Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘börda’

Ett inlägg om en picknick i Gamla Uppsala.


 

Himmel och gräs liggande

Tillvaron är uppochner.

Vissa dar är bara uppochner från början. Som om kropp och själ känner på sig. Eller också är det erfarenheten, den dyrköpta, som bor i mig sen sex och ett halvt år tillbaka, som ger utslag. Denna spänning, detta att alltid vara taggad, laddad, beredd – på det värsta. Det bästa kommer inte till mig.

Så jag bröt ihop redan på förmiddagen, trots att jag inget visste då. Sen förbarmade sig min fästmö över mig. Vi åkte till Gamla Uppsala. Jag tog med picknickfilten, Anna tog med picknicken – inklusive silvergaffel till smörgåsmaten! Jo, hon har klass, min älskade.

Framåt eftermiddagen kunde jag peta i mig två ostmackor, ett par salta kex och några chokladpraliner. Mitt under mackan kom telefonsamtalet. Jag fick den bästa återkopplingen nånsin – och det talade jag om. Men besvikelsen är min. Bara min. Trots att min mamma också grät. Jag är en besvikelse för henne. En börda. Precis som jag är för Anna.

Efter samtalet började flygövningarna igen. Började och började… De har hållit på sen i fredags, dag som natt, men det var inte förrän Stockholmsborna klagade på oljudet i natt som det blev känt för mig att det var en övning. En övning här strax utanför Uppsala. Så för min del har det inte varit tal om lite förstörd skönhetssömn i natt. Både nätter och dagar har understundom trasats sönder av oljud. Jag tänker på dem som kommer från kriget. Vad kände de? Jag kan inte ens föreställa mig… I Gamla Uppsala, på filten, kunde vi nästan inte föra nåt samtal med varandra, Anna och jag. Sex klagomål har inkommit till försvarsmakten. Nån information har jag, som bor ganska nära start- och landningsbanor, ICKE fått. Trots detta säger Anders Persson, ansvarig övningsledare, till Radio Uppland:

[…] Det har getts information på alla tänkbara vis. Vi har skickat information till olika tidningar, nyhetsredaktioner och här lokalt så har vi delat ut informationslappar i brevlådor […]

Jag måtte ha varit blind. Nu är jag hörselskadad också. Tur att jag kan lite teckenspråk. Annars är jag inte särskilt mycket för kommunikation för tillfället. Orkar inte svara på frågor och kommentarer, orkar inte läsa fler dåliga ursäkter. Säg som det är, i stället! Jag är för fan en diamant. Hård, men inte hårig.

Här är några bilder från Gamla Uppsala:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Den som vill
 lägga lite mer kulor på eftermiddagsfika kan snart åka till Lady Hamilton i Gamla stan i Stockholm snart för afternoon tea. Lördagen den 12 september börjar hotellet servera sin afternoon tea-buffé igen på lördagar och söndagar. Det är två sittningar, klockan 12.30 och 15, fram till mitten av december. Men det går inte bara att ramla in, en måste boka per telefon 08-506 401 04 eller e-post info@ladyhamiltonhotel.se Numera är priset 349 kronor per person (439 kronor för den som vill ha champagne också). När vi var där i november 2010 kostade det 195 kronor, så en viss prishöjning har skett. Men jag tvivlar inte ett ögonblick på att det är lika gott idag som då.

Personligen är jag helt tillfreds med det eftermiddagsfika jag fick idag. Tack, Anna!


Och HÄR hade jag kunnat fråga DIG hur DU helst fikar om eftermiddagarna. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg eller nåt i stället. Prova att prata med väggarna, det gör jag ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!


 

Blommor till graven

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.


Det här är oerhört tunga frågor.
År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Inga samtal på nummerpresentatören

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.


Även om livskraften är en stark kraft
hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!


Idag är det andra skäl
som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.


Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »

Söndag. Vi sov ganska länge. Skönt! Men sen blir man orolig i kroppen. När vi hade gått och lagt oss i natt sa jag till Fästmön att jag kunde känna allt brus från hennes tankar – det gick som en direktledning till mina öron. Vi har var och en saker att fundera på och grubbla över. Den som sa att livet enbart var solsken och den som glider igenom det på ett bananskal kan inte vara annat än fel ute! Ibland blir bördorna nästan övermäktiga. Att vädja till omvärlden om förståelse, kanske till och med hjälp eller diskretion känns verkningslöst ibland. Livet är en Sisyfos-tillvaro just nu och all småsten som läggs på gör att bördan ökar dag för dag. Vi är emellertid två och vi delar varandras bördor mentalt. Det löser inga problem, men det lättar att få känna sig älskad och att älskas.


Icke-tack för alla stenar som läggs på bördan.

                                                                                                                                                          Vi försöker skapa söndagsro, men barnen är oroliga och Elias har spring i benen. Vi får se hur många av dem vi får med oss ut på en söndagspromenad. Det var så gott att vara ute och gå igår, trots den kalla vinden! Jag riktigt kände hur livsandarna fick sig en rejäl omruskning!

I kväll ska barnen vara kvar, för det är ju fredag som är ”bytesdag” numera. Den här veckan passar det perfekt, framför allt för att deras mamma fyller är i morgon. Jag har fixat beställt en tårta som ska hämtas i morgon eftermiddag, men Anna ska nog baka en kaka eller två idag. Förhoppningsvis med hjälp från nån av de tre äldsta ätteläggen. Att de kan baka har vi ju mestadels bara HÖRT talas om, nu är det upp-till-bevis-läge! 😛

Anna själv är inte bara mamma, bagerska och födelsedagsbarn (i morgon, dårå, vad gäller det sista). Just nu agerar hon rörmokare. Mindre najs, men sånt som måste göras när tre i familjen har långt hår. Jag behöver väl inte gå ner på detaljnivå..?

Nu ska jag leta fram jeansen och sen blir det en tur i söndagssolen!

Read Full Post »

Hur är jag egentligen? Är jag en velpotta eller är jag en åsiktsmaskin? Först och främst kan jag inte ens bestämma mig för vilken bakgrundsfärg jag ska ha. Ursprungligen i år körde jag enligt konceptet

Dagens färg, därför att…

Nu känns det som om jag behöver bestämma mig. Jag kan inte vela fram och tillbaka. Men jag har problem, för jag gillar både den himmelsblåa och den ljust gula bakgrundsfärgen. Kruxet är dock att vi i vår familj lever efter devisen

Gult är fult!

Av flera skäl. Ett är att Fästmön avskyr gult och jag är solidarisk. För solidarisk ska man var med sin kära, tycker jag. Personligen har jag inget emot gult alls, bara när det gula sitter på personer som inte passar i färgen – oklädsamt! Då krullar sig mina ögon. Själv passar jag inte i nån färg, inte ens tjockis-svart. Men jag älskar blått! Problemet är bara att en blå bakgrundsfärg inte direkt lyfter fram bilden i headern – som ju är just himmelsblå. En ljust gul bakgrund gör underverk… Blekt, men funkar mot bilden, bilden med min favoritfärg… Där har du mitt dilemma!


Det här är en makalös vacker ros som jag fotade förra året. Men den är ju lite gul…

                                                                                                                                                      När det gäller mina åsikter har jag insett att jag åker på käftsmällar så det slår gnistor så fort jag sticker ut hakan. Och det är bra det, för det är nog precis vad jag behöver! Fast inte alltid. Ibland har jag protesterat för jag tycker att jag blir påhoppad för allt jag skriver. Jag menar, en SÅN viktig åsiktsmaskin är jag väl ändå inte??? Det finns personer som har åsikter om precis allting och som måste uttrycka dem. Jag har inte åsikter om allting och dessutom väljer jag vilka frågor jag vill uttrycka mina åsikter om i skriftlig form.

Det jag emellertid har noterat,

sade hon småskrattande,

är att så fort jag skriver om nåt politiskt eller om nån politiker då hugger folk direkt!

Nu gör ju inte jag det så ofta, för det här är inte nån politisk blogg. Men igår kväll gjorde jag ett litet test. Jag skrev om Carin Jämtins tankar om skoluniform och det hade folk en massa synpunkter om – eftersom jag hade en annan åsikt än denna socialdemokrat. 

Då var jag bland annat

en moderatjävel som älskar dyra märkeskläder och inte tänker på dem som har det sämre ställt

(Ursäkta kraftuttrycket, men jag citerar en kommentar jag fick som jag inte publicerade.) Min verklighet är att jag visst älskar en del dyra märkeskläder, främst för att de är av bättre kvalitet än vissa billiga märken. Men min ekonomiska situation tillåter inte att jag köper märkeskläder. Den tillåter inte klädinköp överhuvudtaget just nu.

Däremot, när jag skrev om Olof Palme, på 25-årsdagen av hans död, ett ganska neutralt inlägg men med en viss värme för Olof Palme och hans familj, då kom minsann inga kommentarer om att jag var

en jävla sosse

eller liknande. (Ursäkta kraftuttrycket igen! Jag får ofta den här typen av kommentarer när argumenten tycks tryta för somliga. Naturligtvis publicerar jag inte sånt.) Intressant, intressant…

Sanningen är att jag varken är moderat eller sosse, men det finns nog åtskilliga som tycker att jag är en jävel.

♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣ ♣

Den här velpottan/åsiktsmaskinen är för tillfället hemma hos sig. Elias fick besök av en kamrat idag, så vi sköt upp ur sängarna som raketer. Men då hade vi sovit bra länge… Jag har varit och handlat lite frukostvaror och middagsmat till Anna och mig i morgon (vi bor i stan nästa vecka), men ska handla middagsmat till i kväll och lämna in Lottokupongen för nästa vecka på vägen tillbaka till Himlen. Passerade också Morgonen och levererade en blytung väska till sin ägarinna.

Solen skiner, snön smälter och Anna skulle försöka sitta en stund i dörrhålet till sin balle*. Jag känner mig mest som en skottspole som bara åker fram och tillbaka hela tiden – med vissa uppehåll för stunder vid datorn eller i TV-soffan. Linn undrade häromdagen om vi inte skulle flytta ihop snart och visst vore det bekvämt på flera sätt. Men jag vill inte bli en börda som innebär försörjningsplikt för min blivande sambo, så vi avvaktar ett tag till. Så är det.

                                                                                                                                                        *balle = balkong, inget annat!

Read Full Post »

Lättnaden håller i sig! Det känns som om en mycket tung börda är på väg bort från mina axlar. En konstig känsla. Jag är så van. Van att tryckas till, neråt.

Kvällen har varit bra. Jag har läst en del och slängde ihop lite kolesterolmiddag med stekt potatis, ägg och kycklingkorv. Knäckemackor till den. Blev inte mätt. Åt de sista marknadskaramellerna. Blev lite mättare. 

Naturligtvis kunde jag inte riktigt vänta på att Fästmön skulle sluta jobba, utan jag började pilla lite med pusslet. Och fortsatte pilla lite medan jag pratade med CL i telefonen. Jag kom en liiiten bit på väg med pusslet. Men det är mycket kvar…


Några ihopparade kantbitar är väl det jag har fått till hittills.

                                                                                                                                                 Kollade mejlen innan jag packade på mig ytterkläderna – temperaturen har sjunkit hastigt i kväll till -10 grader från nästan lika mycket + på dagen – och åkte för att hämta Anna. Det var tur. Att jag kollade mejlen, alltså. Jag hade fått ett trevligt mejl från mammas kusin B – och hann till och med besvara det. Några rader från kusin B som sa väldigt mycket. Jag blev glad av dessa också!

Mindre glad var Anna som fått ett nytt schema. Det verkar inte alls passa ihop med hennes barnveckor. Helgpassen kan ibland vara tre kvällar 12 – 21 på raken. Hur kul och socialt är det? Inte konstigt att hon såg trött ut…

I morgon åker vi ut till Himlen nån gång mitt på dan, gissningsvis. Vi ska röja och fixa nåt fikabröd och nån tårta/kaka samt middag till blivande 20-åringen. På torsdagskvällen ska han firas av syskonen O och deras pappa och troligen kommer mormor och moster på fredagen mitt på dan. Våra paket lär den unge mannen få fredag förmiddag. Inte morgon. Men förmiddag! 😀 Vi sover alltså kvar ute i Himlen i morgon, men återvänder till stan fredag eftermiddag, för Anna börjar jobba klockan 16. Födelsedagsbarnet självt ska ut med kompisar på sin födelsedags kväll. Det tycker jag låter bra. För framtiden…

Sammanfattningsvis: jag känner mig… lättare till sinnet (CL sa att jag lät mycket lättare också!), men det som ligger framför oss, pusslet, till exempel, blir inte lätt… Så jag tror att jag tar en jordnötskaka till!

Read Full Post »

Older Posts »