Ett upprymt inlägg.
En riktig häxa.
Jaa, jag är lite glad i häxhatten! Får man säga så fast det är långfredag? Får man känna så fast andra tycker att man ska hålla tyst med sin glädje? Fästmön och jag gjorde en riktig mardrömshandling på Tokerian. Mot slutet nästan skrattade vi fast vi ville grina, så slut var vi. Anna var trött efter en jobbvecka, jag hade skitont i ryggen (hört den förut?). Och katastrofen var nära när vi nådde slutmålet i affären – lösgodiset – och fann att lådorna och behållarna var i det närmaste… helt urplockade! Jamen vaff… till påsk, liksom, ser man väl till att ha ett välfyllt godisförråd, eller? Jag kände hur jag liksom blev… inte en påskkärring utan en riktig häxa…
Sen for vi ut till Himlen där en snäll Kronprins kom och mötte oss vid bilen. Jag kan ju inte bära mer än knappt mig själv, så Johan och Anna fick släpa in alla matkassar.
En blå tablett.
Det tog en god stund att få in all mat i kylen – och ändå är vi bara fyra personer som ska tillbringa påsken tillsammans. Vi softade en stund innan jag och tjejerna stapplade iväg för att äta grekiskt. Ingen av oss orkade stå vid spisen, utan vi satte oss vid vita linnedukar med blåa tabletter och lät oss bli serverade.
”Tagen och äten, ty detta är min lekamen för dig utgiven…” Fast så säger man inte nu för tiden.
En tjejmiddag med bröd, vin, spett och klyftpotatis. Kronprinsen stannade hemma – frivilligt – och gnagde på nåt halvfabrikat. Det är sällan vi får tid med de två äldsta, ännu mer sällan att vi får tid att vara bara tjejer. Ovanligt och roligt även om jag förstås önskar att vi alla kunde vara tillsammans.
Bussen fick stå kvar i skyltfönstret.
På hemvägen hade min rygg blivit såå mycket bättre. Jag vet att det berodde på vinet, men i kväll struntade jag i det. Jag ville bara slippa smärtan en stund. Och det fick jag. Bussen fick stå kvar i skyltfönstret och det var alldeles förträffligt att promenera hem i sakta mak och nästan inte känna av den där teoretiska käppen bak i jeansen.
Vi kom hem till Himlen lagom för att se sista halvtimmen när Sarah Dawn Finer sökte Sally Bowles. Jag kan ju inte påstå att längtan att se henne i Cabaret vid Uppsala Stadsteater blev mindre, precis… Som tur är har jag spelat in HELA programmet på DVD-hårddisken hemma. Det får jag glädja mig åt när jag kommer hem. Och så kan jag fortsätta drömma om ett teaterbesök. För övrigt, det lilla ordet
tack
är underskattat, men jag blev väldigt glad för just Sarah Dawn Finers Twitter-tack!
Ännu har påsken knappt inletts. Jag mår förhållandevis gott. Ryggen är snäll i skrivande stund. Jag är mätt, lite i hatten, som sagt, och jag är nära en del av mina kära. Det är jag tacksam för.
Glad påsk! Eller, som det heter på i-språket:
Glid pisk!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 