Våga prata om döden en del av livshjälpen?

Ett inlägg om liv och död och dödshjälp och livskraft. Och livshjälp!

---

 

Att prata om döden är en del av livshjälpen.

Dödshjälp är ett svårt kapitel. Det är helt i klass med livshjälp. Hur ofta får vi nåt av dem? (<== retorisk fråga). Så sent som i oktober förra året skrev jag om dödshjälp här och att nio av tio svenskar är för dödshjälp, alltså aktiv dödshjälp, eutanasi. I maj 2010 skrev jag om svårt sjuka Kim som, trots att vi inte tillåter dödshjälp i Sverige, fick det på sätt och vis. Kim ville avstå från livsuppehållande vård och hade skrivit till Socialstyrelsen. Socialstyrelsen i sin tur gav Kim rätt – för i vårt land har vi rätt att avstå från vård, även livsuppehållande sådan.

Det här är oerhört tunga frågor. År 2010 och i Kims fall tyckte jag att det var rätt och riktigt. I oktober förra året kunde jag inte ta ställning. Nu är det juni 2015 och det som har hänt de senaste månaderna har inte fört mig närmare en ståndpunkt. Det jag har lärt mig på dessa cirka åtta månader är att det nästan inte finns nånting som är starkare än livskraft. Så finge jag önska vore min önskan att vi fokuserade lite på att ge livshjälp i stället. Att hjälpa medan vi finns i livet. Sen, efter döden, är det ju försent.

Att ringa nån kan vara livshjälp.

Hur kan man ge livshjälp då? Ibland räcker det med att ringa nån och prata en stund. Prata om hur det är, hur vederbörande mår, visa att man bryr sig. Ibland behöver man hjälpa nån på ett mer konkret sätt, genom att reda ut svårigheter och kanske ge eller skaffa praktisk hjälp med tillvarons problem – alltifrån att fylla i blanketter, gå ut med hunden och kunna betala räkningar till att prata om döden och självmord. Ja, det krävs lite tid och lite mod för att ge livshjälp, det är allt.

Även om livskraften är en stark kraft hos oss människor finns det stunder när vi inte vill leva längre. Har vi då rätt att avsluta våra liv på egen hand? Har vi själva rätten till våra liv? Som du märker blir frågorna bara större och tyngre. Jag hittar inga entydiga svar. Ska jag själv säga nåt om detta känner jag mig som en politiker av värsta sorten, en sån som kringelikrokar sig runt frågorna och aldrig lämnar raka svar.

Stephen Hawkins är en åldrande astrofysiker med en av världens skarpaste hjärnor. När han var i 20-årsåldern drabbades av sjukdomen ALS. Ingen trodde att han skulle leva mer än ett par år. Men hans sjukdomsförlopp har varit ovanligt utdraget. Idag har han inte så ont av sin sjukdom, men han tycker att det är jobbigt att han inte kan ändra ställning i rullstolen själv och han känner sig ensam. Stephen Hawkins kommunicerar via en pratande dator på sin rullstol. Han säger i en artikel i Dagens Nyheter:

[…] människor är rädda för att prata med mig, eller för att de inte väntar på att jag ska skriva ett svar […]

Stephen Hawkins vill inte dö, han vill leva. Han säger i artikeln:

Jag blir förbannad om jag dör innan jag har blottlagt fler delar av universum.

Samtidigt är han för aktiv dödshjälp. Han anser att den ultimata kränkningen för en människa är att hållas vid liv mot sin vilja. Han skulle själv överväga aktiv dödshjälp…

[…] men bara om jag lider av stor smärta, inte kan bidra med något längre och blir en börda för människorna omkring mig […]

Hur tänker DU kring aktiv dödshjälp??? Har DU tänkt på livshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan. Självklart får du vara anonym utåt sett, men du måste ha en äkta e-postadress och verifierbar (icke via anonymiseringsservrar) IP-adress för att din kommentar ska publiceras.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Medan Sverige fick en ny statsminister…

Ett tankfullt inlägg.

---

 

Smärtsam läsning och dödshjälp i min hjärna idag.

Nu har Sverige fått en ny statsminister. Jag har faktiskt inte följt omröstningen, det räckte med valet av talmän häromdan. Nä jag har gjort annat. Jag har redigerat de fem första kapitlen, formaterat dem, skrivit ut, bytt toner (fasen vad det går åt skrivar-patroner!). Det blev mycket smärtsam läsning idag. Mycket.

Av nån anledning har jag under tiden funderat över dödshjälp. (Den som sen ska läsa mina ord torde icke förvånas över kopplingen.) Enligt Aftonbladet är så många som nio av tio svenskar (enligt en undersökning från 2010), nästan, för dödshjälp, men bara 17 procent av våra politiker. Professor Torbjörn Tännsjö har jobbat mycket med frågan om dödshjälp och bland annat gjort undersökningar om detta bland läkare. Han tycker att det är förvånande att så många politiker är emot, men har större förståelse varför vanliga svenskar är för:

[…] Det är ett mänskligt behov helt enkelt. Det är orimligt att vara emot, när man ser vad som händer ens gamla föräldrar. Det är lite av en gåta att politikerna är så okänsliga. Politiker är populister som håller upp fingret och ser vart det blåser, men inte i den här frågan […]

Vad menas då med aktiv dödshjälp? Det  innebär att man gör något som med avsikt förkortar en svårt sjuk persons liv. I dag är dödshjälp tillåtet i Schweiz, Holland, Belgien, Luxemburg och några delstater i USA. Fast det är bara i Schweiz som utländska medborgare kan få aktiv dödshjälp.

Jag tycker att frågan om aktiv dödshjälp är svår. Själv har jag ingen klar och färdig åsikt i den. Jag kan förstå att man kan tänka att man vill få hjälp att du om man blir svårt eller obotligt sjuk – när man är frisk. Men hur tänker man när man väl hamnar i situationen? Vill fortfarande dö eller är livsviljan starkare? Och har man egentligen rätten till sitt eget liv?

Har DU nån åsikt om dödshjälp??? Skriv gärna några rader i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 3 oktober 2013

Ett inlägg där Tofflan omvärldsspanar.

Jag måste ha en titel på mina turer i media. Idag kom jag på den! Om än lite trist – Kollat och kommenterat – ger den ändå en vink om vad den här typen av inlägg handlar om: jag har kollat i media och jag kommenterar vissa artiklar.

Att inte passa in ledde till dödshjälp.

Dödshjälp efter misslyckat könsbyte. Alltså det går inte att låta bli att beröras av belgarens öde! Han som föddes som tjej, men som dissades för det av sin familj. Under åren 2009 – 2012 genomgick han flera operationer för att byta kön. Det blev aldrig bra. Han passade aldrig in. Till sist bad han om dödshjälp. Och fick det. Hur kan det gå så långt? Det här är rent förfärligt fruktansvärt!

Paul McCartney svarade på 50 år gammalt beundrarbrev. Snigelpost är väl idag ett vedertaget begrepp, ett öknamn, snarare, på den post vi får i våra brevlådor och postboxar? Men för 50 år sen skickade två tjejer ett brev med en kassett till Paul McCartney. Brevet nådde inte fram. I stället hamnade det på en loppis. Så småningom sammanfördes brevskribenterna – som inte setts på 40 bast – i samband med en Beatles-utställning i Liverpool. Och då fick tjejerna äntligen svar på sitt brev från sir Paul. En underbar historia, tycker jag – förutom att den bekräftar uttrycket snigelpost…

Nej tack.

Postkods-vd snubblar på sanningen om lönen. Nej, jag gillar inte Postkodlotteriet och jag har aldrig gjort det. Inte nog med att de dränker en i oönskade försändelser via posten. Min uppfattning har alltid varit och är att lotteriet ger sken av att vara nånting det inte är. Nej, ge dina pengar direkt till välgörenhet om du vill det. Sen kan du ju alltid köpa en trisslott då och då eller spela Quiz battle (det senare är en gratis-app).

Svea Telecom: Falsk ryktesspridning eller äldrelurare? Enligt en före detta anställd ringer säljarna främst till äldre personer eller NIX-anslutna. Men ljuger och säger att de ringer från till exempel Telia. En person på kundtjänst blev ombedd att klippa bort på ljudfilerna att kunderna säger att de inte vill ansluta sig. Har jag sagt att min mamma drabbades? Så jag vet ju vad jag tycker om Svea Telecom: inte alls.

Äkta köttbulle – i kökssoffan.

Köpte köttbullar – fann illaluktande klump. Ja, Oscar, det var troligen stekskrap, inte värre än så. Gnällspik!

Tysklands nya OS-kläder sågas. Jag tycker att de är rätt… färggranna… Ha ha ha ha haaaa!!!!!!!!!!!!

Melkers kamp blev riksnyhet. Jaa, f*n… Hur oförskämd får man vara mot våra äldre?.. Heja Melker! Vägra kissa och bajsa i en hink i vardagsrummet!

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Så har jag slagit ihop pärmarna på en vidunderlig liten bok. En bok så vidunderlig att jag blir alldeles full av tankar – samtidigt som jag blir helt slut. Intryck som för alltid stannar inuti mitt huvud. Denna lilla bok är naken, modig, rakt på sak… En helt fantastisk (vilket ord i sammanhanget!) öppen skildring av de lidanden bipolär sjukdom åsamkar. Jag har läst Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Titeln är bara perfekt på den här boken.

                                                                                                                                                           Första gången jag såg Ann Heberlein var i en diskussion om ondska i litteraturprogrammet Babel i våras. Hon var lysande – men blev tyvärr avbruten i sitt intressanta resonemang. Vidare har jag läst några artiklar av Ann Heberlein, bland annat en om dödshjälp. Jag tyckte att hennes resonemang var annorlunda – och dessutom höll jag med om det mesta – men att slutet på artikeln blev lite rumphuggen.

Rumphugget i bemärkelsen ”ganska abrupt” är även slutet på boken jag just lagt ifrån mig. Men när jag nu har läst den känns just det slutet rätt – även om jag vet att slutet i verkligheten inte blev som i boken.

Ann Heberlein skildrar, på lite mer än 200 sidor i Månpockets pocketupplaga från i år, helt utan skygglappar, sin ångest och sin mani och alla de tankar och plågsamma stunder en person med bipolär sjukdom är med om. Hon är mycket rak även i sitt språk; man får känslan att boken har skrivits i rasande fart och hon viker inte för att skildra nån enda plåga eller tår. Ann Heberlein är väl medveten om att hon, som teologie doktor, forskare, mamma, fru och mycket efterfrågad föreläsare och intervjuoffer av media, har allt och att hon borde vara lycklig. Men hon vill inte leva.

Redan i tjugoårsåldern fick Ann Heberlein sin diagnos. Sedan dess har hon knaprat piller, genomgått terapier – och regelbundet hamnat i väntrummet på psykakuten. Hela första kapitlet ägnas just detta väntrum och hon skildrar det så objektivt att man nästa är där.

I väntrummet på S:t Lars är vi jämlika. Människor, varken mer eller mindre. I psykakutens milt välkomnande ljus finns inga titlar. Fyllbultar och decenter, hemlösa, förgråtna tonårsbrudar, uppgivna medelålderskriar och stinkande gubbar. Där sitter vi i trådslitna fåtöljer. Ofta ensamma. Oftast ensamma.

Citatet ovan inleder boken. Vidare gör hon tidigt klart för läsaren att man som sjuk är ensam. Folk orkar inte med att man ringer och har ångest. Då slutar folk nämligen höra av sig. De blir skrämda. Hon skriver

[…] Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar fär att de så lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. […]

Boken är fylld av ord som ger mig Aha!-upplevelser, som får mig att förstå andra och mig själv förhoppningsvis lite bättre. Många är ställena, händelserna, skeendena i boken, där jag nickar igenkännande när jag läser. Detta till exempel att trots värsta ångesten en stund senare ge en alldeles lysande radio-intervju. (Att må verkligen skit, men ändå göra det som förväntas av en – med bravur!) För väldigt många ringer och VILL Ann Heberlein nåt.

Om du orkar, LÄS den här boken! Den ger nånting, den har mycket att säga. Jag håller inte med om allt, men… Den är unik bara för att den så naket skildrar en människas lidanden. Utan krusiduller eller krumbuktar. Bara så där.

Nåt annat betyg än det högsta kan jag inte ge den här boken.

Read Full Post »

Kim har fått sluta

Idag sövdes den obotligt sjuka Kim ner och och respiratorn stängdes av. Hon omgavs av vänner och familj på Danderyds sjukhus. Kim hade skrivit till Socialstyrelsen och bett om hjälp att få sluta. 

Socialstyrelsens besked blev att det är upp till var och en att avstå från vård, även livsuppehållande vård. Den som vill stänga av sin respirator ska alltså få det, utan att det klassas som aktiv dödshjälp. Aktiv dödshjälp är nämligen förbjudet i Sverige. I Kims fall var det svårare att fatta beslut eftersom hon ville bli sövd först, men Socialstyrelsen menade att patienten ska få det om hon så vill.

Läs Kims rörande avskedsbrev på Aftonbladet!

Ett klokt beslut, Socialstyrelsen! Tack för visad medmänsklighet.

Read Full Post »

Slutet blev lite rumphugget, Ann Heberlein!

Ann Heberlein skriver en insatt och lysande debattartikel på kultursidorna i en av dagens kvällsblaskor. Den handlar om dödshjälp, en fråga som blev riktigt het sen en obotligt sjuk kvinna i 30-årsåldern skrivit till Socialstyrelsen och bett om hjälp att få dö. Problemet är att jag tycker att Ann Heberlein avlutar sitt lysande resonemang lite för abrupt.

Mycket klokt skriver Ann Heberlein bland annat:

Enligt en Sifoundersökning gjord den 18 mars i år anser nio av tio svenskar att dödshjälp bör vara tillåtet. Det tycks alltså som om många anser att ett värdigt döende är lika med att få bestämma själv.

Det svåra är, skulle jag vilja påstå, att bestämma när beslutet att dö ska fattas. När upphör livet att vara värdigt (och förlåt mig, men när är livet värdigt, när blir det mer ovärdigt än värdigt?)?

Och ”värdigheten” som det talas så¨mycket om? Nog är det konstigt att ett samhälle som annars inte bryr sig ett dyft om värdighet plötsligt ställer detta krav när man ska dö. […] Hur skulle nån annan än K kunna avgöra om hennes liv är värdigt eller inte, håller tillräckligt hög kvalitet? […]

Ann Heberlein menar vidare att det egentligen bara finns ett enda argument mot aktiv dödshjälp som håller, det sluttande planets argument. Det är en farhåga som innebär att om man tillåter aktiv dödshjälp så skulle gamlingar och sjuklingar känna sig pressade att acceptera dödshjälp. Och så finns det en annan grupp som inte är döende i egentlig mening utan människor som tycker att livet är värdelöst, typ deprimerade. Vad händer om dessa deprimerade begär och får dödshjälp? Tyvärr avslutar Ann Heberlein sin artikel här, med frågan

Då kommer saken i ett lite annat läge, eller hur?

Jag tycker slutet på artikeln känns minst sagt rumphugget. För depression, som exemplifieras ovan, är idag en sjukdom som oftast kan botas, till viss del lindras. Depression är för det mesta inte en kronisk sjukdom. Och det är DÄR skillnaden ligger – i sjukdomens art. Dödshjälp eller inte bör bedömas efter frågan: Går sjukdomen att bota, går den att lindra eller blir den sjuka bara sjukare för att så småningom, långsamt och plågsamt dö?

Tycker jag… Vad tycker du?

Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp

Read Full Post »

Tofflan undrade: Tror du att en obotligt sjuk får hjälp att dö?

Veckans undersökning var av det mer seriösa slaget. Totalt lämnade 26 personer sina svar.

                                                                                                                                                   Svaren fördelade sig enligt följande:

• Mer än hälften, hela 54 procent (14 personer) svarade: Hon får nog åka utomlands för att få den hjälpen.
• 23 procent (sex personer) svarade: Nej. Sjukvården är till för att rädda liv, inte ta liv.
• 23 procent (sex personer) svarade: Ja! Hon är obotligt sjuk och blir aldrig frisk, så det troliga är att Socialstyrelsen säger ja.

Ett stort och varmt TACK till dig som deltog i undersökningen!

Read Full Post »

Ny vecka, ny undring: Dödshjälp eller inte?

I veckan som gick rapporterade media om en kvinna i 30-årsåldern som har en obotlig sjukdom. Hon kan inte röra sig och hon kan inte andas utan respirator. Nu har hon skrivit till Socialstyrelsen och bett om att få hjälp att dö – hon kan ju inte röra sig själv och därför inte heller avsluta sitt eget liv.

Den här veckans undersökning gäller huruvida du tror att Socialstyrelsen säger ja eller nej eller om kvinnan måste åka utomlands.

Frågan hittar du i högerspalten, under rutan med bilden på mig!

Tack för att du deltar i min lilla undersökning!

Vid detta inlägg kan du INTE lämna några kommentarer. Skriv hellre ett inlägg på din egen blogg om vad du tycker om det aktuella fallet.

Read Full Post »

Rätten få avsluta sitt liv värdigt

Slås av rubriker och artiklar i flera tidningar om en kvinna i 30-årsåldern som skrivit till Socialstyrelsen och bett om att få dö. Eller att få hjälp att dö, rättare sagt. Hon är nämligen förlamad och kan varken röra sig eller andas själv. Hon vill men kan inte själv avsluta sitt liv på ett värdigt sätt.

Problemet är bara att i vårt land Sverige har vi inte möjlighet till den sortens hjälp att dö. Så kallad aktiv dödshjälp är inte tillåten.

Kvinnan som har skrivit till Socialstyrelsen lider av en medfödd sjukdom. Hon har levt på sjukhust eller i elevhem hela sitt liv. Nu har hon personlig assistans.

Att inte ens kunna andas själv… Att inte kunna klia sig på näsan när det behövs… Kan den som är frisk förstå, ta in, hur detta känns? Jag tror inte det. Det gör ont att läsa kvinnans brev där hon vädjar om att få sluta sitt lidande. Så här skriver hon bland annat

Vill varken lida eller ruttna bort, vilket det annars kommer att bli eftersom det endast är respiratorn som håller mig vid liv. Därför är det min uttryckliga önskan att respiratorn stängs av efter att jag har sövts. För ingen människa i världen kan klara av att kväva sig själv vid vaket tillstånd utan att få panik. Hade jag haft förmåga att göra detta själv hade jag gjort det.

Jag anser att läkare och vårdpersonal ska rädda liv. Men inte upprätthålla liv till vilket pris som helst. I det här fallet tänker jag då inte på kronor och ören utan på kvinnan som uppenbarligen lider svårt. Man kan rått säga att hon ju faktiskt inte har nåt liv idag. Eftersom hon tycks ha sunt förnuft etc anser jag att man ska bevilja henne hjälp. Detta lidande är inte värdigt.

Kvinnan har bett Socialstyrelsen om svar före sommaren. Tror du hon får svar och i såna fall vilket svar? Tycker du att det är rätt med dödshjälp i det här fallet?

Läs kvinnans gripande brev och  mer i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om dödshjälp

Read Full Post »