DÄRFÖR hinner jag läsa så många böcker

Ett irriterat inlägg.

---

 

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.

För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera. Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Våga prata om döden en del av livshjälpen?

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!

---

 

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.

Det här är oerhört tunga frågor. År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.

Även om livskraften är en stark kraft hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att synas, men icke höras

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.

---

 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte så farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »