Gälla för död

Ett inlägg om en bok.

---

 

En överraskning blev Ruth Rendells bok Gälla för död som var en av böckerna i vännen Agnetas bokkassar. TACK! Boken hade ingen skyddsomslag och jag trodde att även denna var en Wexford-deckare. Så var inte fallet – boken är en av författarens psykologiska thrillrar. Och, som sagt, den blev en riktig överraskning – i positiv bemärkelse!

Flera olika kvinnor och deras liv och leverne beskrivs. Ganska snart kommer läsaren till insikt om att de har en gemensam nämnare, en man. Jeff, Jock, Jerry och allt vad han kallar sig, är en sol-och-vårare. När han har lurat kvinnorna färdigt får han en och annan av dem att tro att han omkommit i en tågolycka. Men så hittas han död på en biograf – och han är mördad. Hans kvinnohistorier rullas upp och de misstänkta är inte direkt få…

Den här boken är riktigt bra! Jag fångas av de olika historierna och författaren gör ett mycket bra jobb när hon flätar ihop trådarna. Framför allt är porträtten av de bedragna kvinnorna lysande. Läsaren vet förstås vem mördaren är. Trots detta är boken väldigt spännande.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I spindelns nät

Ett inlägg om en film.

---

 

När en inte kan sova och längtar efter lite sällskapligt ljud en fredagskväll/natt är det tur att TV4 räddar en ibland. Igår kväll gick, för vilken gång i ordningen vet jag inte, filmen I spindelns nät (2001). Med alla reklampauser på Fyran blev filmen två timmar lång och vid ett-tiden var det lagom för mig att krypa ner i sängen och somna.

Polisen och författaren Alex Cross har gått i pension efter sin partners död. Han känner stor skuld inför partnerns hemska död och vill inte längre jobba. Men så kidnappas en senators dotter. Alex får ett samtal från kidnapparen – och flickans sko i sin brevlåda. Tillsammans med en kvinnlig Secret Service-agent, vars uppdrag att skydda flickan misslyckats, ger han sig in i fallet. Ganska snart står det klart att den skyldige har funnits i flickans närmiljö länge. Ändå blir slutet mycket överraskande.

Många tycker säkert att det här är en dussinfilm. Jag tycker att den är bra. Filmen är spännande och det är intressant att se hur Alex Cross närmar sig fallets lösning. Morgan Freeman är lysande i rollen som Alex, för övrigt, liksom Monica Potter som spelar Secret Service-agenten Jezzie Flannigan. Även flickan Megans roll spelas på ett trovärdigt sätt. Det är en envis, stark och framför allt smart unge som ger sin kidnappare ett och annat grått hårstrå.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De underkända

Ett inlägg om en bok.

---

 

Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.

Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.

Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Säsongsstart: Fröken Frimans krig 2

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

På juldagen var det säsongspremiär för Fröken Frimans krig. Denna den andra säsongen har stort fokus på kvinnlig rösträtt. Dessutom innehåller den, lite oväntat, ett HBTQ-tema, minsann.

Fröken Friman och kvinnorna runt henne. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det går bra för kvinnorna och deras mataffär Svenska hem. Så bra att de utökar och får större lokaler. Sämre går det dessvärre för maken till Lottie. Hans juristkompanjon vill bli utköpt och pengarna går förlorade i skogsaffärer. Men en av kvinnorna finner kärleken, en annan blir gravid, fröken Frimans fosterson är en mobbad plugghäst och vad är det egentligen för sår en av dem har på benet?

Den andra säsongen av TV-serien drog igång med fullt ös och verkar inte bli mindre händelselös än den första. Skådespelarprestationerna är utomordentliga – det är roligt när det ska vara roligt och allvarligt när det ska vara allvarligt. Tre delar blir det totalt och den andra visas söndag kväll i SvT 1 klockan 21.

Toffelomdömet blir högt, för det här är lysande på flera sätt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Supersolgul

Ett soligt inlägg.

---

 

Uppdaterat inlägg: En sak som jag faktiskt ville säga med det här inlägget och som inte riktigt framkommer är hur mycket jag gillar att jobba i stan där jag bor. Pendling kan vara OK, men jag vill göra ett bra jobb lokalt, på nåt sätt. Göra nåt ”här”, inte på nåt annat ställe. Märkligt, för jag jobbar ju på en myndighet som inte enbart ger service lolakt utan även nationellt… Men sån är min känsla.

 

Superstarkt lysande måne fotade jag natten till måndag.

Natten till måndag skulle vi ju få uppleva en superblodmåne. Jorå, jag tittade ut genom vädringsfönstret i sovrummet innan jag hoppade ner under täcket. Månen var verkligen super – stark. Många påverkas av fullmåne och får svårt att sova. Jag känner inte av nåt särskilt. Men jag tyckte att månen var häftigt lysande. Tyvärr fångar inte mobilkameran den häftigheten…

Jorå, jag somnade som en sten. Sen vaknade jag. I vargtimmen. Som ganska jävla vanligt. Ibland tar jag till olika knep för att kunna somna om snabbt, men nu var jag ju nyfiken på om månen hade blivit blodröd. Jag skenade runt till lägenhetens alla fönster. Utan en tråd på kroppen gläppade jag på persiennerna. Men nä. Jag såg ingen blodröd måne – jag såg ingen måne alls. Antagligen var den åt det enda håll jag inte har nåt fönster eller bakom de få träd som står kvar mellan Österleden och nya E4:an…

Nä, i stället gladdes jag på måndagseftermiddagen, när jag kom hem från jobbet, åt att det fortfarande var ljust och solen lyste supergul. Vilken lycka! Jag är borta hela dan och jobbar. Och när jag har slutat för dan är det ännu dag – och supersolgult!

Supersolgult!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Chasing shadows

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll var det premiär på TV4 för Chasing shadows, en brittisk kriminalserie i fyra delar. Eftersom jag inte hade möjlighet att titta då spelade jag in på DVD-hårddisken och kollade nu i kväll. Ganska snart insåg jag att den som gjort serien måste ha sneglat en hel del på Bron – Sean är en manlig version av Saga, nämligen. Båda kan de mycket om människor – utom att umgås med dem.

Chasing Shadows två huvudpersoner Ruth, spelad av Alex Kingston och Sean, spelad av Reece Shearsmith. Den senare såg jag tidigare i år som hustrumördare.

Serien inleds med en jakt på en seriemördare. Polisen Sean och hans kollegor hittar mördaren, men hinner inte fram i tid för att rädda det senaste offret. Vid en presskonferens säger Sean att han har misslyckats. Strax därpå blir han omplacerad till en avdelning för försvunna personer. Där ska han arbeta tillsammans med analytikern Ruth. Eftersom Sean är som han är kör han sitt eget race, vilket komplicerar saker när tanken är att Ruth och han ska samarbeta. Raskt kastas vi tittare – och Ruth – in i jakten på en försvunnen tonårstjej, ett fall som polisen inte prioriterar eftersom flickan tidigare har rymt hemifrån. Men Sean inser snart att hon inte håller sig undan frivilligt. Hans metoder att komma fram till detta är ganska… brutala.

Ja, man blir tidigt rätt galen på Sean, men… han är duktig. Det är även Ruth. Och mot slutet av första delen är hon nånting på spåren när hon plötsligt… Tja, jag rekommenderar faktiskt att du tittar! Både Alex Kingston, som spelar Ruth, och Reece Shearsmith, i rollen som Sean gör lysande ifrån sig. Den senare såg jag för övrigt tidigare i år, den gången som psykopat i Hustrumördaren.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hustrumördaren

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll visade TV4 den första delen av kriminalserien Hustrumördaren. Eftersom jag tycker att det är lagom och bra med bara tre avsnitt spelade jag in programmet och kollade lite senare. För brittiska kriminalserier är baske mig de bästa.

Hustrumördaren Malcolm Webster spelas av Reece Shearsmith,

Vi får följa Malcolm från det han gifter sig med Claire. Han verkar vara lite av en svärmorsdröm, lite vek och snäll, i mina ögon nästan lite fjollig. Men ganska snart känner Claire att de har vissa problem: Malcolm gillar att köpa saker, trots att han inte alltid har pengar. De grälar om detta och när Claire kräver att de ska ha en genomgång av Malcolms finanser bestämmer han sig för att mörda henne. Genom sitt arbete på sjukhuset snor han stark sömnmedicin. Utan att avslöja alltför mycket måste jag ändå berätta att Claire snart ersätts av Felicity. Malcolms karriär som hustrumördare upphör emellertid inte…

Den här Malcolm, alltså… Det är en riktigt läskig typ, sin kilt och sin fjollighet till trots. Men frågan är om inte Felicity börjar misstänka nåt. Ytterligare två avsnitt blir det och jag hoppas förstås att hon överlever. Serien är baserad på verkliga händelser, så den som vill ta reda på slutet i förväg kan säkert göra det. Jag väntar. Jag vill se TV-serien.

Toffelomdömet blir högt. Det var väl inte världens mest actionfyllda serie, men den är spännande. Reece Shearsmith är lysande i rollen som den läskige Malcolm. Jag får riktiga obehagskänslor när han låtsas vänlig och vill få fruarna att dricka och få i sig vätska – precis som jag brukar tjata på yngsta bonussonen när han har hosta (vilket han har just nu. Tur att han är med sin mamma och inte mig… Jag äger för övrigt ingen kilt, bara gardiner – insatta förstår vad jag menar!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att synas, men icke höras

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.

---

 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte så farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tycker att ni är taskiga mot Alice

Ett inlägg om nåt som börjar likna ett drev.

---

 

Alica Bah Kuhnke. (Foto: Sören Andersson, Regeringskansliet.)

Det är inte lätt att vara rätt ung och ny ibland. Man kan förledas att tro att man skulle behandlas med silkesvantar för att man dessutom är kvinna och brun (hennes pappa är från Gambia). Men det sätt som media behandlar relativt nytillträdda ministern Alice Bah Kuhnke på börjar fan (ursäkta kraftuttrycket!) likna ett drev. Jag tycker att ni är taskiga mot Alice och värst av alla är Expressen.

Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister. Hon var jokern i leken och den stora överraskningen när nye statsministern presenterade sin regering. Utan politisk bakgrund, ganska nybliven medlem i Miljöpartiet och kulturbagaget tämligen light, enligt min mening. Alice Bah Kuhnke har jobbat med TV och enligt en artikel i Aftonbladet från 2008 var hon en av våra mest folkkära programledare. Ständigt lyfter media fram att Alice Bah Kuhnke har jobbat med Disneyklubben, men hon har också jobbat som reporter på Kalla fakta. Nån som har läst om det nyligen? Nä, inte jag heller. Men det är kalla fakta. Och bara det att media väljer att presentera valda delar av hennes meriter och lyfta fram den lättare delen av dessa irriterar mig.

I en artikel från 2009 i tidningen Dagen berättar Alice Bah Kuhnke att hon då var aktiv i POSK, politiskt obundna, för att hon tyckte att det inte skulle vara politik i kyrkan. I samma artikel säger hon också att hon föredrar debatt och diskussion, bråk och konflikt, än likatänkande. Och att hon tror på mångfald framför enfald. Det ser vettigt ut när jag läser orden. Men debatten, diskussionen, bråken och konflikterna kanske inte ska vara så enahanda och gå ut på att systematiskt trycka ner nån. För det är det jag tycker att media gör idag. Vad har hänt sen 2008 och 2009 mer än att Alice Bah Kuhnke har blivit minister, liksom? Hon säger i artikeln att hon aldrig själv har blivit mobbad, men att hon som barn hängde med de mobbad. Idag, mer än fem år senare, tycker jag att Alice Bah Kuhnke är utsatt för mobbning. Vem hänger med henne?

Björn Wiman på Dagens Nyheter kallade häromdan den nya regeringens fyra första veckor 

ett fiasko på kulturområdet.

Han ifrågasätter även en annan kvinnlig ministers kompetens innan han ger sig in i det jag gissar är kärnan i texten: en diskussion om departementens organisation.

När jag surfar runt hittar jag inte många som säger nåt bra och positivt om Alice Bah Kuhnke idag. Eller som ens ger henne lite stöttning. Men sen hittar jag en text av Vesna Prekopic på Dagens Arena som äntligen gör det. Redan i ingressen står det jag just tänker:

Med utnämningen av Alice Bah Kuhnke som kulturminister följde en mängd förminskande uttalanden om hennes förmåga att klara jobbet. Låt henne börja sitt arbete innan någon dom fälls.

Vesna Prekopic sätter fingrarna på allt det jag har reagerat på: den nya ministern var den stora skrällen, omdömena har gått från ”lysande” till ”skämt”, hon har förminskats och förlöjligats etc.

Jag inser att Alice Bah Kuhnke kanske inte har den starka kulturprofil som många skulle önska. Hon har inte heller, enligt min mening, alltför mycket erfarenhet av att jobba politiskt. Men nu är hon utnämnd till minister. Låt henne åtminstone få försöka göra sitt jobb innan hon döms ut. Den elva minuter långa intervjun i P1 kanske inte var den mest lysande Alice Bah Kuhnke, men kan hon inte bara få lite tid och möjlighet att sätta sig in i frågorna hon ska arbeta med? Jag tycker att det är skamligt att basunera ut, såsom Gunilla Brodrej på Expressen, att Alice Bah Kuhnke inte har tillräckligt med kompetens efter bara ett par veckor på jobbet. Har hon ens fått chansen att börja sitt nya uppdrag?

Det här är ingen politisk blogg. Det är inte heller innehållet i Alice Bah Kuhnkes politik jag skriver om i inlägget. Jag skriver om att jag tycker att den nya ministern har blivit illa behandlad från dag ett. Och att det bara fortsätter! När jag läste Britta Svenssons surkrönika i Expressen i torsdags rann min bägare över: Britta Svensson är skitsur för att hon fick knappt två minuter med den nya ministern, hon fick vänta på att ministern hade tid och hon förlöjligar det faktum att ministerns medarbetare när denna vill ändra texten som handlar om det ministern sa i intervjun.

Nej, nu tycker jag att det räcker! Ge vår nya minister tid och utrymme att komma in i jobbet. Sen kan media kritisera – sakfrågorna, förstås. Och nej. Jag är inte miljöpartist. Jag tycker bara att ni är så taskiga mot Alice Bah Kuhnke.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Häng med Kexet och Pikachu

Ett familjärt inlägg.

---

 

Remiex har jag älskat sen jag var sju.

Den ljumma blåsten har puffat på oss hela dan. Jag tog vinden i ryggen och for ut till Himlen med muffins och Remikex. De senare, Remikexen, har jag själv älskat sen jag var sju år, så jag trodde att de var säkra kort. Och det var de – det vill säga Elias tvingade i sig ett som han tyckte smakade

arsle

(hans ord) och sen åt Mitt Kära Kex ett par och jag resten. Smart uttänkt av mig, eller hur?

Det var inte så väldigt mycket att göra idag, men jag hälsade i alla fall på familjens senaste tillskott som låg och vilade på yngsta bonusdotterns säng. De två yngsta i familjen har gillat Pokémon och i början när Anna och jag var ihop tittade vi på filmen om Pikachu tillsammans med barnen. Jag var ju totalt värdelös på detta och kunde inte ens uttala Pikachu rätt. Därav min förkärlek för… ”djuret” ifråga.

Pikachu vilade på yngsta bonusdotterns säng. Eftersom hon inte var hemma smög jag in och tog en bild.

Timmarna flög iväg. Jag passade på att uppdatera systemversionen i min iPhone, för jag orkade inte med att vara så tillgänglig på mobilen idag – dagens viktiga samtal var ju redan ringda. Botaniserade bland Annas böcker och lånade med mig ett par hem.

En bok av Leffe och en bok av Hanne-Vibeke Holst fick följa med hem till mig.

Innan jag for in till stan igen blev det en tripp till ICA Solen. Anna hittade en DVD till oss till helgen, men ingen skräckis utan en dramakomedi med Judi Dench, Philomena. Jag överraskade mig själv med att vilja se den. Men jag gillar ju Judi Dench, så… Annars blev det en underlig shoppingtur på affären eftersom Virrp-Anna hade skrivit en handlingslapp lite grann efter extrapriserna i förra veckans annonsblad… Det slutade med att vi stod minst en kvart och rev bland pumporna i stället. För en pumpa skulle inhandlas eftersom det ska vara lite Halloween i Himlen i morgon. När Halloween egentligen infaller, på fredag, är gossebarnet på spökparty hos en kompis, nämligen.

Själv har jag fått det jag behöver i Halloweenväg via denna ljuslykta som lyste upp köksbordet hos Anna. Det räcker så bra för mig.

Denna lysande pumpa räcker i Halloweenväg för min del.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »