Fredagskväll med påhälsning

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.

---

 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Far min själ vidare när jag dör?

Vad händer egentligen när vi dör? Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

• Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
• Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
• Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
• Var femte tror att själen lever vidare
• Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”hur livet är…”

Ett inlägg om hur livet är, precis som det står i rubriken.

---

 

Tack till alla 500 gilla-klick!

Det finns några läsare som är mina favoriter. Dit hör Grethe, som envisas med att säga om sig själv

jag är bara en gammal tant.

Jag har aldrig träffat Grethe, men vi har telefonerat några gånger. Även om åldern på ID-handlingarna säger en sak är det en synnerligen vital, pigg, klok och ungdomlig kvinna har jag pratat med. Igår skrev Grethe att hon har saknat mina inlägg om hur livet är, så jag tänkte skriva ett sånt inlägg nu – med alla de risker det innebär med kommenteringen påslagen. Förresten fick jag igår kväll en badge från WordPress att jag uppnått 500 gillar. Nu gillar inte jag gilla-funktionen särskilt mycket. Jag tycker att det är slött att klicka gilla i stället för att kommentera. Men det har ju inte gått att kommentera här på ett tag, så… Tack till alla gillare, får jag väl ändå säga!!! Samtidigt blir det lite ironiskt. Av bloggutrymmet återstår fortfarande nio procent innan det här inlägget är färdigskrivet. När de nio procenten tar slut är det verkligen slut.

Nio procent kvar av utrymmet. Sen tar det slut.

Nu ska jag berätta om hur livet i den VERKLIGA världen är för min del:

Varje vardag går jag upp vid sjutiden. Visst skulle jag kunna piska upp mig tidigare, men varför? Dagarna, de tomma, blir så oändligt långa. Förmiddagarna främst ägnar jag mig åt att söka jobb, rapportera vilka jobb jag har sökt, leta lediga tjänster samt skriva. Det brukar bli en rast vid tiotiden och då tvättar jag mig/duschar och petar in linserna. Sen kör jag ett tag till, ibland fram till klockan tolv. Då äter jag brunch, det vill säga frukost fast vid lunchtid. Två rostade mackor och fil med müsli.

Eftermiddagarna är oftast hemska. Då blir jag rastlös, känner mig ostimulerad. Jag försöker lura mig till att ha ett ärende utanför hemmet, men det blir svårare och svårare att ens lura mig själv till soprummet. Ibland åker jag ut på en biltur (om så bara för att skjutsa hem en arbeterska), men dessa gånger blir färre och färre. Vanligen är jag här hemma eftermiddagar, kvällar och nätter. Pratar med väggarna då och då för att jag ska få höra min egen röst. Ringer mamma, så jag ska få höra en annan mänsklig röst.

När Anna är här är få min tillvaro konturer i form av en riktig dag.

Nu undrar du säkert var Fästmön är i det hela? Jo, hon finns kvar, men hon jobbar, har barn och katt med två kattungar. När Anna är här blir min tillvaro lättare och tydligare. Den får konturer i form av en riktig dag. Anna är med mig så ofta hon har möjlighet, men eftersom jag blir som hennes femte barn kan jag tänka mig att det blir ganska jobbigt. Jag vet inte vem Anna pratar med om detta eller om hon bär tyngden och oron inuti. Självklart blir det slitningar i vårt förhållande. Det sägs att svåra tider gör en starkare. Det är en underdrift att säga att vi har haft en och annan svår period under de åtta år vi har varit tillsammans – vi har haft det tufft nästan hela tiden. Inte har det underlättat heller att det under dessa år alltid har funnits människor som har tyckt/tycker att vi inte ska vara tillsammans, heller. Men kärleken är en stark kraft. Den ska varken du, jag eller nån annan underskatta!

 

Anna bjöd på fredagsfika, riktig gofika, på sin balle.

Den gångna helgen har Anna varit här. I fredags var hon ledig. En ledig dag – och vad ska en göra? Det blev en del vila innan vi tog oss iväg till Tokerian så att Anna fick handla hem lite. Hon ska vara hemma hos sig ett par dar, men kommer förhoppningsvis tillbaka hit nån dag den kommande veckan. Vi åkte ut till katterna på fredagseftermiddagen och kunde även ta en fika i eftermiddagssolen på Annas balle*.

 

 

 

 

 

En flaska Zensa blev det till fredagsmiddagen och till lördagskvällen.

Och det var tur att det blev gofika, för middagen blev väldigt sen – jag tror vi bänkade oss vid mitt köksbord nånstans mellan 19.30 och 20 på fredagskvällen. Jag hittade ett gott vin, Zensa, i vinskåpet, men eftersom vi inte vräker i oss vin för att bli fulla utan för njutningens skull blev det var sitt glas även igår kväll, efter att Anna hade jobbat dubbelpass (8 – 13, 15 – 21). Nej, hon hann inte komma hem emellan passen. (Vinet är ekologiskt, italienskt och fylligt, för övrigt, och passar till såväl mörkt som ljust kött. Och ostar. Det kostar 89 kronor flaskan på Systemet.) Efter maten glodde vi på sista delen av Black Work.

Igår var det lördag och Kulturnatt här i Uppsala. Jag klarade inte av att åka in till stan på egen hand, naturligtvis, så jag var hemma och tvättade, telefonerade först med mammas vän, senare med mamma själv 48 minuter; örat kokade), skrev och läste. Dan gick. På eftermiddagen tvingade jag mig över till Tokerian och köpte kycklingchorizo som jag åt med bröd, räksallad och mjölk till middag. Sen kollade jag på näst sista delen av Broadchurch som jag hade spelat in på DVD-hårddisken i torsdags kväll.

Det var mörkt strax före klockan 21 igår kväll när jag åkte och hämtade Anna från jobbet. Det var mörkt i morse vid halv sju när jag skjutsade henne. När jag kom tillbaka hem på morgonen idag lyckades jag slumra till ytterligare en stund, för ovanlighetens skull. Men jag fick ju ingen sovmorgon den här veckan, så det kunde jag väl få göra utan att få dåligt samvete? Nej. Samvetet gnaver. Och så tänker jag på vännen, som går upp klockan 3.45 för att pendla till sitt jobb… Hon är fantastisk som orkar!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min söndagsförmiddag har jag ägnat åt att ta hand om ren tvätt, bädda, diska, fördela medicin för mage och mot brister i dosetten samt skriva det här inlägget. När Anna slutar jobbet i eftermiddag åker jag och hämtar henne för vidare färd till Himlen i Förorten. Där ska vi stråla samman med barnafadern och sen stannar jag på middag med Anna och äldste bonussonen innan jag åker hem till mitt, lagom för att se Mammon.

I morgon är det måndag. Då väntar uppstigning senast klockan sju, jobbsökerier, skriverier, rapporteringar, prat med väggarna, en stunds läsning, rastlöshet, oro, ängslan… Det är hur livet är för mig.

Och har du orkat läsa hela det här inlägget är du välkommen att skriva några rader i en kommentar om hur DITT liv är.

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Med lite press…

Ett pressat inlägg.

---

 

Här pressar vi på!

Med lite press på sig går det mesta. Jag mår betydligt bättre idag än igår, men jag har fortfarande ont. Det enda jag har fått i mig att äta idag är en skål med fil och müsli. Kaffe har det bara blivit två muggar. Det är nog därför jag har fått huvud-värk. Eller kanske beror det på att jag har låtit hjärncellen jobba.

Under förmiddagen hann jag med det jag hade tänkt:

• skriva augusti månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen
• söka tre jobb
• duscha
• skriva ett blogginlägg
• telefonera med Fästmön
• gå ut med soporna

Vid tolvtiden körde jag sen igång. Blev avbruten av mamma som ringde, men jag kunde hitta tråden igen. Och jag är ju glad att hon bryr sig. Hon och Anna är de enda i min så kallade familj som hör av sig. Jag kan inte låta bli att undra vad jag har gjort för fel den här gången. Eller vad jag inte har gjort. Min medicinska expert FEM har också hört av sig och det tackar jag för! Jag får bra tips och råd.

Fram till klockan var 16, nästan, har jag skrivit. Skrivit på min bok. Fyra timmar. Det blev 18 kvalfyllda sidor. Det tar tid att skriva bok. Inte så mycket för formuleringarnas skull, utan mest för att det är känslomässigt jobbigt och svårt. Det är så många minnen som kommer tillbaka – och alla är inte trevliga. Jag betade av fyra månader i mitt liv som inte var så trevliga. Fortsätter jag i den här takten bör jag vara klar om… Tja, svårt att säga, men inom en månad..? Med första delen, vill säga.

Det går framåt med Tofflans bok.

Jag ska försöka värma lite tomatsoppa till middag, det låter väl snällt? Och en brödbulle till. Jag vågar inte ge mig på nåt mer hårdsmält eller för fett än så länge.

Vad blir det för middag hos dig???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Här är jag!

Lämnade ett grått Uppsala som haft regn under natten vid åttatiden i morse. Det kändes trist att lämna av Fästmön vid jobbet, men i år blir det påsk på olika håll.

Ju längre söderut jag kom desto bättre blev vädret. Och i Metropolen Byhålan var det riktigt kanonväder på eftermiddagen! Mamma bjöd på kaffe och räkmacka när jag anlände. Suveränt gott, för jag hade blivit hungrig. Frukosten hemma bestod endast av en skål fil med müsli.

Här är jag nu!

                                                                                                                                                        Resan tog ungefär tre timmar idag och då höll jag för det mesta hastighetsbegränsningarna. Det var inte särskilt mycket trafik och väglaget var ju det bästa – liksom Clarks sommarsulor fram*. De slitna bromsbeläggen märkte jag inte mycket av. Jag försökte köra mjukt och motorbromsa så ofta jag kunde. Det var väldigt många djur på vägarna. De flesta låg överkörda, främst grävlingar och rävar. På ett ställe pilade en grävling över vägen och då var det tur att vi höll avstånd i bilarna!

Efter den suveräna räkmackan rollade** jag in mamma i bilen och så for vi ner på stan. Mamma hade sina ärenden, jag mina. Bland annat införskaffade jag några påsköl och en liten flaska klart*** till påsken. Blev förtjust över att träffa på detta lokala brännvin, Göta Kanal.

Göta Kanal Brännvin Kaptenens Blend blir det till påskmaten.

                                                                                                                                                              Jag hann också med en promenad längs med vattnet ner till hamnen. Ville bland annat kolla om Bok-Anna hade slagit upp portarna till sitt paradis, men tyvärr tror jag hon vilar till valborg.

Efter stadsbesöket for vi förbi stans kinakrog där vi tänkte äta i morgon. Vi ville bara kolla att det är öppet i morgon och det är det!

Nästa anhalt blev kyrkogården för att kolla läget vid graven. Mamma orkade inte rolla ner för alla slänter så jag gick ensam ner. Stora fågelblaffor på pappas gravsten, en gravlykta med ett slut ljus och en vit ljung som faktisk var fin blev det jag såg. I morgon ska jag upp och göra fint! Efter kyrkorgårdsbesöket åkte vi nämligen och köpte penséer och påskliljor både till graven och till mammas balkong. Kanske hinner jag göra fint på balkongen också under morgondagen eller så använder jag långfredagen till det.

Sista anhalten blev ICA Maxi där vi vimsade omkring och som vanligt inte hittade nånting. Tur att personalen är pratbar och informativ! Det tog evigheter att handla, för mamma skulle verkligen ha mycket…

Vännen FEM hörde av sig under vår underbara shoppingtur och vi bestämde att ses på måndag, annandagen. Jag ska då också ge mig upp till en annan gammal vän som jag råkar veta fyller väldigt jämnt den dagen…

Vi tog en kaffe och kaka på ett fik utanför ICA innan vi for hem med blommor, krukor, jord, blomlåda, fyra kassar och lite annat smått och gott… Då hade vi varit ute i ungefär fyra timmar…

Jag vilade en stund och åkte sen upp till Nattkröken för att hämta middag. Det visade sig att min kompis ägaren drabbats av sjukdom, den där trista sorten som heter cancer. En yngre generation, en systerson, hade tagit över och han var precis lika trevlig som sin morbror! Jag bad honom framföra en hälsning från

Uppsalatjejen som alltid köper kycklingburgare.

Ja jag VET. Min kost är ensidig. Men till skillnad från Uppsalaportionerna är de i Metropolen Byhålan GIGANTISKA. Om jag skulle bo här skulle jag bli riktigt fet på en vecka. (Eh, ja just det… Jag ska ju vara här ungefär en vecka…)

Portionerna i Byhålan är gigantiska.

                                                                                                                                                            Efter maten tog vi en liten promenad ner till sjön. Den var alldeles stilla och solen sjönk sakta, sakta och speglade sig i det märkliga monumentet som utgör en sorts mittpunkt. Bilden blev inte alls lika fin som det ögat såg.

En stilla sjö om aftonen den 20 april.

                                                                                                                                                       Mamma berättade om vilka hus hon lekt i – ja, några av dem finns faktiskt kvar i området där hon numera bor. Och det är kul, tycker jag, att man inte bara har rivit och byggt nytt.

Men även det nya kan vara fint. Som den här glasskulpturen utanför mammas hus.

Vackert glas utanför mammas hus.

                                                                                                                                                        Nu blir det lite TV tillsammans med mamma, men jag ska ta en surfrunda senare i kväll när TV-rummet har blivit mitt!

                                                                                                                                                      *Clarks sommarsulor fram = min lille bilmans sommardäck fram
** rolla = gå med rollator
***en liten flaska klart = en liten flaska brännvin

Read Full Post »

Halsont och vinterpromenad

Lite varmare är det här idag. En del snö har det nog kommit i natt, men just nu snöar det inte. Den ena termometern visar runt -6 grader, den andra -3, så nånstans däremellan ligger väl utomhustemperaturen.

Jag har liksom inte bara ont I halsen utan har även hiskeliga åkommor PÅ själva halsen. Mycket osnyggt! Jag lägger här ut en bild på eländet så att jag kan

1. varna dig för hormoner (för nåt annat kan det väl inte vara när en tant på 48 bast får världens finne???)
2. få lite ömkning av dig som läser.

Till och med Nemi på min t-shirt ser äcklad ut.

                                                                                                                                                        Jag sminkade över plitan hjälpligt och sen tvingade mamma och jag på oss utomhusbyxor (vi går i skitfula mjukisbrax här hemma) för att ta en promenad. Turen gick först till vårt fashionabla Maison pour les balayers*. Därefter blev det en lagom runda i området, med blåsten i ansiktena.

Mycket snö har det kommit, ja…

                                                                                                                                                            Det var återigen MYCKET BRA plogat på vårt område, men trots det var det bitvis svårt för rollatorhjulen att svänga runt. Jag försökte här få med både mamma och så mycket som möjligt av snön, men jag tog en närbild också. Mamma har ju ingen finne på halsen att skämmas för.

Närbild på Tomtemor framför höghusen.

                                                                                                                                                           Vi var väl ute cirka en halvtimma och det var skönt att få luft. Eftersom vi endast intagit var sin halv lussekatt till frukost, blev det nu lite mer till brunch när vi kom in: macka, fil med müsli och Pro Viva till mig, blåbärsyoghurt och Pro Viva till mamma.

För övrigt står inget särskilt på agendan idag, mer än att se andra delen av Den fördömde i kväll klockan 21, ringa Fästmön och så fixa tabberas på julmaten. Jag tänkte också börja läsa ”Bettan-boken” som jag så fiffigt gav till en vän i födelsedagspresent i november. (Det är så man ska göra. Ge bort böcker som man själv vill läsa till sina vänner, alltså. Då kan man låna dem, böckerna, alltså, sen.)

                                                                                                                                                            * Maison pour les balayers = hemgjord franska för hem för sopor

Read Full Post »