Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skämmigt’

Ett inlägg i vilket Tofflan tipsar dig om att passa på.


 

Det är ganska inne med second hand och loppis sen ett tag tillbaka. Kanske har det med Antikrundan att göra (rundan kommer för övrigt till Uppsala den 22 augusti och då ska jag dit) – folk hoppas hitta det där Fyndet med stort F. Men mycket handlar det nog också om att vi är bättre på att ta tillvara på saker idag. Dessutom är det inte längre varken pinsamt eller skämmigt att köpa saker billigt som nån annan har ägt tidigare och skänkt.

Den väg hem från Clark Kents* läkarbesök jag valde innebar att jag så gott som passerade Återbruket. Jag svängde in och tog mig en titt. Böckerna är inte längre gratis, som jag först trodde, men allt i butiken säljs just nu för halva priset! Jag tittade, njöt och fotade, kanske hittar du nåt på mina bilder som du vill fynda? Men passa på, för det gäller nog kanske bara den här veckan. Dessutom stämmer inte öppettiderna på webbplatsen – Återbruket stänger redan klockan 16! (Tänk att det ska vara så svårt för Uppsala kommun att korrigera sin information…)

Faktiskt pris den här veckan vid bilderna, inom parentes ordinarie pris:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Om jag köpte nåt?
Ja, gissa vad! Inte så svårt, va?.. Två deckare fick följa med hem. De var inte gratis, men kostade tillsammans fem kronor. Dessutom fick jag en trevlig pratstund med kvinnan i kassan. Det var emellertid gratis.

Strindbergsmördaren och Monstret

Mitt fynd: fem spänn för båda böckerna på Återbruket! Strindbergsmördaren är skriven av pappas gamle kompis Jean Bolinder. Monstret av Jonathan Kellerman ingår i en serie med en homosexuell polis i huvudrollen.



Senare den här månaden kan det tänkas bli nåt reportage från en nyöppnad vintage- och retrobutik här i Uppsala! Håll utkik!


*Clark Kents läkarbesök = min lille bilmans besök hos Ryds bilglas för att få ett stenskott lagat

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Mannen som avses i rubriken hette Hans Trygg. Orden är hans familjs. Som utomstående går det inte att föreställa sig hur det känns när ens make/pappa ställs inför valet familjen eller alkoholen – och han väljer det senare. En make/pappa som väljer att supa ihjäl sig… I den tredje och sista delen av Djävulsdansen berättar Agneta Trygg och hennes barn om hur det var att leva med Hans – och hur de har levt efter Hans. Fästmön och jag tittade tillsammans igår.

Agneta Trygg

Agnetas man valde alkohol framför familjen. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Denna den sista delen av serien 
handlar om att bryta mönster. Agneta Trygg och hennes familj levde ett fint liv i samhällets övre klasser. De var sinnebilden för Den Perfekta Familjen. Men det de flesta inte förstod var hur indränkt i alkohol den bilden var. Agneta blundar och skäms under många år. Maken Hans förlorar jobbet – antagligen på grund av alkoholen. Det blir fritt fram att dricka. En dag får de vuxna barnen nog och ställer ett ultimatum: sluta sup eller förlora oss. Hans väljer att förlora familjen. Han super ihjäl sig.

Rustan berättar om hur han och pappa så småningom började supa tillsammans. Rustan var bara ett barn när han hade sin första fylla. Men även han ställs inför ett val så småningom av sin gravida flickvän: fortsätt med missbruket eller träffa ditt barn. Rustan väljer en annan väg än Hans.

Och programledaren Sanna Lundell är tre veckor på behandlingshem och pratar om sina upplevelser som medberoende anhörig. När Ann Söderlund ska hämta henne vill hon knappt åka därifrån…

Utifrån sett känns det som om alla dessa människor har ett oändligt behov av att prata om det de har varit – eller är – med om. Att släppa fram trollen i ljuset… Det är ju då trollen dör…

Jag tycker den här serien har varit riktigt bra, trots en lite trevande inledning. Den har väckt tankar och funderingar i mig. Jag, som ändå har varit relativt skonad. Inte helt, men relativt. Det är viktigt också att visa att missbruk finns överallt i samhället, i alla klasser. Det är skämmigt och pinsamt, visst, men det gäller att bryta mönster för att ha en chans att klara sig.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa vad jag skrev om den första delen.

Här kan du läsa vad jag skrev om den andra delen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja den som kom var snön. Igår var det mest snöslask som ju knappast är roligare än regn och novembermörker. Under natten har gräsmattorna blivit vita. Snöandet fortsatte i morse och vaktis gav sig ut för att ploga när de flesta av oss redan hade pulsat ut till bussen eller våra fordon. Temperaturen ligger runt nollan eller strax under, vilket gör väglaget mycket halt. Det ska man tänka på när man befinner sig i trafiken! Och det gäller inte bara bilar utan ALLA – cyklister och fotgängare är inte undantagna.

Ganska nära Fästmöns jobb – vi samåkte i morse – kom en karl utan reflexer med en liten hund. Båda gick mitt på gatan trots att det inte var mindre snö där än på trottoaren. Karl’n slet åt sig hunden när jag kom och blängde på mig.

Idiot, jag körde under högsta tillåtna hastighet, 30, mina lysen på bilen fungerade och var påslagna och dessutom körde jag på gatan! Du och din hund gick på gatan, det ställe som är avsett för bilar och andra fordon, utan reflexer. Tror du att ni har nio liv, eller?

För övrigt fattar jag inte hur man kan ge sig ut på cykel i det här vädret och vingla mitt i gatan utan lysen eller reflexer. Ytterligare lite närmare Annas jobb kom en dåre som cyklade mitt i gatan, utan lysen. Vinglade fram och tillbaka i den spåriga snön.

Nää, smartast är de som låter sina cyklar stå kvar i cykelstället en sån här dag. Och de som använder reflexer. Reflexer är inte nåt fult eller skämmigt. Tycker jag, dårå. Vänta åtminstone att ge dig ut på cykel tills det är plogat och se till att du har fungerande lysen och reflexer på cykeln, är mina oombedda råd. Eller… du kanske vill bli påkörd? Hoppas bara att det inte är jag som gör det.

Fotade några smarta utanför mitt hus som hade lämnat sina cyklar hemma. Jag fotade för övrigt trevliga grannars cyklar, inga andras.


Närmare jobbet
blev snön allt mindre vattnig och allt mer snö. Jag la på mitt lilla fåniga (tycker säkert många!) vindruteskydd, men faktum är att jag slipper skrapa framrutan när jag är trött efter en arbetsdag och ska åka hem. Trots snön känns inte den här dagen särskilt mycket ljusare än andra novemberdagar.

Jag håller på med en massa spretiga saker på jobbet och idag är det just inget som är särskilt roligt. Men såna arbetsuppgifter och dagar måste man också ha – hur ska man annars uppskatta de roliga och fantastiska dagarna när man tycker att man uträttar storverk?

Blir dagen lite ljusare kanske jag tar en tur med Ajfånen och försöker ta några vinterbilder med den. Inte det lättaste, ska jag säga, vi kommer inte riktigt överens. Optiken i min gamla Nokia var betydligt bättre. I Ajfånen blir bilderna bara tyngre och sämre. Men tjänstemobilen är den som gäller nu (Nokian ligger hemma och vilar och tar emot en massa säljsamtal som ingen svarar på!) och eftersom fotografering ingår i mitt jobb måste jag bli bättre på det, helt enkelt.

En av flera närbilder jag tog i morse som inte blev suddig. Ett undantag, alltså.


Hälen gjorde sig grymt påmind
igår. Jag skulle aldrig ha sagt att jag var smärtfri, för jag var smärtfri i cirka tre timmar. Sen kom smärtan smygande och ökade timme för timme. Jag har inte haft så ont på länge och jag kände mig riktigt påverkad av smärtan. Men kryckorna får stå kvar hemma, de är för hala att ha ute i snön. Och jag biter ihop käkarna om smärtan och pyser i min blogg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag ska säga som det är: Nää, jag orkar inte med folk! Framför allt orkar jag inte med folk som kommer med oombedda råd, särskilt när det gäller sånt de tycker att jag ska göra eller testa – som jag redan gjorde eller testade för två, tre år sen. Jag orkar inte få ingnuggat i huvet att jag är dum i det. För det är ju känslan jag får. Att jag är dum. Dum och elak och otrevlig. Och jag orkar inte ta mer jävla hänsyn till folk än vad jag redan gör. Att stå med mössan i handen och huka för överheten ger mig ont i ryggen – och självkänslan.

Den som inte har förstått vilket desperat läge jag befinner mig tror säkert att den är snäll som kommer med råd. Ja, det klart att man kan kosta på sig att vara snäll när man själv har sitt på det torra. Men det är inte råd jag behöver, det är ett jobb. Så att jag kan försörja mig. Så att jag kan bo nånstans. Oron gnaver hela tiden och jag laddar inför telefonsamtalet med SKTF:s a-kassa i morgon. Ett samtal som kanske försätter mig i en, om möjligt, ännu mer utsatt position ifall det är så att de kräver pengar tillbaka.

Och du som tror att du känner mig bara för att du har läst några av mina blogginlägg, du gör verkligen inte det. Jag har bloggat om min situation sen maj 2009 och hade du orkat läsa allt så kanske, kanske du kunde förstå en itsybitsy del. Men jag kan inte begära det av nån och framför allt bloggar jag inte för andra utan för mig själv. Nej, det är bara du som har träffat mig i verkliga livet, som vet vem jag verkligen är, som känner mig. Bloggen är en roll. En roll där jag häver ur mig allt det svarta som annars skulle fastna inuti och förgifta mig själv och min familj.

Den som verkligen vill hjälpa mig gör det med handling, inte med ord. Det kan vara L, som pratade med min chef. Det kan vara R, som har gett mig bensinpengar en gång, det kan vara LE, som gav mig en påse bröd, det kan vara den som ger mig en kram och en axel att gråta mot. Det kan vara Fästmön, som är den enda som förstår mig och som känner mig och som har erbjudit mig sin kärlek och sitt hem, tro inte annat! Ett hem som redan är knökfullt med barn.

Så ursäkta mig och jag är lite jävla otrevlig just nu. Dum och elak är jag ju alltid, det kan jag inte göra nåt åt.

Mamma kom igår och ska stanna i över tre veckor. Jag älskar min mamma, men det är inte alltid lätt att kampera ihop. Jag, som är så jävla otrevlig, och mamma som är sjuk, handikappad, gammal och lite vimsig. Men det får gå. Inte låter jag mamma sitta ensam 30 mil bort över alla storhelgerna. DET hade VERKLIGEN varit… otrevligt.

Just nu är jag så ledsen, så ledsen, så ledsen, men jag försöker bita ihop och inte visa mamma hur jag mår. Hon vet det ändå. Det är tillräckligt jobbigt för henne att veta att hennes snart 50-åriga dotter har varit långtidsarbetslös. Skämmigt är det också inför släkt och vänner.

Lite jävla snäll tycks jag emellertid ha varit, för det har landat två paket i min postbox. Det ena är från Tomten i Metropolen Byhålan och jättestort, det andra från släkten i England och ganska litet och hårt. Tänk, Tomten i Metropolen Byhålan och i England kanske inte vet hur jävla otrevlig jag är…


Klappar som har landat i den otrevligas postbox.

                                                                                                                                                                   Nu ska jag fixa lite adventsfika till mamma och medan tårarna droppar i diskhon kanske de tillfälligt har droppat klart när jag ska servera. Det är bara inuti som jag inte kan sluta gråta. Inte nånsin.

Read Full Post »

Det finns mycket man kan säga om vanor och rutiner och hur tråkiga de kan vara. Men faktum är att det är vanor och rutiner som har hållit mig uppe hittills. Ja, och Fästmön, förstås!  🙂 Mamma och alla andra som bryr sig. Men nu snackar jag vardag. Det är bara Anna som är med mig i den och hon är ju inte med mig 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan.

Vi brukar skoja om vissa av mina vanor och rutiner. Till exempel det där irriterande ticset jag har att alltid glo i postboxen när jag/vi passerar. Men som du vet kör ju Anna KBT-träning med mig, så förhoppningsvis blir det bättre.

En annan rutin jag har är att alltid lägga fram kläder kvällen före morgonen därpå. Anna påpekade det just härom dagen. Det faktum att jag fortfarande gör det. Jag ska ju inte iväg och jobba, precis… Men det är inte det enda jag förbereder kvällen innan… Jag

  1. förbereder kaffekokning i perkolatorn så det bara är att trycka på knappen
  2. doserar magmedicin och vitaminer i en liten plastask
  3. följer Annas schema, vilket innebär en hel del tidiga morgnar (inte vända på dygnet, inte!)

för att nämna ett par, tre saker.

Från början handlade det om att spara tid på morgonen när jag skulle iväg. Jag var ju en sån som var på jobbet vid sju-tiden. Det gjorde extra ont att få höra SKITSNACKET från före detta kollegor då att jag inte ville jobba över på kvällar… Konstigt, jag var väl den enda av oss, förutom nån mer, som jobbade åtta timmar per dag. Minst. Och vad jag förstår är arbetstiderna fortfarande minst sagt… flytande. Att den där skutan inte sjunker, det begriper jag inte…

När man har en vardag önskar man sig ofta helger. Men när man bara har helger undrar man ibland om man har hamnat i helvetet eller skärselden för sina synders skull. För det är allt annat än kul. Det är ensamt, ledsamt, skämmigt, tråkigt och bara lite, lite roligt. Ibland.


Inget, min nya arbetsgivare.

                                                                                                                                                      Eftersom jag har födelsedag den här månaden har jag författat en önskelista. Det enda jag önskar mig idag är ett jobb. Men om jag fick ett jobb nu skulle jag den närmaste månaden göra dessa saker, som jag naturligtvis också önskar och behöver, men som är sekundära:

  • ta hit en rörmokare
  • boka tid hos tandläkaren
  • operera mina onda ben så att jag slipper få besök av Onda Lårkan igen
  • köpa den där fina Chesterfield-soffan som var på begagnat-annons igår för 1 000 kronor
  • hämta släktporträtten som jag anser är i förvar hos en lurendrejare just nu
  • skaffa mig ett socialt liv och börja umgås med kompisar igen (ja, jag har en eller två kvar och en massa nya – det trodde du inte, va?!)
  • sluta köpa det enda kött jag kan äta (kyckling och kalkon) samt bröd till halva priset för att det är kort datum
  • gå på konserter
  • gå på utställningar
  • gå på stan
  • gå och ta en öl på krogen efter jobbet, med en jobbarkompis
  • åka till Stockholm
  • åka på semester utomlands (senaste gången var Danmark 1997.)
  • skaffa mig en personlig tränare så att jag kom i form
  • bjuda alla som har brytt sig och som har hållit tummarna på en champagnefrukost

Men du behöver inte oroa dig. Se listan som det ironiska skämt den är.

Read Full Post »