Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förhoppning’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett irriterat inlägg.


 

Den som inte har jobb och inget hellre vill göra än att jobba blir minst sagt irriterad när de som jobbar inte jobbar. Eller är väldigt och pinsamt ineffektiva. Här ska du få två exempel ur mitt händelserika liv:

Jag fyllde år i söndags. På söndagar delar PostNord inte ut några brev. Därför hade familjen Raffa, med Tant i spetsen, postat ett födelsedagskort till mig på förmiddagen, onsdagen före. Förhoppningen var att två dagar skulle vara tillräckligt med tid för kortet att komma fram, det vill säga senast i fredags. Idag, tisdag hade kortet singlat ner i min postbox. Tisdag. Sex dar… Ska det ta sex dar för ett brev med korrekt adress och porto att levereras från Falun till Uppsala??? Fy 17 så ineffektivt och dåligt, PostNord!!!

Födelsdagskort från Tant Raffa och Mia

Två födelsedagskort, varav det till vänster tog sex (6) dar på sig att hitta från Falun till Uppsala.


Till Tant Raffa – och till Mia, vars försenade födelsedagshälsning också den kom idag – säger jag däremot TACK!
(För jag blev ju väldigt glad, även om dagen inte prickades in.) Jag hoppas att Tant Raffa klagar riktigt ordentligt – om nu Kundservice svarar i den telefon vars nummer finns på webben. För övrigt, en väldigt dålig webbplats, där det är svårt att hitta och finns uselt med information. Jag har massor av förslag till förbättringar av PostNords webbplats med mera, men jag skulle aldrig vilja jobba på det företaget – inte ens om jag fick en exklusiv brevöppnare!!!

 


 

Sen var det det här med träbenen… Fästmön köpte fyra träben på IKEA förra måndagen till sin ”nya” fåtölj. Men utan att öppna de två förpackningarna insåg hon att det var ett felköp. Eftersom jag är på benen (de vanliga, inte träbenen!) erbjöd jag mig att åka ut till IKEA, lämna benen och få pengarna tillbaka.

Stubbarp ben

Träben skulle återlämnas.


Jag parkerade i p-huset. 
Där var bra skyltat till Byten & Återköp och jag tog en särskild hiss dit upp på plan ett. Sen upphörde mina positiva intryck. Längs ena låååångsidan av en stor sal fanns många kassor. EN kassa var öppen. I den stod två unga tjejer. Den ena grejade oupphörligt med sitt hår och den andra pratade om lunch. Före mig på tur stod två tjejer, kanske något äldre än dem i kassan, med en stomme till ett köksskåp på en kärra. Inget hände, deras nummer blev inte framtryckt. De tittade på varandra, de tittade på tjejerna i kassan, de tittade på mig. Jag tittade på dem, jag tittade på tjejerna i kassan… och TILL SLUT var det väl så att Den Onda Toffelblicken träffade IKEA:s personal.

Den Onda Toffelblicken

Den Onda Toffleblicken. OBS! Titta inte för länge!


I min enfald trodde jag 
att de båda tjejerna i kassan hade vaknat till liv och insett att de var där för kundernas skull. Men icke! Hårgrejsandet och lunchsnacket återupptogs. Till sist fick jag nog och stegade fram.

Har ni tid, eller? 

frågade jag surt.

Den ena unga tjejen gav den andra instruktioner om hur hon inte skulle ta emot kunder som inte väntade på att deras nummer hade tryckts fram!!! Den andra unga tjejen började hjälpa mig. Makalöst!

Jag la fram mitt ärende, det vill säga sa att jag ville byta två obrutna förpackningar träben.

Den Hjälpsamma:

Varför då? 

Jag:

Vadå varför då?

Den Hjälpsamma:

Ja, varför vill du byta dem? Passade de inte?

Jag:

Passade? Som du ser är förpackningarna obrutna. Jag vill byta dem, bara.

Den Hjälpsamma:

Har du kvitto?

Jag: 

Nej, jag tog med mig en cykel!

sa jag INTE utan halade fram kvittot.

Den Hjälpsamma började knappa in nånting. Hon frågade, i tur och ordning efter

  1. mitt namn
  2. mitt postnummer
  3. mitt telefonnummer

Jag svarade men kunde inte låta bli att fråga

Varför vill du ha de här uppgifterna? Är det inte lättare att du ber mig om legitimation?

Den Hjälsamma flinade generat och svarade:

Nej, legitimation behövs inte.

Nåt svar på varför hon ville ha mitt namn, mitt postnummer och mitt telefonnummer fick jag aldrig. Tjugo minuter senare åkte jag därifrån med en hundralapp i näven.

Låt oss säga att jag inte var särskilt imponerad av IKEA:s personals effektivitet… Men det gav mig i alla fall ett ämne att blogga om och det tackar jag för. Jag hoppas att nån från IKEA läser det här inlägget och börjar prata service gentemot kunder med sin personal. Kanske håller nån liten… kurs… För vad hände egentligen med

kunden har alltid rätt – till god service?!

Nån som vet???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt typiskt måndagsinlägg.


 

Anna i nya brillorna

Min lilla glasögonorm ska iväg och jobba mitt på dan, men i kväll kommer hon hem igen.

Den gångna helgen passerade alldeles för snabbt. Det blev mycket socialiserande med familj och släkt. Det vi hade tänkt göra för oss blev inte av. Nu hade vi inga stora planer, men ytterligare en dag med helg hade varit praktiskt. Fästmön ska iväg och jobba idag igen. Hon börjar mitt på dan och slutar i kväll.

Min dag har jag inlett med sedvanlig administration. Och så sökte jag det där drömjobbet (ett av några stycken…) som jag såg i förra veckan. Formuleringarna har legat och rullat i skallen under helgen. Nu är de satta på pränt och digitalt översända. Men som vanligt gäller att hålla förhoppningar och förväntningar på rätt nivå. Jag brukar få sällskap med ett par hundra andra när det gäller den här typen av tjänster. Proppat med intresserade, alltså. Det är inte lika proppat med drömjobb, dessvärre…

Ytlig propp på ringfingrets knoge

Den ytliga proppen som jag såg igår kväll på vänster ringfingers knoge är redan på väg att lösas upp.

Jag är för övrigt proppad på annat sätt. Igår vid läggdags upptäckte jag en ytlig propp igen, denna gång i vänster ringfinger. I morse, när jag skulle fota den, var den redan på väg att lösas upp så mycket att den nästan inte syns. Den känns inte så mycket heller. Egentligen är det vetskapen att den dök upp som är läskigast.

Min dag och min vecka… Det finns inte så mycket skrivet i kalendern, men eftersom Anna jobbar rätt långa dagar till och med torsdag ska jag försöka ta ansvaret för matlagningen. Det är inget jag gör för att jag tycker det är roligt, utan för att vi behöver äta mat båda två. Igår gjorde Anna broccoligratäng och den var mycket smaskig. Hon får med sig resterna i en matlåda idag. Vad jag ska äta blir en senare fråga. I morgon blir det i vart fall korv i nån form för oss båda. Annas korv innehåller gris, min kyckling. Själva tillagningen är inte bestämd än, men möjligen blir det nån form av Korv Stroganoff – i två pannor, dårå.

När jag inte funderar över mat och dess tillagning idag ska jag försöka läsa ut min bok på gång. Det är en ganska spretig bok, men bitvis är den mycket underhållande. Det främsta skälet till det är den underbara självinsikt författaren har, en självinsikt som hon driver med och skriver om så målande att man ser vissa scener framför sig – och skrattar högt. Och mellan dessa scener är det både seriöst och konstaterande och jag nickar igenkännande.

I kväll går andra delen av Jordskott. Den ska jag se. Sen ska jag bestämma mig om jag ska se resterande åtta delar. Det får nämligen inte bli alltför absurt – såna program klarar jag inte av. Och med tanke på Jordskotts likhet med Twin Peaks, så…

Vad har DU för dig idag och i veckan??? Är det nåt kul, jobbigt, svårt, tråkigt som händer??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skrällande och smällande inlägg.


 

Igår var det väl inte en av världens bästa dagar, trots att jag tyckte att det var en flaggdag. Det var ju också en saknadens dag och jag var ledsen, på ren svenska. Och kanske var det medkänsla från En Trappa Upp som gjorde att regnet formligen vräkte ner. Just när jag hade somnat skrällde det till också. Tre rejäla åsksmällar. Jag orkade inte kravla ur sängen och stänga av routrarna, så jag var lite orolig när jag klev upp en kvart över sju i morse. Men jorå, såväl det trådlösa (hängslena) som linan (livremmen) fungerade.

Regnbågshängslen + bälte
Både hängslen och livrem fungerade.


Nu på morgonen 
vräker regnet fortfarande ner. Det är skönt att vara inomhus. Jag hade tänkt tvinga ut mig på en promenad idag, men det känns som om jag har goda ursäkter att låta bli.

På tv

”Och de nominerade är…”

Mitt på dagen ska jag kolla på en presskonferens i vilken jag får veta vilka som nominerats till årets Augustpris. Jag lägger ut en länk här på bloggen så att du också kan titta (i-frame funkar tyvärr inte på bloggen, så du får klicka på länken jag lägger ut i ett nytt inlägg för att det hela ska öppna sig i ett nytt fönster). Det hela startar ungefär klockan 12.15. Det ska bli spännande att se om det blir några skrällar i år! Några små tankar, idéer och förhoppningar har jag allt, men dem håller jag för mig själv.

Nånting som återigen skrällde till i mitt inre igår var det faktum att jag visst fortsätter att tro människor om gott. Jag har gjort såna missbedömningar av människor de senaste åren; min människokännarradar måste vara helt off. Det jag kan konstatera är att många av oss är sig själv närmast. Inte alla. Just när jag kände mig som sämst av dem alla fick jag läsa ord från vännen Inna som gjorde mig varm om hjärtat. (Inna, har jag upptäckt, kan konsten att säga rätt saker vid rätt tillfällen just nu!) Det kanske är så att man förstår människor på djupet när man själv har varit med om nåt svårt. Den som hela tiden reser via räkmacka genom livet kan fortsätta vara ytlig – så länge resan pågår. Nån gång skräller det till och då tar resan slut.

Räkmacka med dill

Räkmackeresor har en tendens att skrälla till och då tar de slut.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det skrivna ordet.


 

Jisses så många ord jag har skrivit den senaste tiden! Inte behåller jag dem för mig själv heller, jag skickar dem vidare. Jag när nån sorts förhoppning om att nån ska nappa och välja just mig för det jag kan. Det är svårt att hålla modet uppe när det bara kommer nej, nej och nej till svar. Men skam den som ger sig! I högen nedan ligger över 200 ansökningar. Det räcker med att en enda av dem når fram till nån som säger ja. En.

Sökta jobbhögen den 14 oktober 2014

Sökta jobbhögen nu på morgonen den 14 oktober 2014.


Jag har skickat iväg andra ord också. 
Jag är van vid att få nej och misstänker starkt att detta svar trillar in även här. Men självklart när jag en förhoppning även i detta fall. Samtidigt känns det OK att ha fått ihop det jag har fått ihop, även om det bara skulle vara för mig själv. Kanske kan jag gå vidare nu, också utan några svar från ett visst håll. Jag tror inte ens att jag skulle ta chansen om det fanns möjlighet till en konfrontation och en frågor-och-svar-stund. Ärligt talat skulle jag inte stå ut en sekund i somligas närvaro. Men det klart… Vissa dar undrar jag vad h*n gör med alla sina pengar och bostäder och bilar. Och lite avundsjuk är jag på sätt och vis. Mest för att jag inte har kunnat ge min familj det h*n har kunnat – h*n tog ju ifrån mig grunden.

Fast pengar är inte allt. Framför allt ger det ingen garanterad lycka. Och jag har en bestämd känsla av att det inte är så lyckat som en del tycks vilja visa upp. Varför skulle det annars finnas ett visst intresse för yngre, kvinnliga förmågor? Beats me.

Idag lägger jag ingen lök på laxen, men jag ska servera extrapris-lax med potatis och sås i afton. Fästmön tillbringar dagen med sin äldsta dotter och dimper sedan ner här. Anna höll hög hastighet hela dan igår, så jag tänkte att hon skulle få slippa att stå i nåt kök idag. Bara sitta, i stället.

Och själv sitter jag i mitt arbetsrum och fantiserar om hur jag ska få plats med ännu fler ord här. Ord i tryckt form. Jag behöver minst två bokhyllor till för att få ordning på torpet! Men var ska jag ha dem? Jag går och viker lakan och bäddar medan jag funderar.

Överfulla bokhyllor

En del av mina böcker. Det finns flera lika överfulla hyllor längs en annan vägg i rummet.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om läget just nu.


 

Klocka med krossat glas

Dagarna tickar ner rätt fort…

Idag vaknade jag sent, det vill säga hela 25 minuter över sju. Jag hade lite svårt att somna och komma till ro igår kväll. Dels såg jag på första delen av Undeniable (jag började titta vid 22.40), dels har en klump av oro slagit rot igen i magen. Det går inte att komma undan den klumpen. Eftersom jag hade jobbat sju, nästan åtta månader trodde jag att jag skulle få nya a-kassedagar. Jag trodde att man bara behövde jobba sex månader för detta. Det var uppenbarligen fel. Och dagarna tickar ner eftersom jag ju använde en del av dem förra hösten. De tickar ner rätt fort, dessutom.

Jag borde vara lugn och ha is i magen, för jag har sökt över 100 jobb sen den 1 juli och nåt av dem borde ge resultat. Jag borde kunna få vila en stund i den förhoppningen. Men det kan jag inte. I stället driver jag på mig själv med mitt poängsystem och söker nya jobb varje dag. Idag hittade jag tre riktigt intressanta lediga tjänster. Fast jag ligger ett poäng minus från fredagen, så jag får jaga lite till.

Det regnar hos mig idag. Det regnar på mina fönster på baksidan. På framsidan är fönstren inte prickiga av regndroppar alls. På min att-göra lista står sen länge

Putsa fönster!

Men i sommar har det inte varit nån idé eftersom solen har legat på (man ska inte putsa fönster i solljus, då blir de flammiga!) och nu regnar det varje dag. Jag får se om det är nåt jag kan ta tag i den kommande veckan.

Regn på gästrumsfönstret

Det regnar på fönstren på baksidan.


Det är många andra saker 
jag ska ta tag i med start nästa vecka – om inget oförutsett händer. Fönsterputsning är en sak. Men sen behöver jag sköta om mig själv lite. Jag har fortfarande inte skaffat simkortet, till exempel. Det beror på att det billigaste går på 495 spänn och kan bara utnyttjas på vardagar fram till klockan 14.30. Eftersom jag har flera jobb på gång som innebär pendling skulle det kunna innebära att jag kastar pengarna i sjön om jag plötsligt ska börja jobba och pendla. Jag behöver också kontakta tandläkaren. Jag fick en kallelse till undersökning i början av maj, men den fick jag avboka – eftersom jag jobbpendlade. Jag tycker nämligen inte att det är OK att vara borta från jobbet minst en halv dag bara för ett tandläkarbesök som omfattar undersökning och röntgen. Det var så det hade blivit.

Och så är det det här med boken. Den gnaver och skaver. Så nu har jag bestämt mig för att ta nya tag från och med nästa vecka – om det nu inte plötsligt blir så att jag får ett jobb som börjar omgående. Förlaget är intresserat, men vill

[…] se mer.

Förlaget har fått 30 sidor. Jag har skrivit åtskilligt mer sen dess, kanske en tredjedel av hela boken. Det saknas två tredjedelar. Sen kan jag fade away. Alternativt planera del två och del tre. För nu tänker jag mig en trilogi bestående av en självbiografisk del, en absurd roman och en bok om coachning. Visst låter väl det som en lysande idé? KONSTIG framför allt…

Det vore en perfekt dag idag att städa min dammiga lya. Men se idag har jag andra planer, så det får anstå till i morgon eller torsdag! Jag ska simma hasa över till Tokerian när det har slutat regna lite och köpa fisk till middag. Sen åker jag in till stan och går till banken och sätter in mina mynt. Och så ska jag träffa Pe. Jag tror att vi sågs sist förra hösten. Pe har ringt flera gånger, men då har jag jobbat  eller varit upptagen med annat. Jag har sms:at ett par gånger. Jag är skitdålig på att hålla kontakt med människor jag gillar. Det måste jag jobba med så att jag blir bättre!

I morgon har jag tid för klippning. Det har jag lagt undan pengar till. Jag känner mig mycket långhårig, så det ska bli skönt. Därefter blir det familjemiddag med fokus på äldsta bonusdottern som flyttar i helgen – ända till Umeå…

Vad händer hos dig??? Vad gör du om dagarna och kvällarna? Skriv gärna några rader så jag får lite input. Jag behöver det! Tack!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Dödens drabanterInte vet jag varför jag gör det, men jag bänkar mig på söndagskvällarna och glor på norsk film. I kväll gick Varg Veum: Dödens drabanter (2012) på Sjuan. Jag närde en liten förhoppning om ett par spännande timmar.

I afton kallades Varg Veum iväg, från sin sambo, i helikopter. En ung kille har skjutit sina fosterföräldrar och tagit grannflickan som gisslan tillsammans med ett gevär. En gång i tiden var Varg socialarbetare och tog den då lille pojken från hans missbrukande mamma. Sen dess har pojken och Varg hållit kontakten av och till. Som 17-årig dubbelmördare har Jan-Egil deklarerat att Varg är den enda han vill träffa. Varg har svårt att tro att det är Jan-Egil som har skjutit fosterföräldrarna och börjar nysta. Han får fatt i en tråd som handlar om… smuggling… Och det förflutna.

Nej, det här är inte bra. Men det är bättre än en del andra Varg Veum-filmer. Handlingen känns lite mer äkta, även om kvinnoskildringen fortfarande är urusel och den manlige Vargen skildras som en riktig karlakarl.

Toffelomdömet blir medel, trots allt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett irriterande inlägg – för en del. 

Varning för otäck bild! Blunda… NU!

 

Finne på hakan

Irriterande som en finne på hakan eller ungdomlig hy? Notera dock avsaknaden av kråkor i näsan. Alltid något…

Det finns många som retar sig på mig. Jag är fullt medveten om det. Jag vet till och med vilka de flesta är som retar sig på mig. Men jag skiter i er. Vill ni slösa er tid på att vara på dåligt humör – varsågoda!

Själv retar jag mig mest på en finne som jag har fått på hakan. Kan tänka mig att många ser mig som just en sån finne. Jag väljer i stället att se det som att jag är så ung att jag lider av acne. Då och då. Hört talas om positivt tänkande? Eller förskönande omskrivningar? Eller avdrag på ålder? OK, jag ska vara ärlig. Nästa månad infaller min femtioandra födelsedag. Jag var tvungen att tänka efter innan jag skrev min ålder. Så har det varit efter 30. Det handlar inte om nån åldersnoja, det är nog min dyskalkyli som galopperar. Förresten är det inte bara jag som fyller år nästa månad. Födelsedag har även min fästmö och hon har det ett par veckor före mig. Jag sitter och funderar över lämpliga presenter. Vi hade nog båda tänkt oss nån upplevelse, men eftersom läget är så… ovisst som det är blir det omöjligt att planera.

Läget, ja… Det som skulle ha sagts idag ska sägas under morgondagen. Jag vet inte om jag ska tro på det eller inte. Tillvaron är väldigt, väldigt gungig. Det kunde ha blivit så att jag hade gjort min sista åktur idag. Nu blir det inte så. Men kanske snart. Luttrad undrar jag hur länge det ska pågå den här gången. Och med det menar jag förhoppningar/tur/flyt för en viss sak. Gissningsvis inte lika länge som sist. Då var det nästan två år. Oavsett, jag tror aldrig att jag vänjer mig vid att bli bollad med.

Höstlöv i olika nyanser

Olika nyanser höst.

Irriterande – och frustrerande! – är inte bara ovissheten utan också vädret. (Och nu behöver ju den som retar sig på väderprat inte läsa det här stycket – om den inte vill reta upp sig, förstås.) Caroline, som brukar kommentera hos mig ibland, skrev häromdan att hon inte estimerar våren så mycket som hon tror att jag gör. Mja, alltså hösten, med alla dess färger, är min favoritårstid, men våren kommer som god tvåa! På tredje plats kommer förstås sommaren och sist den där j**la vintern, den som har återvänt. Enligt den senaste prognosen på appen väntar tre dygn med kyla. På onsdag och torsdag kompletterat med mer snö. Men sen… sen står det nio grader och en stor, fet sol på fredag. Samma dag som min älskling dyker upp i New Village, hoppas jag. Som bäddat för en finfin helg! Och dit fram kan jag i alla fall planera.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


Fästmöns och min förlovningsdag
fast 1960 valdes John F Kennedy till president i USA. Men bara drygt tre år senare mördades han. Idag är det 50 år sen. Sveriges Television visade första delen av fyra av den omdiskuterade kanadensiska TV-serien The Kennedys (2011).

The Kennedys

The Kennedys körde igång i kväll exakt 50 år efter mordet på John F Kennedy.


TV-serien börjar denna valdag
den 8 november 1960. Pappa Joe uppnår äntligen det han strävat efter: när han själv inte kunde bli president skulle hans son bli det. Nu hade emellertid Joe flera söner. Dessvärre förolyckades den äldste sonen i andra världskriget. Joe flyttade över sina förhoppningar på näste son i ordningen, John Fitzgerald, Jack kallad.

Glimtar från valdagen varvas med glimtar från åren innan. Vi får också se hur Jack och Jackie träffas och blir ett par. Men ganska snart avslöjas sprickorna i emaljen. Jack är, precis som sin far, svag för kvinnor och kan inte vara trogen sin fru.

Det här första avsnittet, långfilmslångt liksom övriga delar, var en fantastisk inledning på en spännande serie. Ryktet säger att familjen Kennedy försökte stoppa serien för att den inte håller sig till fakta. Alla sorters rykten liksom dramatiska TV-serier ska man ta med en rejäl nypa salt. För jag tror nog att det ligger nån sorts sanning, om än inte helt, i det mesta.

Jag tycker det här är bra och spännande. Skådespelarna som spelar Jack, Greg Kinnear (född samma år som Jack mördades), och Jackie, Katie Holmes, är otroligt porträttlika. Och det stör naturligtvis inte helhetsintrycket. Tvärtom.

De följande avsnitten visas i morgon, söndag och måndag kväll.

Toffelbetyget blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en handläggare som inte vill bli min, en ängslig mamma och kläder mot väta.


Efter dagens dusch och hårtvätt
hade jag inte så stor lust att bli blöt igen. Men jag behövde gå och handla. Jag rev i garderoberna och hittade en tunn, men vindskyddande jacka och ett par hela, grövre skor. Jackan var i bra skick. Jag är emellertid inte i lika bra skick, så frågan var om jag inklusive en luvatröja fick plats under jackan. Det fick vi! SÅ jäkla fet är jag alltså inte! Skorna funkade också bra. Lite bökigt blir det att flytta mina inlägg fram och tillbaka i olika skor. Ett par specialgjutna inlägg kostade nästan 1 600 spänn i början av december förra året. Det är alltså uteslutet att inhandla ytterligare ett par.

Skoinlägg

Mina inlägg som är gjorda efter gipsavgjutningar av mina fötter.


Idag var det inget mer
än två glödlampor och ett batteri som skulle avlämnas i soprummet, på vägen till Tokerian. Det var bra, det, för mobilen ringde. Du kan aldrig gissa vem det var – och det kunde inte jag heller enbart genom att titta på uppringande nummer. Men det var… en handläggare på Arbetsförnedr… Arbetsförmedlingen! Jag var ju dit och skrev in mig den 1 augusti. En vecka senare deltog jag i ett obligatoriskt jävla skitmöte som tog en hel förmiddag i anspråk (då visade jag upp en bunt intyg också som skulle registreras). Sen dess har jag ringt Kundtjänst och berättat om några av jobben jag har sökt. Jag har registrerat mig på nätet hos Arbetsförmedlingen – inför kommande månadsrapportering den vägen. Arbetsförn… Arbetsförmedlingen ska nämligen slippa prata med människor en gång i månaden i alla fall. I stället ska personalen roa sig med att läsa vad dessa människor, vi arbetssökande, har sökt för jobb etc.

Hoppas att de är beredda på den roman jag tänker förse dem med!

skrockade hon häxlikt och kliade sig på skäggvårtan som rodnade av förtjusning på hennes nästipp.

(Ja du läste rätt! Vårtan rodnade!)

Men åter till handläggaren. Nån handläggare har jag nämligen inte fått än och jag har ännu inte hört av nån tänkbar kandidat (sic!) från AF. Den jag skrev in mig hos tyckte att jag skulle tillhöra AF Kultur. Sen har jag väntat och väntat och väntat för att få höra ifrån nån handläggare. Nu ringde en! Heureka! Eller..?

Varken h*n som ringde eller jag vill ha nåt ihop. Ingen av oss tycker att en kommunikatör ska tillhöra Kulturdelen av Arbetsförmedlingen. Bra. Överens. Det var också fint att h*n ringde mig för att fråga om min åsikt. Så vad händer nu? Tja… fortsatt väntan på en handläggare för mig på AF. Tro nu inte att jag har några större förhoppningar. Jag vet visserligen att det finns undantag i form av lysande stjärnor, men dessa undantag är få. Närmare bestämt två (2) – Maria och Ingmari. Nej, några mirakel förväntar jag mig inte. Samtidigt måste jag ha en handläggare så att a-kassan blir nöjd. Nån hjälp eller nån förmedling av jobb har jag aldrig fått av AF.

glad tjej

Jag vet inte om jag blev så här glad för att nån från AF ringde, men jag är i alla fall inte bortglömd av dem…


På Tokerian
hände inget anmärkningsvärt alls idag. Där var mest äldre och jag. Äldre människor är vanligen väluppfostrade och de springer inte omkring och skriker. Inga kulturkrockar, alltså! Hann precis in och hade klätt av mig blöta ytterkläder när lilla mamma ringde. Och hade dåligt samvete! Hon hade dåligt samvete för att hon hade köpt sig själv en höstjacka i stället för att skicka pengar till sin arbetslösa, 51-åriga dotter! Har du hört?! Det var nästan så jag grinade. Jag ska absolut inte säga nåt mer om min ekonomi till mamma. Det gör henne bara mer orolig och upprörd över situationen. Stackars mamma!  Nu får jag dåligt samvete…

Regnet öser ner och den jobbigaste timmen av dem alla på mitt dygn är snart till ända. Timmen mellan 14 och 15 är den mest ångestframkallande jag vet just nu. Det gäller att mota Olle i grind hårt och skoningslöst. TACK, bloggen, för att du finns och kan ta emot mina ord och tankar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »