Vi grundade med en rejäl frukost. Det gör man när man bor på hotell. Man äter. Frukost. Man äter mycket till frukost. Onaturligt mycket. Dagen var jättevarm, så trots mina principer valde jag klädsel tjockis-svart linne till överkroppen. Detta fick till följd att axlar och nacke nu är synnerligen osniggt rosa. Och svider som fan.
Fästmön var smart och hade med sig sin boa som skyddade axlarna. Värmde lite också. Söt var hon i alla fall.
Söt!
I Humlegården strålade vi samman med Gunilla. Det är alltså hon som gillar att ventilera sina brallor, ta män i skrevet och dricka ur blomvaser.
Vi fick vänta länge innan paraden kom igång. Jag passade på att fota lite, förstås.
Den här damen hade först promenerat till Humlegården från Söder. Och nu skulle hon gå paraden… Tufft och modigt!
Till och med trista elskåp var Pridesmyckat dagen till ära.
Pride!
Många var väldigt uppklädda.
Rött är sött.
En del ekipage var väldigt enkla…
World of chocolate!
Vårt favoritmuseum var med i paraden!
Fotografiska i paraden.
De glada gossarna i Gaykören sjöng inte, men dansade fram.
Glada Gaykören dansade fram.
Tyckte du att det såg glest ut? Tja, jag kan meddela att det tjocknade till ordentligt. Faktum är att vi var 50 000 som gick…
Vi noterade en enda läskig incident med en kille som hade lite för bråttom och som snavade och slog sig på käften. Såg jävligt ont ut…
Tjockt i paraden…
Vi hoppade ur nära slutet och stack iväg in på en tvärgata på Söder för att äta och dricka. Det var då Somliga hinkade ur en blomvas.
Den berömda blomvasen.
Själv skötte jag mig och åt lite mat, lax och pommes, samt drack en ljuvligt kall starköl.
Jag var så hungrig att jag till och med åt upp morötterna.
Därpå skildes våra vägar. Den törstiga bloggerskan från Dalarna hade nåt ärende inne i stan igen och vi linkade till Tanto för att vara med om avslutningsgalan.
Men avslutningsgalan på Tanto skilde sig inte mycket från resten av kvällarna. Den var så trist. SÅ trist! Det kändes som om den hade mina Iorstrumpor över hela sig.
Artisteriet på Pride tycktes hela tiden ha mina Iorstrumpor på sig. Varje kväll. Mina Iorstrumpor fick jag för övrigt från en före detta vän som tycks ha vänt mig ryggen numera efter att jag avslöjade hur lite jag hade att leva på tidigare. Ibland förstår jag mig inte på människor.
Den enda gången det glimmade till rejält var när proffsiga Lena Ph kom på scenen. Då gungade varenda Tanto-besökare, jag lovar!!! TACK, Lena!!!
Nä, man fick sannerligen roa sig med annat. Men först blev det lite allvarligt när vi mindes alla dem som inte längre finns med oss och kören sjöng Ovan regnbågen (Over the rainbow). Så kom en kort regnskur och sen… kom regnbågen fram… Det var magiskt…
Regnbågen kom fram.
Jag kände inte igen särskilt många av artisterna och låtarna. Och de som jag kände igen var bara gapiga och tråkiga. Nej, då hade jag roligare åt vår egna kommentatorer, de två herrarna på bilden. De hängde vid vårt bord och om jag inte har fel var det Gunilla som lockade dit dem. Hon är ju, som bekant, svag för herrar. Gunilla hade nämligen anslutit sig till oss igen.
Anna, Gunilla och våra egna personliga kommentatorer.
Min fot gjorde vid det här laget så ont att jag bävade för att gå på toa eller köpa öl. Samtidigt var jag rädd att sitta alltför stilla och bli stel, så jag VILLE röra på mig.
Tog några nattbilder och lekte med mobilkameran, som nu alltså inte längre är tejpad eftersom jag har hittat reservdelar till den (på förekommen anledning berättar jag detta, för nån ny mobil har jag inte köpt).
Nattexistens på Pride.
Känner du igen denna här???
En älskad silhuett.
När det är mörkt behövs strålkastare. Den var gul.
Gul strålkastare.
Vi slängde en sista bläng på scenen och gick sen och köpte remmar. Och jag köpte vistelsens enda bok, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Eld. Den var 40 spänn dyrare i Hallongrottans tält än hos Bokus på nätet, men nån gång måste man ju gynna andra bokhandlare. Till min sorg hade de inte Sara Lövestams senaste bok, Tillbaka till henne. Enligt författaren själv hade de fåtal exemplar som Hallongrottan tagit med till försäljning efter Sara Lövestams framträdande tagit slut direkt.
Pridenatt. Tillbaka nästa år? Den som lever får se.
Hur det blir nästa år med Pride är det bara den som lever som får se. En del av oss kanske från ovan regnbågen. Who knows what tomorrow brings…
Idag kom vi hem till Uppsala och New Village vid 13.30-tiden. Jag packade upp, vattnade mina krukväxter (alla hade överlevt utan blomvakt!) och ringde mor. Sen tog vi en tur till Gamlis där min älskling bjöd på kaffe, macka och kaka.
Mackorna var så tjocka i omkrets att Anna nästan inte fick in sin i käften.
Suveränt goda Briemackor med gott om grönt i. Salamin gav jag till Anna.
Suveränt god Brie-macka.
Vi tog en tur ut till Himlen och även där hade krukväxterna överlevt. Anna packade om lite grejor i en mindre väska och innan vi återvände till NewVillage stannade vi på ICA Solen för att köpa middag till i morgon – ingredienser till Västerbottenpaj och ett kilo kräftor… För vi går nämligen in i vår fjärde och sista semestervecka i morgon och det vill vi fira på detta sätt!
I kväll orkar ingen av oss laga mat, så det blir utgång till Restaurang Maestro som ska ha grillkvällar nu på sommaren. Underbart att bara få sätta sig till bords igen och bli serverad! Men jag tar kryckan med i kväll, för nu börjar min häl ta alldeles slut. Vad gäller övriga krämpor är jag förvånad och överraskad – på ett positivt sätt. Kroppen är en märklig sak…
Livet är kort.
Read Full Post »
Redan när jag såg titeln på boken När blodsbanden brister kände jag obehag. Och inte blev obehaget mindre under tiden jag läste Hanna Svenssons bok. Undertiteln till den är nämligen En sann berättelse. Det är den springande punkten i det hela, nämligen. Är detta en sann berättelse? Hanna Svensson är i vart fall en pseudonym. Jag fick boken i ett grönt paket från vännen FEM i februari och det tackar jag för!
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 