Veckan som gick – ur mitt minne

Ett minnesvärt inlägg.

---

 

Jag fick en fin gåva i onsdags.

Nu ska här ske ett litet experiment. Jag ska upprepa händelser i den gångna veckan och se hur det går utan hjälp/fusk. Ett djupt andetag och…

Två roliga saker minns jag genast. Det ena är en ny bekantskap som jag gjorde i tisdags. Möten med människor IRL tar mycket energi från mig, men ger också väldigt mycket. Att socialisera, att prata med nån som är levande och verklig är bra för mig. Ännu mer prat blev det på onsdagen när jag besökte Uppsalas nyaste retro- och vintagebutik. Däremot är jag lite osäker på vad som sas där. Jag fick med mig en fin gåva. Men vad som sades…

För tillfället har jag mitt förhållande i en bil. Och på ICA Solen. Fästmön debriefar, jag lyssnar och sen blir det min tur. Jag pratar för mycket, alldeles för mycket, om ingenting. Sen är det dags att åka hem. Men i torsdags var jag bjuden till Himlen på middag. Vi åt lax. Jag tog en jättestor portion lax, ris och hollandaisesås. Jag saknar hemlagad mat.

Mamma vann 60 kronor åt oss. 

Igår ringde jag mamma. Det enda jag minns från samtalet är att det var 43 minuter långt och att hon hade vunnit 60 kronor på vår Trisslott. Vi turas om att köpa en trisslott varannan vecka. Jag måste komma ihåg att det är min tur i veckan.

Dåliga saker… Två personer ljög för mig. Ljög mig rakt upp i ansiktet gjorde den ena, den andra ljög i skrift. Det förvånade mig. Det förvånade mig att båda gjorde det så lättvindigt. Det verkar vara helt OK för dem. Inte för mig. Det är nog nu. Samtidigt är det svårt – för mig, dårå. Det är två personer som står har stått mig nära. Det förvånar mig också att jag så tydligt minns detta.

Mer dåligt… Eh… jag fick ingen bok från Massolit förlag att recensera. De skickar bara länkar till e-böcker till bokbloggare. Glöm recension, dårå!

Jag såg en ny brittisk deckarserie och gav den medelbetyg. Manusförfattaren hörde av sig och lämnade en kommentar här på bloggen (på den tiden det gick att kommentera här, ha ha ha!).

Jag ska vattna tomater.

Sen är det… stopp. Blankt. Jag har påbörjat ett nytt lappsystem som ska komplettera kom-ihåg-listan på en av bänkarna i köket. Nej vänta! Jag skrev ju upp idag att jag ska vattna tomater! Ett uppdrag, minsann. Det kändes gott att bli tillfrågad, minns jag. Det är så sällan jag kan göra nåt tillbaka för den personen. Men sen är det… Ingenting. Ja jo, jag har läst, förstås och sett på TV. Läst… Monstret och… Pardans och…

Inte så dåligt. Allt detta ovan minns jag, åtminstone delvis. Jag får vara nöjd med det. Det kunde vara värre.

När jag tänker framåt då. Utan att kolla kalendrar och lappar… Nej, jag minns inte nåt som är inbokat nästa vecka – mer än tomaterna. Fast jag kommer inte ihåg vilken dag. Tur att jag har det uppskrivet.

Nu är det nog dags att gå och lägga mig. Jag hittar fortfarande till sovrummet och sängen och jag vet ännu vad som ska göras innan jag drar täcket över huvet.

(Glatt överraskad. Trodde inte jag skulle klara så mycket. Och jag har inte fuskat!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bevakning av hemskheter – övertramp eller allmänintresse?

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.

---

 

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vem är jag?

Ett inlägg om mig.

Jag har anmält intresse att delta i en studie vid ett av våra universitet. Alldeles nyss fick jag veta att jag har kommit med i studien. Det ska bli spännande att få se vem jag är idag.

Vem är jag idag?

I ett tidigare arbetsliv var jag vid ett tillfälle tvingad att genomgå ett personlighetstest. Trots att det var under tvång kände jag att resultatet stämde väl överens med den jag var då. Det mest utmärkande för mig var min starka intuition. Eftersom jag trodde stenhårt på detta åkte jag på några rejäla smällar. Jag missbedömde människor TOTALT. Jag tog fiender för vänner, framför allt. Men i ärlighetens namn tog jag även vänner för fiender.

Några år senare, efter Den Stora Katastrofen i mitt liv, gjorde jag ett nytt test. Man kan väl inte direkt säga att jag mådde som bäst, vilket också syntes på resultaten. Ett av resultaten som kom fram var att jag inte var nån tävlingsmänniska. Alltså, det var en period i mitt liv när jag så gott som hade gett upp.

Tredje gången gillt blir det nu alltså. Det ska bli riktigt spännande att se hur jag har utvecklats eller ens om jag har utvecklats. Jag tror förstås att jag har utvecklats, för det är så många saker jag har varit med om och gått igenom de senaste sju åren. Man kan inte gå obemärkt genom sånt. Frågan är bara om jag har utvecklats mer positivt eller mer negativt… När det hela tiden sker nästan bara dåliga saker är det lite svårt att tro att utvecklingen är positiv. Samtidigt har jag tagit mig igenom flera svårigheter och då sägs det att man blir starkare. Starkare vet jag inte om jag har blivit, men argare. Och kanske lite mer… tja… vi får helt enkelt se vad den nya studien utvisar. Spännande ska det bli, hur som helst!

Livet är kort.

Read Full Post »