riktigt. Varje morgon ser jag nu hur det ljusnar allt mer. Vågar jag tro på en ljus framtid?


Ett vinterdopp kanske?


Nää, nån vintermäniska är jag inte!
Men jag förvånas över – ta i trä! – att jag inte har blivit sjuk den här säsongen. Inte nånting, nästan, förutom magsjukan som den lilla överdoseringen av C-vitamin brus. Då trodde jag ju att jag skulle bli förkyld – men inte! Den enda riktiga krämpa jag har haft i vinter är självsprickor vid tummarna. De vill inte riktigt läka på grund av kylan och ändå smörjer jag händer och fingrar noga och flera gånger varje dag.

Så här ond såg högertummen ut för ett par veckor sen.


Idag är det
Alla Hjärtans Dag och jag tänker mig ut till min Fästmö i kväll. Var och en får tycka vad den vill om den här dan, men jag råkar älska nån och vill uppmärksamma det lite extra just idag. Helst av allt hade jag bjudit ut min kära, men det får bli vid ett annat tillfälle, jag tror inte att ”barnen” skulle uppskatta att gå på romantisk middag med oss. I stället tänker jag åka ut och dela ut några pussar och vara med familjen ett par timmar innan jag måste hem och sova.

Den Mest Älskade. Bilden är från i somras. 


Anledningen till att jag måste hem och sova i tid
är att jag ska ha avstämningsmöte med prefekten i morgon förmiddag. Det var han som anställde mig och nu vill han veta hur långt jag har kommit. Jag är nervös, men laddad och nöjd med det jag har åstadkommit hittills, på knappa två veckor. Idag blir det till exempel en intervju innan vi har institutionsinformation då bland annat jag ska presentera mig. I eftermiddag får jag besök av en Mats som vill prata elektroniska informationstavlor med mig. Det är så roligt och det känns fortfarande ovant och stort att nån efterfrågar mina tjänster och mina kunskaper. Det var inte så väldigt länge sen jag var en utstött, bortstött och tärande – i mina egna ögon. Tro inte för en sekund att jag har glömt det! Tro inte att jag inte vet vad du som inte har jobb går igenom – jag har varit i alla känsomässiga faser: hopp, förtvivlan, apati, suicidalfunderingar, nytt hopp, jävlar anamma, förtvivlan igen…

I helgen frågade Anna mig vad jag vill gör på min födelsedag. Ja, det råkar ju vara så att jag fyller halvsekel i vår. Jag skulle så gärna vilja ordna en fest för alla som har funnits här för mig på olika sätt under de här senaste tre åren, men tyvärr tillåter inte ekonomin det. Och faktum är att min framtid inte på nåt sätt är ”säkrad”. Jag står utan försörjning igen den 1 maj. Mamma tycker att jag ska fira högtidsdan i Metropolen Byhålan, men det tycker inte jag. Troligtvis försöker jag ordna så att Anna och jag kan åka bort några dar inom Sveriges gränser och njuta av varandra och kansek nån hotellfrukost, eller så. Vi får se.

Sist, men definitivt inte minst…

Ett stort GRATTIS till min vän Bibbi som fyller år idag!

Jag har inte glömt bort dig och jag har inte glömt bort mina löften om att försöka få till samarbete. Jag jobbar på det!!!

Nu blev du allt förvånad, Bibbi! 

Read Full Post »

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!


En gammal bild på kvartetten.


När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” 
hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!


Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »

Older Posts »