I måndags hade en CSI-serie premiär på Kanal 5, CSI: Cyber. Eftersom jag inte hade nåt bättre för mig och dessutom var lite nyfiken bestämde jag mig för att titta på detta första dubbelavsnitt. Jag blev väldigt förvånad när jag upptäckte att mrs Medium Allison Dubois och Dawsonplötsligt poppade upp som kriminalare. Eller Patricia Arquette och James Van Der Beek, som de ju heter i verkligheten.
CSI: Cyber-gänget med Medium-Allison och Dawson, bland andra.
I det första avsnittet hackas en babymonitor och ungen kidnappas för att säljas på nån sorts auktion. I det andra avsnittet hackar nån sig in på en berg-och-dalbana, med en olycka och ett dödsfall till följd.
Inte ett dugg spännande är det en enda gång. Mrs Medium, som har huvudrollen, spelar så intetsägande sin roll att jag hela tiden misstänker – eller rentav hoppas på? – att hon när som helst ska få en dröm i vilken en döing berättar vem den skyldige hackern är – så att det händer nåt!.. Nej, det här tittar jag inte på nån mer gång om jag inte bara vill rensa skallen och slippa tänka. Nä, CSI har nog gjort sitt.
Toffelomdömet blir det lägsta. Och då är jag snäll.
Igår kväll var det premiär för 100 Code på Kanal 5. Detta tipsade Fästmön mig om, så Broadchurch fick stryka på foten till förmån för denna nya svenskamerikanska serie. (Självklart spelade jag in Broadchurch på DVD-hårddisken.)
Huvudrollsinnehavarna i 100 Code, Michael Nyqvist och Dominic Monaghan.
Svenskamerikanskt samarbete… Kan det va nåt? Det svenska i serie står främst skådespelaren som alltid får heta Mikael även i filmer och TV-serier, Michael Nyqvist. Det amerikanska representeras av Dominic Monaghan, inte helt okänd skådis han heller. Två bra skådisar… Det borde väl bli bra?
100 Code handlar om seriemördade blondiner och gula blommor. Först dyker offren upp i New York, men polisen Tommy Conley misstänker att liknande brott har skett i Stockholm. Därför reser han över. Stockholmspolisen Mikael Eklund är på väg att sluta vid polisen, men får som sista uppdrag att låta Tommy Conley observera. Naturligtvis hittar de mördade unga kvinnor och gula blommor. Däremot har de båda poliserna svårt att hitta ett sätt att kommunicera. Tommy Conley är nån sorts Saga från Bron. Igen. Dessutom är han extremt åksjuk. Kanske elchocker kan vara nåt???Hur som helst verkar de amerikanska och svenska morden hänga ihop. Frågan är hur.
Tolv delar låter lite långt. Och jag undrar om den här serien inte var lite upphaussad innan. Men, men… Det är spännande och ruggigt och jag får möjlighet att bearbeta min ohyggliga rädsla för att bli levande begravd. Tror jag. I vart fall tänker jag fortsätta att titta på torsdagarna. Sen får andra göra som de vill.
En av mina gamla favoriter, Jonathan Kellerman, tittar fram ibland i bokhyllorna på loppisar och i secondhandaffärer. Den här författaren har gett ut ganska många böcker, men efter ett tag slutade de att översättas och ges ut i Sverige. Intressant nog skriver Jonathan Kellerman thrillers av mer psykologisk art – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han började sin yrkesbana som barnpsykolog. Huvudrollerna i hans böcker innehar psykologen Alex Delaware och hans vän polisen Milo Sturgis, som för övrigt också är bög.
I början av månaden fyndade jag Monstret (utgiven 2001 i Sverige) på Återbruket – för 2:50 kronor… Det kan ju knappast ens en smålänning tycka är dyrt, eller? 😉
Den här gången utreder Milo och Alex ganska vidriga mordfall. Det första är en en man som hittas itusågad i bagageutrymmet på en bil, det andra är en ung kvinnlig psykolog. Fallen har vissa likheter och det står inte på förrän Milo och Alex hittar gemensamma nämnare. De hamnar så småningom på Starkweathersjukhuset, ett ställe som härbärgerar de allra sjukaste mördarna. Men frågan är hur en intagen galning kan förutsäga mord som sker utanförsjukhuset…
Jag blir inte riktigt lika begeistrad den här gången i Jonathan Kellermans bok. Monstretblir bara en vidrig historia om sjuka seriemördare, människor som är så sjuka i huvudet och totalt utan förmåga för empati att de mördar sina familjer och vänner. Nja, bättre kan han, Jonathan Kellerman.
Ett inlägg i vilket Tofflan tipsar dig om att passa på.
Det är ganska inne med second hand och loppis sen ett tag tillbaka. Kanske har det med Antikrundanatt göra (rundan kommer för övrigt till Uppsala den 22 augusti och då ska jag dit) – folk hoppas hitta det där Fyndet med stort F. Men mycket handlar det nog också om att vi är bättre på att ta tillvara på saker idag. Dessutom är det inte längre varken pinsamt eller skämmigt att köpa saker billigt som nån annan har ägt tidigare och skänkt.
Den väg hem från Clark Kents* läkarbesök jag valde innebar att jag så gott som passerade Återbruket. Jag svängde in och tog mig en titt. Böckerna är inte längre gratis, som jag först trodde, men allt i butiken säljs just nu för halva priset! Jag tittade, njöt och fotade, kanske hittar du nåt på mina bilder som du vill fynda? Men passa på, för det gäller nog kanske bara den här veckan. Dessutom stämmer inte öppettiderna på webbplatsen – Återbruket stänger redan klockan 16! (Tänk att det ska vara så svårt för Uppsala kommun att korrigera sin information…)
Faktiskt pris den här veckan vid bilderna, inom parentes ordinarie pris:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Om jag köpte nåt? Ja, gissa vad! Inte så svårt, va?.. Två deckare fick följa med hem. De var inte gratis, men kostade tillsammans fem kronor. Dessutom fick jag en trevlig pratstund med kvinnan i kassan. Detvar emellertid gratis.
Programledaren Tom uppmanar på webbplatsen folk att skicka in sina roliga hemfilmer. De kan vinna upp till 100 000 dollar…
Inte blev det nån lång lördagskväll för Fästmön och mig igår. Men vi avnjöt oståkexåvinådruvoråetthalvtpäron och kollade lite på TV. Medan vi mumsade på chiligorgonzola för första gången flabbade vi åt djur som kliade sina arslen på TV. Såna är vi! När ett av de bästa pro-grammen svensk television sänder en lördagskväll är Americans funniest home videos blir det så. Sen tittade vi på kvällens riktiga höjdpunkt, i alla fall och rundade av med att se en del av en film om två politiker som blir kära i varandra. För att detta senare skulle bli en film har man gjort politikerna till både politiska motståndare och bögar. En av dem är dessutom gift med en kvinna. Ja, ja, jag läste hellre min bok på gång…
Anna somnade nästan så snart hon lagt ner huvudet på kudden. Jag läste en stund, sen föll även jag i sömn. Och drömde… Jag har börjat drömma så mycket och ofta om nätterna. Det är rena actionrullarna som spelas upp med Yours truly i huvudrollen, så vissa morgnar är jag helt slut när jag vaknar. Den senaste tiden har jag drömt var och varannan natt om min nästanbror. Jag känner mig smått löjlig när jag då och då måste skicka sms till honom för att kolla så att allt är OK. Så mycket som han har deltagit i mina drömmar torde nämligen han också vara rätt slut om morgnarna…
På den bästa arbetsplatsen var det högt i tak…
I natt drömde jag om den bästa arbetsplatsen jag har varit på. För ett tag sen fick jag ju lite nyheter därifrån – både roliga och mindre roliga. Nattens dröm var i alla fall positiv – ett av dess huvudteman var att en av doktoranderna, J, hade fått en forskarstjänst vid institutionen och var på väg att göra akademisk karriär.
Den verklighet jag vaknade till var dimmig och disig. Jag fick sovmorgon i morse. Anna hade stigit upp i ottan och promenerat till jobbet. Fattar inte hur hon orkade gå upp så tidigt, klockan femnånting, och sen promenera till jobbet ett par stadsdelar här ifrån. Men hon kan vara ganska envis och bestämd, Anna, och igår kväll sa hon att hon ville gå, trots att jag erbjöd skjuts. Jag tänker i alla fall sitta i bilen utanför hennes jobb idag när hon slutar, klockan 14.
Jag ska gå och rösta idag.
Men dagens viktigaste händelse här ute i verkligheten är förstås att det är valdag. Jag ska sörpla i mig min andra senapsmugg kaffe – ja, jag dricker kaffe ur en brunmugg som det har varit apotekssenap i – bädda och duscha. Sen stegar jag iväg med legitimation och röstkort för att rösta på en närbelägen skola. Det är enda gången jag sätter mina hälsporrar där. När jag röstar, alltså. I år känns valet mycket mer spännande än tidigare år. Kanske för att jag själv tänker rösta på vad somliga skulle säga är ”andrasidan” och några ”den rättasidan”. För mig är det den endasidan, det enda parti som har bra svar på nio av tio av mina frågor. Så särskilt svårt blir inte valet för min del. Kvällens mest spännande på TV lär i alla fall bli programmen från valvakorna. Om man nu kan hålla sig vaken och glo, åtminstone en liten stund. Innan man faller ner i sina actionfyllda drömmar, vill säga…
Var sin sån här matlåda fast med lax, potatis och citronsås i. Du får föreställa dig.
Idag är jag ensam. Idag kännerjag mig ensam. Till och med mina köksstolar är borta. De är på kalas/middag. Själv intog jag min middag allena. Fästmöns lax med citronsås och potatis. Vi delade lika det som blev kvar härom kvällen från middagen. Anna gjorde var sin – likadan (!) – matlåda åt oss. Vit låda med genomskinligt lock och rödkant. Jag åt knäcke med randig kaviar till. Och drack mjölk. Mjölkpaketet läcker i pipen. Har intresseklubben antecknat?
Två maskiner är tvättade och hängda. Sängen är renbäddad. Jag har lyssnat på min mamma i telefonluren i 42 minuter. Det var mest hon som pratade, men jag pratade lite grann. Ibland önskar jag att hon lyssnade lite på mig också. Jag kan sakna det.
De veckogamla är nu uppätna.
Har ätit veckogamla gröna druvor och läst en stund. Det är en märklig bok. Men bra! En av personerna har multipla personligheter, en annan kallar andra människor för getter. Kan nån gissa – utan att tjuvkika! – vilken bok jag läser? Ingen på Twitter nappade på min fråga.
Ännu återstår ett par timmar tills jag får åka och hämta hem min älskling. I morgon slutar Anna klockan 14 och jag försöker komma på nåt kul vi kan göra på eftermiddagen. Nån som har nåt förslag???
Teater. Teaaater… Tänk så olika ordet kan låta. Det kan låta väldigt fiiint– och helt normalt. Men normalt är nog allt annat än vad det blir på Uppsala Stadsteater den 1 mars. För då är det nämligen premiär för Cabaret!
Sarah Dawn Finer blir Sally Bowles i Cabaret i Uppsala den 1 mars.
Jag läser då och dåSarah Dawn Finers Twitter om hur hon pendlar till Uppsala för repetitioner. Så märkligt att tänka sig att vi kanske möter varandra om vardagsmorgnarna – fast hon på tåget, jag i bilen, dårå.
Ser framför mig hur det här blir jordens bästa premiär. Hur kan det bli annat med denna megastjärna i huvudrollen som Sally Bowles? En stjärna som dessutom har Uppsalaanknytning: Sarah Dawns farfar heter Basil Finer och har arbetat som smärtläkare här.
Men naturligtvis är det inte enbart Sarah Dawn Finer som är med. I rollistan hittar jag spännande människor som Babben Larsson och Linda Kulle. Babben Larsson har förresten varit med tidigare i en uppsättning av Cabaret, då på Gotlands länsteater och i rollen som konfrencieren. Den här gången spelar hon dock Fräulein Schneider.
Cabaret är en gammal favorit hos mig. Jag har sett den som film och jag har läst boken Cabaret baserar sig på, Goodbye to Berlin av Christopher Isherwood. Men jag har aldrig sett Cabaret på en teaterscen. Min dröm är att få göra det nu i Uppsala. Naturligtvis drömmer jag om lite mer än så – varför inte passa på när drömmar är gratis? Jag skulle ju naturligtvis få träffaSarah Dawn Finer efteråt. För om nån person skulle kunna vara en nu levande idol för mig så är det just hon. Men jag skulle fortfarande inte nöja mig med bara detta. Jag skulle, helt fräckt, sticka fram nunan och fråga henne:
Snälla Sarah Dawn, kan inte du sjunga på mitt bröllop?
Cabarets premiär i Uppsala blir nog urhäftig. Tyvärr är premiärföreställningen utsåld. Och tyvärr lär jag inte ha möjlighet att gå senare heller. Men mest tyvärr är det nog att jag troligen aldrig får träffa Sarah Dawn Finer backstage och ställa den där frågan till henne. Därför återstår för mig att träna in Kärleksvisanpå egen hand. För det är väl det alternativ som finns..? (Skit i reklamen som kommer först i filmen.)
Ledig dag, mysig dag, skön kväll, ledig i morgon också. Fästmön, alltså. Själv ska jag återgå till mitt jobbsökande, men… I kväll ägnade vi en knapp timme och en halv åt den femte Maria Lang-filmen, Farliga drömmar (2013).
Puck drömmer farliga drömmar… Bilden på DVD-fodralet ser annorlunda ut!!!
Som vanligt är det Puck Bure som har huvudrollen. Denna gång har hon tagit ett jobb som sekreterare åt en Nobelpristagare i litteratur. Författaren visar sig vara en ganska hemsk person. Bland annat håller han sin familj inlåst i det herrgårdsliknande hemmet. Men en dag får nån nog och en person mördas. Först ser det ut som ett naturligt dödsfall. Tills ytterligare en person definitivt förgiftas och dör… Mitt i allt detta befinner sig Puck. Hennes man Ejnar är i Köpenhamn. Puck ringer och berättar om det första dödsfallet som hon tycker är mystiskt. På natten drömmer hon att nån försöker kväva henne med en kudde. Sen dyker Christer Wijk upp…
Jag tycker att det här är spännande! Lite intressant är också spänningen mellan Puck och Christer. Nånting finns där, farliga drömmar, kanske..?
Den här filmen är baserad på Maria Langs bok med samma titel. En bra dramatisering av en deckare från 1958. Men lite märkligt i kråksången är att varken Puck eller Ejnar Bure är med i boken… Här har de hämtats in av filmmakarna!
Toffelbetyget blir högt, för detta är en trivsam deckare, om än otäcka mord!
För ett tag sen kände jag paniken närma sig – jag hade bara en enda bok kvar i min att-läsa-hög. Så jag gick på Tokerian och kollade in pocketutbudet. Köpte två böcker av Linwood Barclay, en kanadensisk författare. Och nu har jag läst en av dem, Alltför nära.
En bok som börjar med att en hel familj mördas.
Den här boken börjar pang på, så att säga. Tonårige Derek blir vittne till hur en grannfamilj skjuts ihjäl. Ingen förstår varför familjen mördats, men Derek blir förstås misstänkt. Men så börjar gamla hemligheter flyta upp till ytan och så småningom sluts cirkeln och vi får alla svar.
Ganska direkt gillade jag Linwood Barclays sätt att skriva. Handlingen rör sig framåt i en bra ström. Bara bitvis blir det lite för långa dialoger. Faktum är att författaren påminner mycket om Harlan Coben. Bådas böcker är riktigt spännande deckare, ofta med vanliga människor i huvudrollerna.
Tyvärr lyckas jag lista ut hur saker och ting hänger ihop och vem som är mördaren. Inte direkt, förstås, utan ganska långt in. Det drar ner betyget en aning. Men boken får ett högt Toffelbetyg.
Ett inlägg om en film med ett slut jag inte förstod.
Vi ville inte gå och lägga oss. Det blev en av mina inspelade filmer från TV till DVD-hårddisken, Det sista offret (2007). Den började i alla fall… lovande…
Hur var slutet?
Filmen hoppar mellan dåtid och nutid. Femton år tillbaka i tiden var tonårstjejerna Diana och Maureen med i en skolmassaker. En ung kille sköt såväl elever som lärare. Nutid: Diana lever med sin man och sin lilla dotter och har ett ganska perfekt liv. Nu närmar sig årsdagen av skolmassakern. Diana tänker tillbaka på händelserna och på det val gärningsmannen ville att hon och Maureen skulle göra. Det val som innebar att en av vännerna skulle dö, medan den andra fortsatte att leva vidare.
Den här filmen är otäck. Varken Fästmön eller jag förstod slutet. Vem av tjejerna överlevde och vem dog, till exempel? Många av scenerna är väldigt starka. I kombination med det fantastiska fotot samt Uma Thurman i huvudrollen som den äldre Diana blir det högt betyg till filmen. Slutet måste jag nog tänka några varv till på.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
En av mina gamla favoriter, 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 